Sorgen i sommarnatten

Det här är förmodligen inte ett av de där blogginläggen du vill läsa. Om du brukar följa min blogg och podcast kanske du mest gör det för att bli upplyft och inspirerad, och i så fall lär du blir besviken den här gången. Jag vet också att jag blir en jobbig, provocerande, obekväm jävel för somliga. En sådan som skapar dålig stämning.

Kanske förlorar jag några bekanta, följare eller potentiella kunder längs vägen när jag skriver om sådana här saker (de riktiga vännerna tror jag ändå stannar kvar). Men jag känner att jag just nu måste använda mitt lilla space i cyberrymden till att prata om något väldigt, väldigt viktigt. Det handlar om vår vackra planet.

Ännu en stekhet dag har passerat. Tack och lov fick vi en regnskur i söndags och kunde fylla vår nyinrättade tusenliterstank så att jag kan ge mina stackars odlingar lite vätska. Herregud, som jag har kånkat på vattenkannor denna sommar.

På Facebook tar jag del av omväxlande suckar och stön över värmen och hur orkeslösa den gör oss, omväxlande hyllningar till den ständigt blåa himlen och den ljuvliga tropikvärmen. En och annan kommentar om skogsbränderna som rasar och katastrofläget för bönderna.

Men det verkar som om väldigt, väldigt många stoppar huvudet i sanden. Ganska få verkar koppla ihop rekordsommarvärmen med klimatförändringarna (och då har jag säkert ändå en ovanligt hög andel miljömedvetna människor i min bekantskapskrets). Man fortsätter glatt att flyga till Medelhavet och tokshoppa i Ullared utan antydan till dåligt samvete (eftersom man stolt lägger upp bilder på Facebook). Igår (den 1/8) var det världens Overshoot Day (vi lever alltså över våra tillgångar hela resten av året) och för Sveriges del nådde vi den punkten redan i april.

Kanske är det bara en slump, som någon skrev i en insändare i lokaltidningen häromdagen – om det är den varmaste sommaren på 260 år så har det ju uppenbarligen hänt tidigare, innan vi hade bilar och flyg och allt det där som förstör? Då kan väl inte sommarvärmen ha med klimatförändringarna att göra – det är ju bara propaganda från Miljöpartiet!

Jag är förstås ingen klimatexpert, men när jag hör personer som faktiskt är det, som meteorologen Martin Hedberg som jag poddintervjuade i vintras, uttrycka djup oro så tror jag på dem. Jag tror inte det här är normalt. Jag kan inte bara sola och bada och njuta och glädjas. Den senaste månaden har jag gått runt med en stor klump i magen, hur härliga dagar jag än har haft, både hemma i odlingarna och på tältsemestrar i Småland och Bergslagen.

Miljöfrågan är inte ett ”intresse”, som någon uttryckte det, utan något mycket, mycket större. Jag tror aldrig jag har varit så rädd, orolig och sorgsen i hela mitt liv. Försöker hitta glada stunder också, framförallt för barnens skull, men så fort jag inte umgås med någon annan eller är riktigt inne i ett Sommarprogram är rädslan där och tar strupgrepp på mig igen. Det håller på att gå åt helvete och alldeles för många är för upptagna med att njuta av (eller sucka över) värmen för att fatta eller bry sig.

Om det tidigare har varit alldeles för lätt att känna att det där med klimatkrisen är något som händer långt borta, på andra sidan jordklotet, så har det nu krupit riktigt nära, in på skinnet. För det är allvar nu och det har varit det länge. Konsekvenserna av vårt kollektiva, egoistiska, ansvarslösa beteende har bara blivit lite tydligare denna sommar och jag önskar av hela mitt hjärta att det ska få fler att vakna till.

Det är så jag nästan önskar att vi får lite livsmedelskris här i höst. Kanske det kan göra att fler både tänker om, ställer om och säger ifrån, exempelvis till våra politiker: Nu får det vara nog!

Om bara en dryg månad är det val igen i Sverige. Alla andra politiska frågor blir oväsentliga om vi inte har en jord vi kan leva på längre. Det är ganska lätt att se vilka partier som tar klimathotet på allvar och vill göra något åt det genom sin politik. Det är också ganska lätt att se vilka partier som inte bara lovar utan också genomför sina löften. Framförallt är det väldigt lätt att se vilket parti du inte ska rösta på.

       

Källa: Naturskyddsföreningen

Så snälla läsare, se över dina fotavtryck, om du inte redan har gjort det. Finns det områden där du kan förändra din livsstil och sänka ditt koldioxidutsläpp (det finns mycket inspiration att hämta på nätet)? Och framförallt just nu: tänk efter vad du röstar på i september om du vill fortsätta hoppas att det ska finnas den minsta chans att dina barn och barnbarn ska kunna leva ett drägligt liv.

Tack för att du orkade läsa!

Maria

12 thoughts on “Sorgen i sommarnatten

  1. Tack Maria, för att du orkar vara en obekväm jävel. Jag har också svårt att värja mig för domedagskänslan i torkan och värmen. Och det finns väldigt mycket var och en av oss kan göra, även om de riktigt stora förändringarna måste ske på politisk nivå. För övrigt: det här är den varmaste sommaren sedan mätningarna startade för 260 år sedan. Innan dess har vi ingen data att jämföra med. Det betyder alltså inte att det var lika varmt för 260 år sedan, så det argumentet går inte att gömma sig bakom. Stor kram till dig! Kampen fortsätter.

    Gilla

  2. Tack Maria för att du skrev detta, har ofta känt mig ensam med mina kunskaper och tankar så det känns skönt att se att fler tänker som jag, även om det är av mycket tråkiga skäl. Jag har haft klimatångest i ca 15 år och är tyvärr inte förvånad över de senaste årens konstiga väder. Det är ju inte bara den här torrperioden… Vi glömmer fort hur vädret varit tidigare. Ett par år med vintrar nästan utan minusgrader, en vinter med massor av snö, en med sträng barmarkskyla som nu senast. Förra våren och försommaren var mycket torr, och sen regnade det mycket… jag är över 50 och minns min barndoms väder med regelbundna lågtryck både sommar och vinter, ordning och reda i klimatet med fyra årstider, sällsynta värmeböljor och snö varje vinter. Jag har en stor trädgård på sandjord i Skåne… har fått ca 20 mm på 4 månader mot normalt flera hundra.

    Läste för flera år sedan Mark Lynas bok ”6 grader”. Fruktansvärd läsning, och än så länge stämmer det… jag brukar säga till dem som ifrågasätter min flygvägran och menar att det inte gör någon skillnad, att det gör stor skillnad för mitt samvete. Dessutom kan andra dras med, som vid ett möte på jobbet där vi faktiskt var två som inte kommer att åka med om nästa personalresa blir med flyg…

    Tröstar mig med att min trädgård fortfarande lever, och är en oas för massor av fjärilar, humlor och igelkottar. Vi bygger en markbaserad solcellsanläggning och en jordkällare. Funderar på hur vi ska säkra vattentillgången, det där med en tank kanske kan vara något…

    Gilla

    1. Tack för dina tankar, Susanne! Ja, jag vet inte hur jag skulle stå ut utan min trädgård. Så bra med solceller (det hoppas vi också kunna ordna framöver) och jordkällare. Vi är lyckligt lottade med en stor matkällare i vårt gamla hus från 1920-talet så det är inga problem att odla och förvara här. Lycka till med tanken! Vi fick en halvtrasig IBC-tank av en kompis, och min man lagade den och fixade hängrännor från två tak (den står mellan vedbod och garage) så när det regnade senast fyllde vi upp den helt (1000 liter) på någon timme – så skönt!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.