Poddavsnitt 44: Att gå i skogen när alla andra jobbar. Ett samtal med Patrik Andersson

I det fyrtiofjärde avsnittet av Drömmen om Målajord har jag träffat Patrik Andersson, som driver podcasten Andra sätt, där de röda trådarna är downshifting, frivillig enkelhet och strävan efter att leva ett medvetet, hållbart liv.

Förutom att prata om hur det kan gå till att starta och driva en podd, får du höra Patrik berätta om sin egen resa från ekorrhjulet i storstaden till ett betydligt lugnare liv på landet. Om tunnelbaneresor som dränerar, om tid för långa tankar, om mål och riktning och mycket annat handlar vårt samtal. ‘

Här är också länken till mitt blogginlägg om att starta en podcast. Och här är mitt Swish-nummer om du vill vara med och bidra till poddens fortlevnad: 1234959680. 🙂

Maria

Tempo OCH stillhet

Sedan några år tillbaka väljer jag, inspirerad av Susannah Conways arbetsmaterial Unravelling your Year vid varje årsskifte ett ord, som får bli mitt ledord för det kommande året, ett ord som påminner mig om vad som känns lite extra viktigt just nu. De ord jag har valt tidigare har varit frihet, lust och balans. I år tänkte jag länge att mitt ord för 2017 skulle bli stillhet; ordet reflekterade min längtan under en hektisk period.

Efter lite ytterligare funderande upptäckte jag att ordet ändå inte passade mig, i alla fall inte just nu. Jo, jag vill ha stillhet i mitt liv, allt mer av det ju äldre jag blir. Jag älskar stillsam yoga, meditation, tystnad. Men jag älskar också när tempot är högt, när det händer en massa spännande saker jobbmässigt, när barnen och jag vrider upp volymen hemma i köket och vrålar ut våra favoritlåtar i takt med pannkaksstekandet, i samtal med människor som lever lika intensivt som jag.

Jag vill ha båda: stillhet och tempo.

solnedga%cc%8ang-o%cc%88ver-sjo%cc%88n

Ordet jag valde blev i stället närvaro. Slitet och klyschigt, måhända, men det är precis det jag vill fokusera mer på det här året. Att vara så nära 100% närvarande jag kan, både när jag rusar fram i 180 och när jag sitter på min meditationskudde. Att när jag rusar inte tänka att jag borde sitta på kudden nu. Att när jag sitter där inte distraheras för mycket av det andra som rusar runt mig.

Stunderna av special time med barnen har påmint mig om hur mycket mer intressant livet blir när jag kan vara sådär riktigt, riktigt närvarande en stund. Jag strävar efter att den sortens närvaro ska breda ut sig ännu mer i mitt liv – att både ha fler och längre stunder. Samtidigt är jag fullt på det klara med hur svårt det är. Och att grunden i det som vi ibland kallar medveten närvaro eller mindfulness är att bara observera utan att värdera eller kritisera. Att alltså inte döma mig själv när jag upptäcker att jag tappat min närvaro och virvlat iväg i tankar på annat än det jag just då håller på med. Att bara observera att det har hänt och återvända – till andningen, boken, leken eller vad det nu var.

För att ytterligare fördjupa mitt fokus på medveten närvaro under 2017 har jag just börjat en onlinekurs, som känns precis mitt i prick: The Power of Awareness.

ska%cc%88rmavbild-2017-03-01-kl-17-13-28

Redan i den andra lektionsvideon fick jag höra exakt det beskrivas som mitt år handlar om: att vara närvarande just där jag är i mitt liv, inte bara i stillheten och meditationen utan också i allt det där andra. Om tretton veckor vet jag om det har fortsatt lika bra som det har börjat.

Maria 

 

En nypa galenskap och lite mental råstyrka

En gång för många år sedan var jag nära väggen. Kombinationen yttre och inre krav fick mig dit. Jag brände aldrig ut mig på riktigt, blev bara vidbränd. Tog en tvåmånaders-timeout. Kom tillbaka med nya perspektiv, verktyg och strategier. Var nära igen sju år senare, och än en gång tre år efter det.

dsc_0011-4

Därefter – sedan jag hoppade av från Akademien – har livet blivit mycket lugnare. Jag har tagit över rodret i mitt liv, styr efter min inre kompass. Och även om många har fällt kommentarer som antyder att de tror att jag jobbar väldigt mycket, har jag mestadels levt i ett någorlunda lugnt och lagom tempo ända sedan jag blev min egen. Att människor tror att jag jobbar så mycket har nog snarare att göra med att gör många olika saker, och att jag berättar om vad jag gör i sociala medier. Min man jobbar mycket mer än jag, men det kanske inte känns lika roligt för honom att berätta om att han rättat ännu en bunt uppsatser, som att för mig visa upp en ny bok, informera om ett nytt poddavsnitt eller marknadsföra en kurs.

Den här vintern skruvades mitt livstempo upp rejält under några månader. Orsaken var dels att min man fick ta en massa extrajobb så att jag fick dra ett tungt lass på hemmaplan i november och halva december, dels att jag fick den galna idén att ge ut min roman, Lex Katarina, på eget förlag FÖRE jul i stället för i januari som planerat. Jag gick all in, jobbade vidare på kvällarna sedan jag fått barnen i säng, prioriterade bort många tillfällen till träning, yoga och meditation.

dsc_0001-2

Under mina intensiva månader fick jag en och annan orolig fråga från omgivning och uppmaningar om att vara rädd om mig. Själv var jag aldrig särskilt orolig, trots att jag visste att jag jobbade lite för mycket, sov lite för lite och dessutom avslutade arbetstoppen med en sjudagarsjobbvecka med en rejäl förkylning i kroppen. Jag känner mig själv så väl nu, vid fyrtioåtta års ålder. Jag vet att jag klarar en sådan här period då och då. Jag vet att så länge jag inte får sömnproblem är det ingen större fara med mig (och under hela den här perioden sov jag som en klubbad säl på nätterna). Men jag vet också att jag inte kan hålla på hur länge som helst, det är väl det som är den stora skillnaden. Jag har lärt mig att jag måste begränsa sådana här perioder och återhämta mig ordentligt efteråt.

I måndags tog jag en vilodag efter en helg på litteraturfestival som satte punkt för mina tre motorvägsmånader. Började dagen med att sova tills jag själv vaknade, en dryg timme efter det att familjen gett sig iväg till jobb och skola. Mediterade. Skrev mina morgonsidor (från kursen The Artist’s Way som jag ska berätta om en annan gång) i sällskap av te, levande ljus och favoritlistan på Spotify. Hade en fin sharing med min vän Sara via Skype. Tog en långpromenad i skogen med snön singlande runtomkring och snötyngda granar på skogsvägen. Jag lade mig ner en stund och tittade på himlen – det som jag lovat mig själv att göra oftare efter fjällvandringen i september då jag låg i regnet på myren och bara njöt av det ovana perspektivet.

dsc_0081En nypa galenskap finns det i mig som kastar mig in i sådana här perioder, i synnerhet som jag har varit nära väggen tidigare … Men där finns nog också en ganska stor portion mental råstyrka (som min bästa vän Sara tillskrev mig i ett inlägg på vår gemensamma blogg Livstid en gång för längesen). Och kanske är det den som håller mig på rätt köl.

Jag har förmågan att då och då ställa mig lite bredvid och betrakta hur jag gnetar, klappa mig själv på axeln. Jag kan acceptera att det är jobbigt OCH roligt – samtidigt. Jag klarar oftast av att inte fastna i stress och frustration några längre stunder. Jag kan strukturera mitt arbete och – när det verkligen gäller – göra en sak i taget (vilket jag är mycket sämre på när jag inte har så mycket att göra). Jag kan utnyttja små stunder, till såväl jobb som återhämtning. Och, som sagt, jag har förmågan (och självmedkänsla nog) att ge mig själv återhämtning de luxe i efterhand.

dsc_0082

Förr sa jag alltid att det skulle bli annorlunda framöver. Snart. ”Bara det här är över så blir det lugnare”. Men det blev aldrig så. Idag kan jag säga så där och veta att det är sant. Nu har jag just avslutat en alldeles normal och lugn vecka. Jag har jobbat lagom många timmar, skippat lagom många uppgifter (utan dåligt samvete). Jag har inte jobbat på kvällarna. Jag har sovit alldeles lagom mycket. Jag har haft en fantastiskt skön helg tillsammans med storfamiljen (min och min systers), fått motion och frisk luft, yogat, mediterat och varit på konsert. Jag hade inte glömt hur man gör när man lever, jag hade bara tryckt på paus-knappen en liten stund. 🙂

Maria

Poddavsnitt 41: Tyngdpunkt och närvaro. Ett samtal med Sara Norrby Wallin

Välkommen till 2017 års första poddavsnitt! Här får du för tredje gången möta min parhäst Sara Norrby Wallin, i ett samtal om året som har gått och det som ska komma, inspirerat av arbetsmaterialet Unravelling the Year Ahead.

Under året har vår relation utvecklats i en ny riktning. Det pratar vi om i podden, liksom om de ledord vi har valt för det kommande året. Det handlar om lyckliga skilsmässor, om skillnaden mellan att höra och att lyssna, om böljegång mellan harmoni och dramatik, om artighet och tacksamhet, om intellektuella nomader, om planering eller öppna dörrar, och mycket annat.

Maria

Poddavsnitt 40: Att ta små steg och ha roligt under tiden. Ett samtal med Amanda Martling

Här kommer min dan-före-dopparedan-klapp! Drömmen om Målajords fyrtionde avsnittet är också årets sista, och det bjuder på ett samtal med Amanda Martling. Amanda jobbar med miljöfrågor inom Västra Götalandsregionen, är aktiv i Omställningsrörelsen och har varit redaktör för boken Sånger från jorden.

Vi pratar om skillnaden mellan hoppfullhet och aktivt hopp, om att jobba för en bättre värld och få högre livskvalitet på köpet, om plus och minus med att bo i kollektiv och mycket annat. Välkommen att lyssna!

Maria

Good enough eller top notch?

Kom när ni vill. Räkna med lite lort både i hus och på människor, men det står ni väl ut med.
Absolut! Då kan vi komma oduschade. 🙂

Två lantisfamiljer planerar lördagskvällshäng. Jag älskar det. Jag älskar att inte behöva duscha, sminka mig eller städa huset för att kunna umgås. Med min bästa vän och kollega Saras familj är det verkligen så. Vi är så trygga med varandra att vi inte behöver några yttre fasader för att fungera ihop. Det är okej med smulor på golvet, en diskbänk full av disk och oftast kör vi knytisvariant till den delade måltiden.

DSC_0009

I lördags, till exempel, hade vänfamiljen med sig en bunke falafelsmet, en packe pitabröd, grönsaker och jordgubbar inhandlade på vägen samt en matberedare med en halvvägsfärdig hummus. Vi kompletterade med halloumi, guacamole, tzatziki och rabarberpaj. Och så blev det en sån där härligt innerlig kväll med massa god mat, en stunds kubbspelande där den mest intensiva striden var mot knotten omkring oss, och så förstås: goda samtal, bland annat en runda där alla närvarande, barn såväl som vuxna, berättade om sina förväntningar inför sommaren.

DSC_0007

Efter min sjukskrivning för utmattning för många år sedan blev en av mina överlevnadsstrategier att släppa på perfektionskraven, att bli lite mer good enough. Jag insåg att jag inte måste vara bäst på precis allting samtidigt. Att världen inte går under om jag inte alltid är påläst till tänderna, väntar mer än fem minuter med att svara på ett mejl eller inte har välstädat hemma. Det är inte alltid lätt, långt därifrån, men min förändrade inställning har gjort stor skillnad i mitt liv. Jobbmässigt förstås, inte minst under mina år i den prestationsfokuserade universitetsvärlden. Och Drömmen om Målajord hade nog aldrig sett dagens ljus om jag inte hade vågat tänka ”Nu kör jag trots att jag inte kan allt om podcasting, och så får jag lära mig under resans gång!”. Men också på många andra plan. I hemmet. I mitt föräldraskap. I fråga om löpning, yoga och meditation.

Jag har blivit bättre på att inte jämföra mig med alla andra samtidigt, som vi så lätt gör när vi ser att X är superbra på något, Y suberbra på något annat och Z superbra på en tredje grej. Och så tror vi att vi måste hinna och kunna och göra allt det där perfekt – och tio saker till.

DSC_0014

Men, tänker du då, ska jag nu bli en mellanmjölksmänniska som bara gör allt lite halvdant? Icke då. Det finfina med att bli mer good enough är att jag får tid och energi över för att lägga hela min själ när det verkligen finns fog för det. Jag vet exempelvis inte hur många timmar jag lade ner på TEDx-föreläsningen om att följa min inre röst – som jag insåg skulle kunna bli ett sätt för mig att nå ut med mina tankar. Där fanns good enough inte på kartan. Jag använder mig alltså av någon sorts skala där jag på vissa områden tillåter mig att vara ganska usel (städning), på andra tycker att jag duger om jag är ganska bra (podden) och så ibland ger 110% (TED).

DSC_0012Ett sådant där 110%-projekt just nu är inspirationshelgen här i Målajord den 1-3 juli. Helgen är fulltecknad med reservlista och jag vill verkligen att det ska bli en riktigt härlig upplevelse för alla deltagare. Då räcker inte good enough. Jag anstränger mig till det yttersta för att huset ska vara i toppform, vilket innebär att jag nu är igång med fönsterputsning och annat som jag inte ägnat mig åt på åratal, eftersom jag som sagt ofta ligger snäppet under good enough på hemmafronten. Jag planerar god mat och bakar bröd, bullar och kakor för att deltagarna ska få njuta. Hela huset är uppochnervänt av städning, målning och bakning, det är massor att göra, men jag har gott om tid och behöver inte stressa. Tycker till och med att kaoset är ganska så underbart.

Och så planerar Sara och jag ett program som vi hoppas ska kunna ge varje deltagare en alldeles lagom kombination av inspiration, reflektion och avkoppling. Om det blir topnotch eller bara good enough återstår att se, men vi tror på det första, och om du skulle vara sugen på att delta i en ny inspirationshelg i höst får du gärna höra av dig på maria@livstid.nu så sätter vi dig på intresselistan (ingen bindande anmälan).

Finns det områden i ditt liv där du skulle kunna tillåta dig att vara mer good enough, eller rentav lite usel emellanåt?

Maria

Poddavsnitt 26: Jag vaknar och tycker om mina dagar. Ett samtal med Therése Högberg

Poddavsnitt 26 bjuder på ett samtal med Therése Högberg. För ett antal år sedan körde hon slut på sig fullkomligt i sitt jobb som lärare, vilket fick henne att ändra riktning på livet. Ännu en kompassjustering senare har hon hittat riktigt rätt och håller nu på att utbilda sig till bild- och psykoterapeut.

Vi pratar om plikt och lust, om mod, nätverk och kraftkällor, om att älska naturen mitt i stan, om att lyssna inåt – och kunna skilja på våra olika inre röster – och mycket annat spännande.

Maria