Låt mig gråta en skvätt – så går jag vidare sen

De senaste veckorna har haft ett tydligt tema i mitt liv. Det har handlat om känslor: att våga känna, att få lov att känna och att prata om känslor.

Under ett föredrag om min roman Lex Katarina och erfarenheterna som har lett fram till den, berättade jag bland annat om de många – mestadels jobbiga – känslor jag själv, och många med mig, har upplevt som anhörig till en demenssjuk familjemedlem. Frustration när hemtjänsten inte fungerar, avund gentemot vänner med friska föräldrar, skuld över att inte räcka till och skam över att bli irriterad eller över att känna lättnad när föräldern till sist går bort är bara några av de exempel jag gav. 

Efter föredraget delade åhörarna med sig till varandra av egna erfarenheter och tankar som väckts hos dem. Jag fick väldigt fin respons på min stund hos Jönköpings demensförening, och jag tror det är så viktigt att våga tala om de här – lite ”förbjudna” – känslorna för att vi ska orka. Under bilresan hem genom den regniga septemberkvällen, blev det så tydligt för mig att det är detta som är min livsuppgift: att skriva och prata om känslor (det var därför min bok blev till), liksom att få andra att läsa, skriva och prata om känslor.

Sedan (framförallt) förra sommaren har mitt liv också kännetecknats av många jobbiga känslor kopplat till världsläget. Somliga dagar känner jag mest bara sorg och vanmakt över allt elände, blandat med skam över att jag själv har det så bra. Men den här veckan bjöd också på glädje, hopp och stolthet över hur mycket vi kan åstadkomma när vi bara går samman och hjälps åt.

Den tredje händelsen som fick mig att fundera över det här med känslor är kopplad till en ganska sur kommentar till en Facebookannons om min webbkurs Den inre kompassen (som för övrigt handlar mycket om just detta – att våga möta och prata om våra känslor). Personen önskade att slippa se sånt ”trams” och tyckte att kurser som min fostrar egoister i stället för att skapa samhällsengagemang.

Kritiken gjorde ont, riktigt ont, framförallt för att mitt syfte med kursen är just det motsatta. Att hjälpa människor att hitta mer rätt i livet så att de därigenom ska hitta ork och energi att bidra till en bättre värld. Som det där med syrgasmasken på flygplanet. Jag skrev ett svar och kände att jag kunde bemöta på ett bra sätt, förtydliga och förklara att jag tycker att det är tråkigt om man ska behöva se arbete med personlig utveckling och samhällsengagemang som två motpoler, snarare än som två delar i en helhet, där var och en kan berika den andra. Jag fick inget svar.

Men det mest intressanta var det som hände efteråt. Jag berättade om vad som hänt och hur det påverkat mig på Facebook – framförallt för att be mina vänner att gilla mitt svar på kritiken om de höll med mig, och att inte själva bemöta personen som kritiserat med hårda ord – och inlägget väckte en storm av kommentarer. Så gott som alla var väldigt kärleksfulla och stöttande, men jag noterade att mycket handlade om att jag inte skulle fästa någon vikt vid kritiken (gärna radera kommentaren, eller hela annonsen), att det var kritikern som var korkad, att jag inte borde låta en enda kommentar förstöra för mig och så vidare.

Jag förstår naturligtvis att detta skrevs i all välmening, men frågan är: varför ska jag inte bry mig? Är det fel att vara känslig och bli ledsen av kritik? Är det något jag måste sluta med bara för att jag har valt ett liv där jag blivit lite offentlig och lägger ut mitt hjärta till vargarna allt emellanåt.

Jo, om det att jag blev ledsen hindrade mig från att fortsätta, om det fick mig att sluta skriva, podda, föreläsa och skapa kurser, då kunde jag förstå att jag kanske måste jobba med mina känslor. Men så är det ju inte. Jag tänker inte för ett ögonblick att jag ska sluta med det jag gör. Däremot vill jag ha rätt till mina känslor – såväl stoltheten och glädjen när saker och ting går min väg, som sorgen och besvikelsen när jag möter motgångar.

På det viset lever jag också som jag lär, inspirerad av den filosofi jag är utbildad inom: Acceptance and Commitment Therapy/Training (ACT). Där pratar vi mycket om hur viktigt det är att tillåta även sina negativa känslor. Att inte trycka undan Radio Jämmer och Elände och i stället skruva upp volymen på Radio Go’ och Glad så att den andra inte hörs. Att låta eländesradion få stå där och skvala i bakgrunden bäst den vill, men utan att låta den stoppa oss från att göra det som är viktigt för oss.

Det är just så jag vill leva mitt liv. Med tillgång och närhet till alla mina känslor, inte bara de positiva. Våga känna. Få lov att känna. Prata om känslorna. Vara rädd och hoppa ändå. Bli ledsen över kritik men ändå fortsätta skapa.

Så snälla, låt mig gråta en skvätt, så borstar jag av mig, torkar tårarna och trampar vidare i den riktning som min kompassnål har pekat ut åt mig sedan!

Maria

PS. De två senaste avsnitten av Drömmen om Målajord har handlat väldigt mycket om känslor. Lyssna gärna på Camilla Måne och Kalle Grill respektive Charlotta Lagerberg Thunes om du är intresserad.

Annonser

Poddavsnitt 54. Kaninlejonet – skört och starkt på samma gång. Ett samtal med Charlotta Lagerberg Thunes

I dagens poddsamtal får du möta Charlotta Lagerberg Thunes, som har en bakgrund som beteendevetare, som tidigare har verkat inom socialt arbete och BRIS, och som idag arbetar som författare och föreläsare. Fokus i hennes verksamhet ligger på att få människor, särskilt barn, att våga prata om känslor, och på att sprida kunskap om och förståelse för högkänslighet (HSP = High Sensitivity Persons), som Charlotta har egen erfarenhet av. Vi pratar bland annat om spretiga CV:n som en dag ”går ihop”, om skönlitteratur som ett sätt att skapa förståelse, om att våga möta rädslor och visa känslor, och om hur det kan vara att leva med högkänslighet. Vilka positiva och negativa aspekter finns det när man är en HSP? Hur kan den som är högkänslig ta hand om sig? Och hur kan vi möta och stötta högkänsliga personer i vår omgivning, exempelvis på skolor och arbetsplatser?

Att leva The Circle Way

För ett par veckor sedan tillbringade jag fem dagar på en lägergård utanför Umeå. Det var mina vänner Camilla och Kalle som arrangerade ett så kallat Circle Way-läger, där vi deltagare fick mötas i fina samtal där våra känslor och tankar fick ta plats och alla fick lika mycket talutrymme. Vi möttes i gråt, skratt, lek, sång, dans och gemensam matlagning och städning.

Här hittar du ett poddsamtal som jag spelade in med Kalle och Camilla under lägret och här finns ett annat poddsamtal, med Ellika Lindén, som tillsammans med sin man Manitonquat (Medicine Story) jobbat med Circle Way-läger över hela världen.

Så vad är då The Circle Way? Ja, det är inte helt lätt att förklara i korta ordalag, men jag skulle vilja säga att det är ett förhållningssätt till livet som innebär att gemenskap och lek, par- och cirkelsamtal, lyssnande och respekt för såväl människor som jorden vi lever på är centrala beståndsdelar. Jag använder bland annat Circle Way-samtalet – där alla får lika mycket talutrymme, där en person i taget pratar (genom användning av en talpinne eller talsten) och de andra lyssnar, utan att avbryta, kommentera eller värdera – både hemma med familjen och i mina samtalscirklar, liksom under kurser och workshops. Det handlar mycket om att få (och våga) dela med sig av sina känslor och tankar, och att mötas med respekt inför dem.

Du som är intresserad kan läsa mer om The Circle Way, t.ex.

Maria

Poddavsnitt 53. Gemenskap, lek och lyssnande. Ett samtal med Camilla Måne och Kalle Grill

Nu ska du få möta två personer som har varsin spännande livsresa bakom sig och också delar en strävan efter att både själva leva enligt och sprida idén om The Circle Way, där gemenskap och lek, par- och cirkelsamtal, lyssnande och respekt för såväl människor som jorden vi lever på är centrala beståndsdelar. Camilla Måne är nyutexaminerad socionom OCH utbildad prästinna, leder kvinnocirklar, målar, sjunger och trummar. Kalle Grill är lärare och forskare i praktisk filosofi, leder kurser där män bland annat tränar på att prata känslor och inspirerar i Sveriges Radios Tankar för dagen.  Om att våga visa känslor, om samtalets läkande kraft, om att ifrågasätta det mesta och om att försöka förena andlighet med samhällsengagemang – och mycket annat – handlar vårt samtal. Obs! Det smög sig in en felaktig referens i mitt outro: den internationella Circle Way-sidans adress är http://www.circleway.org.

Maria

 

Poddavsnitt 52. Jag är ett känguruhjärta! Ett samtal med Tina Persson

I poddavsnitt femtiotvå får du möta författaren och skribenten Tina Persson, som sedan tidig ålder följt sitt hjärta och kastat sig in i utmaningar av många olika slag. Tina samlar ständigt på upplevelser och erfarenheter, och använder dem ofta i sin poesi. Välkommen till ett samtal om kreativitet och lekfullhet, skrivprocesser och skrivkramp, ensamhet och gemenskap, författarmöten över gränserna och om att säga ja till möjligheter när de dyker upp.

Stolt förälder berättar: Maya blir Samuel

För snart ett år sedan spelade jag in ett poddsamtal med Ann-Christine Ruuth, som berättade om sin livsresa, och framförallt om sin resa från att ha varit Åke till att bli sig själv, Ann-Christine. Tänk att jag då inte visste att jag en kort tid därefter skulle få börja uppleva en sådan identitetsförändring som Ann-Christine berättade om på nära håll – som mamma.

För snart sexton år sedan, två dagar före jul, kom hon, ett litet brunhårigt flickebarn, som fick namnen Maya Linnea. Redan efter några veckor märkte vi att hon hade en helt annan personlighet än storasyster Sanna. Obetänksamt och fast i stereotyper har vi ibland genom åren skojat om Mayas pojkaktighet – hon lekte hellre med bilar än dockor och betedde sig inte alls så där flickigt och försynt som det ”förväntas” av en tjej.

Hon hade tidigt en egen agenda och en enorm drivkraft för det som var viktigt för henne – en tydlig inre kompass, skulle jag förstås kalla det idag. Men vi förstod aldrig att det hos Maya också fanns en känsla av att ha hamnat fel i sin identitet.

I söndags firade vi – tillsammans med Mayas och familjens närmaste vänner – ett viktigt steg i den process som ska leda fram till att Maya blir Samuel Vincent, och som bland annat, så småningom kommer att innebära hormonell behandling.

Från och med nu kommer vi att prata om Maya som Sam och använda ”han, son, bror etc.” i stället för ”hon, dotter, syster etc.”. Det kommer att ta tid att vänja sig, vi kommer att tänka fel, säga fel och kanske såra ibland. Men vi kommer att göra så gott vi kan för att vara ett bra stöd i processen.

Vi valde, i samråd med Samuel, att gå ut med ett inlägg på Facebook i samband med festen och namnbytet – ett smidigt sätt att slippa berätta om det som händer gång på gång. Aldrig hade vi kunnat ana att det inlägget skulle ge en sådan fantastisk respons, så mycket lyckönskningar till Samuel och kärlek till hela vår familj, av kända och okända. Just nu tänker jag att den här världen trots allt är en ganska bra plats att leva på.

Det var med lite vemod vi i lördags kväll sa god natt till Maya för sista gången, men vårt barn/syskon finns ju där precis som vanligt, oavsett kön och namn. Samuel Vincent är precis lika älskad som Maya Linnea. Och vi är stolta föräldrar till ett barn som vågar stå upp för sig själv och sin sanning, ett barn som vågar vara den han verkligen är. ❤

Poddavsnitt 51: Att se att allting förändras. Ett samtal med Maria Ståhl

Den här gången är min gäst Maria Ståhl, som du hittar på Yogatalk.se. Vi pratar om Marias slingriga livsväg, där skrivandet funnits som en röd tråd, och där yoga och meditation kommit att ta allt större plats, både privat och professionellt. Det är ett samtal om frihet inom ramar, om känslor som kommer och går, om yoga och meditation som mycket mer än bara en praktik på yogamattan eller meditationskudden, om varför alla människor kanske borde gå en skrivkurs och om vad som kan hända när man är helt tyst i tio dagar.