Ett gör-det-själv-skafferi, del 2

Här kommer nu den andra delen i min lilla bloggserie om att göra själv. I första delen presenterade jag några tankar som dök upp i samband med att jag efterlyste tips och här kommer några fler reflektioner – innan vi går vidare till själva tipsandet.

Att vi ofta använder termen ”husmorstips” pekar förstås på en svunnen tid, där kvinnan var den självklara centralfiguren i hemmet, och framförallt i kök och städskrubbar. Och så ser det ut i många familjer även på 2000-talet. Kvinnor står fortfarande för en betydligt större del av det obetalda arbetet i hemmet än män.

Men ibland kan jag bli lite trött på att det så ofta sätts likhetstecken mellan det som görs i hemmet och frustrerade, stressade kvinnor som hamnat i en kvinnofälla. Att det liksom nästan inte skulle vara möjligt att högst medvetet välja en livsstil som går ut på att jobba mindre och därmed skapa tidsutrymme och ork att göra sin egen deo eller baka brödet själv. Det är nästan lite fult och framförallt väldigt pretto, det bloggade jag om för flera år sedan. Att man också kan betraktas som bakåtsträvare och antifeminist. Bloggaren Clara Lidström har råkat ut för detta, gång på gång. Man kan liksom inte gilla att koka sylt och driva feministiska frågor samtidigt.

Själv ser jag precis som Clara ingen som helst motsättning, i synnerhet inte som jag lever i ett förhållande där min man och jag visserligen ofta gör saker enligt könsstereotypa mönster – jag bakar, han bygger eftersom det är så våra huvudintressen ser ut – men där jag exempelvis har huvudansvaret för familjens årliga vedklyvning medan han kan baka Madeleinekakor eller scones i timmar inför stadens Kulturnatt eller sockerkaka till mötet med Vägföreningen. Städa är han också mycket bättre på än jag. Vi tycker liksom inte att det är så nödvändigt med millimeterrättvisa så länge båda är någorlunda nöjda med fördelningen.

Jag tror också att vi – även om vi lever könsstereotypt på vissa sätt – bidrar till att ge våra barn ett någorlunda nyanserat och medvetet perspektiv på det här ämnet. Vi har ofta spännande samtal vid middagsbordet då ett av barnen upprörts av något – det har handlat om alltifrån speciella flick- och pojkplåster till varför konståkning är könsuppdelad eller varför historieämnet har så lite fokus på kvinnor. Det senare verkar faktiskt ha lett till en förändring i skolan, sedan ett av barnen sa ifrån – kvinnorna har fått ta betydligt större plats i lillasysters undervisning. De två äldsta barnen har också gått kurser i feministiskt självförsvar.

Foto: Aaron Burden

Så länge vi låter vår inre kompass styra vad som är viktigt för oss, kan vi då inte få göra just det som funkar för just oss, oavsett om det innebär att vara hundra procent självhushållande och göra allt från grunden eller köpa hundra procent helfabrikat på ICA? Oavsett om vi gör saker efter könsstereotypa mönster eller fördelar tiden med linjal. Kan vi inte sluta jämföra oss en massa med andra, och framförallt, kan vi göra det vi gör för att vi vill, inte för att vi tror att vi måste?

Ursäkta att det blev lite fördröjning på själva tipsen, men jag lovar att de kommer snart! 🙂

Maria

Ett gör-det-själv-skafferi, del 1

Uppväxt i ett hem med en mamma som var hemma tills jag fyllde elva, som odlade, bakade nästan allt bröd själv och lagade i princip all mat från grunden, är det egentligen inget konstigt alls för mig, det där ”gör det själv”-tänket. Köpebröd var en sällsynt ”delikatess” (tyckte jag, utan att uppskatta min mammas arbete) och vårt städskåp saknade det mesta av de produkter som fanns hemma hos mina kompisar. Såpa användes till allt och jag minns hur jag fick tjata mig till att få köpa Klorin för att bleka bort fläckar på mina kläder. I min familj var det så giftfritt som möjligt som gällde. Mamma odlade biodynamiskt långt innan det gick att köpa ekologiska tomater på ICA.

Ändå dröjde det ganska många år av mitt liv innan jag på allvar började intressera mig för det där ”gör det själv”-spåret. Jo, bröd har jag nog alltid bakat ganska mycket, på senare år framförallt för att det är så svårt att hitta ekologiskt köpebröd och för att jag är fullkomligt galen i doften av nybakt bröd, och odlat har jag gjort lite sporadiskt sedan vi flyttat ut på landet för tjugo år sedan. Men det är först de sista två-tre åren som min inre kompass pekat ut en viktig riktning i mitt liv – att ta ett litet steg i taget mot att bli mer självförsörjande på frukt och grönt, att handla mindre hel- och halvfabrikat, att tillverka sådant som går att göra själv.

Så hur ska man då hinna med detta mitt i allt livspusslande, kan man undra? Ja, odlandet tar förstås massor av tid, men det har blivit en passion jag inte längre kan tänka mig att vara utan – ingenstans är jag så lycklig som ute i mina land eller växthus med jord under naglarna. Matlagning och bakning i stället för färdigköpt är också lite mer tidskrävande, men ofta mindre än jag trodde innan jag prövat något (obs! gäller icke surdegsbröd…). 🙂 Det jag framförallt upptäckt ofta är betydligt enklare och snabbare än väntat är tillverkning av diverse industriproducerade matvaror och hygienartiklar, som havremjölk och deodorant.

För mig, liksom för de flesta andra som har valt att bli mer självhushållande och göra-själviga, handlar det om en medveten prioritering av en livsstil som går emot samhällets norm om heltidsarbete, högt tempo och massor av sociala aktiviteter. Både min man och jag jobbar deltid och har oftast lov när barnen är lediga. Det skapar en hel del tid att göra sådant där som – eftersom vi tjänar mycket mindre pengar numera – också lönar sig ekonomiskt. Vi väljer ofta bort sociala evenemang på helgerna och prioriterar ”hemmastanning” (begreppet som min syster myntade som barn och som jag älskar), vilket också ger mycket luft i systemet. Jag passar i stället ofta på att tillgodose mitt sociala behov genom att träffa vänner över en lunch eller fika när jag ändå är inne är i stan och jobbar på vardagarna.

Om någon ser på det jag skriver om som en kvinnofälla kan jag förstå det, men i min värld är det verkligen inte så. Min man jobbar deltid precis som jag, precis som i en del av våra vänners och bekantas familjer. Förr i världen var det dessutom han som var hemma längst med barnen, han som jobbade deltid när jag gjorde karriär och jobbade heltid på universitet. Vi har alltid haft ett förhållande där vi försökt lösa det på bästa sätt för oss båda – just då.

Sedan råkar det vara så att jag är mer intresserad av just odling, bakning och matlagning än min man (i andra familjer jag känner är det mannen som har de intressena), medan han gör en massa annat bra härhemma, som att laga allt som går sönder och bygga saker som underlättar för mig. I somras byggde han exempelvis mitt jättefina utomhusodlingsbord, för att inte tala om tunnelväxthuset! Till våren och sommaren ska vi bygga hönshus – tillsammans. Och när det gäller att hitta fiffiga idéer på exempelvis hur man kan städa mer miljövänligt är det minst lika ofta han som hittar dem som jag (eftersom jag tycker städa är aptrist) – han äger exempelvis på bikarbonats- och ättikefronten härhemma. 😀

I kommande inlägg har jag tänkt dela med mig av mina bästa tips på sådant jag gör själv, liksom tips jag har samlat upp från vänner och bekanta eller hittat på nätet. På så vis får jag själv en bra samling där jag lätt kan hitta tillbaka till sådant jag kanske behöver kolla upp igen, samtidigt som jag upptäcker nya grejer att pröva.

Jag hoppas verkligen att du som läser ska få glädje och nytta av mitt lilla skafferi, kanske våga testa något du inte gjort tidigare och – precis som jag – upptäcka att mycket var betydligt enklare och mindre tidskrävande än du trodde. Framförallt hoppas jag att du inte ska känna stress eller dåligt samvete – det är verkligen inte min avsikt med de här inläggen. Och så kan det ju vara bra att tänka på att väldigt få människor gör allt själva – det är nog nästan bara Mandelmanns, som jag för övrigt ser om tillsammans med min fjortonåring på kvällarna just nu. Men kanske hittar du en bra idé till något du inte har tänkt på tidigare – i så fall blir jag jätteglad! 🙂

Vi hörs snart igen!

Maria

Poddavsnitt 81. Vi behöver både yttre och inre hållbarhet. Ett samtal med Johanna Stål

Foto: Harald Nilsson

Välkommen till ett samtal med Johanna Stål, chefredaktör för hållbarhetsmagasinet Camino, föreläsare och författare till den nyligen utkomna boken Naturskyddsföreningens guide till ett hållbart liv. Vi pratar om engagemang, inspiration, aktivism, inre och yttre hållbarhet, företagande, framtidsvisioner och mycket annat. Här är två länkar som jag nämner i avsnittet, dels till Johannas föreläsning Du sköna nya värld, dels till poddsamtalet med Lisa Moraeus där jag tipsar om mina bästa strategier för att förebygga stress.

Bli mitt bollpank – få en minikurs!

Hej kära vänner! Snart är den här på riktigt, den älskade våren, med sina vitsippor och körsbärsblom.

Den här våren, när jag har drivit Drömmen om Målajord i tre och ett halvt år, spelat in mer än åttio poddavsnitt och skrivit över hundra blogginlägg, känner jag att det är dags att skapa en närmare relation med mina lyssnare och läsare, i synnerhet med er som är extra intresserade av de ämnen jag samtalar och skriver om. Facebooksidor och Instagram är toppen på många sätt, men flödet är så stort och snabbt att det är lätt att missa vad som händer.

Därför har jag tänkt öppna en ny kanal, ett litet nyhetsbrev. Åh nej, stönar du kanske nu, inte ett till. Jag vet, jag har själv avföljt en massa nyhetsbrev. Men de få jag har kvar läser jag faktiskt, helt enkelt för att jag vet att jag nästan alltid får något bra med mig därifrån.

Och det är ett sådant nyhetsbrev jag vill skapa. Berätta om nya poddavsnitt och blogginlägg. Tipsa om en bok, en film, en webbplats, en podd eller ett evenemang (eget eller andras). Skicka med en liten fråga att reflektera över (som i min julkalender). Brevet ska vara kort, inte komma för ofta och framförallt: kännas meningsfullt och läsvärt.

Nu behöver jag din hjälp, med två saker! För det första har jag ett par frågor jag skulle vilja bolla med dig – det tar max några minuter. För det andra skulle jag vilja få lov att lägga till dig som prenumerant – så att jag får en liten grupp att börja skriva till! 

Som tack för hjälpen får du min minikurs ”Introduktion till den inre kompassen” (värde 200:-), som är ett smakprov från min större webbkurs, ”Den inre kompassen”. Skulle du redan ha gått den får du min lilla verktygslåda ”Reflektion i mellandagstid” i stället.

Vill du vara med? Svara på frågorna nedan antingen i ett PM på Facebook eller till min mejladress maria@inrekompass.nu (senast den 20 mars), så skickar jag minikursen till dig så fort jag bara hinner.

Här kommer frågorna:

(1) Hur ofta bör nyhetsbrevet komma: varannan, var tredje eller var fjärde vecka (tätare = lite kortare, mer sällan = lite längre)?

(2) Vilka av de teman som har dykt upp i podden och bloggen hittills är du mest intresserad av, exempelvis:

– personlig utveckling, livsriktningar
– att förverkliga drömmar
– stress och inre hållbarhet
– acceptans och förändring, ACT
– natur, miljö och yttre hållbarhet
– samtal och reflektion
– yoga och meditation
– relationer och föräldraskap
– egenföretagande
– kreativitet
– skrivande och författarskap

(3) Har du ett förslag på vad jag skulle kunna kalla mitt nyhetsbrev, så att det låter inspirerande och intressant? Om du inte har ett helt namnförslag, nämn ett eller flera ord som du associerar med det jag sysslar med och som jag skulle använda som utgångspunkt när jag funderar över namnet.

PS. För att få minikursen vill jag att du svarar på alla tre frågorna. Och självklart kan du avfölja nyhetsbrevet om det inte motsvarar dina förväntningar.

Tusen tack för din hjälp och trevlig helg!
Kram från Maria

Om att må skit ihop och läka tillsammans

Vi pratade om det häromsistens, en vän och jag, hur mycket lättare det blir att bära ett ok av knackigt mående när vi får sällskap längs vägen. Då och då, exempelvis just nu, brottas vi båda med diverse mörka moln på våra annars ofta ganska så ljusblå himlar. Men vi delar med oss om hur vi har det, och det gör något med oss, det där att för en stund få lägga känslorna i någon annans knä. Någon som lyssnar med värme och öppen blick utan att döma, värdera eller komma med goda råd. Någon som inte säger till oss att rycka upp oss, utan i stället hjälper oss att acceptera det som är just nu. Och det gör något med oss att  känna att vi inte är ensamma om att inte vara på topp.

Foto: Clark Young

För det är ju så här det är att vara människa, en ständigt pågående process med toppar och dalar. Livet ger oss sina törnar, ibland mest utifrån medan de ibland plötsligt finns där inom oss utan att vi riktigt förstår varför. Då är det gott att få lov att bara vara där. I det som gör ont, oroar oss, gör oss ledsna eller förvirrade. Mitt i alltihop kan vi känna oss så oändligt levande, just för att vi vågar tillåta oss att vara där, mitt i smärtan, oron, sorgen, förvirring, utan att försöka trycka undan den.

Jag pratar mycket om det här när jag föreläser om min roman, Lex Katarina. Om att våga tillåta oss alla våra känslor, även de riktigt jobbiga. Och om vikten av att få lov att dela dem med någon, gärna andra i samma situation. Det får huvudpersonen Katarina möjlighet att göra i boken, och i dess uppföljare, Kantstötta porslinsugglors paradorkester, är just detta – samtalets läkande kraft – huvudtemat. Som jag längtar efter att få dela den boken med världen! Snart så …

Speaking of which. Ni som har följt min resa vet hur mycket kursgården Mundekulla och samtalslägren (Circle Way Camp) som jag var med och arrangerade för ett antal år sedan har betytt för mig – såväl privat som professionellt. Det är där jag har fått fatt på många av mina innersta känslor och drömmar.

Vår stora inspirationskälla, Medicine Story, som tillsammans med sin fru Ellika Lindén höll i mycket av lägrens innehåll, gick bort i somras, strax efter sin 89-årsdag. Tack och lov har lägret fått ett par fantastiskt värdiga arvtagare, Camilla Måne och Kalle Grill, som har lång erfarenhet av att både delta i och arrangera Circle Way-läger. Sommaren 2017 deltog jag i deras alldeles eget läger i Umeå – en mycket fin upplevelse.

Kanske är det din tur nu? Här kan du läsa om årets läger i Mundekulla.

Här kan du höra min poddintervju med Kalle och Camilla och här den med Ellika.

Till sist, här kan du höra Kalle reflektera kring The Circle Way i Sveriges Radios Tankar för dagen.

Maria

Den inre kompassen pekar mot IKIGAI!

För en tid sedan lärde jag mig ett nytt begrepp av min kloka vän Erik (som jag har poddintervjuat här). Det kommer från japanskan och heter ikigai. När Erik berättade vad det handlade om visste jag omedelbart att det är just detta jag har hittat sedan jag började utforska min inre kompass på det professionella planet för ett antal år sedan.

Nu vill jag berätta om ikigai för dig som inte har stött på det. Jag tror nämligen att det här är nyckeln till att en mycket bättre värld, där människor får må bra och komma till sin rätt, samtidigt som de bidrar på ett positivt sätt. Här är en (något förenklad) illustration:

Det är alltså när man befinner sig i skärningspunkten mellan (1) det jag älskar att göra, (2) det jag är bra på, (3) det jag kan leva på och (4) det världen behöver som man är i ikigai. Jag känner att jag i mångt och mycket är där, i korsningen av min passion och det världen behöver. Jag är inte bra på allt jag gör, men jag lär mig, undan för undan, och även om jag inte blir rik på mitt arbete så klarar jag mig någorlunda. Det är en väldigt skön känsla och en känsla som jag så gärna vill inspirera andra människor att uppnå.

Hur ser det ut i just ditt liv, är du också i ikigai? Eller är det någon (eller flera) av bitarna som saknas där du tillbringar en stor del av ditt liv, nämligen i din yrkesroll? Om du känner så, och om du skulle vilja få lite hjälp på traven med att komma närmre ditt ikigai, kanske min webbaserade självreflektionskurs Den inre kompassen skulle kunna vara något för dig?

Skulle du vilja börja lite försiktigare ger minikursen Introduktion till den inre kompassen ett smakprov, och känner du att du behöver mer individuellt stöd finns också mitt mentorsprogram i flera olika varianter.

Varmt välkommen att höra av dig om något av detta låter spännande! 🙂

Maria

Att få lov att sörja fast ingen har dött

När vi tänker på sorg tänker vi ofta på det allra värsta. Att mista en nära anhörig genom ett dödsfall. Men sorg kan ha många olika orsaker och nyanser.

Jag minns att vi pratade om detta, min poddgäst Ingela Hansson och jag, i avsnitt 39. Att vi kan ha nytta av att betrakta även andra situationer än när någon dör som en sorg, som något vi behöver ta oss igenom på ungefär samma sätt. När vi skiljer oss eller en vänskapsrelation går sönder, när vi blir uppsagda eller går i pension från ett jobb som har betytt mycket för oss …

Häromdagen tog jag farväl av ett flerårigt projekt som jag har älskat att arbeta med, bilderböckerna om Lovis Ansjovis, som jag har skrivit tillsammans med min äldsta dotter Sanna, och som hon har illustrerat. Det blir ingen fjärde bilderbok som planerat. Kanske återuppstår Lovis Ansjovis i annan form i framtiden, men än så länge är inget bestämt.

Det gör ont att det är över, även om jag vet att det kommer att bli bra, och jag har bestämt mig för att tillåta mig att sörja – trots att ingen har dött. Kvällen beslutet hade tagits lyssnade jag på mina allra gråtigaste låtar, gjorde min yogaguru Adrienes Yoga for a Broken Heart.

Och jag tror på att ge plats för sorgen även i sådana här till synes ganska banala situationer, som om det hade handlat om ett dödsfall eller en brusten relation, för att inte fastna i besvikelse eller bitterhet. Det gör det så mycket lättare att känna tacksamhet över allt det fina som har varit, acceptera det som blev och gå vidare sedan.

Maria