Om vandringen och livet

Här har det varit tyst. Bloggluften gick ur mig efter de två inläggen för några veckor sedan där jag vände ut och in på mitt hjärta. Vad skriver man efter något sånt? Och så kom vandringen i Jämtlandsfjällen – med utgångspunkt i Kajsa Ingemarssons bok Isobels vandring – fyren som lyst där i mitt mörker hela sommaren. För en vecka sedan kom jag hem från min mamma-på-rymmen-utflykt och kastades rakt in i familjekaoset, med klassmöten och barnaktiviteter och sena kvällar. Därtill intervjuer och planering inför releasefesten idag för min och äldsta dotterns nyligen utkomna barnbok Lovis Ansjovis och rockpappan. Jag är trött, så trött, men börjar landa, och vill gärna låta er vandra med mig i ord och bild för en liten stund.

dsc_0042Så vad tar jag då med mig från mina dagar i Norrland? Här några exempel:

Att jag klarar så mycket mer än jag tror. Vandringen är tuffare än jag har räknat med, men jag fixar det, både fysiskt och psykiskt, ett litet steg i taget och med vandringsstaven och mina medvandrare som stöd och energigivare. Tillsammans blir vi starka. (Och hälen stortrivs på det mjuka underlaget.)

Gott om acceptansträning. Som när jag efter åtta timmars tågresa inser att Gäddede inte alls ligger strax utanför Östersund, som jag fått för mig, utan att ytterligare tre timmars resa med minibuss14182426_10208437156419843_572700142_n ligger framför mig, och att jag varken har möjlighet att äta något eller ta det lugnt en stund på hotellrummet innan retreaten drar igång. Eller under den långa klafsiga lördagseftermiddagsvandringen på myren, med regnet strilande uppifrån och de vattentåliga vandrarkängor som till sist ger upp och fylls av väta.

En ny själssyster. Redan i minibussen på väg från tåget hittar vi gemensamma nämnare. När vi (som båda missat att man skulle anmäla om man ville bo i enkelrum, och som båda helst bor ensamma) så hamnar i samma rum inser vi att det förstås är meningen att vi ska hitta varandra. Gång på gång säger vi det: ”Vilket tur att det var DIG jag fick bo med!”. Att inte bara ha någon att dela upplevelser och tankar med på plats, utan dessutom i efterhand – någon som faktiskt var där och upplevde samma sak. Vilken gåva!

Att jag klarar av att släppa kontrollen. Helt i händerna på någon annan som bestämmer vart vi ska vandra, hur långt vi ska vandra, när vi ska pausa, när vi får äta. En utmaning för någon som jag, som är van att vara in charge, men ack så nyttigt. Facebook-detoxen från torsdag kväll till söndag eftermiddag likaså.

dsc_0040

Hur mycket av de ramar vi lever efter som bara är påhitt av oss människor. Som tiden. Under vandringarna har jag inte en aning om hur mycket klockan är från det att jag går utanför hotelldörren tills jag kliver in genom den igen sent på eftermiddagen. Så befriande att inte vara styrd av klocktiden. Samma sak med nationsgränserna. Ena dagen har vi plötsligt vandrat in i Norge, utan att märka ett skvatt.

14218111_10208442703718522_1161436397_n

Hur mycket jag tycker om tystnaden. Jag som är en pratkvarn i så många sammanhang njuter av de många timmar jag vandrar i tystnad, och väljer ofta tystnaden även när den inte är påbjuden. Maler på, steg för steg och låter tankar och känslor – inte bara behagliga sådana – komma upp till ytan och vandra vidare.

14249203_10208442703478516_1643455665_n

Vandringen som en metafor för livet. Ibland går det upp, ibland går det ner. Ibland lyser solen, ibland strilar regnet. Ibland är vyerna vackra, ibland är det mest myrmark omkring mig. Ibland hoppar jag från sten till sten i en bäck, ibland sjunker mina fötter ner i mossan. Och jag traskar på, ett steg i taget. Närvarande i allt.

14256447_10208442700478441_794748559_nAlla härliga ögonblick under vandringen. Vackra vyer från fjället, med mil efter mil utan ett spår av människor. Smaken av kall ugnspannka med jordgubbssylt i solskenet vid fjällsjön efter flera timmars vandring. Hjortronen, blåbären, det iskalla fjällbäcksvattnet i min kupade hand. Renarna som ställer upp sig och tittar ner på oss från bergskammen, den ensamma renen som (precis som geten i Isobels vandring) väntar in oss och verkar säga ”Kom igen då, ni klarar det, lita på mig!”, den färska björnspillningen vi hittar dagen då vi jobbar med våra inre vilddjur. Stunden då jag under en paus lägger mig raklång på mossan och låter regndropparna studsa i mitt ansikte. Den fantastiska dubbelregnbågen vid vattenfallet. Stunden då jag och alla mina medvandrare står högst upp på fjället, tacksamma för det vi fått släppa taget om där på berget. Kajsas fina guidade meditationer och uppläsningar ur Isobel – till levande ljus och doften av rökelse på hotellet.

Och så det kanske viktigaste av allt:

14256750_10208442702158483_1669715259_nEn ny nyckel till hur jag vill leva mitt liv framöver. Dagarna på fjället ger mig insikten om att jag vill ha mer natur och utevistelse i mitt liv, ensam och – framförallt – tillsammans med min man och resten av min familj. Jag tror att det är kittet som kan foga oss samman igen efter den här sommaren.

Fjällvandringen har knutit ihop min sommarsäck på ett väldigt fint sätt. Den förstärkte somligt som jag redan kommit till insikt om, och den gav nya nycklar. Nu högläser jag Isobels vandring för mina döttrar om kvällarna och så har jag tagit med mig ett stycke magi från fjällvidderna ända in i vardagslivet på småländska landsbygden.

Kram!

Maria

Annonser

5 reaktioner till “Om vandringen och livet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.