Den femte i tolfte klockan fem i tolv – en appell om aktivt hopp

”Klockan är fem i tolv. Det är sent, men det är inte FÖR sent!”

Så avslutar diakonen Sara Marklund årets 5i12-manifestation i min hemstad Växjö. I 30 års tid har det manifesterats runt om i landet – mot främlingsfientlighet och rasism, för mänskliga rättigheter och alla människors lika värde – just den 5:e i 12:e kl. 5 i 12.

Foto: Lars Edqvist

I år hade jag den stora äran att, i egenskap av initiativtagare till gruppen Vi är Växjö, få hålla en kort appell, tillsammans med vår nytillträdde domprost, Christopher Meakin. Han pratade om tillit, jag om aktivt hopp. Det bjöds också på musik, glögg och pepparkakor. Och för första gången på många år sken solen den 5:e i 12:e. Kanske ett gott tecken?

Såhär löd mitt lilla tal:

Jag skulle vilja prata om hopp, och inte om vilket hopp som helst, utan ett speciellt sorts hopp, något som kallas aktivt hopp.

Även om solen skiner just idag så är det mörkt omkring oss nu, både bildligt och bokstavligt. Vi närmar oss årets kortaste dag och det kan kännas oändligt långt till våren. Är det ens möjligt att ljuset ska kunna återvända? undrar vi kanske ibland.

Det är också mörkt omkring oss på många andra sätt. Människor behandlas illa, på grund av sitt ursprung, både här i vår närhet och i världen runt omkring. Krafter som hämtar sin näring i hat och rädsla växer sig starka. För många verkar tanken om respekt för alla människors lika värde helt ha förlorat betydelse. Det kan kännas hopplöst.  

Just därför är det viktigare än någonsin att vi håller fast vid hoppet om att trenden ska vända, att ljuset ska återvända. I sin bok Active Hope – How to Face the Mess We’re In Without Going Crazy skriver miljöaktivisten Joanna Macy och läkaren Chris Johnstone om det de kallar aktivt hopp, att vi kan välja att hoppas. Boken handlar om klimatångest och hur vi kan hantera den, men idéerna kan precis lika väl appliceras på frågor som rör främlingsfientlighet och brist på respekt för mänskliga rättigheter.

Författarna menar att vår kamp för en bättre värld ofta hämmas, genom att vi bara orkar fortsätta kämpa när vi känner oss hoppfulla, när vi är någorlunda säkra på att det går åt rätt håll. När vi tror på att det som vi hoppas på verkligen kommer att lyckas.

Aktivt hopp däremot handlar om att fokusera på vad vi verkligen vill ska hända, oavsett hur sannolikt det är att det kommer att lyckas. Det handlar om att agera i den riktningen, att fortsätta kämpa, även när det ser alldeles mörkt och hopplöst ut.  

I gruppen Vi är Växjö samlas ett stort antal lokala organisationer som jobbar för ett Växjö där alla är precis lika välkomna, oavsett om man är född här eller just har kommit hit. Ett Växjö där möten över kulturgränserna är en självklar och berikande del av vår vardag. Ett Växjö där vi kan mötas som människor, bortom våra yttre roller, på en fotbollsplan, över en fika eller i ett kreativt projekt.

Jag blir ofta varm i hjärtat när jag som gruppadministratör ser hur mycket bra som görs i vår lilla stad, hur många fina mötesplatser det finns. Det hjälper mig att hitta mitt aktiva hopp.

För vi kan alla bidra till det Växjö vi vill leva i, och till den värld vi vill leva i. Vi kan alla bidra med små pusselbitar, små flämtande ljus i det stundtals ganska kompakta mörkret.

Jag skulle vilja vädja till oss allihop. Låt oss göra ett aktivt val. Låt oss välja att aldrig, aldrig, aldrig ge upp hoppet, att fortsätta drömma om och kämpa för en vänligare, mänskligare värld!

Maria

Mot nya klimatsmarta höjder – mitt enda nyårslöfte

Den här hösten har klimatfrågan klättrat högt (kanske högst?) upp på min agenda över vad som är viktigt i mitt liv. Jag klarar helt enkelt inte av att stå här och se på när det går åt pipsvängen, och veta att jag själv är en del av orsaken till det. Jag kämpar hårt för att inte tappa hoppet, trots alla dystra rapporter, och trots att så många fortsätter att leva på precis som om ingenting hade hänt. Framförallt kämpar jag för att inte fastna i känslan av att det jag själv kan bidra med inte gör någon skillnad.

Nej, jag vet, vi privatpersoner kan inte förändra allt, mycket handlar om stora politiska beslut, företag som satsar mer klimatsmart och så vidare, men om vi vill bevara den här fantastiskt vackra planeten vi bor på så måste vi också förändra vårt beteende på individnivå – när det gäller sådant som transporter, konsumtion och matvanor – och vi måste göra det NU.

Vår familj har gjort många förändringar i vår livsstil för att sänka vårt koldioxidavtryck de senaste åren. Vi handlar allt mer ekologiskt och second hand. Vi har börjat sträva mot att producera mer av vår mat själva. Vi äter allt mindre kött (några av oss i familjen inget eller nästan inget alls) och har bytt ut en del av vår mjölkkonsumtion mot växtbaserat. Vi har gått från att ha en bensinbil och en etanolbil till att bara ha en enda (el)bil och i övrigt åka buss (eftersom vi bor så långt från stan är det lite för komplicerat för oss att cykla). Vi har bytt till miljömärkt el. Vi flyger aldrig inrikes och har bara flugit utomlands ett fåtal gånger de senaste tio åren.

Jag gör också vad jag kan för att hjälpa andra på traven till ett mer hållbart leverne – för både planeten själv och dess invånare – genom arbetet med Omställningsrörelsen, genom en del av mina poddgäster, i min webbkurs och här i bloggen. Och jag vill hellre försöka inspirera genom att exempelvis berätta om vad jag själv gör än att komma med pekpinnar för hur någon annan ska göra.

Men just nu blir jag alltmer sorgsen för varje inlägg i sociala medier jag ser från flygplatser, flygplansstolar och soliga stränder på andra sidan jordklotet. Sorgsen över att så många fortsätter blunda för vad som händer. Som om vi inte visste vad det är som pågår. Som om det vore var och ens självklara rättighet att flyga härs och tvärs över jordklotet åtminstone en eller två gång om året. Min Gillaknapp har slutat fungera för de inläggen, trots att det inte är många år sedan jag lade upp egna av samma sort.

Så i år har jag bestämt mig för att avlägga ett nyårslöfte – det första sedan jag för ett tiotal år sedan bytte ut måstiga löften mot inspirerande önskelistor. Mitt mål är att inte flyga alls igen förrän det finns ett mycket mer klimatsmart sätt att göra det.

Jag tror på möten över gränserna och på att vi utvecklas av att besöka andra kulturer. Jag älskar att resa och det finns massor av platser över hela världen som jag skulle vilja besöka, inte minst Indien som jag längtat till i trettio år. Men just nu känner jag att min längtan måste få stå tillbaka. Jag kan inte längre försvara ett beslut att trotsa kunskapen om hur mycket vårt flygande påverkar klimatet.

Dessutom håller jag helt och fullt med kloka Agnes Ozolins om att den som flyger med förevändningen att man vill möta andra kulturer, och tycker att en weekendresa till Paris eller en solsemester i Thailand eller Australien ger viktigare kulturmöten än att gå på Röda Korsets läxhjälp hemma i Sverige, kanske borde fundera ett par varv till.

Kanske du som läser det här blir provocerad av det jag skriver, rentav arg på mig för att jag pratar om att försaka något som du anser dig ha rätt till. I så fall är det helt okej. Jag förväntar mig inte att alla ska göra samma val som jag. Kanske finns det en riktigt bra anledning till att du väljer flyget nästa gång du reser.

Men kanske, kanske kan jag få någon läsare att tänka efter en extra gång innan hen trycker på knappen och bekräftar nästa bokning? Kanske, kanske någon väljer en kortare flygsträcka än den ursprungligen planerade? Kanske, kanske någon rentav väljer en tågluff framför en flygcharter till Kanarieöarna, om inte nästa gång det blir semesterdags så nästnästa? Jag tänker inte sluta hoppas.

Maria

 

 

Paradoxer som rockar

Vi människor vill så gärna, så gärna kategorisera världen och varandra. Svart och vitt, tydliga små fack. Sån är hon, sån är han, sån är jag. Det är en naturlig överlevnadsinstinkt hos oss, annars skulle det bli kaos på hjärnkontoret. Men ibland begränsar vårt kategoriserande oss. Vi tror kanske att om vi är såna, så kan vi inte samtidigt vara såna, att om vi känner så här så kan vi inte också känna (eller göra) så där, att om vi tycker si kan vi inte också tycka .

Men visst är det spännande att utforska kontrasterna och paradoxerna i livet, i våra personligheter, beteenden, känslor, tankar, preferenser, ja i allt det som gör oss till de komplexa varelser vi är? Det här har jag exempelvis upptäckt om mig själv:

  • Jag är både väldigt ordningssam och väldigt slarvig.
  • Jag har ibland stort tålamod och ibland temperament som en treåring.
  • Jag kan både vara extremt effektiv och en hopplös prokrastinerare.
  • Jag älskar utmaningar och jag är jätterädd för en massa saker.
  • Jag älskar att besöka storstäder och att komma hem till landet.
  • Jag älskar både det högljudda familjekaoset och stillheten på min meditationskudde.

En av mina inspirationskällor, Danielle LaPorte, skriver på samma tema i ett blogginlägg med titeln How to be truly wise? Rock your Paradoxes. Det handlar bland annat om att både ha visioner och följa flödet, att både visa förståelse för andra och stå upp för sig själv sina åsikter, att både vara idealist och realist, att både följa hjärtat och hjärnan. Det är när vi klarar av att acceptera våra inneboende paradoxer som vi kan utvecklas på riktigt.

Stina Gray, som kommer att dyka upp som gäst i podden lite längre fram, skriver också så fint om sina båda personligheter, The Wild Woman, som söker äventyret, och The Hobbit, som trivs bäst när hon får ha det lugnt, tryggt och mysigt. Stina har insett att båda behöver få näring, och att de faktiskt börjar lära sig att komma överens. Läs och njut av Stinas kloka betraktelse här!

Inom ACT pratar vi om att acceptera våra känslor och agera i den riktning som är viktig för oss, även om vi är rädda, trötta eller modstulna: Jag är rädd OCH jag söker det där jobbet/dejtar den där personen/ger mig ut på den där resan – ändå. Jag är trött OCH jag ger mig iväg och tränar/går på en promenad – ändå. Jag kanske egentligen inte tror att det går att rädda världen OCH jag fortsätter bidra med det jag kan – ändå (enligt idén om ”aktivt hopp”, som jag har bloggat om här).

Häromdagen blev ytterligare en paradox i mitt liv lite extra tydlig (den är inte ny). Det handlar om att min kompassnål pekar både uppåt och neråt, både mot himlen och jorden, samtidigt. Å ena sidan blir jag alltmer intresserad av att fördjupa min andliga sida, genom mindfulnessträning, meditation och medial utveckling. På samma gång känner jag en allt större dragningskraft till jorden, jag utvidgar mina odlingar, planerar för ett större växthus, tjatar sår i öronen på min man om att vi ska skaffa höns.

Fötterna på vedbacken och blicken mot Universum. Inte antingen eller utan både och.