Poddavsnitt 70. Närvaro, naturkontakt och kreativitet. Ett samtal med Johan Granbom

I poddens sjuttionde (!) avsnitt får du träffa Johan Granbom, som har gjort en spännande livsresa via bland annat utlandsvistelser och utbildningar i alltifrån skådespeleri till teologi till ekosofi. Idag arbetar Johan framförallt med workshops i kreativitet, meditationskvällar och örtvandringar. I boken Böja linjer och bygga cirklar delar han med sig av glimtar från sin resa och berättar också bland annat om hur vi människor kan följa naturens rytm och skapa våra egna ceremonier där. Johan och jag är eniga om att det krävs mer än politiska och tekniska lösningar om vi ska kunna skapa en mer hållbar värld. Vi behöver också inre omställning och aktivt hopp.

Att leva The Circle Way

För ett par veckor sedan tillbringade jag fem dagar på en lägergård utanför Umeå. Det var mina vänner Camilla och Kalle som arrangerade ett så kallat Circle Way-läger, där vi deltagare fick mötas i fina samtal där våra känslor och tankar fick ta plats och alla fick lika mycket talutrymme. Vi möttes i gråt, skratt, lek, sång, dans och gemensam matlagning och städning.

Här hittar du ett poddsamtal som jag spelade in med Kalle och Camilla under lägret och här finns ett annat poddsamtal, med Ellika Lindén, som tillsammans med sin man Manitonquat (Medicine Story) jobbat med Circle Way-läger över hela världen.

Så vad är då The Circle Way? Ja, det är inte helt lätt att förklara i korta ordalag, men jag skulle vilja säga att det är ett förhållningssätt till livet som innebär att gemenskap och lek, par- och cirkelsamtal, lyssnande och respekt för såväl människor som jorden vi lever på är centrala beståndsdelar. Jag använder bland annat Circle Way-samtalet – där alla får lika mycket talutrymme, där en person i taget pratar (genom användning av en talpinne eller talsten) och de andra lyssnar, utan att avbryta, kommentera eller värdera – både hemma med familjen och i mina samtalscirklar, liksom under kurser och workshops. Det handlar mycket om att få (och våga) dela med sig av sina känslor och tankar, och att mötas med respekt inför dem.

Du som är intresserad kan läsa mer om The Circle Way, t.ex.

Maria

Poddavsnitt 53. Gemenskap, lek och lyssnande. Ett samtal med Camilla Måne och Kalle Grill

Nu ska du få möta två personer som har varsin spännande livsresa bakom sig och också delar en strävan efter att både själva leva enligt och sprida idén om The Circle Way, där gemenskap och lek, par- och cirkelsamtal, lyssnande och respekt för såväl människor som jorden vi lever på är centrala beståndsdelar.

Camilla Måne är nyutexaminerad socionom OCH utbildad prästinna, leder kvinnocirklar, målar, sjunger och trummar. Kalle Grill är lärare och forskare i praktisk filosofi, leder kurser där män bland annat tränar på att prata känslor och inspirerar i Sveriges Radios Tankar för dagen.

Om att våga visa känslor, om samtalets läkande kraft, om att ifrågasätta det mesta och om att försöka förena andlighet med samhällsengagemang – och mycket annat – handlar vårt samtal. Obs! Det smög sig in en felaktig referens i mitt outro: den internationella Circle Way-sidans adress är www.circleway.org.

Maria

 

Tillbakablick 4: Med ett välfyllt bagage

Den förra tillbakablicken handlade om unga framtidsbyggare. Jag blir också väldigt inspirerad av att träffa personer som har levt lite längre, upplevt mycket och lärt sig en massa längs vägen.

Här är några sådana personer, som jag har haft förmånen att möta i samtal:

Sokol Demaku flydde från krigets Kosovo, där han hade jobbat som journalist och lärare. År 2000 kom Sokol till Sverige, och här har han byggt upp ett nytt rikt liv – som lärare, översättare och författare. Vårt samtal handlar om hans spännande livsresa, om mer eller mindre lyckad integration, om att brinna för två olika kulturer och om betydelsen av att hitta meningsfull sysselsättning.

Ann-Christine Ruuth levde under många år som man, pappa och präst i Svenska Kyrkan. För sex år sedan tog hon steget att kliva fram och påbörja processen att bli sig själv. Om den resan – som inneburit både en stor befrielse och stor smärta – handlar vårt samtal, liksom om egen och andras rädslor, om tro och religion, om att avvika från normer av olika slag, och om det viktiga arbete Ann-Christine gör idag, som föreläsare och utbildare med fokus på normkritik och könsidentitet.

I ett av mina poddsamtal fick jag träffa författaren och lyckliga pensionären Birgitta Backlund, som upplevt saker som de allra flesta av oss bara har läst om i deckare. Det blev ett samtal om skrivglädje, om att ta revansch på livet och om livskvalitet och passion på äldre dar.

Ellika Lindén och hennes make, Medicine Story, har inspirerat mig mycket, både privat och professionellt, genom den livsfilosofi – The Circle Way – som de lever efter, i harmoni med såväl jorden som andra människor, och med cirkelsamtal och lyssnande som en viktig grundbult. Ellika har levt ett innehållsrikt liv, där hon gjort allt från barn-TV med Staffan Westerberg till samtalscirklar i amerikanska fängelser. Vi pratar om barndomsmagi, om att ha ett hem på flera platser i världen, om roten till onda handlingar, om kärleken till naturen – bland mycket annat. Snart kommer boken Lek och lyssna – att möta barn med värme och respekt, som Ellikas man har skrivit och jag och min dotter Sanna har översatt.

Dagny Carlsson låter inte det faktum att hon är över hundra år hindra henne från att leva ett så roligt och utvecklande liv som det bara är möjligt. Genom tekniken – inte minst den blogg hon startade för några år sedan – har en ny värld öppnat sig för denna härliga inspirationskälla som blev vald till Årets Senior 2015. Samma kväll som det här avsnittet publicerades gjorde Dagny succé hos Skavlan. 🙂

Maria

Till tårarnas lov

Häromkvällen satt jag alldeles ensam i min systers lägenhet i Helsingborg och storbölade. Verkligen fulgrät. Anledningen? Jag blev så oerhört berörd av Ibrahim, en ung kille som bara varit i Sverige i ett år och som sjöng Stad i ljus i TV 4:s Talang så taket lyfte. Aldrig förut hade orden i den sången nått in i mig, trots att jag hört den så många gånger. I Ibrahims tolkning gjorde de det:

Min resa var mot solen, långt bortom alla slutna rum,
Där allting är oändligt, och alla gränser har för evigt suddats ut.
Jag ville se miraklet, och höra ord som föder liv,
Bli buren av en styrka, som bara växer när jag anat mitt motiv.

Stad i ljus, i ett land utan namn,
Ge mig liv, där allting föds på nytt.

Det senaste året har jag haft ovanligt nära till tårar, ibland för att jag varit ledsen för egen del, men oftare för att jag blivit ordentligt rörd eller berörd av något utanför mig själv. Jag har gråtit på bio (till Lion, Moonlight, Sameblod), jag har gråtit till musik (In the Sun på yogamattan, Håll mitt hjärta under en promenad,  skimrande var aldrig havet – en gång var jag tvungen att sitta kvar i bilen bara för att gråta färdigt till Jenny Berggrens tolkning), jag har gråtit när jag läst skönlitteratur (som Jag ger dig solen av Jandy Nelson och – förvånansvärt nog – min egen roman, även i femtioelfte redigeringsrundan).

En av mina inspirationskällor, Medicine Story/Manitonquat, vars bok The Joy of Caring for Children jag nyligen översatte till svenska, brukar säga att han blir glad när han hör ett barn gråta (sedan han försäkrat sig om att barnet är i trygghet och inte är allvarligt skadat), för då vet han att läkningen av det fysiska eller själsliga sår som uppstått har påbörjats.

I Medicine Storys fru Ellikas kvinnocirklar på Circle Way-lägret på Mundekulla Retreatcentrum kunde vi gråta upp en hel toarulle på några timmar, jag och de andra kvinnorna som bara ett par dagar innan samtalslägret där vi möttes var fullkomliga främlingar. Vi grät när vi fick möjligheten att öppna våra hjärtan inför Ellikas kärleksfulla blick, vi grät i sympati med de andra i cirkeln, av sorg och av glädje. Där och då kände jag för första gången också hur otroligt läkande tårar är.

Numera gläds jag varje gång jag känner det där varma som är på väg upp i ögonen. Så länge jag gråter vet jag att jag inte har blivit tom och avtrubbad. Jag kan fortfarande känna. Jag kan vara där. Hundra procent närvarande.

Maria

Special Creative October Time

En av de största skillnaderna mellan mitt liv idag och åren i universitetsvärlden är att jag får så mycket mer utlopp för min kreativitet. Jag hittar på en massa roliga saker (skriva böcker, skapa kurser, göra podd, starta cirklar) utan att behöva be någon om tillåtelse eller söka pengar (ok, det är fattigt, men fritt!). Under oktober månad ger jag en lite extra boost åt min kreativitet genom att delta i  Facebookutmaningen Creative October ChallengeDen går ut på att å ena sidan skapa, å andra sidan inte konsumera mer än det nödvändiga (mat och sånt). Om jag alltså skapar något fysiskt så använder jag material som redan finns hemma.

dsc_0009

Min dotter Sanna, som bjöd in mig till utmaningen, hjälpte till med att ge min kreativa oktober en rivstart. Vi firade hennes nystartade Vide Förlag och boksläppet av den fantastiskt fina Det som andra inte ser (av Al Brookes), som Sanna har översatt, och i anslutning till releasen var det kreativ verkstad. Jag stickade strumpor, Sanna band en liten bok, de yngre barnen gjorde garnbollar.

dsc_0002-jpg

 

Resten av oktober har jag gett mig själv fem kreativa uppgifter:

  • att under en ny skrivhelg på Öland ta itu med min roman, som legat i malpåse i ett och ett halvt år nu – i vinter/vår ska den släppas ut i världen!
  • att skriva en dikt till den en-dikt-i-månden-inför-en-Poetry-Slam-tävling-i-april-utmaning som jag också är med i
  • att jobba vidare med och försöka bli någorlunda klar med den webbkurs om att hitta och följa sin inre kompass som jag håller på att bygga
  • att sticka ett par raggsockar till mig själv av ullgarn jag köpte på rea i somras – tänk att jag har börjat sticka igen efter nästan 25 års avhållsamhet, tack vare mötet med Pia Kammeborn (poddvsnitt 29) 🙂
  • att hjälpa min elvaåring att bygga en himmelsäng av material vi har hemma

dsc_0066

Den kreativa oktoberutmaningen passar också bra in i en annan – förhoppningsvis ännu mer permanent – utmaning: Special Time med mina barn. Inspirationen kommer från boken The Joy of Caring for Children som jag och Sanna håller på att översätta, och som är skriven av Medicine Story, livskamrat till min senaste poddgäst, Ellika Lindén.

dsc_0054Det jag läser har satt igång processer i mig i sommar och höst, bidragit till de stundtals ganska smärtsamma grubblerier om hur jag levt och lever mitt liv som jag delat med mig av på bloggen tidigare, men också gett inspiration att pröva nya vägar.

En av de idéer som inspirerat mig är det som Medicine Story kallar Special Time. Att regelbundet avsätta tid för ett barn i taget tillsammans med en vuxen, då ingenting annat får störa och barnet helt och hållet styr aktiviteten och leder den vuxne, medan denne ger sig in i leken med intresse och entusiasm, oavsett vad det handlar om. I en stor stökig familj som vår känns det här extra viktigt. Barnen för en ständig kamp om uppmärksamheten – i förhållande till varandra, till alla vardagssysslor vi vuxna tycker att vi måste ägna oss åt, till mobiltelefoner och annat som splittrar vårt fokus.

Vi brukar ge varje barn julklappar i form av upplevelser i ensamt majestät med någon av oss, men jag vill ha mer av det. Från och med förra veckan testar jag därför en timmes Special Time med varje barn per vecka – kanske blir det mer längre fram, när vi kommit in i det – och så här långt är vi alla väldigt nöjda med konceptet.

dsc_0056

Hittills har jag fått göra garnbollar, spela Alfapet och Tjuv och Polis, skissa på och börja bygga den där himmelsängen, lära mig grunderna i datorspelet Minecraft och bygga mitt första hus där. Jag märker att jag ser fram emot våra Special Time-tillfällen lika mycket som barnen och att jag faktiskt är mycket mer närvarande och har mycket roligare när jag har bestämt mig för att verkligen engagera mig och släppa allt annat för en timme. Mobiltelefonen får plinga på bäst den vill – den klarar sig förstås alldeles utmärkt utan mig! 🙂

Jag avslutar med några fler bilder från Sannas mysiga releasefest.

Maria

dsc_0021

 

 

 

dsc_0020

dsc_0016dsc_0006dsc_0018dsc_0065 dsc_0012 dsc_0008dsc_0032

Poddavsnitt 34: Du måste ge dig själv tid att komma ihåg vem du är. Ett samtal med Ellika Lindén

En solig julidag tog jag min portabla inspelningsstudio med mig och åkte till Mundekulla Retreatcentrum, en plats som har betytt så mycket i mitt liv. Där spelade jag också in ett av mina första poddsamtal, med Mundekullas grundare Anne och Peter Elmberg, det avsnitt som flest personer lyssnat på hittills i poddens historia. Men den här gången åkte jag till kursgården mitt i småländska utvandrarbygden för att träffa Ellika Lindén.

Ellika och hennes man, Medicine Story, har inspirerat mig mycket, både privat och professionellt, genom den livsfilosofi – The Circle Way (www.circleway.org) – som de lever efter, i harmoni med såväl jorden som andra människor, och med cirkelsamtal och lyssnande som en viktig grundbult.

Ellika har levt ett innehållsrikt liv, där hon gjort allt från barn-TV med Staffan Westerberg till samtalscirklar i amerikanska fängelser. Vi pratar om barndomsmagi, om att ha ett hem på flera platser i världen, om roten till onda handlingar, om kärleken till naturen – bland mycket annat.

Maria