Paradoxer som rockar

Vi människor vill så gärna, så gärna kategorisera världen och varandra. Svart och vitt, tydliga små fack. Sån är hon, sån är han, sån är jag. Det är en naturlig överlevnadsinstinkt hos oss, annars skulle det bli kaos på hjärnkontoret. Men ibland begränsar vårt kategoriserande oss. Vi tror kanske att om vi är såna, så kan vi inte samtidigt vara såna, att om vi känner så här så kan vi inte också känna (eller göra) så där, att om vi tycker si kan vi inte också tycka .

Men visst är det spännande att utforska kontrasterna och paradoxerna i livet, i våra personligheter, beteenden, känslor, tankar, preferenser, ja i allt det som gör oss till de komplexa varelser vi är? Det här har jag exempelvis upptäckt om mig själv:

  • Jag är både väldigt ordningssam och väldigt slarvig.
  • Jag har ibland stort tålamod och ibland temperament som en treåring.
  • Jag kan både vara extremt effektiv och en hopplös prokrastinerare.
  • Jag älskar utmaningar och jag är jätterädd för en massa saker.
  • Jag älskar att besöka storstäder och att komma hem till landet.
  • Jag älskar både det högljudda familjekaoset och stillheten på min meditationskudde.

En av mina inspirationskällor, Danielle LaPorte, skriver på samma tema i ett blogginlägg med titeln How to be truly wise? Rock your Paradoxes. Det handlar bland annat om att både ha visioner och följa flödet, att både visa förståelse för andra och stå upp för sig själv sina åsikter, att både vara idealist och realist, att både följa hjärtat och hjärnan. Det är när vi klarar av att acceptera våra inneboende paradoxer som vi kan utvecklas på riktigt.

Stina Gray, som kommer att dyka upp som gäst i podden lite längre fram, skriver också så fint om sina båda personligheter, The Wild Woman, som söker äventyret, och The Hobbit, som trivs bäst när hon får ha det lugnt, tryggt och mysigt. Stina har insett att båda behöver få näring, och att de faktiskt börjar lära sig att komma överens. Läs och njut av Stinas kloka betraktelse här!

Inom ACT pratar vi om att acceptera våra känslor och agera i den riktning som är viktig för oss, även om vi är rädda, trötta eller modstulna: Jag är rädd OCH jag söker det där jobbet/dejtar den där personen/ger mig ut på den där resan – ändå. Jag är trött OCH jag ger mig iväg och tränar/går på en promenad – ändå. Jag kanske egentligen inte tror att det går att rädda världen OCH jag fortsätter bidra med det jag kan – ändå (enligt idén om ”aktivt hopp”, som jag har bloggat om här).

Häromdagen blev ytterligare en paradox i mitt liv lite extra tydlig (den är inte ny). Det handlar om att min kompassnål pekar både uppåt och neråt, både mot himlen och jorden, samtidigt. Å ena sidan blir jag alltmer intresserad av att fördjupa min andliga sida, genom mindfulnessträning, meditation och medial utveckling. På samma gång känner jag en allt större dragningskraft till jorden, jag utvidgar mina odlingar, planerar för ett större växthus, tjatar sår i öronen på min man om att vi ska skaffa höns.

Fötterna på vedbacken och blicken mot Universum. Inte antingen eller utan både och.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.