Om samtalets läkande kraft

Jaha, jag har alltid en massa planer för vad jag ska skriva om här på bloggen, men den lever sitt eget liv och gör precis som den vill, och så blir det ofta något helt annat än jag hade tänkt som händer här. Idag skulle jag ha skrivit nästa inlägg i gör-det-själv-skafferiet. I stället blir det ett litet smakprov ur min nästa roman. Snart, snart finns boken här på riktigt!

Och jag tänkte göra något ganska konstigt, nämligen dela med mig av Kantstötta porslinsugglors prolog och efterord, de delar i en bok som jag tror ofta förblir olästa (åtminstone den senare), redan nu, innan boken ens har gått i tryck. Men jag tycker att de ger en bra bild av innehållet och efterordet berättar dessutom om bokens tillkomst. Så, håll till godo, du som är intresserad! 🙂

Prolog

Nästan varje dag möter vi andra människor i samtal. För somliga av oss blir mötena fler och mer intensiva än vad hjärnan och hjärtat orkar hantera. För andra är kanske den enda samtalspartnern mannen som slår in ett kilo potatis i kassan, kvinnan på biblioteket som lånar ut dagens tidning eller brevbäraren som ringer på för att lämna ett paket som inte går in genom brevinkastet.

Ibland är det inte orden som bär ett samtals budskap. I stället finns det i blicken vi möter, i händerna som plockar på ett urtvättat täcke, i rösten som plötsligt darrar till, i orden som inte blir sagda.

Ibland svävar samtalen på ytan.

Ibland borrar de sig djupt in i själen, sliter sönder, karvar djupa sår.

Ibland är det just samtalen som hjälper oss att läka.

Foto: Harli Marten

Efterord

Den bok du just har läst (om du inte är en sådan som kikar i slutet först) är en bok som lika gärna kunde ha blivit oskriven. Om nu inte livet hade varit sådär magiskt …

Det var en sen kväll strax före jul 2016. Min debutroman, Lex Katarina, hade nyss tagit sig ut i världen, efter en lång och stundtals mödosam process. Jag hade inga som helst nya skrividéer och funderade på om jag någonsin skulle hitta ett ämne som jag kände lika stark drivkraft att skriva om igen, som jag gjort under arbetet med den första boken.

Mitt i gränslandet mellan vakenhet och sömn, just som kroppen var på väg att släppa taget om dagen, dunsade den plötsligt ner i mitt medvetande, den där märkliga frasen:

Kantstötta porslinsugglors paradorkester

Alldeles från ingenstans kom den och jag hade verkligen ingen aning om vad den ville mig. Jag hade kunnat ligga kvar och bara låta orden segla vidare, vända på kudden och ta emot sömnen. Men det var något där, en känsla av att jag hade fått ta del av något värdefullt. Att jag skulle slarva bort detta något alldeles genom att somna. En så pass märklig fras skulle jag aldrig komma ihåg nästa morgon utan att kliva upp och skriva ner den.

Foto: Sanna Hellberg

Men vad skulle jag då göra med gåvan jag fått? Jo, jag konsulterade min äldsta dotter Sanna, den vassaste skribent jag känner, som var till enorm hjälp i mitt arbete med den första boken. För att detta kunde vara titeln på en ny roman förstod jag nämligen nästan direkt. Men vad i hela friden skulle en sådan handla om?

Det tog inte många minuters bollande med Sanna, så hade vi hittat nyckeln och låst upp dörren till den nya portal jag snart skulle komma att kliva in i, och när huvudtemat väl var identifierat tog den kreativa processen strax sin början.

Strax efter nyår läste jag boken The Artist’s Way, i vilken man uppmanas att varje dag skriva tre ”morgonsidor”, att helt enkelt bara skriva ur sig allt man har snurrande i hjärta och hjärna innan man på allvar tar itu med dagen. En solig vintersöndag skrev jag mina morgonsidor en bit in på förmiddagen, bredvid skridskobanan där övriga familjen höll till. Och där tog de plötsligt gestalt, Urban, Aida och Ingrid. En karaktär till faktiskt, men henom sparar jag till en annan bok.

Att Katarina skulle vara med igen var ingen självklarhet från början. Jag trodde ju att jag var färdig med henne. Men så läsare av sig och ville hälsa på i Katarinas värld ännu en gång. Och jag insåg att det fanns en väldigt viktig koppling mellan Katarinas erfarenheter och det som skulle komma att bli den här bokens huvudtema, det goda samtalets kraft.

När hon nu hade nästlat sig in i historien hände också något intressant. Från början var tanken att hon bara skulle vara en av de fyra huvudkaraktärerna, absolut inte mer. Men under skrivandets gång armbågade hon sig fram och tog mer plats. Det är därför som det är Katarinas perspektiv ni får ta del av även i de kapitel som handlar om alla fyra porslinsugglorna.

I början av skrivprocessen använde jag en rolig och givande metod, som jag gärna vill tipsa dig om som själv är sugen på att börja skriva skönlitteratur. Jag satte ihop ett frågeformulär med tjugo frågor och ägnade sedan ett par dagar åt att intervjua mina fyra karaktärer, för att helt enkelt lära känna dem bättre innan jag började berätta deras historier. Mycket av det som kom fram där är sådant som inte nämns i boken, men informationen har hjälpt mig att låta karaktärerna bli så levande att jag sällan har tvekat kring deras tankar, känslor, beteendemönster och formuleringar.

*

Självklart har jag haft medresenärer på skrivresan, människor som på olika sätt bidragit till att det till sist blev en bok.

Tack Sara för att du fortsätter vara min vägvisare, mitt bästa bollplank, min tedrickarkompis och allt det där andra. Jag har insett att jag en gång om tusen år måste få dö före dig, annars vet jag inte hur jag ska överleva, med tanke på den svåra abstinens som uppstår om vi varit ifrån varandra mer än en vecka.

Tack alla ni som har läst min debutroman, Lex Katarina, och berättat hur mycket ni tyckte om den. Tack alla bokcirklar jag har fått äran att besöka för att berätta om bokens tillkomst och dela tankar och erfarenheter med er. Tack alla som kommit och lyssnat på mina föredrag. Utan er läsare hade den här boken inte kommit till. Det är ni som ger mig lust att fortsätta skriva. Det var också ni som önskade er en uppföljning. Särskilt tack till dig, Lisa.

Tack Barbro, Jenny, Liselotte, Anna, Antonia och Medina med föräldrar för att ni hjälpt mig räta ut ett antal frågetecken inom områden där jag själv är ute och cyklar. Mycket av det som händer i boken har jag erfarenhet av på olika sätt, men inte allt. Så tusen tack för researchhjälp!

Tack Stefan och alla skrivkompisarna för ljuvliga dagar på norra Öland, dit jag åker år efter år i olika konstellationer. Det var där på vandrarhemmet jag byggde strukturen för boken och började lära känna mina karaktärer i maj 2017. Det var där jag fortsatte processen i augusti samma år. Det var slutligen där jag tog mig an alla kommentarer om alltifrån onödiga kommatecken till bristande gestaltning i maj 2018 – med sådan iver att jag aldrig höll på att komma i säng på kvällarna.

Tack alla vänner, gillare och följare i sociala medier som hejat på med tummar, hjärtan och peppande kommentarer.

Tack svärmor Kerstin för att du tjatat lite extra på mig om att den här boken måste bli färdig någon gång eftersom du längtade efter att få läsa den.

Tack Anders för korrekturläsning och för att du fortfarande står ut med mig och alla mina projekt, med alltifrån hönshusbygge till rum fyllda av tygtrasor för kuddvirkning till skrivrymningar. Framförallt tusen tack för att du låter mig fortsätta skriva på arbetstid, trots att jag inte bidrar lika mycket till familjeekonomin sedan jag lämnade min trygga anställning vid universitetet.

Tack alla barnen – Sanna, Samuel, Lova och Adam – för all inspiration i skrivandet som ni ger genom ert sätt att vara, tänka och prata, och framförallt för att ni står ut med en mamma som ofta är betydligt mer fokuserad på helt andra saker än på er.

Till sist. Tack Sanna, min allra största musa, för att du hjälpte mig lösa mysteriet med den märkliga gåvan, för din skarpa blick och stundtals urjobbiga rödpenna som ger det jag skriver både mjukare och starkare vingar än det som fanns där från början. Utan din hjälp, ingenting.

*

Och så till sist, tack till dig som tog dig tid att läsa det här blogginlägget. Vill du förbeställa ett signerat ex går det fint att mejla mig på maria@inrekompass.nu. Självklart kommer den också finnas att köpa på AdLibris, Bokus m.fl. Och ljudbok verkar det som att den också ska få bli så småningom, för dig som föredrar att lyssna framför att läsa. 🙂

Jag hoppas så att du ska tycka om den!

Maria

Om att må skit ihop och läka tillsammans

Vi pratade om det häromsistens, en vän och jag, hur mycket lättare det blir att bära ett ok av knackigt mående när vi får sällskap längs vägen. Då och då, exempelvis just nu, brottas vi båda med diverse mörka moln på våra annars ofta ganska så ljusblå himlar. Men vi delar med oss om hur vi har det, och det gör något med oss, det där att för en stund få lägga känslorna i någon annans knä. Någon som lyssnar med värme och öppen blick utan att döma, värdera eller komma med goda råd. Någon som inte säger till oss att rycka upp oss, utan i stället hjälper oss att acceptera det som är just nu. Och det gör något med oss att  känna att vi inte är ensamma om att inte vara på topp.

Foto: Clark Young

För det är ju så här det är att vara människa, en ständigt pågående process med toppar och dalar. Livet ger oss sina törnar, ibland mest utifrån medan de ibland plötsligt finns där inom oss utan att vi riktigt förstår varför. Då är det gott att få lov att bara vara där. I det som gör ont, oroar oss, gör oss ledsna eller förvirrade. Mitt i alltihop kan vi känna oss så oändligt levande, just för att vi vågar tillåta oss att vara där, mitt i smärtan, oron, sorgen, förvirring, utan att försöka trycka undan den.

Jag pratar mycket om det här när jag föreläser om min roman, Lex Katarina. Om att våga tillåta oss alla våra känslor, även de riktigt jobbiga. Och om vikten av att få lov att dela dem med någon, gärna andra i samma situation. Det får huvudpersonen Katarina möjlighet att göra i boken, och i dess uppföljare, Kantstötta porslinsugglors paradorkester, är just detta – samtalets läkande kraft – huvudtemat. Som jag längtar efter att få dela den boken med världen! Snart så …

Speaking of which. Ni som har följt min resa vet hur mycket kursgården Mundekulla och samtalslägren (Circle Way Camp) som jag var med och arrangerade för ett antal år sedan har betytt för mig – såväl privat som professionellt. Det är där jag har fått fatt på många av mina innersta känslor och drömmar.

Vår stora inspirationskälla, Medicine Story, som tillsammans med sin fru Ellika Lindén höll i mycket av lägrens innehåll, gick bort i somras, strax efter sin 89-årsdag. Tack och lov har lägret fått ett par fantastiskt värdiga arvtagare, Camilla Måne och Kalle Grill, som har lång erfarenhet av att både delta i och arrangera Circle Way-läger. Sommaren 2017 deltog jag i deras alldeles eget läger i Umeå – en mycket fin upplevelse.

Kanske är det din tur nu? Här kan du läsa om årets läger i Mundekulla.

Här kan du höra min poddintervju med Kalle och Camilla och här den med Ellika.

Till sist, här kan du höra Kalle reflektera kring The Circle Way i Sveriges Radios Tankar för dagen.

Maria

Poddavsnitt 70. Närvaro, naturkontakt och kreativitet. Ett samtal med Johan Granbom

I poddens sjuttionde (!) avsnitt får du träffa Johan Granbom, som har gjort en spännande livsresa via bland annat utlandsvistelser och utbildningar i alltifrån skådespeleri till teologi till ekosofi. Idag arbetar Johan framförallt med workshops i kreativitet, meditationskvällar och örtvandringar. I boken Böja linjer och bygga cirklar delar han med sig av glimtar från sin resa och berättar också bland annat om hur vi människor kan följa naturens rytm och skapa våra egna ceremonier där. Johan och jag är eniga om att det krävs mer än politiska och tekniska lösningar om vi ska kunna skapa en mer hållbar värld. Vi behöver också inre omställning och aktivt hopp.

Att leva The Circle Way

För ett par veckor sedan tillbringade jag fem dagar på en lägergård utanför Umeå. Det var mina vänner Camilla och Kalle som arrangerade ett så kallat Circle Way-läger, där vi deltagare fick mötas i fina samtal där våra känslor och tankar fick ta plats och alla fick lika mycket talutrymme. Vi möttes i gråt, skratt, lek, sång, dans och gemensam matlagning och städning.

Här hittar du ett poddsamtal som jag spelade in med Kalle och Camilla under lägret och här finns ett annat poddsamtal, med Ellika Lindén, som tillsammans med sin man Manitonquat (Medicine Story) jobbat med Circle Way-läger över hela världen.

Så vad är då The Circle Way? Ja, det är inte helt lätt att förklara i korta ordalag, men jag skulle vilja säga att det är ett förhållningssätt till livet som innebär att gemenskap och lek, par- och cirkelsamtal, lyssnande och respekt för såväl människor som jorden vi lever på är centrala beståndsdelar. Jag använder bland annat Circle Way-samtalet – där alla får lika mycket talutrymme, där en person i taget pratar (genom användning av en talpinne eller talsten) och de andra lyssnar, utan att avbryta, kommentera eller värdera – både hemma med familjen och i mina samtalscirklar, liksom under kurser och workshops. Det handlar mycket om att få (och våga) dela med sig av sina känslor och tankar, och att mötas med respekt inför dem.

Du som är intresserad kan läsa mer om The Circle Way, t.ex.

Maria

Poddavsnitt 53. Gemenskap, lek och lyssnande. Ett samtal med Camilla Måne och Kalle Grill

Nu ska du få möta två personer som har varsin spännande livsresa bakom sig och också delar en strävan efter att både själva leva enligt och sprida idén om The Circle Way, där gemenskap och lek, par- och cirkelsamtal, lyssnande och respekt för såväl människor som jorden vi lever på är centrala beståndsdelar.

Camilla Måne är nyutexaminerad socionom OCH utbildad prästinna, leder kvinnocirklar, målar, sjunger och trummar. Kalle Grill är lärare och forskare i praktisk filosofi, leder kurser där män bland annat tränar på att prata känslor och inspirerar i Sveriges Radios Tankar för dagen.

Om att våga visa känslor, om samtalets läkande kraft, om att ifrågasätta det mesta och om att försöka förena andlighet med samhällsengagemang – och mycket annat – handlar vårt samtal. Obs! Det smög sig in en felaktig referens i mitt outro: den internationella Circle Way-sidans adress är www.circleway.org.

Maria

 

Tillbakablick 4: Med ett välfyllt bagage

Den förra tillbakablicken handlade om unga framtidsbyggare. Jag blir också väldigt inspirerad av att träffa personer som har levt lite längre, upplevt mycket och lärt sig en massa längs vägen.

Här är några sådana personer, som jag har haft förmånen att möta i samtal:

Sokol Demaku flydde från krigets Kosovo, där han hade jobbat som journalist och lärare. År 2000 kom Sokol till Sverige, och här har han byggt upp ett nytt rikt liv – som lärare, översättare och författare. Vårt samtal handlar om hans spännande livsresa, om mer eller mindre lyckad integration, om att brinna för två olika kulturer och om betydelsen av att hitta meningsfull sysselsättning.

Ann-Christine Ruuth levde under många år som man, pappa och präst i Svenska Kyrkan. För sex år sedan tog hon steget att kliva fram och påbörja processen att bli sig själv. Om den resan – som inneburit både en stor befrielse och stor smärta – handlar vårt samtal, liksom om egen och andras rädslor, om tro och religion, om att avvika från normer av olika slag, och om det viktiga arbete Ann-Christine gör idag, som föreläsare och utbildare med fokus på normkritik och könsidentitet.

I ett av mina poddsamtal fick jag träffa författaren och lyckliga pensionären Birgitta Backlund, som upplevt saker som de allra flesta av oss bara har läst om i deckare. Det blev ett samtal om skrivglädje, om att ta revansch på livet och om livskvalitet och passion på äldre dar.

Ellika Lindén och hennes make, Medicine Story, har inspirerat mig mycket, både privat och professionellt, genom den livsfilosofi – The Circle Way – som de lever efter, i harmoni med såväl jorden som andra människor, och med cirkelsamtal och lyssnande som en viktig grundbult. Ellika har levt ett innehållsrikt liv, där hon gjort allt från barn-TV med Staffan Westerberg till samtalscirklar i amerikanska fängelser. Vi pratar om barndomsmagi, om att ha ett hem på flera platser i världen, om roten till onda handlingar, om kärleken till naturen – bland mycket annat. Snart kommer boken Lek och lyssna – att möta barn med värme och respekt, som Ellikas man har skrivit och jag och min dotter Sanna har översatt.

Dagny Carlsson låter inte det faktum att hon är över hundra år hindra henne från att leva ett så roligt och utvecklande liv som det bara är möjligt. Genom tekniken – inte minst den blogg hon startade för några år sedan – har en ny värld öppnat sig för denna härliga inspirationskälla som blev vald till Årets Senior 2015. Samma kväll som det här avsnittet publicerades gjorde Dagny succé hos Skavlan. 🙂

Maria

Till tårarnas lov

Häromkvällen satt jag alldeles ensam i min systers lägenhet i Helsingborg och storbölade. Verkligen fulgrät. Anledningen? Jag blev så oerhört berörd av Ibrahim, en ung kille som bara varit i Sverige i ett år och som sjöng Stad i ljus i TV 4:s Talang så taket lyfte. Aldrig förut hade orden i den sången nått in i mig, trots att jag hört den så många gånger. I Ibrahims tolkning gjorde de det:

Min resa var mot solen, långt bortom alla slutna rum,
Där allting är oändligt, och alla gränser har för evigt suddats ut.
Jag ville se miraklet, och höra ord som föder liv,
Bli buren av en styrka, som bara växer när jag anat mitt motiv.

Stad i ljus, i ett land utan namn,
Ge mig liv, där allting föds på nytt.

Det senaste året har jag haft ovanligt nära till tårar, ibland för att jag varit ledsen för egen del, men oftare för att jag blivit ordentligt rörd eller berörd av något utanför mig själv. Jag har gråtit på bio (till Lion, Moonlight, Sameblod), jag har gråtit till musik (In the Sun på yogamattan, Håll mitt hjärta under en promenad,  skimrande var aldrig havet – en gång var jag tvungen att sitta kvar i bilen bara för att gråta färdigt till Jenny Berggrens tolkning), jag har gråtit när jag läst skönlitteratur (som Jag ger dig solen av Jandy Nelson och – förvånansvärt nog – min egen roman, även i femtioelfte redigeringsrundan).

En av mina inspirationskällor, Medicine Story/Manitonquat, vars bok The Joy of Caring for Children jag nyligen översatte till svenska, brukar säga att han blir glad när han hör ett barn gråta (sedan han försäkrat sig om att barnet är i trygghet och inte är allvarligt skadat), för då vet han att läkningen av det fysiska eller själsliga sår som uppstått har påbörjats.

I Medicine Storys fru Ellikas kvinnocirklar på Circle Way-lägret på Mundekulla Retreatcentrum kunde vi gråta upp en hel toarulle på några timmar, jag och de andra kvinnorna som bara ett par dagar innan samtalslägret där vi möttes var fullkomliga främlingar. Vi grät när vi fick möjligheten att öppna våra hjärtan inför Ellikas kärleksfulla blick, vi grät i sympati med de andra i cirkeln, av sorg och av glädje. Där och då kände jag för första gången också hur otroligt läkande tårar är.

Numera gläds jag varje gång jag känner det där varma som är på väg upp i ögonen. Så länge jag gråter vet jag att jag inte har blivit tom och avtrubbad. Jag kan fortfarande känna. Jag kan vara där. Hundra procent närvarande.

Maria