Bli mitt bollpank – få en minikurs!

Hej kära vänner! Snart är den här på riktigt, den älskade våren, med sina vitsippor och körsbärsblom.

Den här våren, när jag har drivit Drömmen om Målajord i tre och ett halvt år, spelat in mer än åttio poddavsnitt och skrivit över hundra blogginlägg, känner jag att det är dags att skapa en närmare relation med mina lyssnare och läsare, i synnerhet med er som är extra intresserade av de ämnen jag samtalar och skriver om. Facebooksidor och Instagram är toppen på många sätt, men flödet är så stort och snabbt att det är lätt att missa vad som händer.

Därför har jag tänkt öppna en ny kanal, ett litet nyhetsbrev. Åh nej, stönar du kanske nu, inte ett till. Jag vet, jag har själv avföljt en massa nyhetsbrev. Men de få jag har kvar läser jag faktiskt, helt enkelt för att jag vet att jag nästan alltid får något bra med mig därifrån.

Och det är ett sådant nyhetsbrev jag vill skapa. Berätta om nya poddavsnitt och blogginlägg. Tipsa om en bok, en film, en webbplats, en podd eller ett evenemang (eget eller andras). Skicka med en liten fråga att reflektera över (som i min julkalender). Brevet ska vara kort, inte komma för ofta och framförallt: kännas meningsfullt och läsvärt.

Nu behöver jag din hjälp, med två saker! För det första har jag ett par frågor jag skulle vilja bolla med dig – det tar max några minuter. För det andra skulle jag vilja få lov att lägga till dig som prenumerant – så att jag får en liten grupp att börja skriva till! 

Som tack för hjälpen får du min minikurs ”Introduktion till den inre kompassen” (värde 200:-), som är ett smakprov från min större webbkurs, ”Den inre kompassen”. Skulle du redan ha gått den får du min lilla verktygslåda ”Reflektion i mellandagstid” i stället.

Vill du vara med? Svara på frågorna nedan antingen i ett PM på Facebook eller till min mejladress maria@inrekompass.nu (senast den 20 mars), så skickar jag minikursen till dig så fort jag bara hinner.

Här kommer frågorna:

(1) Hur ofta bör nyhetsbrevet komma: varannan, var tredje eller var fjärde vecka (tätare = lite kortare, mer sällan = lite längre)?

(2) Vilka av de teman som har dykt upp i podden och bloggen hittills är du mest intresserad av, exempelvis:

– personlig utveckling, livsriktningar
– att förverkliga drömmar
– stress och inre hållbarhet
– acceptans och förändring, ACT
– natur, miljö och yttre hållbarhet
– samtal och reflektion
– yoga och meditation
– relationer och föräldraskap
– egenföretagande
– kreativitet
– skrivande och författarskap

(3) Har du ett förslag på vad jag skulle kunna kalla mitt nyhetsbrev, så att det låter inspirerande och intressant? Om du inte har ett helt namnförslag, nämn ett eller flera ord som du associerar med det jag sysslar med och som jag skulle använda som utgångspunkt när jag funderar över namnet.

PS. För att få minikursen vill jag att du svarar på alla tre frågorna. Och självklart kan du avfölja nyhetsbrevet om det inte motsvarar dina förväntningar.

Tusen tack för din hjälp och trevlig helg!
Kram från Maria

Den inre kompassen pekar mot IKIGAI!

För en tid sedan lärde jag mig ett nytt begrepp av min kloka vän Erik (som jag har poddintervjuat här). Det kommer från japanskan och heter ikigai. När Erik berättade vad det handlade om visste jag omedelbart att det är just detta jag har hittat sedan jag började utforska min inre kompass på det professionella planet för ett antal år sedan.

Nu vill jag berätta om ikigai för dig som inte har stött på det. Jag tror nämligen att det här är nyckeln till att en mycket bättre värld, där människor får må bra och komma till sin rätt, samtidigt som de bidrar på ett positivt sätt. Här är en (något förenklad) illustration:

Det är alltså när man befinner sig i skärningspunkten mellan (1) det jag älskar att göra, (2) det jag är bra på, (3) det jag kan leva på och (4) det världen behöver som man är i ikigai. Jag känner att jag i mångt och mycket är där, i korsningen av min passion och det världen behöver. Jag är inte bra på allt jag gör, men jag lär mig, undan för undan, och även om jag inte blir rik på mitt arbete så klarar jag mig någorlunda. Det är en väldigt skön känsla och en känsla som jag så gärna vill inspirera andra människor att uppnå.

Hur ser det ut i just ditt liv, är du också i ikigai? Eller är det någon (eller flera) av bitarna som saknas där du tillbringar en stor del av ditt liv, nämligen i din yrkesroll? Om du känner så, och om du skulle vilja få lite hjälp på traven med att komma närmre ditt ikigai, kanske min webbaserade självreflektionskurs Den inre kompassen skulle kunna vara något för dig?

Skulle du vilja börja lite försiktigare ger minikursen Introduktion till den inre kompassen ett smakprov, och känner du att du behöver mer individuellt stöd finns också mitt mentorsprogram i flera olika varianter.

Varmt välkommen att höra av dig om något av detta låter spännande! 🙂

Maria

Låt mig gråta en skvätt – så går jag vidare sen

De senaste veckorna har haft ett tydligt tema i mitt liv. Det har handlat om känslor: att våga känna, att få lov att känna och att prata om känslor.

Under ett föredrag om min roman Lex Katarina och erfarenheterna som har lett fram till den, berättade jag bland annat om de många – mestadels jobbiga – känslor jag själv, och många med mig, har upplevt som anhörig till en demenssjuk familjemedlem. Frustration när hemtjänsten inte fungerar, avund gentemot vänner med friska föräldrar, skuld över att inte räcka till och skam över att bli irriterad eller över att känna lättnad när föräldern till sist går bort är bara några av de exempel jag gav. 

Efter föredraget delade åhörarna med sig till varandra av egna erfarenheter och tankar som väckts hos dem. Jag fick väldigt fin respons på min stund hos Jönköpings demensförening, och jag tror det är så viktigt att våga tala om de här – lite ”förbjudna” – känslorna för att vi ska orka. Under bilresan hem genom den regniga septemberkvällen, blev det så tydligt för mig att det är detta som är min livsuppgift: att skriva och prata om känslor (det var därför min bok blev till), liksom att få andra att läsa, skriva och prata om känslor.

Sedan (framförallt) förra sommaren har mitt liv också kännetecknats av många jobbiga känslor kopplat till världsläget. Somliga dagar känner jag mest bara sorg och vanmakt över allt elände, blandat med skam över att jag själv har det så bra. Men den här veckan bjöd också på glädje, hopp och stolthet över hur mycket vi kan åstadkomma när vi bara går samman och hjälps åt.

Den tredje händelsen som fick mig att fundera över det här med känslor är kopplad till en ganska sur kommentar till en Facebookannons om min webbkurs Den inre kompassen (som för övrigt handlar mycket om just detta – att våga möta och prata om våra känslor). Personen önskade att slippa se sånt ”trams” och tyckte att kurser som min fostrar egoister i stället för att skapa samhällsengagemang.

Kritiken gjorde ont, riktigt ont, framförallt för att mitt syfte med kursen är just det motsatta. Att hjälpa människor att hitta mer rätt i livet så att de därigenom ska hitta ork och energi att bidra till en bättre värld. Som det där med syrgasmasken på flygplanet. Jag skrev ett svar och kände att jag kunde bemöta på ett bra sätt, förtydliga och förklara att jag tycker att det är tråkigt om man ska behöva se arbete med personlig utveckling och samhällsengagemang som två motpoler, snarare än som två delar i en helhet, där var och en kan berika den andra. Jag fick inget svar.

Men det mest intressanta var det som hände efteråt. Jag berättade om vad som hänt och hur det påverkat mig på Facebook – framförallt för att be mina vänner att gilla mitt svar på kritiken om de höll med mig, och att inte själva bemöta personen som kritiserat med hårda ord – och inlägget väckte en storm av kommentarer. Så gott som alla var väldigt kärleksfulla och stöttande, men jag noterade att mycket handlade om att jag inte skulle fästa någon vikt vid kritiken (gärna radera kommentaren, eller hela annonsen), att det var kritikern som var korkad, att jag inte borde låta en enda kommentar förstöra för mig och så vidare.

Jag förstår naturligtvis att detta skrevs i all välmening, men frågan är: varför ska jag inte bry mig? Är det fel att vara känslig och bli ledsen av kritik? Är det något jag måste sluta med bara för att jag har valt ett liv där jag blivit lite offentlig och lägger ut mitt hjärta till vargarna allt emellanåt.

Jo, om det att jag blev ledsen hindrade mig från att fortsätta, om det fick mig att sluta skriva, podda, föreläsa och skapa kurser, då kunde jag förstå att jag kanske måste jobba med mina känslor. Men så är det ju inte. Jag tänker inte för ett ögonblick att jag ska sluta med det jag gör. Däremot vill jag ha rätt till mina känslor – såväl stoltheten och glädjen när saker och ting går min väg, som sorgen och besvikelsen när jag möter motgångar.

På det viset lever jag också som jag lär, inspirerad av den filosofi jag är utbildad inom: Acceptance and Commitment Therapy/Training (ACT). Där pratar vi mycket om hur viktigt det är att tillåta även sina negativa känslor. Att inte trycka undan Radio Jämmer och Elände och i stället skruva upp volymen på Radio Go’ och Glad så att den andra inte hörs. Att låta eländesradion få stå där och skvala i bakgrunden bäst den vill, men utan att låta den stoppa oss från att göra det som är viktigt för oss.

Det är just så jag vill leva mitt liv. Med tillgång och närhet till alla mina känslor, inte bara de positiva. Våga känna. Få lov att känna. Prata om känslorna. Vara rädd och hoppa ändå. Bli ledsen över kritik men ändå fortsätta skapa.

Så snälla, låt mig gråta en skvätt, så borstar jag av mig, torkar tårarna och trampar vidare i den riktning som min kompassnål har pekat ut åt mig sedan!

Maria

PS. De två senaste avsnitten av Drömmen om Målajord har handlat väldigt mycket om känslor. Lyssna gärna på Camilla Måne och Kalle Grill respektive Charlotta Lagerberg Thunes om du är intresserad.