Poddavsnitt 69. Drömmen om ett samhälle där kärleken är det viktiga. Ett samtal med Anne Claesson

Välkommen till ett samtal med Anne Claesson, som driver Göteborgs minsta designhotell, Annes Hus. Där erbjuder hon inte bara charmigt boende utan också en hemlik konferensmiljö och kulturkvällar. Hotellet är dessutom platsen där Anne under sju års tid (2014-2020) bygger sin stora utställning, rum för rum, med utgångspunkt i Deepak Chopras sju andliga lagar eller livsprinciper. Vi pratar bland mycket annat om att gå från anställning till företagande, om att förverkliga drömmar, om att ta hand om sig själv så att man kan ta hand om andra, om skillnaden mellan mål och livsriktningar, och om att vilja göra skillnad och bidra till ett mer vänligt och kärleksfullt samhälle.

Annonser

Låt mig gråta en skvätt – så går jag vidare sen

De senaste veckorna har haft ett tydligt tema i mitt liv. Det har handlat om känslor: att våga känna, att få lov att känna och att prata om känslor.

Under ett föredrag om min roman Lex Katarina och erfarenheterna som har lett fram till den, berättade jag bland annat om de många – mestadels jobbiga – känslor jag själv, och många med mig, har upplevt som anhörig till en demenssjuk familjemedlem. Frustration när hemtjänsten inte fungerar, avund gentemot vänner med friska föräldrar, skuld över att inte räcka till och skam över att bli irriterad eller över att känna lättnad när föräldern till sist går bort är bara några av de exempel jag gav. 

Efter föredraget delade åhörarna med sig till varandra av egna erfarenheter och tankar som väckts hos dem. Jag fick väldigt fin respons på min stund hos Jönköpings demensförening, och jag tror det är så viktigt att våga tala om de här – lite ”förbjudna” – känslorna för att vi ska orka. Under bilresan hem genom den regniga septemberkvällen, blev det så tydligt för mig att det är detta som är min livsuppgift: att skriva och prata om känslor (det var därför min bok blev till), liksom att få andra att läsa, skriva och prata om känslor.

Sedan (framförallt) förra sommaren har mitt liv också kännetecknats av många jobbiga känslor kopplat till världsläget. Somliga dagar känner jag mest bara sorg och vanmakt över allt elände, blandat med skam över att jag själv har det så bra. Men den här veckan bjöd också på glädje, hopp och stolthet över hur mycket vi kan åstadkomma när vi bara går samman och hjälps åt.

Den tredje händelsen som fick mig att fundera över det här med känslor är kopplad till en ganska sur kommentar till en Facebookannons om min webbkurs Den inre kompassen (som för övrigt handlar mycket om just detta – att våga möta och prata om våra känslor). Personen önskade att slippa se sånt ”trams” och tyckte att kurser som min fostrar egoister i stället för att skapa samhällsengagemang.

Kritiken gjorde ont, riktigt ont, framförallt för att mitt syfte med kursen är just det motsatta. Att hjälpa människor att hitta mer rätt i livet så att de därigenom ska hitta ork och energi att bidra till en bättre värld. Som det där med syrgasmasken på flygplanet. Jag skrev ett svar och kände att jag kunde bemöta på ett bra sätt, förtydliga och förklara att jag tycker att det är tråkigt om man ska behöva se arbete med personlig utveckling och samhällsengagemang som två motpoler, snarare än som två delar i en helhet, där var och en kan berika den andra. Jag fick inget svar.

Men det mest intressanta var det som hände efteråt. Jag berättade om vad som hänt och hur det påverkat mig på Facebook – framförallt för att be mina vänner att gilla mitt svar på kritiken om de höll med mig, och att inte själva bemöta personen som kritiserat med hårda ord – och inlägget väckte en storm av kommentarer. Så gott som alla var väldigt kärleksfulla och stöttande, men jag noterade att mycket handlade om att jag inte skulle fästa någon vikt vid kritiken (gärna radera kommentaren, eller hela annonsen), att det var kritikern som var korkad, att jag inte borde låta en enda kommentar förstöra för mig och så vidare.

Jag förstår naturligtvis att detta skrevs i all välmening, men frågan är: varför ska jag inte bry mig? Är det fel att vara känslig och bli ledsen av kritik? Är det något jag måste sluta med bara för att jag har valt ett liv där jag blivit lite offentlig och lägger ut mitt hjärta till vargarna allt emellanåt.

Jo, om det att jag blev ledsen hindrade mig från att fortsätta, om det fick mig att sluta skriva, podda, föreläsa och skapa kurser, då kunde jag förstå att jag kanske måste jobba med mina känslor. Men så är det ju inte. Jag tänker inte för ett ögonblick att jag ska sluta med det jag gör. Däremot vill jag ha rätt till mina känslor – såväl stoltheten och glädjen när saker och ting går min väg, som sorgen och besvikelsen när jag möter motgångar.

På det viset lever jag också som jag lär, inspirerad av den filosofi jag är utbildad inom: Acceptance and Commitment Therapy/Training (ACT). Där pratar vi mycket om hur viktigt det är att tillåta även sina negativa känslor. Att inte trycka undan Radio Jämmer och Elände och i stället skruva upp volymen på Radio Go’ och Glad så att den andra inte hörs. Att låta eländesradion få stå där och skvala i bakgrunden bäst den vill, men utan att låta den stoppa oss från att göra det som är viktigt för oss.

Det är just så jag vill leva mitt liv. Med tillgång och närhet till alla mina känslor, inte bara de positiva. Våga känna. Få lov att känna. Prata om känslorna. Vara rädd och hoppa ändå. Bli ledsen över kritik men ändå fortsätta skapa.

Så snälla, låt mig gråta en skvätt, så borstar jag av mig, torkar tårarna och trampar vidare i den riktning som min kompassnål har pekat ut åt mig sedan!

Maria

PS. De två senaste avsnitten av Drömmen om Målajord har handlat väldigt mycket om känslor. Lyssna gärna på Camilla Måne och Kalle Grill respektive Charlotta Lagerberg Thunes om du är intresserad.

Lite motgångar också, por favor!

Den senaste tiden har det verkligen lossnat för mig på många sätt, som jag skrev om i det senaste blogginlägget. Ibland är det ju så, att de där fröna man har sått genom envishet och hårt arbete till sist börjar gro, och det blir någon slags ketchupeffekt så att allt händer på en gång.

När jag blir så där euforisk över allt kul som händer måste det emellanåt få bubbla över lite, på Facebook, Instagram och i bloggen, och den senaste tiden har det bubblat både här och där. Jag har fått många gratulationer till framgångarna, medan andra har säkert suckat för sig själva och tänkt att det var ju förfärligt vad hon skryter, den där människan.

Ja, man kan se det som skryt, eller så kan man välja att se det som att jag delar min glädje och tacksamhet, för att jag känner den ännu djupare då, och för att jag hoppas att det jag berättar om kanske kan inspirera någon annan som fortfarande mest känner av uppförsbackarna att orka kämpa vidare.

Men jag vill också påminna om att även till synes framgångsrika människor upplever massor av motgångar, parallellt med framgångarna, och jag brukar faktiskt berätta om dem också emellanåt. Förra sommaren var exempelvis riktigt tung, vilket jag bloggade om både här och här. Processen med min roman Lex Katarina har ju också stundtals gått väldigt trögt, med massor av refuseringar, vilket fick mig att till stor del tappa bort min skrivlust och författaridentitet.

Nu tänkte jag bjuda på några relativt färska motgångar, bara för att i någon mån balansera upp den senaste tidens många glädjande händelser. 🙂 Jodå, de finns där hela tiden, och jag blir besviken, men jag tränar också på att acceptera, släppa taget och tänka att ”ja ja, allt kommer till mig – NÄR JAG ÄR REDO (alltså inte nu…). Tålamod och tillit! Och så gläds jag kolossalt åt det som faktiskt gått vägen.

  • Avslag på ansökan om litteraturstöd från Kulturrådet
  • Avslag på ansökan om arbetsstipendium från Författarförbundet
  • Min bok gick inte vidare till topp 3 i Selmapriset (men blev i alla fall nominerad)
  • Nobben från Smålandsposten på årets Sommarspaning (men jag har fått vara med tre gånger tidigare)
  • Avslag från Växjö bibliotek om att köpa in min bok till sin bokcirkelkasse
  • Färre deltagare än planerat till min sommarkurs på Grimslövs folkhögskola (men vi kör ändå)
  • Tystnad från majoriteten av de lokala demensförbund jag erbjudit mitt föredrag om att leva i sandwichgenerationen (men fyra har hört av sig)
  • Tystnad från många av de mediaaktörer jag kontaktat (men intervjuer för två lokala och fyra nationella, vilket ju är fantastiskt bra)
  • Få sålda böcker trots ganska stor medial uppmärksamhet

Summa summarum, livet är en berg-och-dalbalbana – för oss alla. Ibland går det bättre än annars, och ibland känns det som att uppförsbacken aldrig ska ta slut. Men en sak har jag lärt mig. Den gör det, förr eller senare, och då blir det desto roligare att glida nerför.

Maria

En nypa galenskap och lite mental råstyrka

En gång för många år sedan var jag nära väggen. Kombinationen yttre och inre krav fick mig dit. Jag brände aldrig ut mig på riktigt, blev bara vidbränd. Tog en tvåmånaders-timeout. Kom tillbaka med nya perspektiv, verktyg och strategier. Var nära igen sju år senare, och än en gång tre år efter det.

dsc_0011-4

Därefter – sedan jag hoppade av från Akademien – har livet blivit mycket lugnare. Jag har tagit över rodret i mitt liv, styr efter min inre kompass. Och även om många har fällt kommentarer som antyder att de tror att jag jobbar väldigt mycket, har jag mestadels levt i ett någorlunda lugnt och lagom tempo ända sedan jag blev min egen. Att människor tror att jag jobbar så mycket har nog snarare att göra med att gör många olika saker, och att jag berättar om vad jag gör i sociala medier. Min man jobbar mycket mer än jag, men det kanske inte känns lika roligt för honom att berätta om att han rättat ännu en bunt uppsatser, som att för mig visa upp en ny bok, informera om ett nytt poddavsnitt eller marknadsföra en kurs.

Den här vintern skruvades mitt livstempo upp rejält under några månader. Orsaken var dels att min man fick ta en massa extrajobb så att jag fick dra ett tungt lass på hemmaplan i november och halva december, dels att jag fick den galna idén att ge ut min roman, Lex Katarina, på eget förlag FÖRE jul i stället för i januari som planerat. Jag gick all in, jobbade vidare på kvällarna sedan jag fått barnen i säng, prioriterade bort många tillfällen till träning, yoga och meditation.

dsc_0001-2

Under mina intensiva månader fick jag en och annan orolig fråga från omgivning och uppmaningar om att vara rädd om mig. Själv var jag aldrig särskilt orolig, trots att jag visste att jag jobbade lite för mycket, sov lite för lite och dessutom avslutade arbetstoppen med en sjudagarsjobbvecka med en rejäl förkylning i kroppen. Jag känner mig själv så väl nu, vid fyrtioåtta års ålder. Jag vet att jag klarar en sådan här period då och då. Jag vet att så länge jag inte får sömnproblem är det ingen större fara med mig (och under hela den här perioden sov jag som en klubbad säl på nätterna). Men jag vet också att jag inte kan hålla på hur länge som helst, det är väl det som är den stora skillnaden. Jag har lärt mig att jag måste begränsa sådana här perioder och återhämta mig ordentligt efteråt.

I måndags tog jag en vilodag efter en helg på litteraturfestival som satte punkt för mina tre motorvägsmånader. Började dagen med att sova tills jag själv vaknade, en dryg timme efter det att familjen gett sig iväg till jobb och skola. Mediterade. Skrev mina morgonsidor (från kursen The Artist’s Way som jag ska berätta om en annan gång) i sällskap av te, levande ljus och favoritlistan på Spotify. Hade en fin sharing med min vän Sara via Skype. Tog en långpromenad i skogen med snön singlande runtomkring och snötyngda granar på skogsvägen. Jag lade mig ner en stund och tittade på himlen – det som jag lovat mig själv att göra oftare efter fjällvandringen i september då jag låg i regnet på myren och bara njöt av det ovana perspektivet.

dsc_0081En nypa galenskap finns det i mig som kastar mig in i sådana här perioder, i synnerhet som jag har varit nära väggen tidigare … Men där finns nog också en ganska stor portion mental råstyrka (som min bästa vän Sara tillskrev mig i ett inlägg på vår gemensamma blogg Livstid en gång för längesen). Och kanske är det den som håller mig på rätt köl.

Jag har förmågan att då och då ställa mig lite bredvid och betrakta hur jag gnetar, klappa mig själv på axeln. Jag kan acceptera att det är jobbigt OCH roligt – samtidigt. Jag klarar oftast av att inte fastna i stress och frustration några längre stunder. Jag kan strukturera mitt arbete och – när det verkligen gäller – göra en sak i taget (vilket jag är mycket sämre på när jag inte har så mycket att göra). Jag kan utnyttja små stunder, till såväl jobb som återhämtning. Och, som sagt, jag har förmågan (och självmedkänsla nog) att ge mig själv återhämtning de luxe i efterhand.

dsc_0082

Förr sa jag alltid att det skulle bli annorlunda framöver. Snart. ”Bara det här är över så blir det lugnare”. Men det blev aldrig så. Idag kan jag säga så där och veta att det är sant. Nu har jag just avslutat en alldeles normal och lugn vecka. Jag har jobbat lagom många timmar, skippat lagom många uppgifter (utan dåligt samvete). Jag har inte jobbat på kvällarna. Jag har sovit alldeles lagom mycket. Jag har haft en fantastiskt skön helg tillsammans med storfamiljen (min och min systers), fått motion och frisk luft, yogat, mediterat och varit på konsert. Jag hade inte glömt hur man gör när man lever, jag hade bara tryckt på paus-knappen en liten stund. 🙂

Maria

Poddavsnitt 33: Att utmana allt det vi känner till. Ett samtal med Julieta Talavera

I Drömmen om Målajords trettiotredje avsnitt möter vi Julieta Talavera i ett samtal på engelska. Julieta och hennes medarbetare i det kreativa labbet The Connectors Society i Malmö är inte rädda för att utmana rådande normer i sin strävan att göra sig själva och andra mer delaktiga i skapandet av den värld vi lever i.

Vårt samtal handlar bland annat om crowdfunding, om att styras av andra värden än pengar, om ett rättviseengagemang som funnits med sedan barndomen, om att bidra med små skärvor av nya perspektiv och om att se lärprocesser där andra kanske ser misslyckanden.

Maria

Om vandringen och livet

Här har det varit tyst. Bloggluften gick ur mig efter de två inläggen för några veckor sedan där jag vände ut och in på mitt hjärta. Vad skriver man efter något sånt? Och så kom vandringen i Jämtlandsfjällen – med utgångspunkt i Kajsa Ingemarssons bok Isobels vandring – fyren som lyst där i mitt mörker hela sommaren. För en vecka sedan kom jag hem från min mamma-på-rymmen-utflykt och kastades rakt in i familjekaoset, med klassmöten och barnaktiviteter och sena kvällar. Därtill intervjuer och planering inför releasefesten idag för min och äldsta dotterns nyligen utkomna barnbok Lovis Ansjovis och rockpappan. Jag är trött, så trött, men börjar landa, och vill gärna låta er vandra med mig i ord och bild för en liten stund.

dsc_0042Så vad tar jag då med mig från mina dagar i Norrland? Här några exempel:

Att jag klarar så mycket mer än jag tror. Vandringen är tuffare än jag har räknat med, men jag fixar det, både fysiskt och psykiskt, ett litet steg i taget och med vandringsstaven och mina medvandrare som stöd och energigivare. Tillsammans blir vi starka. (Och hälen stortrivs på det mjuka underlaget.)

Gott om acceptansträning. Som när jag efter åtta timmars tågresa inser att Gäddede inte alls ligger strax utanför Östersund, som jag fått för mig, utan att ytterligare tre timmars resa med minibuss14182426_10208437156419843_572700142_n ligger framför mig, och att jag varken har möjlighet att äta något eller ta det lugnt en stund på hotellrummet innan retreaten drar igång. Eller under den långa klafsiga lördagseftermiddagsvandringen på myren, med regnet strilande uppifrån och de vattentåliga vandrarkängor som till sist ger upp och fylls av väta.

En ny själssyster. Redan i minibussen på väg från tåget hittar vi gemensamma nämnare. När vi (som båda missat att man skulle anmäla om man ville bo i enkelrum, och som båda helst bor ensamma) så hamnar i samma rum inser vi att det förstås är meningen att vi ska hitta varandra. Gång på gång säger vi det: ”Vilket tur att det var DIG jag fick bo med!”. Att inte bara ha någon att dela upplevelser och tankar med på plats, utan dessutom i efterhand – någon som faktiskt var där och upplevde samma sak. Vilken gåva!

Att jag klarar av att släppa kontrollen. Helt i händerna på någon annan som bestämmer vart vi ska vandra, hur långt vi ska vandra, när vi ska pausa, när vi får äta. En utmaning för någon som jag, som är van att vara in charge, men ack så nyttigt. Facebook-detoxen från torsdag kväll till söndag eftermiddag likaså.

dsc_0040

Hur mycket av de ramar vi lever efter som bara är påhitt av oss människor. Som tiden. Under vandringarna har jag inte en aning om hur mycket klockan är från det att jag går utanför hotelldörren tills jag kliver in genom den igen sent på eftermiddagen. Så befriande att inte vara styrd av klocktiden. Samma sak med nationsgränserna. Ena dagen har vi plötsligt vandrat in i Norge, utan att märka ett skvatt.

14218111_10208442703718522_1161436397_n

Hur mycket jag tycker om tystnaden. Jag som är en pratkvarn i så många sammanhang njuter av de många timmar jag vandrar i tystnad, och väljer ofta tystnaden även när den inte är påbjuden. Maler på, steg för steg och låter tankar och känslor – inte bara behagliga sådana – komma upp till ytan och vandra vidare.

14249203_10208442703478516_1643455665_n

Vandringen som en metafor för livet. Ibland går det upp, ibland går det ner. Ibland lyser solen, ibland strilar regnet. Ibland är vyerna vackra, ibland är det mest myrmark omkring mig. Ibland hoppar jag från sten till sten i en bäck, ibland sjunker mina fötter ner i mossan. Och jag traskar på, ett steg i taget. Närvarande i allt.

14256447_10208442700478441_794748559_nAlla härliga ögonblick under vandringen. Vackra vyer från fjället, med mil efter mil utan ett spår av människor. Smaken av kall ugnspannka med jordgubbssylt i solskenet vid fjällsjön efter flera timmars vandring. Hjortronen, blåbären, det iskalla fjällbäcksvattnet i min kupade hand. Renarna som ställer upp sig och tittar ner på oss från bergskammen, den ensamma renen som (precis som geten i Isobels vandring) väntar in oss och verkar säga ”Kom igen då, ni klarar det, lita på mig!”, den färska björnspillningen vi hittar dagen då vi jobbar med våra inre vilddjur. Stunden då jag under en paus lägger mig raklång på mossan och låter regndropparna studsa i mitt ansikte. Den fantastiska dubbelregnbågen vid vattenfallet. Stunden då jag och alla mina medvandrare står högst upp på fjället, tacksamma för det vi fått släppa taget om där på berget. Kajsas fina guidade meditationer och uppläsningar ur Isobel – till levande ljus och doften av rökelse på hotellet.

Och så det kanske viktigaste av allt:

14256750_10208442702158483_1669715259_nEn ny nyckel till hur jag vill leva mitt liv framöver. Dagarna på fjället ger mig insikten om att jag vill ha mer natur och utevistelse i mitt liv, ensam och – framförallt – tillsammans med min man och resten av min familj. Jag tror att det är kittet som kan foga oss samman igen efter den här sommaren.

Fjällvandringen har knutit ihop min sommarsäck på ett väldigt fint sätt. Den förstärkte somligt som jag redan kommit till insikt om, och den gav nya nycklar. Nu högläser jag Isobels vandring för mina döttrar om kvällarna och så har jag tagit med mig ett stycke magi från fjällvidderna ända in i vardagslivet på småländska landsbygden.

Kram!

Maria

När mörkret blev min vän – på riktigt

Maria sjön 1
Foto: Maya Vannestål

Mitt blogginlägg häromveckan – Hello darkness, my old friend, där jag berättade om en psykiskt ganska påfrestande sommar – fick mer spridning och respons än något jag tidigare skrivit på webben. I sommar har jag gjort allt det där som jag såväl vet, i synnerhet efter min utbildning i ACT (Acceptance and Commitment Training), inte fungerar nåt vidare: förtvivlat, kämpat emot, flytt, tappat hoppet. Ibland behöver vi påminnas om att vi inte är ensamma om att reagera så, att vi alla är människor. Och det är gott att veta. Tack alla som läst, delat och kommenterat i olika sammanhang!

Så, är bluesen över för den här gången? Både ja och nej. Den senaste veckan har det hänt så mycket – såväl utanför som inuti mig – att jag skulle vilja dela med mig till dig, med förhoppningen att det, liksom det förra inlägget, kan ge en smula tröst och hopp.

****

DSC_0039 kopia

På ett yttre plan inträffade fyra händelser:

(1) Jag hade ett långt och djupt samtal med min man, som jag inte riktigt har klarat av att kommunicera med under sommaren, eftersom delar av det jag känt legat så nära oss och vår familj att det blivit för smärtsamt. Under det samtalet förstod jag vidden av hans kärlek – och min – trots våra många olikheter.

(2) Min äldsta dotter kom hem från Mundekulla Retreatcentrum, där hon volontärjobbat under sommaren. Det blev fler långa djupa samtal, vi mediterade och lade Tarotkort tillsammans (ja, ja, du som tycker att allt sånt luktar spåtant och hokus pokus får ha överseende – för mig är korten intressanta verktyg precis som reflektionsfrågor och annat som hjälper mig att tänja på mina tankegränser).

DSC_0071

(3) Jag lyssnade på en poddintervju i Värvet med Miriam Bryant, vilket gav mig ett nytt perspektiv på att ”må dåligt”. Att acceptera att det händer i våra liv emellanåt är en sak. Att som denna härliga unga människa (i min dotters ålder) på allvar omfamna det dåliga måendet och tycka att det är fantastiskt, det är något helt annat. Plötsligt kunde jag känna att, ja, så är det ju. Lite som de alltför ofta citerade orden i Hjalmar Söderbergs Doktor Glas (jag har hört dem i mer än ett Sommar-prat det här året):

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.

Skillnaden är bara att den där kontakten i det här sammanhanget är den med mig själv, inte med någon annan. Det handlar om att verkligen LEVA och känna. Med allt vad det innebär.

IMG_0778

(4) Och så kom det ett nyhetsbrev från min stora inspirationskälla, Kajsa Ingemarsson (poddgäst 17), som jag ska fjällvandra med i nästa vecka. Orden som gick rakt in i hjärtat. Som hjälpte mig att förstå mer av vad det är som pågår i mig än vad jag själv kunnat sätta ord på. Som både förtydligade och gav hopp.

Jag inser att jag precis som Kajsa beskrev i sitt nyhetsbrev har levlat upp nu, tagit ett nytt steg i mitt medvetande. Under en massa år har jag jobbat med min personliga utveckling, där fokus varit på att jag ska trivas så bra som möjligt. Det kan stundtals vara smärtsamt, men gör ofta inte lika ont, eftersom man ändå så tydligt kan se hur det liksom blir roligare att leva när man blir bättre på att lyssna på sig själv. Och det är ett viktigt steg, för utan att ha gått igenom det tror jag att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att överhuvudtaget kunna lyfta blicken och se bortom egot.

DSC_0016Det jag nu håller på med handlar om expansion, ett expanderat medvetande, där det inte längre bara är fråga om mig och mitt välmående utan också om min plats i världen – och mitt bidrag till den. Hur vill jag leva för att verkligen komma till min rätt, på alla plan? I det finns inte bara välmående. Att ha ett expanderat medvetande innebär också att jag inte längre – som väldigt många av oss – stänger av det som händer i världen för att jag inte orkar ta in det. Jag tillåter mig att på allvar sörja och förtvivla, att som Anna Lovind (poddgäst 5) skrev i sitt nyhetsbrev, låta hjärtat gå sönder. Men jag stannar inte där och låter känslan av uppgivenhet få bo kvar i bröstet för evigt. Framförallt bor den där inte ensam. Där finns plats för solglitter också.

DSC_0003

Kajsa beskriver den här expansionsprocessen i ett antal steg, som förstås också kan appliceras på den lite mer ”lighta” version av utveckling jag gått igenom tidigare:

rädsla -> motstånd -> uppgivenhet -> neutralt betraktande -> nyfikenhet -> glädje -> hänförelse

När jag plockar fram hjärnan en stund och analyserar, konstaterar jag att jag för ungefär en vecka sedan började förflytta mig från uppgivenhet till neutralt betraktande, men redan nu kan jag börja känna av den där nyfikenheten och till och med glimtar av glädje och hänförelse. Samtidigt som mörkret och förtvivlan finns kvar och gör mig till en hel människa. Precis det vi pratar om i ACT.

IMG_0807En annan insikt är att under mina riktigt tunga perioder tidigare i livet har mörkret i mig alltid haft en tydlig yttre orsak: otrivsel på jobbet, min vidbrändhet, min hudcancer, oro när min äldsta dotter mådde fruktansvärt dåligt, min mammas demens. Den här gången tog mörkret mig på sängen, mitt i en sommar jag trodde skulle bli sådär ljuvlig som mina somrar faktiskt har varit de senaste åren. Det tycker jag är intressant. Förmodligen var jag väl helt enkelt redo nu. Någon har sagt till mig att ”vi får så mycket som vi klarar av att hantera”.

Det mörka är alltså inte på något sätt över. Maria 2.0 har nog ett lite tydligare sorgestråk i sig än den tidigare versionen. Men jag förstår att det var det här jag behövde just nu. Det jag har upplevt kommer att få resultat, på olika sätt. Bland annat tar jag med mig tankarna in i den webbkurs som jag jobbar med för fullt, ska provköra i höst och – om allt går som det ska – lansera i början av 2017.

Och vet ni något riktigt intressant? Min häl – som har bråkat med mig så länge och blivit lite av en symbol för värken i själen – är visserligen på bättringsvägen, men på något underligt sätt stör den mig inte ens när den krånglar längre. Min naprapat har gett mig grönt ljus att vandra om en vecka. Hans inställning speglar den själsliga förändring jag upplever också: nu är det färdigt med att fly (vila) och kämpa emot (bli frustrerad över smärtan). Nu tänker jag i stället, varje gång det hugger till (och jag ber om ursäkt om det låter skruvat eller klämkäckt, men det är faktiskt alldeles på riktigt): Tack hälen för att du på ett så konkret sätt påminner mig om att livet faktiskt blir mer färgstarkt när vi tar in alla dess färger – också de riktigt mörka.

DSC_0051

Tack för att du orkade ta dig igenom allt detta! Det betyder mycket för mig – hoppas det kan betyda något litet för dig också.

Kärlek!

Maria