Poddavsnitt 86. Att våga fråga. Ett samtal med Kajsa Vildängen

Efter en lång sommarpaus kommer här poddavsnitt 86. Välkommen till ett samtal mellan två rödhåriga, småländska, frihetsälskande kreatörer om lusten som drivkraft, om att vända besvikelse till lärdom, om att vara en ensamvarg som kan själv, om passion som känns och smittar av sig och om att hitta sitt dream team när de människor man behöver kommer i ens väg om man bara följer sitt hjärta och vågar fråga.

Annonser

Berättelserna som hjälper oss att leva

När jag för snart två år sedan intervjuades i teveprogrammet Go’Kväll om min debutroman Lex Katarina fick jag frågan om varför jag valt att berätta om sandwichgenerationen i skönlitterär form. Varför hade jag inte skrivit en självhjälpsbok? Jag svarade då att jag tror att vi ibland tar till oss och får ut mer av en roman, en dikt, en låt eller en spelfilm än av något faktabetonat och tydligt informerande/instruerande.

När jag var ute och berättade om den utmattningsdepression jag upplevt för nya doktorander vid mitt universitet, tillsammans med vår personalkonsulent, fick jag höra av åhörarna att min personliga berättelse hade berört dem och gett dem insikter som de inte skulle ha fått av bara saklig information om vad stress är och hur man kan undvika och hantera det. En person berättade flera år senare att min historia hade dykt upp när hon själv hamnade i en liknande situation som den jag befunnit mig i, och hjälpt henne att ta itu med problemen innan de växte henne över huvudet.

Jag får samma reaktion idag, när jag är ute och föreläser om Lex Katarina, berättar min historia och läser ur boken. Att många får igenkänning, tröst, stöd och hopp av att lyssna på det jag berättar. Att just de personliga erfarenheterna talar tydligare till dem som själva är i en liknande situation (eller möter anhöriga i sitt arbete) än bara faktakunskaper.

En av mina inspiratörer, Susannah Conway – vars relektionsmaterial Unraveling Your Year jag brukar använda runt årsskiftet – berättar i en poddintervju om liknande upplevelser. När hon förlorade sin man i en hjärtattack hade hon mer nytta av romaner och memoarer än av fackböcker om sorgbearbetning.

Jag tror att många känner igen sig i att när något ska gå in i hjärtat på riktigt, få oss att känna och förstå på djupet eller trösta oss, så behöver vi berättelser som berör. Här tror jag att musik, skönlitteratur m.m. har en väldigt viktig roll att spela.

Därför hoppas jag verkligen att min nya roman, Kantstötta porslinsugglors paradorkester, ska kunna fungera på samma sätt som min första roman. Att boken ska kunna ge tröst och hopp till människor som kantstötts av livet. Människor som känner sig osedda trots att de på ytan har allt man kan begära. Människor som kämpar med psykisk ohälsa, egen eller en anhörigs. Människor som lever i en ensamhet som inte är självvald. Människor som inte lyckas kommunicera med någon som står dem nära. Människor som också hittar kraft och läkande i det goda samtalet, det som jag själv har haft så stor glädje av i bland annat mina samtalscirklar, både som deltagare och ledare.

Kanske finns det någon bok, dikt, låt eller film som har betytt mycket för dig? Som har tröstat eller inspirerat på ett sätt som faktiskt har gjort skillnad i ditt liv? Berätta gärna i en kommentar direkt på bloggen eller på Facebook!

Maria

Klokskap från down under

”Det är inte ofta jag läser ut en bok och omedelbart tänker att jag vill läsa den igen.”

Så sa en vän till mig om Budskap från andra sidan, vilken har en högst missvisande svensk titel – det handlar inte alls om några budskap från döda människor, som jag först trodde. På engelska heter den Mutant Message Down Under och boken handlar om de erfarenheter och insikter en amerikansk läkare fick när hon under ett antal månader vandrade tillsammans med en aboriginstam i Australiens outback, det Äkta Folket, som de kallar sig .

Bara några dagar efter det att min vän pratade om boken fick jag låna den av en annan vän (som också just läst den) och jag kände precis likadant när jag var färdig. Den här boken måste jag läsa igen – och jag måste skaffa mig ett eget ex, för att kunna stryka under och över, skriva i kanten och vika hörn.

Eftersom boken dök upp i för mig två helt olika sammanhang på kort tid kunde man tro att det var något nyutkommet, men den utgavs redan under tidigt nittiotal. Däremot är den mer aktuell än någonsin just nu, eftersom det där budskapet i titeln handlar om hur galet vi på många sätt lever i vårt västerländska samhälle och att vi måste förändra vår livsstil om vi ska överleva på vår planet. Och jag som gillar att fånga upp synkroniciteter – till synes slumpartade sammanträffanden i tillvaron – väljer att se ”sammanträffandet” av två vänner som berättade om boken nästan samtidigt som ett tecken att boken var viktig för mig just nu. Därför vill jag också dela med mig av några av de tankar jag fastnade särskilt för till dig här.

Tacksamheten hos dessa människor som nästan inte äger någonting. De är tacksamma för allt det där som vi så lätt tar för givet, som att få äta sig mätta. Här några ord ur boken: ”De äkta människorna förklarade hur absurt de tyckte det var när missionärerna envisades med att de skulle lära sin barn att knäppa händerna och läsa bordsbön i två minuter före maten. De känner tacksamhet varje morgon när de vaknar! Under dagen tar de ingenting för givet. Om missionärerna måste lära sina egna barn tacksamhet, något som är medfött hos alla människor, borde de enligt aboriginerna ta sig en allvarlig titt på sitt eget samhälle. Kanske är det missionärerna som behöver hjälp.” Ja, visst är det så att många av oss har tappat bort mycket av den där naturliga tacksamheten och kanske helt enkelt behöver lite stöd för att träna upp den – som jag skriver om i det senaste Brevet från Målajord (som du kan prenumerera på här).

Lekfullheten verkar vara ständigt närvarande. Man sjunger, spelar, leker lekar och umgås med varandra på ett väldigt avslappnat sätt. En sådan kontrast till stela middagar och andra formella tillställningar i vårt samhälle – som jag i och för sig oftast undviker nuförtiden. Jag tänkte direkt på hur roligt vi hade tillsammans om kvällarna under Circle Way-lägren med Medicine Story och hans fru Ellika i Mundekulla: lekar, musik, danser, Öppen scen. Barn och vuxna tillsammans och på lika villkor. Vi hade också en lekdag då barnen bestämde vad vi skulle leka.

Tilliten hos det Äkta Folket övergår allt jag någonsin varit i närheten av. De vandrar genom öknen, men hittar oftast något att äta – och tvivlar egentligen aldrig på att de ska klara sig, även om de somliga kvällar får gå till sängs hungriga. Så futtig min egen oro – över om pengarna ska räcka, över om vad människor ska tycka om min nya bok, över sniglar i odlingarna – ter sig i jämförelse. Jag säger som min fjortonåring: ”Andas, mamma!”.

Acceptans är något som jag har jobbat mycket med, i synnerhet sedan jag utbildade mig i ACT (Acceptance and Commitment Training). Att inte kämpa emot eller försöka fly från det som är jobbigt går bra ibland, men kan vara jättesvårt andra gånger. Bokens författare får uppleva acceptansträning på en helt ny nivå när gruppen som vandrar utsätts för bushflugorna, som krälar över hela kroppen, kryper in i näsan, öronen och är helt omöjliga att komma undan. Hon får då förklarat för sig att allt i naturen har en funktion, och flugornas är att rengöra djur och människor för att de exempelvis ska höra bättre och kunna andas lättare i värmen. Så här skriver hon: ”Så när flugorna kom gav jag mig av. Jag for till New York i fantasin. Jag gick till en mycket dyr skönhetssalong. Med slutna ögon kände jag hur någon rengjorde mina öron och min näsa. Jag såg framför mig denna välutbildade experts diplom på väggen. Jag kände hur hundratals små bomullstussar rengjorde hela kroppen. Till slut försvann varelserna och jag återvände till Australiens outback. Det var sant, kapitulation är absolut det rätta svaret under vissa omständigheter.”

Precis som alla djur har en funktion i naturen så har alla människor en speciell funktion eller talang, något som just hen är bra på och som tillför världen något positivt. Någon kanske har bra ledaregenskaper, någon är en extra bra jägare, någon är bra på att laga saker, ytterligare någon är en god healer.  Jag tycker boken så vackert beskriver hur en persons talang är att vara en god lyssnare. ”Hon kallades Hemlighetsbevararen. Vad stammedlemmarna än ville tala om, prata av sig, bekänna eller ventilera, fanns hon alltid till hands. Hon bedömde samtalen som privata, gav egentligen inga råd och satte sig inte heller till doms. Personen fick hålla henne i handen eller lägga huvudet i hennes knä medan hon helt enkelt lyssnade. Hon tycktes kunna uppmuntra andra att finna egna lösningar och följa sin innersta röst”.

Födelsedagsfirande på vårt västerländska sätt tyckte aboriginerna lät väldigt konstigt: ”Jag berättade om tårtan, sångerna och presenterna – och att vi lägger till ett ljus på tårtan för varje år. ‘Varför gör ni det’ frågade de. ‘När vi firar, firar vi en speciell händelse. Det är inget speciellt med att bli äldre. Det kostar ingen möda. Det bara sker!’. ‘Om ni inte firar att ni blir äldre, vad firar ni då?’ frågade jag. ‘Att vi blir bättre’, blev svaret. ‘Vi firar om vi är bättre och klokare människor i år än förra året. Det är bara man själv som kan veta det, så man får berätta för sina vänner när det är dags att ställa till fest.'” Det där tycker jag lät intressant, att fira att man har utvecklats som människa, i stället för att man bara har levt ett visst antal dagar. Är inte det himla fiffigt?

Och så inför varje beslut, som huruvida man ska döda ett djur för att mätta hunger eller ej, ställer man sig frågan ”om det är till det bästa för mig och för allt liv överallt”. Det här fick mig att tänka på något som man ofta förknippar med nordamerikanska ursprungsfolk – att man ska tänka i sju generationer framåt innan man fattar ett viktigt beslut. En av mina poddgäster, Peter Elmberg, pratar om den livsregeln i vårt samtal, och det är också något som Joanna Macy och Chris Johnstone skriver om i boken Aktivt hopp som jag har varit med och översatt. Tänk så annorlunda vår planet skulle ha sett ut om vi oftare tänkte i de banorna.

Det Äkta Folket ger författaren i uppgift att sprida deras budskap, men är tydliga med att de inte dömer ”mutanterna” (som de kallar oss västerlänningar) utan ber oss fundera över vår livsstil och våra värderingar och hoppas att vi lär oss att allt hänger ihop – innan det är för sent. Att det ska finnas tillräckligt många som börjar tänka i nya banor för att riktig förändring ska kunna äga rum.

Om du inte redan har läst Budskap från andra sidan, gör det! Och om du har läst den, gör det igen! Och berätta gärna för mig vilka tankar boken väcker hos dig, i en kommentar här eller på Drömmen om Målajords Facebooksida.

Maria

Fira bröllop och boksläpp – och så landa i sommarlovet

Två veckor av extrem intensitet är till ända. Studentfester för min sons pojkvän och ett kompisbarn, skolavslutning för egna barn, en rosa tjejfest och en samtalscirkelavslutning kunde ha varit gott nog. Lägg till det bröllop för min äldsta dotter, två dagar efter hennes blindtarmsoperation, och så boksläpp för min andra roman som Grande Finale.

Den oroliga väntan på operationen – som drog ut på tiden i flera dagar – kunde jag förstås gärna ha varit utan, men allt det andra har varit fantastiskt roligt att få uppleva. Det blev ett riktigt sagobröllop, John Bauer style. Min dotter Sanna, som jag haft så många roliga skrivprojekt tillsammans med, fick sin älskade Daniel, hemma vid älvkanten bredvid tomten till deras hus utanför Grythyttan.

Efter midsommarbröllop i Bergslagen var det så dags att ladda om för boksläppsfika hemma i Målajord i söndags. Äntligen fick jag fira att Kantstötta porslinsugglors paradorkester nu har sett dagens ljus – med jordgubbstårta, strålande solsken och en hel liten hög med vänner och bekanta som tog sig tid att komma, trots att midsommarhelgen ännu inte var riktigt över.

Och nu har till sist jag fått landa efter all uppståndelse. Först med en fin kvällsmeditation tillsammans med en av mina vänner kvällen efter releasen. Igår lade sig så det stora lugnet över Målajord. Jag diskade efter boksläppet, njöt av vackra pioner och ljuvliga hemgjorda praliner jag fått, grävde ner bokashi, sådde lite ny sallat och rensade ogräs.

Det har varit två fantastiska veckor men nu är det väldigt, väldigt skönt att bara få skrota runt i mitt hemma och göra precis just vad som faller mig in – i nästan åtta veckor. Det är sommarlov de luxe!

Jag kommer att göra några kortare resor och ta en jobbstund då och då för att skriva lite bok och blogg, kanske lägga ut ett nytt Drömkorn, skicka iväg Brevet från Målajord och så förstås: hålla en liten workshop om den inre kompassen hemma hos mig i Målajord den 3 augusti. Men det finns inga måsten, inga väckarklockor, (nästan) inga tider att passa.

Nu önskar jag dig en riktigt skön sommar fylld av precis det du behöver i form av avkoppling och energipåfyllning!

Maria

PS. Det går att köpa Kantstötta porslinsugglors paradorkester direkt här (eller beställa ett signerat ex genom att mejla maria@inrekompass.nu).

Poddavsnitt 85. Att driva företag för att få göra det vi älskar. Poddklanen reflekterar #3

Foto: Thomas Lissing

I det sista poddavsnittet före semestern får du återknyta bekantskapen med Poddklanen, d.v.s. mig, Sara Norrby Wallin och Lisa Moraeus, i ett samtal om att vara egen företagare för att få göra det vi brinner för. Vi berättar om våra respektive företagsresor och pratar om drivkrafter, frihet, pengar, stöd, planering och mål. Sara lanserar också akronymen SOL, som alternativ till SMARTA mål: Stödjande för min riktning, Omförhandlingbart och Lustfyllt.

Kanske är detta framförallt ett avsnitt för dig som funderar på att starta eget, eller redan har gjort det, men det kan förhoppningsvis vara intressant för vem som helst, eftersom företagandet hänger nära samman med livet i allmänhet – vilka val vi gör, vilka mål vi sätter och vad som är viktigt för oss.

Att utgå från tacksamhet

Att utgå från tacksamhet. Det är första steget i den metod som ekofilosofen Joanna Macy har utvecklat och som hon beskriver i boken Aktivt hopp – att möta vår tids utmaningar utan att bli galen. Metoden kallas The Work That Reconnects, eftersom den hjälper oss att återknyta till känslan av att vi är en del av naturen, vilket hjälper oss att hitta kraft och energi att orka kämpa för att bevara den.

Tacksamhet är ett begrepp som jag har utforskat för egen del under lång tid. För kanske femton år sedan började jag skriva tacksamhetsdagbok . Tre saker (eller fler) – små eller stora – att vara tacksam över har jag skrivit ner i stort sett varje kväll sedan dess. För en tid sedan reflekterade jag över vad det här har gjort med mig; det kändes som om jag har fått lättare att hitta anledning till tacksamhet inte bara där vid skrivandet om kvällen, utan hela tiden. Att rutinen liksom har förändrat min inställning till livet, från att fokusera på det jag inte har eller är till det jag faktiskt kan glädjas åt, även en tung dag. Det handlar inte om att trycka undan det negativa, utan om att lägga mer energi och uppmärksamhet på det som är bra i livet.

Gissa om jag blev glad när jag jobbade med översättningen av Aktivt hopp och läste följande:

Forskning har visat att personer som är tacksamma också är lyckligare och mer nöjda med sina liv. Men är de tacksamma för att de är lyckliga eller är det tacksamheten som gör dem lyckligare? För att ta reda på detta har studier gjorts där försökspersoner regelbundet fick skriva ner händelser som de kände sig tacksamma över i en tacksamhetsdagbok. Studierna visade att den här enkla övningen har en djupgående positiv inverkan på humöret. Resultaten är så slående att en medicin med liknande fördelar förmodligen skulle ha beskrivits som en ny mirakelkur (Macy & Johnstone 2019: 62f).

Det som jag intuitivt hade känt finns alltså till och med forskningsbelagt!

Jag har skrivit tacksamhetsdagbok i med- och motgång, och faktiskt alltid lyckats hitta något, även om det vid några tillfällen mest har varit fråga om ”Tack för att den här skitdagen äntligen är över!”. När jag deltog i SvT:s Go’Kväll för att berätta om min debutroman Lex Katarina blev jag ombedd att ta med mig tacksamhetsdagboken och läsa ur hur den från tiden med min demenssjuka mamma. Det kändes fint att titta tillbaka och se att jag hittat saker att glädjas åt även när det var som jobbigast.

Kanske är tacksamhet över vardagens små mirakler också det område där jag allra mest liknar min mamma, som jag annars inte hade så väldigt mycket gemensamt med. Mamma var expert på just det där – att njuta alldeles kolossalt av en doftande syrenkvist, en bukett liljekonvaljer på köksbordet, en nybakt brödlimpa eller en solnedgång över sjön hemmavid. Och jag är så glad att jag verkar ha ärvt den där talangen, eller om det nu är så att jag har tränat upp den alldeles själv. Förmodligen en kombination av båda.

Att ha tacksamheten som en utgångspunkt för vårt varande får enligt Joanna Macy och Chris Johnstone flera djupgående positiva konsekvenser. Förutom att vi ökar vårt generella välmående kan tacksamheten exempelvis stärka vår tillit till andra människor ”eftersom den hjälper oss att minnas alla gånger vi har kunnat räkna med varandra” och göra oss mer generösa gentemot andra.  Den är också ett bra ”vaccin” mot konsumtionshysterin, eftersom den tar oss bort från bristtänkande och får oss att värdesätta det vi redan har (Macy & Johnstone 2019: 64f).

Medan vi i vårt västerländska samhälle ofta har ett helt annat fokus, är tacksamhet gentemot allt som naturen ger oss en självklarhet hos många ursprungsfolk. I Aktivt hopp nämns bland annat Haudenosaunee och Mohawkerna i Nordamerika, och jag läser just nu om samma förhållningssätt i boken Budskap från andra sidan (av Marlo Morgan) som handlar om hur en läkare under en tid vandrar tillsammans med aboriginer i Australien och tar del av deras kunskap och tankar.

Precis som Joanna Macy och Chris Johnstone beskriver det är jag helt övertygad om att tacksamhet är en av de viktigaste grundförutsättningarna för att vi ska kunna ta hand om vår planet på ett bättre sätt än vi gör idag. Så låt oss alla göra vad vi kan för att hitta tillbaka till den där tacksamheten som jag är övertygad finns inom oss alla, och som ibland kanske bara behöver lite träning för att ta sig upp till vattenytan. Ett sätt kan vara att skriva tacksamhetsdagbok, ett annat att jobba med att återknyta vår naturkontakt, som jag pratar om med Josefin Wilkins i senaste poddavsnittet. För tänk så mycket det finns att vara tacksam över runtomkring oss, inte minst nu i gröna, sköna maj!

Maria

Poddavsnitt 84. I naturen får vi både utsikt och insikt. Ett samtal med Josefin Wilkins

I poddavsnitt 84 får du möta Josefine Wilkins, som arbetar som integrationssamordnare och naturhälsokommunikatör. Vårt samtal handlar om hur viktigt det är för oss människor att känna att vi är en del av naturen, och om hur den stärker vår psykiska hälsa.

Vi pratar också bland annat om vår relation till platser, om att hitta glädje mitt i kaos, om att kunna sätta ord på vad vi känner, om lyssnande och tystnad – och om att inte alltid göra och analysera utan ibland bara vara och känna. OBS! Det smög sig in ett litet fel i mitt outro. Adressen till Josefins webbplats är varamednaturen.com och inget annat.