En nypa galenskap och lite mental råstyrka

En gång för många år sedan var jag nära väggen. Kombinationen yttre och inre krav fick mig dit. Jag brände aldrig ut mig på riktigt, blev bara vidbränd. Tog en tvåmånaders-timeout. Kom tillbaka med nya perspektiv, verktyg och strategier. Var nära igen sju år senare, och än en gång tre år efter det.

dsc_0011-4

Därefter – sedan jag hoppade av från Akademien – har livet blivit mycket lugnare. Jag har tagit över rodret i mitt liv, styr efter min inre kompass. Och även om många har fällt kommentarer som antyder att de tror att jag jobbar väldigt mycket, har jag mestadels levt i ett någorlunda lugnt och lagom tempo ända sedan jag blev min egen. Att människor tror att jag jobbar så mycket har nog snarare att göra med att gör många olika saker, och att jag berättar om vad jag gör i sociala medier. Min man jobbar mycket mer än jag, men det kanske inte känns lika roligt för honom att berätta om att han rättat ännu en bunt uppsatser, som att för mig visa upp en ny bok, informera om ett nytt poddavsnitt eller marknadsföra en kurs.

Den här vintern skruvades mitt livstempo upp rejält under några månader. Orsaken var dels att min man fick ta en massa extrajobb så att jag fick dra ett tungt lass på hemmaplan i november och halva december, dels att jag fick den galna idén att ge ut min roman, Lex Katarina, på eget förlag FÖRE jul i stället för i januari som planerat. Jag gick all in, jobbade vidare på kvällarna sedan jag fått barnen i säng, prioriterade bort många tillfällen till träning, yoga och meditation.

dsc_0001-2

Under mina intensiva månader fick jag en och annan orolig fråga från omgivning och uppmaningar om att vara rädd om mig. Själv var jag aldrig särskilt orolig, trots att jag visste att jag jobbade lite för mycket, sov lite för lite och dessutom avslutade arbetstoppen med en sjudagarsjobbvecka med en rejäl förkylning i kroppen. Jag känner mig själv så väl nu, vid fyrtioåtta års ålder. Jag vet att jag klarar en sådan här period då och då. Jag vet att så länge jag inte får sömnproblem är det ingen större fara med mig (och under hela den här perioden sov jag som en klubbad säl på nätterna). Men jag vet också att jag inte kan hålla på hur länge som helst, det är väl det som är den stora skillnaden. Jag har lärt mig att jag måste begränsa sådana här perioder och återhämta mig ordentligt efteråt.

I måndags tog jag en vilodag efter en helg på litteraturfestival som satte punkt för mina tre motorvägsmånader. Började dagen med att sova tills jag själv vaknade, en dryg timme efter det att familjen gett sig iväg till jobb och skola. Mediterade. Skrev mina morgonsidor (från kursen The Artist’s Way som jag ska berätta om en annan gång) i sällskap av te, levande ljus och favoritlistan på Spotify. Hade en fin sharing med min vän Sara via Skype. Tog en långpromenad i skogen med snön singlande runtomkring och snötyngda granar på skogsvägen. Jag lade mig ner en stund och tittade på himlen – det som jag lovat mig själv att göra oftare efter fjällvandringen i september då jag låg i regnet på myren och bara njöt av det ovana perspektivet.

dsc_0081En nypa galenskap finns det i mig som kastar mig in i sådana här perioder, i synnerhet som jag har varit nära väggen tidigare … Men där finns nog också en ganska stor portion mental råstyrka (som min bästa vän Sara tillskrev mig i ett inlägg på vår gemensamma blogg Livstid en gång för längesen). Och kanske är det den som håller mig på rätt köl.

Jag har förmågan att då och då ställa mig lite bredvid och betrakta hur jag gnetar, klappa mig själv på axeln. Jag kan acceptera att det är jobbigt OCH roligt – samtidigt. Jag klarar oftast av att inte fastna i stress och frustration några längre stunder. Jag kan strukturera mitt arbete och – när det verkligen gäller – göra en sak i taget (vilket jag är mycket sämre på när jag inte har så mycket att göra). Jag kan utnyttja små stunder, till såväl jobb som återhämtning. Och, som sagt, jag har förmågan (och självmedkänsla nog) att ge mig själv återhämtning de luxe i efterhand.

dsc_0082

Förr sa jag alltid att det skulle bli annorlunda framöver. Snart. ”Bara det här är över så blir det lugnare”. Men det blev aldrig så. Idag kan jag säga så där och veta att det är sant. Nu har jag just avslutat en alldeles normal och lugn vecka. Jag har jobbat lagom många timmar, skippat lagom många uppgifter (utan dåligt samvete). Jag har inte jobbat på kvällarna. Jag har sovit alldeles lagom mycket. Jag har haft en fantastiskt skön helg tillsammans med storfamiljen (min och min systers), fått motion och frisk luft, yogat, mediterat och varit på konsert. Jag hade inte glömt hur man gör när man lever, jag hade bara tryckt på paus-knappen en liten stund. 🙂

Maria

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.