Ett gör-det-själv-skafferi, del 6: i köket

Äntligen börjar livet återgå till det någorlunda normala. Det stora översättningsprojektet är avklarat och boken skickad på tryck, hela familjen har påsklov och jag kommer att ta det lugnare jobbmässigt ett bra tag framöver. Hitta tid för trädgården – där jag bygger nya odlingsbäddar, omskolar försådda plantor och sår på friland .

Det kan låta stressigt, men för mig finns ingen stress i trädgården – odlar gör jag bara för min egen skull, bara för att jag tycker att det är så himla roligt, spännande och avkopplande. Jag älskar att vara utomhus och använda kroppen, en väldigt skön kontrast till alla timmar jag tillbringar vid min dator i jobbet. Att familjen får äta närproducerade, ekologiskt odlade grönsaker efter säsong är en fantastisk bonus.

Trädgården ska vi återvända till i det sista avsnittet av mitt gör-det-själv-skafferi, men i dagens inlägg tänkte jag stanna inomhus och ta en titt på sådant som händer i köket. Här finns det förstås hur mycket som helst att göra själv – om man har tid och lust – så det blir ett låååångt inlägg. Jag hoppas att du som orkar läsa (eller snabbläddra) kan hitta i alla fall något som intresserar och inspirerar dig. Först kommer mina egna gör-det-själv- och tager-vad-man-haver-favoriter och de presenteras helt enkelt i bokstadsordning, eftersom jag inte lyckades hitta någon bättre struktur på dem. 🙂

FRYSA IN I ISKUBSLÅDOR: Det här är  säkert självklart för jättemånga, men jag har inte förrän alldeles nyligen insett hur fiffigt det är att frysa in sådant som man ibland bara använder lite grann av, och som inte håller sig så länge i kylskåpet, i iskubslådor. Exempelvis fick jag jättemycket tomatpuré från Kung Markatta när jag vann en låda av deras produkter i en tävling för ett tag sedan. Det blev också en massa grädde över efter min femtioårsfest i höstas – den önskar jag verkligen att jag fryst i kuber i stället för i de stora 5 dl-förpackningarna. Så mycket smidigare att kunna tina lite i taget!

GRANOLA-MÜSLI på Elsies vis gör jag numera alltid själv, sedan jag fick detta goda (och nyttiga) recept från min vän Saras svärmor. Jag blandar 5 dl rågflingor, 5 dl havregryn, 2 dl solrosfrön, 2 dl vatten och 3/4 dl rapsolja noggrant i en bunke. Brer sedan ut blandningen på en plåt och låter den stå i ugnen ca 30 minuter (rör om några gånger under den tiden så att det inte bildas stora klumpar). Därefter får granolan svalna innan jag blandar i 1 dl hackade mandlar, 1 dl kokosflingor,  1 dl linfrön och 1 dl russin. Jag gör förresten oftast dubbel sats när jag ändå är igång, så fyller det hela min stora pepparkaksburk och räcker läääänge. 🙂

GUBBRÖRA: Det här är en av mina favoriter bland tager-vad-man-haver-luncher när jag jobbar hemma och vill fixa något som både går snabbt och som det i princip alltid finns ingredienser till hemma. Eftersom jag är enda sillätaren i familjen brukar det bli några burkar stående efter storhelgerna, och sill håller sig ju länge. Jag kokar ett ägg eller två, tärnar ett äpple, hackar en röd eller gul lök och så joxar ihop med lite grekisk yoghurt och senap. Klart! Ibland finns det några andra skojiga rester att blanda i (efter födelsedagskalaset exempelvis en quinoa-sallad) och då får det också följa med ner i röran.

HALOUMI: Det här är kanske inte precis ett enkelt-och-snabbt-tips, men oj så kul det är att göra egen haloumi efter Marie Mandelmanns recept. Själva processen tar visserligen några timmar, men det är mest väntetid då man kan ägna sig åt annat, så den effektiva arbetstiden är nog snarare en halvtimme. Några egna kommentarer till receptet: (1) Jag har köpt 5 liter lågpastöriserad mjölk (alltså halva mängden jämfört med receptet) i vår REKO-ring (men kolla annars med någon bonde i din närhet om hen har att sälja) och löpe på apoteket. Har hört att det ska gå att göra på vanlig köpemjölk också men har inte testat själv. (2) Se till att använda en fungerande stektermometer. Det gjorde jag inte första gången, vilket innebar att mjölken flera gånger blev för varm och måste stå på svalning, och det gjorde processen betydligt mer långdragen även om resultatet blev bra ändå. (3) Jag lägger en silduk (eller gammal tygblöja) i durkslaget och hänger sedan upp den med osten i exempelvis i en dörrknopp ovanför diskbänken så att den får rinner av. (4) Kom ihåg att gnida in haloumin med rejält med salt, annars blir det inte mycket smak på den. (5) Vasslen som blir över använder jag sedan som degspad till brödbak, i stället för vatten eller mjölk – blir jättegott (och vasslen går att frysa in om jag vill spara den till senare).

HAMBURGER- OCH KORVBRÖD man köper i affären är ju ganska svampigt och tråkigt. Jag hittade ett bra recept på hamburgerbröd här och tänker att det borde gå fint att använda till korvbröd också.

HAVREMJÖLK är något som vi använder mycket sedan många år tillbaka, långt innan vi själva började dra ner på komjölken av miljöskäl, eftersom ett av barnen under en tid var allergisk mot mjölkprotein. Det smakar precis som vanlig mjölk i pannkakor, våfflor, kanelbullar, bechamelsås till lasagnen – ja vad som helst där man hettar upp mjölken och det ändå finns någon typ av mjöl  inblandat (eftersom havren ger lite mjölsmak). Men att det var så himla enkelt att göra egen havremjölk upptäckte jag först för några månader sedan. Numera spar vi både pengar, transporter och förpackningar på det viset. Jag mixar helt enkelt 3 dl havregryn och en liter vatten tillsammans med en matsked olja och lite salt i en matberedare. Häller därefter alltihop i en silduk på ben (en sådan som man gör saft i) och så får det stå över en degbunke och rinna av en stund (jag rör lite ibland för att all vätska ska ta sig igenom duken). Klart! Förvaras i kylskåp och håller sig i några dagar om du inte använder allt på en gång (exakt hur länge vet jag inte, eftersom det brukar gå åt ganska fort hos oss.) 🙂 Gojset som blir över i silduken använder jag i brödbak eller i stället för ströbröd och mjölk till olika sorters biffar och bollar (våra favoriter är rödbetsbiffar, lammfärsbiffar – på färs från REKO-ringen – och bollar på Anammafärs, som även barnen tycker smakar precis som köttbullar med mycket kryddpeppar i smeten).

KAJSA WARG-BRÖDET har jag tipsat om tidigare, men jag tar det igen, eftersom det är så himla enkelt. Jag smular 50 gram jäst och blandar med en liter degspad (vatten, mjölk, havremjölk – eller vassle från haloumitillverkning!), 1 msk olja, 2 tsk salt, ibland en klick honung och så någon örtkrydda, t.ex. timjan, basilika eller oregano (oftast gör jag dubbel sats). Sedan fyller jag på med mjöl, beroende på vad jag har hemma och om jag vill baka ganska ljust eller mörkare bröd – ofta några dl rågmjöl, rågsikt, havre eller graham och så resten vetemjöl. Har jag några gamla rödbetor som börjar se ledsna ut går de jättebra att riva ner – då blir framförallt degen otroligt häftigt rosa (det mesta av färgen försvinner tyvärr – eller kanske turligt nog? – i ugnen sen). Jag låter den jäsa i någon timme och bakar sedan ut bullar eller lägger degen i avlånga bakformar. Jäser därefter ytterligare en halvtimme. Sedan gräddar jag i 225 grader, bullar 10-15 minuter, bakformar något längre.

PESTOSNURRORNA från (tror jag) ICA:s medlemstidning Buffé som tagit vår familj med storm måste jag bara tipsa om, eftersom mina ganska så kräsna barn i dem både hittat ett bra mellanmål (att t.ex. ta med till skolan om man har utflykt eller en extra lång dag) och motivation till att äta soppa varje vecka (även om vi såklart inte har snurrorna på bordet varje gång). Jag gör en enkel pizzadeg på 50 gram jäst, en liter ljummet vatten, 2 msk olja, 2 tsk salt, några dl grahamsmjöl och resten vetemjöl. När degen jäst 30 minuter kavlar jag ut två plattor, brer på pesto och lägger på riven ost (går fint med veganost som vi använder mycket härhemma) på halva plattorna. Sedan viker jag den tomma delen över den fyllda och skär remsor som jag snurrar lite, penslar på ägg och jäser 30 minuter till. Gräddar sedan i 225 grader tills snurrorna fått fin färg. Yummie!

RÖDBETSBLAST som jag tidigare slängde använder jag nu till pesto och smoothies (går också fint att förvälla och frysa in om jag inte behöver den direkt). Svinmålla (som växer som ogräs) har jag också använt. Båda funkar (och smakar) ungefär som spenat.

STRÖBRÖD kom jag på att jag kunde göra eget när jag råkat glömma bort kex i skafferiet som blivit gamla och tråkiga. Bara att mortla och lägga på burk så var det klart. Funkar fint för alltifrån sockerkakor till biffsmet.

TACOKRYDDA gör jag själv numera, ungefär efter det här receptet. Jag kom på att tacofärsen (som vi gör på Anammas vegofärs) blir extra god om jag blandar i lite tomatpuré också (till exempel ett par kuber från frysen).

VATTEN PÅ GLASFLASKA I KYLEN började vi använda i somras, när vi var så rädda för att vår brunn skulle sina. Tidigare brukade vi hälla upp en kanna vatten varje gång vi skulle äta, och så hällde vi ofta ut det som inte gick åt i vasken (någon gång ibland i vattenkannan). Så himla onödigt! Numera ligger det alltid en flaska på kylning, så har vi jättegott iskallt vatten, som varken smakar plats eller kylskåp, eftersom vi har det i en glasflaska med snäppkork.

ÖRTSALT gör jag av diverse grönt från trädgården (kryddor, rödbetsplast och annat) som jag mixar och blandar med havssalt och sedan använder till allt möjligt. Supergott!

Jag tänkte också tipsa om att sy egna påsar att använda när man handlar frukt och grönsaker av gamla stuvbitar. Gillar du inte att sy själv kanske du kan önska dig i födelsedagspresent av någon som gör det? Så gjorde jag själv av min svärmor och lagom till min femtioårsdag kom det ett paket med jättefina påsar som hon hade sytt av mina gamla tyger (en del med bortåt trettio år på nacken) och trätt snören i så man kan dra åt upptill. 🙂

***

Som om nu inte detta vore nog kommer här också några fiffiga tips från vänner som hörsammade min efterlysning:

Lena gör eget Bregott av smör och olja (här hittade jag ett recept) och groddar av alfaalfafrön. Bakar surdegsbullar [det här med surdeg håller jag själv på att utforska, men har inte lyckats få till en bra grund än – får återkomma när/om jag lyckas!] där hon pytsar i lite av varje som pumpamos, nässlor, slattar av olika torrvaror. Torkar bär och frukt till godis och müsli. Gör tomatröra som hon fryser tillsammans med diverse som behöver gå åt i skördetid, t.ex. squash. Här är min poddgäst Sara Bäckmos recept på sådan ibland kallad ”snålröra”

Camilla gör ibland grönsaksjuice (av exempelvis rödbeta, grönkål, spenat, morot). Resterna som blir kvar i råsaftscentrifugen fryser hon in i lagom portioner för att kunna ha i när hon bakar bröd, gör grönsaksbiffar, färssås osv. När hon gör egen Kefir och vill ha den tjockare låter hon vasslen rinna av. Den fryser hon in och har som degvätska eller blandar i juice och låter stå några dagar tills det blir kolsyrat.

Daniel berättar att vid brännskada tar han genast på äggvita, låter det stelna och upprepar ett par gånger så slipper man blåsor och smärta. Extra skönt om äggen är i kylen då det svalkar, men inget måste. Det här minns jag att min mamma gjorde med oss när vi var små också, men det hade jag glömt bort, så tack Daniel för påminnelsen!

Ingelas bästa tips på temat kök är att odla maten själv! Här har jag en förebild och odlarkompis som jag lär mig mycket av. I nästa blogginlägg ska vi ta oss ut i grönsaksodlingarna och samla några fiffiga tips där. Snart kommer också ett pinfärskt poddavsnitt där du får höra mig och Ingela i ett samtal om odlandet och livet.

Och så till sist, ett tips från Ewa: att stöpa sin egna ljus av ljusstumpar. Det här har vi gjort i min familj också ända sedan jag var bebis (jag tog över traditionen när min egen familj flyttade till hus) – och vi gör det alltid i köket, så därför får det vara med i det här inlägget. 🙂 Återigen inget enkelt quick fix, men väldigt roligt.

Så här gör vi i min familj:

(1) Vi klipper köpta veckar (kan köpas lösa eller följer med ljusmassa) i längder som är lite längre än längden på ljusen (kanske 5 cm extra). Dessa knyter vi fast med någon fiffig knop (kanske dubbelt halvslag?), 4-5 på varje pinne -i min familj använder vi gamla cykelekrar, eftersom min pappa var cykelhandlare. 🙂 Pinnarna (eller snarare ekrarna då) hänger vi sedan mellan två långa fyrkantsstavar i vår kökssoffa (som vi först lagt tidningar i för att inte förstöra den, bra att lägga lite på golvet också).

(2) Vi klipper bort det svarta på vekarna från alla ljusstumpar och smälter dem. Man brukar rekommendera att detta görs i vattenbad, även om vi inte brukar gör det. När stearinet har smält fiskar vi upp vekarna med en tesil. Om stearinet från stumparna inte räcker kompletterar vi med ljusmassa, köpt i en färgaffär eller på Panduro.

(3) Vi kokar upp massor av vatten och häller i en stor (urtvättad) plåthink som står på en pall, och så fyller vi på med det flytande stearinet de sista centimetrarna i hinken. Här får vi sedan fortsätta fylla på då och då under hela stöpningen, mer och mer ju längre in i processen vi kommer, eftersom det går åt mer längre fram.

(4) Vi doppar snabbt varje pinne med vekar ner i hinken och låter den rinna av innan vi hänger tillbaka den. Och så där håller vi på, tills ljusen är så tjocka som vi vill ha dem. Då och då klipper vi av droppformationerna längst ner och smälter igen. Vill man få riktigt raka ljus kan man knyta tyngder längst ner, men det gör inte vi. Tycker det är lite av charmen, att inte ljusen är så där perfekta.

OBS! Några viktiga saker att tänka på: att inte utsätta rummet för drag och att låta ljusen svalna lite mellan varje doppomgång, annars smälter stearinet som fastnat. Båda de här sakerna gör annars lätt ljusen knöggliga. Och så är det förstås jätteviktigt att ha koll på det smältande stearinet så att det inte börjar brinna – det har faktiskt aldrig hänt under de  femtio år jag hållit på. 🙂

Vi är inga experter på ljusstöpning, utan gör som sagt inte riktigt efter regelboken, men vill du lära dig mer om detta så finns det massor av information att googla fram. Och min kompis Linda i Skåne (som jag poddpratar med här) håller kurser i ljusstöpning!

Nu hoppas jag verkligen att du som läst inte har blivit stressad av alla tips på vad man kan göra, utan i stället fått inspiration till att kanske testa en grej som du inte har gjort innan. Och om du själv har några tips med kökstema som du skulle vilja dela med dig av är du varmt välkommen att berätta om dem – antingen direkt här på bloggen eller på Drömmen om Målajords Facebooksida.

Maria

Uppdrag gransknings ”Tranståget och tonårsflickorna” – några reflektioner

Som föräldrar till en sjuttonårig transkille har jag och min man haft några veckor med mycket grubblande efter det avsnitt av Uppdrag granskning, Tranståget och tonårsflickorna, som sändes den 2 april. Vi har sett programmet två gånger, först ensamma, sedan tillsammans med vår son. Några i min bekantskapskrets har hört av sig och undrat hur vi tänker och känner nu, och jag gissar att det är fler som undrar men som inte har vågat fråga. Därför tar jag tillfället i akt att dela mina tankar här på bloggen. Jag passar på att varna för ett långt inlägg.

I Uppdrag granskning ifrågasätts rutinerna vid de enheter som arbetar med utredningar av könsdysfori, den diagnos som en transperson får, i ljuset av den stora ökningen av remisser för unga tonårstjejer från landets olika BUP-mottagningar. Programmet nämner bara Karolinska sjukhuset, som vi är knutna till, men utredning och behandling görs vid flera andra sjukhus i landet också, bland annat i Lund.

Man har intervjuat två personer som fått diagnosen könsdysfori och därefter könsbekräftande behandling (en i Finland, en i Sverige), men sedan ångrat sig. De är så kallade ”detransitionerade”. Vidare intervjuas ett antal oroliga föräldrar, varav en mamma som framträder helt öppet. Alla har det gemensamt att de menar att utredningar görs för snabbt och lättvindigt, att vården inte ifrågasätter utan bara stöttar och att alltihop är ett enda stort experimenterande, utan tillräckligt och forskningsbaserat kunskapsunderlag. Vi får också möta ett antal personer som arbetar (eller har arbetat) med könsdysfori i Sverige, Norge och England, varav vissa är kritiska mot eller oroliga över det som pågår.

Självklart har programmet skapat oro även hos oss. Vad händer om vårt barn ångrar sig sedan han har påbörjat en livslång (och irreversibel) könsbekräftande behandling? Har vi varit allt för stöttande, för lite ifrågasättande? Jag har hela tiden resonerat som så att vi som föräldrar i mesta möjliga mån ska finnas där som ett stöd för vårt barn, och att det är vårdens uppgift att utreda och ifrågasätta, för att det här ska bli så bra som möjligt för vår Samuel. Men om vi inte kan lita på vården, om vi inte kan lita på att utredningarna görs på ett professionellt sätt, var står vi då?

Ja, det finns definitivt ett och annat att fundera över här, men jag skulle också vilja diskutera programmets ganska vinklade framställning utifrån några olika aspekter. Flera av dessa diskuteras också i P1:s Medierna, för dig som är intresserad av att veta mer.

För det första, genom hela programmet talas det om att utredningstiderna är så korta, bara några månader, att utredningarna liksom skulle vara slarvigt gjorda. Den bilden ger exempelvis ”Mika” som är en av dem som ångrat sig, men detta är en bild som vi är många som ifrågasätter. I vårt fall tog det nästan två år från det första besöket på BUP i Växjö till att Samuel fick sin definitiva diagnos i februari i år. Den tiden har också inkluderat så kallad ”real-life experience”, alltså att han på alla sätt det är möjligt har levt som man – använt ett manligt namn och manliga pronomen, använt manliga hygienprodukter, handlat kläder på herravdelningen, gått på herrtoaletter och så vidare. Så har Samuel levt sedan juli 2017. Eftersom han har många kontakter inom transvärlden har han också förstått att hans process har varit ovanligt snabb. För många andra har det tagit betydligt längre tid än så. Jag vet inte var de personer som intervjuas i programmet har blivit utredda, men vi känner alltså inte alls igen oss i den bild som presenteras där.

Vidare talas det om att i princip alla som utreds också skulle få den könsbekräftande behandlingen. ”Vi säger inte nej till någon” hävdar en förälder att han har fått höra. Möjligen stämmer det när det gäller vuxna personer som söker hjälp (överläkaren på Karolinskas vuxenmottagning säger i UG att det är längesedan de nekade någon behandling), men det är ju inte den gruppen som det här programmet handlar om. Varför är det då läkaren på vuxenmottagningen som får frågor om detta, när det nu är tonåringar som är i fokus i programmet? I efterhand har Karolinska gått ut och berättat att på KID-teamet, som vi tillhör, är det bara en av tre sökande som faktiskt diagnosticeras med könsdysfori och därmed får möjlighet att gå vidare med könsbekräftande behandling. Detta nämns över huvud taget inte i Uppdrag granskning.

Man pratar om att den nya växande gruppen som söker för könsdysfori ofta har andra psykiska problem, och det är lätt att tolka det som sägs i programmet som att man inte alls fångar upp de här ungdomarna och lotsar dem vidare till andra instanser inom barn- och ungdomspsykiatrin. Men enligt Karolinska är det precis det man gör med de två tredjedelar av patienterna som inte får diagnosen könsdysfori. Det kan säkert vara så att en och annan felaktigt slinker igenom systemet, men att framställa det som att det skulle vara många upplever vi som väldigt vinklat.

Och så till något som gör oss ordentligt upprörda. En ung transpersons mamma framträder öppet i programmet. Hon är väldigt kritisk mot vården och hennes barn framställs som en tonårsflicka med svåra psykiska problem, och hängs alltså ut offentligt på ett väldigt obehagligt sätt. Transpersonen, som inte visste att mamman skulle framträda så öppet att man skulle förstå vem det handlade om, har efter programmet gett sin bild av situationen i sociala medier, och den skiljer sig ganska rejält från den som ges i Uppdrag granskning. Exempelvis tillhör Hannes (som är en snart tjugoettårig transkille, inte en ung, förvirrad tonårstjej) inte gruppen detransitionerande, utan är mycket nöjd med sin nya manliga identitet, men detta nämns överhuvudtaget inte i programmet. Och mamman omnämner, trots att han levt som man i flera år, hela tiden sin son som hon. Relationen till mamman, som var dålig redan innan programmet sändes, eftersom hon inte har velat acceptera sitt barns könsbyte, blev knappast bättre av hennes medverkan i programmet. Här kan man läsa Hannes egen replik på mammans uttalanden, och han intervjuas också i radioprogrammet Medierna, som nämns ovan.

Fallet med den finska kvinnan Sametti, som diagnosticerats med könsdysfori och fått könsbekräftande behandling, är komplicerat. Hon upplevde att behandlingen fick henne att må bättre – under en period – men att hon efter flera år insåg att det inte var rätt. Här har Samuel lärt mig något som skulle kunna vara en förklaring, nämligen att Sametti kanske inte led av könsdysfori utan av det som kallas dysmorfofobi och innebär en (ej könsrelaterad) vantrivsel i den egna kroppen. Hon säger själv att hon tyckte att hon var ful, men möjligheten att hon helt enkelt fått fel diagnos nämns inte i programmet. Självklart kan Samettis resa skapa stor ångest hos transpersoner. Sametti själv säger att hon ”hade könsdysfori”, men att den försvann – efter flera år! Hur sjutton ska man då kunna vara säker på att man tar rätt beslut? Här tycker jag att Uppdrag granskning borde ha diskuterat fallet Sametti med erfarna läkare eller psykologer, men det tas inget ansvar för de frågetecken som berättelsen väcker.

Samuel och vi föräldrar är helt överens om att Uppdrag granskning tar upp viktiga frågor. Vad är det som får unga tjejer med psykiska problem att söka svar i könsidentiteten? Och hur kan man undvika att människor feldiagnosticeras och genomgår irreversibel behandling som de senare ångrar? Samuel har själv råkat illa ut i diskussioner där han ifrågasatt den ”romantisering” av transgrejen som finns hos somliga unga tonårstjejer, vilka förmodligen inte alls lider av könsdysfori (möjligen i vissa fall av dysmorfofobi) men av någon märklig anledning kanaliserar sitt dåliga mående på det här sättet. Det finns ett begrepp för dessa personer: ”transtrenders”.  Han som själv är transperson har till och med anklagats för att vara transfobisk! Fast det enda han vill är att människor ska få rätt diagnos och rätt behandling.

Så hur tänker vi om Samuel då, undrar kanske du? Ja, självklart har det här programmet skakat om både oss föräldrar och honom själv ordentligt. Vi har alla ifrågasatt såväl vården som våra egna beslut. Och trots att vi är relativt säkra på att Samuel är på rätt väg, så tänker vi ta det här ett varv till nu. Han har visserligen redan haft ganska gott om tid att fundera, eftersom han levt som man i snart två år och gått igenom en långdragen och grundlig utredning, där man bland annat har pratat om hans kroppsbild, för att utesluta risken för att dysmorfofobi felaktigt tolkas som könsdysfori. Men vi blir imponerade av att han, trots att han mår dåligt i sin kropp, är mogen nog att vilja pausa processen ett tag, vänta lite innan han startar sin irreversibla könsbekräftande behandling, för att få mer betänketid och bli ännu mer säker.

Så, summa summarum, självklart är det jätteviktigt att lyfta de frågor som Uppdrag granskning gör, men vi är besvikna på sättet det görs på. Framförallt är det väldigt sorgligt att en redan utsatt grupp människor riskerar att bli ännu mer utsatta – med god hjälp av Public Service.

OBS! Självklart har Samuel läst och godkänt inlägget innan jag nu publicerar det.

Maria

Poddavsnitt 82. Vad är andlighet och hur påverkar de inre faktorerna oss? Poddklanen reflekterar, #2

Foto: Thomas Lissing

I poddens avsnitt 82 är det för andra gången dags för min lilla poddklan (med Lisa Moraeus och Sara Norrby Wallin) att mötas för en stunds gemensam reflektion. Den här gången försöker vi definiera hur vi ser på begreppet ”andlighet”, som vi tre har ganska olika perspektiv på. Vi resonerar också kring hur de inre faktorerna påverkar oss i våra liv och vår vardag. Det handlar om förvirring, osäkerhet, trygghet, utveckling, mening, essens, drivkraft, förundran, ansvar, flöde, kreativitet, mellanrum, aktivt hopp och en hel del annat. Lyssnarfrågan om företagande hann vi dock inte fördjupa oss i, så den spar vi till nästa poddklansavsnitt. Här är en länk till Facebookevenemanget för releasen för boken Aktivt hopp.

Ett gör-det-själv-skafferi, del 5: tvätt, disk och städ

Den senaste veckan har varit så vansinnigt nyttig för mig. Den har nämligen påmint mig om en livsstil som jag inte alls känner igen mig i längre – och om hur övertygad jag är om att jag inte vill ha den tillbaka. Utöver ett stressigt och ganska infekterat jobbprojekt som fullkomligt suger musten ur mig just, en fyrtioåttatimmars arbetsvecka, för lite sömn varvat med oro, tvivel och saknad på det privata planet, har veckan också innehållit två långresor och fyra bortakvällar. Det har varit roliga aktiviteter alltihop – föreläsning om min roman, tioårsjubileum med min bokcirkel, en föreställning med min favoritartist Emil Jensen (fick gratisbiljetter i sista minuten) och ett femtioårskalas för en gammal vän.

Och samtidigt. Alldeles för lite luft i systemet för att min själ ska hänga med. Alldeles för lite tid för odlingarna, barnen och yogamattan, som allihop ger mig så mycket näring. Det är helt okej att ha en sådan vecka, då och då, men precis som jag skrev om i det första inlägget i den här serien har jag på senare år medvetet valt en livsstil med mindre jobb, lägre tempo och färre sociala aktiviteter än förr. Det är därför en vecka som den som just gått var så nyttig för mig. Jag påminns med obarmhärtig tydlighet om hur jag absolut inte vill ha det. Mer om dessa tankar får du höra i ett poddsamtal med min vän Ingela Eriksson lite längre fram i vår.

Men nu är det dags att kravla mig upp på gör-det-själv-hästen igen och bjuda på några tips på med koppling till tvättstugan och städskåpet. Det här inte mina bästa grenar, så här har jag tagit hjälp av bland annat ett gäng goa vänner.

Malin tipsar exempelvis om att hon inte har köpt sköljmedel på länge, utan i stället gör eget på 2 dl (24%-ig)  ättika och 5 dl vatten. Det går bra att ha i några droppar eterisk olja för doft också om man vill. Eget sköljmedel i stället för köpt, om man nu använder det – jag har inte gjort det på väldigt många år – spar inte bara miljön (kemikalier, transporter och plastförpackningar) utan också pengar, hud och kläder (som slits mindre).

Lotta använder citronsyra mot mögel och ättika mot kalk för att rengöra i duschen när det blivit sunkigt där. Blanda citronsyran i lite vatten så du kan smörja på. Vänta nån timme. Gnugga rent med borste eller svamp. Ättikan är bara att hälla på en svamp, stryka på och spola av efter en stund.

Har du läst Britt-Marie var här av Fredrik Backman? I så fall vet du liksom jag att bikarbonat verkar funka till TYP ALLT (se exempelvis mitt tips om att göra egen deo). Och om jag möjligen hade ett uns av tvivel på Britt-Maries övertygelse, försvann det totalt sedan jag fått den här boken av min svärmor. Här kommer några exempel (som jag dock inte har testat själv än):

  • En skål vatten med bikarbonat tar bort dålig lukt i kylen och på en våt trasa gör det hyllorna där skinande rena.
  • Vatten och bikarbonat gör nappflaskor fina.
  • Strö bikarbonat på ugnsbottnen och skrapa sedan lätt bort brända matrester.
  • En pasta av vatten och bikarbonat tar bort svettfläckar och gör smutsiga kragar rena igen (fast det där vill jag nog se först innan jag tror på det …).
  • Sjabbiga duschdraperier blir fräscha igen om du lägger en halv kopp bikarbonat tillsammans med tvättmedlet i tvättmaskinen.

Ja, så här fortsätter det, sida efter sida!

Ljusstakar fulla av stearin som runnit ner, vad gör jag med dem? Linda tipsar om att ställa dem i ugnen (60 grader) på en plåt med bakplåtspapper. Så smälter stearinet och rinner ner på pappret. Och sedan är det bara att diska dem så blir de som nya! (Fast min man skulle nog säga: torka av ordentligt med hushållspapper först, så det inte rinner ner stearin i  avloppet som stelnar och täpper igen…) 🙂

Tessan virkar egna disktrasor, som går finfint att koka för att hålla dem fräscha. Hon använder lingarn, som är mer miljösmart än exempelvis bomullsgarn, men om du har gammalt bomullsgarn liggande är detta ju också ett fint sätt att låta det komma till användning. Och det är bara att googla om du vill ha hjälp med mönster. Själv brukar jag klippa trasor av uttjänta frottéhanddukar. Barnens gamla tygblöjor används också flitigt, inte minst när något spillts ut, eftersom uppsugningsförmågan är helt oslagbar – såklart, det var ju det de var till för en gång i tiden. 🙂

Till sist: för dig som vill hitta fler fiffiga och hållbara gör-det-själv-grejer (inte bara inom tvätt-, disk- och städområdet) tipsar Emilia om Instagramkontot Ekotipset, där man kan få hur mycket inspiration som helst.

Vi ses snart igen – får se om det blir i köket eller grönsakslandet! 🙂

Maria

Om samtalets läkande kraft

Jaha, jag har alltid en massa planer för vad jag ska skriva om här på bloggen, men den lever sitt eget liv och gör precis som den vill, och så blir det ofta något helt annat än jag hade tänkt som händer här. Idag skulle jag ha skrivit nästa inlägg i gör-det-själv-skafferiet. I stället blir det ett litet smakprov ur min nästa roman. Snart, snart finns boken här på riktigt!

Och jag tänkte göra något ganska konstigt, nämligen dela med mig av Kantstötta porslinsugglors prolog och efterord, de delar i en bok som jag tror ofta förblir olästa (åtminstone den senare), redan nu, innan boken ens har gått i tryck. Men jag tycker att de ger en bra bild av innehållet och efterordet berättar dessutom om bokens tillkomst. Så, håll till godo, du som är intresserad! 🙂

Prolog

Nästan varje dag möter vi andra människor i samtal. För somliga av oss blir mötena fler och mer intensiva än vad hjärnan och hjärtat orkar hantera. För andra är kanske den enda samtalspartnern mannen som slår in ett kilo potatis i kassan, kvinnan på biblioteket som lånar ut dagens tidning eller brevbäraren som ringer på för att lämna ett paket som inte går in genom brevinkastet.

Ibland är det inte orden som bär ett samtals budskap. I stället finns det i blicken vi möter, i händerna som plockar på ett urtvättat täcke, i rösten som plötsligt darrar till, i orden som inte blir sagda.

Ibland svävar samtalen på ytan.

Ibland borrar de sig djupt in i själen, sliter sönder, karvar djupa sår.

Ibland är det just samtalen som hjälper oss att läka.

Foto: Harli Marten

Efterord

Den bok du just har läst (om du inte är en sådan som kikar i slutet först) är en bok som lika gärna kunde ha blivit oskriven. Om nu inte livet hade varit sådär magiskt …

Det var en sen kväll strax före jul 2016. Min debutroman, Lex Katarina, hade nyss tagit sig ut i världen, efter en lång och stundtals mödosam process. Jag hade inga som helst nya skrividéer och funderade på om jag någonsin skulle hitta ett ämne som jag kände lika stark drivkraft att skriva om igen, som jag gjort under arbetet med den första boken.

Mitt i gränslandet mellan vakenhet och sömn, just som kroppen var på väg att släppa taget om dagen, dunsade den ner i mitt medvetande, den där märkliga frasen:

Kantstötta porslinsugglors paradorkester

Alldeles från ingenstans kom den och jag hade verkligen ingen aning om vad den ville mig. Jag hade kunnat ligga kvar och bara låta orden segla vidare, vända på kudden och ta emot sömnen. Men det var något där, en känsla av att jag hade fått ta del av något värdefullt. Att jag skulle slarva bort detta något alldeles genom att somna. En så pass märklig fras skulle jag aldrig komma ihåg nästa morgon utan att kliva upp och skriva ner den.

Foto: Sanna Hellberg

Men vad skulle jag då göra med gåvan jag fått? Jo, jag konsulterade min äldsta dotter Sanna, den vassaste skribent jag känner, som var till enorm hjälp i mitt arbete med den första boken. För att detta kunde vara titeln på en ny roman förstod jag nämligen nästan direkt. Men vad i hela friden skulle en sådan handla om?

Det tog inte många minuters bollande med Sanna, så hade vi hittat nyckeln och låst upp dörren till den portal jag snart skulle komma att kliva in genom, och när huvudtemat väl var identifierat tog den kreativa processen strax sin början.

Strax efter nyår läste jag boken The Artist’s Way, i vilken man uppmanas att varje dag skriva tre ”morgonsidor”, att helt enkelt bara skriva ur sig allt man har snurrande i hjärta och hjärna innan man på allvar tar itu med dagen. En solig vintersöndag skrev jag mina morgonsidor en bit in på förmiddagen, bredvid skridskobanan där övriga familjen höll till. Och där tog de plötsligt gestalt, Urban, Aida och Ingrid. En karaktär till faktiskt, men henom sparar jag till en annan bok.

Att Katarina skulle vara med igen var ingen självklarhet från början. Jag trodde ju att jag var färdig med henne. Men så hörde läsare av sig och ville hälsa på i Katarinas värld ännu en gång. Och jag insåg att det fanns en väldigt viktig koppling mellan Katarinas erfarenheter och det som skulle komma att bli den här bokens huvudtema, det goda samtalets läkande kraft.

När hon nu hade nästlat sig in i historien hände också något intressant. Från början var tanken att hon bara skulle vara en av de fyra huvudkaraktärerna, absolut inte mer. Men under skrivandets gång armbågade hon sig fram och tog mer plats. Det är därför som det är Katarinas perspektiv ni får ta del av även i de kapitel som handlar om alla fyra porslinsugglorna.

I början av skrivprocessen använde jag en rolig och givande metod, som jag gärna vill tipsa dig om som själv är sugen på att börja skriva skönlitteratur. Jag satte ihop ett frågeformulär med tjugo frågor och ägnade sedan ett par dagar åt att intervjua mina fyra karaktärer, för att helt enkelt lära känna dem bättre innan jag började berätta deras historier. Mycket av det som kom fram där är sådant som inte nämns i boken, men informationen har hjälpt mig att låta karaktärerna bli så levande att jag sällan har tvekat kring deras tankar, känslor, beteendemönster och formuleringar.

*

Självklart har jag haft medresenärer på skrivresan, människor som på olika sätt bidragit till att det till sist blev en bok.

Tack Sara för att du fortsätter vara min vägvisare, mitt bästa bollplank, min tedrickarkompis och allt det där andra. Jag har insett att jag en gång om tusen år måste få dö före dig, annars vet jag inte hur jag ska överleva, med tanke på den svåra abstinens som uppstår om vi varit ifrån varandra mer än en vecka.

Tack alla ni som har läst min debutroman, Lex Katarina, och berättat hur mycket ni tyckte om den. Tack alla bokcirklar jag har fått äran att besöka för att berätta om bokens tillkomst och dela tankar och erfarenheter med er. Tack alla som kommit och lyssnat på mina föredrag. Utan er läsare hade den här boken inte kommit till. Det är ni som ger mig lust att fortsätta skriva. Det var också ni som önskade er en uppföljning. Särskilt tack till dig, Lisa.

Tack Barbro, Jenny, Liselotte, Medina med föräldrar, Anna och Antonia för att ni hjälpt mig räta ut ett antal frågetecken inom områden där jag själv är ute och cyklar. Mycket av det som händer i boken har jag erfarenhet av på olika sätt, men inte allt. Så tusen tack för researchhjälp!

Tack Stefan och alla skrivkompisarna för ljuvliga dagar på norra Öland, dit jag åker år efter år i olika konstellationer. Det var där på vandrarhemmet jag byggde strukturen för boken och började lära känna mina karaktärer i maj 2017. Det var där jag fortsatte processen i augusti samma år. Det var slutligen där jag tog mig an alla kommentarer om alltifrån onödiga kommatecken till bristande gestaltning i maj 2018 – med sådan iver att jag aldrig höll på att komma i säng på kvällarna.

Tack alla vänner, gillare och följare i sociala medier som hejat på med tummar, hjärtan och peppande kommentarer.

Tack svärmor Kerstin för att du tjatat lite extra på mig om att den här boken måste bli färdig någon gång eftersom du längtade efter att få läsa den.

Tack Anders för korrekturläsning och för att du fortfarande står ut med mig och alla mina projekt, med alltifrån hönshusbygge till skrivrymningar till rum fyllda av tygtrasor för kuddvirkning. Framförallt tusen tack för att du låter mig fortsätta skriva på arbetstid, trots att jag inte bidrar lika mycket till familjeekonomin sedan jag lämnade min trygga anställning vid universitetet.

Tack alla barnen – Sanna, Samuel, Lova och Adam – för all inspiration i skrivandet som ni ger genom ert sätt att vara, tänka och prata, och framförallt för att ni står ut med en mamma som ofta är betydligt mer fokuserad på helt andra saker än på er.

Till sist. Tack Sanna, min allra största musa, för att du hjälpte mig lösa mysteriet med den märkliga gåvan, för din skarpa blick och stundtals urjobbiga rödpenna som ger det jag skriver både mjukare och starkare vingar än det som fanns där från början. Utan din hjälp, ingenting.

*

Och så till sist, tack till dig som tog dig tid att läsa det här blogginlägget. Vill du förbeställa ett signerat ex går det fint att mejla mig på maria@inrekompass.nu. Självklart kommer den också finnas att köpa på AdLibris, Bokus m.fl. Och ljudbok verkar det som att den också ska få bli så småningom, för dig som föredrar att lyssna framför att läsa. 🙂

Jag hoppas så att du ska tycka om den!

Maria

Ett gör-det-själv-skafferi, del 4

Innan vi går vidare till nästa avdelning med konkreta gör-det-själv-tips måste jag sticka emellan och prata lite om pengar. Det är ett ämne som väcker mycket känslor och som nästan är oundvikligt att fundera på i förhållande till det jag skrev om i de första inläggen, att jobba mindre för att få mer tid över för allt det där jag vill göra själv, som att baka bröd och göra min egen deo. Och det man då kommer in på är dels hur mycket pengar man behöver för att vardagen ska flyta på, dels hur det går med pensionen. I det senare fallet kopplas diskussionen ofta till oss kvinnor och den kvinnofälla många av oss har gått i när vi har varit hemma med barn och sedan fått dåliga pensioner.

Foto: Michael Longmire

Jovisst, den ekonomiska aspekten kan vara väldigt viktig för många, framförallt om man är lågavlönad och kanske ensamstående. Och för en och annan betyder arbetet så mycket att man inte skulle kunna tänka sig att jobba mindre – det behöver absolut inte vara något fel i det (sådan är jag själv i perioder). Men jag tror att det också finns jättemånga människor som jobbar väldigt mycket bara för att det liksom hör till, och som kanske inte alls skulle behöva det egentligen, eftersom man i själva verket skulle klara sig på betydligt mindre.

Varför pratar vi förresten alltid om kvinnor när det handlar om att jobba deltid – som ju inte heller alls behöver handla om en halverad inkomst, utan kanske några tusenlappar mindre i månaden om man exempelvis går från 100 till 80 procent? Det kan göra jättestor skillnad för att få lite mer luft i systemet. Och varför kan inte alla som vill, inte bara kvinnor, få jobba deltid, som min man och flera av våra manliga vänner? I så fall blir det ju ingen kvinnofälla utan snarare (möjligen) en människofälla.

Men vet ni, jag tror faktiskt att den allra största människofällan är att vi ofta mäter livskvalitet i pengar. Jag blir ganska beklämd över tv-reklamen från Pensionsmyndigheten där kontentan är att det enda viktiga är att jobba så mycket som möjligt. Men om man vänder på det och funderar på hur mycket pengar man egentligen behöver för att kunna leva ett liv med god livskvalitet?

Jag har nog ungefär halverat min inkomst sedan jag hoppade av min universitetskarriär och blev egenföretagare, och min man har gått från 100 till 80%. Javisst, han har en helt okej ursprungslön som gymnasielärare, om än inte i närheten av vänner i exempelvis IT-branschen. MEN vi har de facto betydligt mindre pengar att röra oss med än när vi båda jobbade heltid. Idag reser  vi väldigt sällan utomlands, vi handlar nästan bara begagnat, vi hoppar ofta över dyra kulturevenemang hur roliga de än låter och så vidare.

Samtidigt har i alla fall jag (får ju tala för mig själv här) aldrig haft ett så bra liv som nu – mycket bättre än när jag tjänade mycket – och för mig är hela självhushållargrejen med odling och gör-det-själv-tänk (som ju också förhoppningsvis ska spara lite pengar, om än på längre sikt) en viktig del i det. Min svärmor, som varit ensamstående kommunalarbetare i större delen av sitt liv och har en pension därefter, säger detsamma. Vi pratar en del om det här i mitt poddsamtal med Mimmi och Daniel Lowejko (foto: Abigail Sykes), som är jätteduktiga på att leva på väldigt lite, och även i intervjun jag gjorde med Patrik Appelquist är vi inne på samma spår, att utgifterna är minst lika viktiga som inkomsterna.

För övrigt är jag inte ensam om att vara ganska övertygad om att vårt fullkomligt ohållbara ekonomiska system (inklusive pensionssystemet) kommer att kollapsa förr eller senare. Då kan man ju fråga sig om det är värt att jobba ihjäl sig för en så osäker framtid. Så visst kan det vara bra att tänka framåt, och spara är förstås aldrig fel om man har möjlighet, men jag tror att det är minst lika viktigt att fundera över vilket liv man vill leva just nu, vad som är viktigt på riktigt och hur man kan anpassa sig efter nya omständigheter, det som brukar kallas för ”resiliens”. Att vänja oss vid att klara oss på mindre känner jag är ett bra sätt att förbereda oss för ett framtida samhälle som kanske inte alls ser ut på det sätt vi är vana vid idag.

Hur tänker du kring det här med ekonomi och livskvalitet? Kommentera gärna, direkt här på bloggen eller på Drömmen om Målajords Facebooksida.

Maria

Drömkorn 9: En magisk plats där allt är möjligt. Ett samtal med Sofia Aifos

I Drömmen om Målajords nionde Drömkorn får du några glimtar ur mitt poddsamtal med Sofia Aifos som driver den vegetariska restaurangen Sájvva i Malmö. Det handlar om att förverkliga drömmar, om att ha ett öppet sinne i stället för att låsa fast sig vid en vision, om att jobba tillsammans med någon som står en nära och om att emellanåt påminna sig om varför man gör det man gör, vad som egentligen är grunden.

***

Drömkorn finns både som film och ljudfil:

Här kan du lyssna på hela poddsamtalet med Sofia: