En ärlig reflektion kring den svåra konsten att vara mamma

Nu har jag varit mamma i nästan 28 år och jag har lyckats sätta inte mindre än fyra barn till världen, faktiskt fött barn i tre decennier – 1990-tal, 2000-tal och 2010-tal. Nog borde jag ha blivit något av en expert på det här med föräldraskap med så mycket erfarenhet i bagaget?

Jodå, visst finns det gott om dagar i mitt liv då jag känner mig som världens bästa mamma. Dagar då mina barn älskar mig från månen och tillbaka och dessutom har vänligheten att tala om det för mig, då jag får kramar och kärleksbrev. Dagar då människor jag inte ens känner säger att vår familj är fantastisk som såg det som en självklarhet att acceptera och stötta vår transson. Dagar då jag är sådär närvarande och kärleksfull och tålmodig och pedagogisk och fixar väldigt bra saker som gemensamma kulturaktiviteter, inspirerande och utvecklande samtal med hela familjen, kvällsmat ute vid lägerelden eller metning vid bryggan. Vissa dagar är föräldraskapet enkelt och självklart.

De flesta dagar är jag bara en alldeles vanlig, helt okej mamma, inte fantastisk på något sätt men tillräckligt bra. En mamma som gör sitt bästa utifrån sina förutsättningar, som kramas, läser godnattsaga, kokar makaroner, fnissar och suckar åt töntiga teveprogram, hjälper till med läxor, torkar spyor och annat som hör vardagsmammalivet till.

Men det finns också andra dagar i mitt föräldraskap. Oftast är jag väl bara lite sådär halvkass. Lagar näringsfattig mat, proppar i ungskocken för mycket socker, glömmer påminna om dusch och gympapåsar, skolkar från föräldramöten, skickar iväg barn till skolan med smutsiga kläder, fastnar i Facebooksamtal med andra när mina ungar vill ha hundra procent av mig i sin värld, är borta hemifrån lite mer än de uppskattar.

Under åren då vi levde med min mammas demenssjukdom kände jag ständigt av otillräckligheten. Var jag hos mamma hade jag dåligt samvete för att jag inte var hemma hos barnen och vice versa.  Men det var ju en väldigt speciell situation jag ofrivilligt hade hamnat i. Jag försökte vara en bläckfisk, och räckte inte till när alla drog i mina många armar.

Foto: Antonella Lombardi

Men de här sakerna – alltifrån dålig mathållning till otillräcklighet under extraordinära omständigheter som demensåren – kan jag stå ut med. Jag kan till och med tänka att ”Vilken tur att jag är en sådan där operfekt mamma, så att barnen inte får något alldeles ouppnåeligt att leva upp till när de själva blir föräldrar!” eller ”Vad bra att jag visar dem att det är viktigt att våga satsa på sina drömmar och göra saker som man själv tycker är kul, inte bara uppoffra sig för andra!”

Den senaste tiden har jag blivit smärtsamt medveten om att det nu när barnen börjar bli större (minstingen har fyllt åtta) också finns en del ordentliga mammamisslyckandena i mitt liv, sådana som inte går att kategorisera som bara lite halvdant och operfekt föräldraskap, kanske inte alls reparera. Sådana som jag skäms över, sörjer över och som då och då håller mig vaken på natten.

  • Jag har misslyckats fullkomligt med att få mina mellanbarn att uppskatta och intressera sig för vår fantastiska natur, trots att vi under hela deras uppväxt har bott ett stenkast från skog och mark – helt enkelt för att jag inte har visat dem vägen (den äldsta hittade dit på egen hand och den minste försöker jag tack och lov fånga upp nu, innan han bli för stor). Idag kan jag inte förstå hur jag kunde slarva bort något så viktigt; det gör ont i mig att tänka på det.
  • Jag lärde inte mina ungar att äta nyttigt, varierat och vegetariskt när de var små, vilket innebär att det nu, när polletten äntligen har trillat ner hos mig, är i stort sett omöjligt att övertyga dem om tjusningen med rödbetsbiffar, linsgrytor eller morotssoppor. Kanske lär de sig när de blir större, kanske kommer de vara lika kräsna resten av sina liv.
  • Jag får då och då, efter att ha bitit ihop tänderna om frustration och irritation under lång tid, ett ordentligt vulkanutbrott och säger saker som jag sedan ångrar, men som aldrig går att få osagda, och som så mycket lättare etsar sig fast i själen hos sin mottagare än tusen kramar och kärleksfulla ord (minns ju själv hur jag alltid mindes en enda negativ studentutvärdering och snabbt glömde tjugofem positiva). Jodå, jag känner till det där om att bygga ett positivt kapital så att man kan falla igenom emellanåt, men när jag får höra om saker jag sa för väldigt länge sedan och som fortfarande gör ont har jag svårt att bli tröstad av den tanken.
  • Jag har också en tendens att ge mina barn skuldkänslor och dåligt samvete när jag har förväntningar på dem som de inte kan leva upp till. Det handlar inte om att vara duktig i skolan – där har jag tack och lov insett att mina höga prestationskrav bottnar i min egen barndom och i alla fall försökt att inte upprepa mina egna föräldrars misstag. Men det finns andra områden, alltifrån att uttrycka min besvikelse över bristande entusiasm över måltider och aktiviteter, till att inte inse att det för en person som är riktigt under isen är en fullt tillräcklig utmaning att ta sig ur sängen och iväg till skolan – att man då kanske inte klarar av så mycket mer på en dag.

Jag har framförallt insett att jag är bättre på att vara mamma till små barn än till stora och till barn som mår bra än till barn som mår dåligt. Jag vill väl men säger fel saker, tjatar när jag inte borde, har inte tillräckligt med tålamod och omsorgskompetens, tröttnar på att bara ge och ge och ge när jag får så lite tillbaka, som villkorslös kärlek ju faktiskt handlar om.

Min äldsta påminner mig ibland, när jag suckar och gråter, att det var mitt eget val att skaffa så många barn. Och jag vill verkligen deras bästa – jag är ingen ond människa – önskar ju bara att de ska bli kloka, snälla, starka och lyckliga. Men ibland är det så ofantligt svårt, det där jobbet som vi förväntas klara av utan någon vidare utbildning. Det skämtas ibland om att som förälder ge stoff till sina barns framtida stunder på terapisoffan. För två av mina fyra har det redan varit eller är verklighet.

Jag tror inte att jag är ensam om att ibland känna mig totalt misslyckad i mitt föräldraskap, men det är  förknippat med så mycket skuld och skam att prata om det här. Jag tror också att det vore bra om fler vågade lyfta på locket, pysa ut en dos föräldraångest och öppna dörren till det som inte är så lätt eller går så bra. Vi behöver sluta manifestera vårt föräldraskap i sociala medier uteslutande genom stolta inlägg om fantastiska semestrar, härliga skogsutflykter och framgångsrika barn som lyckas i idrottssammanhang eller med uppkörningar. Jag tror att vi alla behöver känna att vi inte är ensamma om att ibland inte ens vara ”good enough”.

Hur tänker du som också har barn kring ditt föräldraskap? Kan du känna igen dig i något av det jag skriver?

Maria

PS 1. Jag har sällan ångest inför att trycka på knappen och publicera ett blogginlägg nuförtiden. Den här gången har jag haft det.

PS 2. Vilket mycket enklare liv jag skulle ha om min hjärna inte var så bra på att älta, grubbla och vrida och vända på mina tankar, om jag bara kunde trycka på pausknappen ibland, tänkte jag häromdagen när jag satte mig på Snälltåget.

Special Time revisited

I ett blogginlägg tidigare i höst berättade jag om det nya begreppet Special Time som vi infört här i Målajord, och som jag inspirerats till av en av mina gurus, Medicine Story, vars bok The Joy of Caring for Children jag håller på att översätta. Det går alltså ut på att man under en överenskommen tidsperiod (i vårt fall en timme/vecka) ägnar sig helt och hållet åt ett barn, som får bestämma exakt vad barnet och den vuxne ska göra tillsammans. Jag kände att detta var ett bra sätt att låta barnen då och då få min odelade uppmärksamhet, utan konkurrens från någon av de andra barnen, min mobil eller något annat störningsmoment.

img_1515Vad jag inte hade räknat med var att jag själv skulle ha så roligt – det blir så mycket lättare att vara 100% närvarande när jag släpper alla tankar på annat för en timme – och lära mig så mycket nya saker! Så vad har jag då fått vara med om hittills? Här är några exempel:

Jo, jag har gjort garnbollar med sexåringen och loombands-armband med elvaåringen.

Sexåringen och jag har ritat Pokémon och halloweenbilder.

Jag och elvaåringen har pysslat julkort och gjort en kreativ ritutmaning där jag vi turades om att ange ett tema, fick 2 minuter för att tolka det i bildform och sedan jämförde våra tolkningar.

img_1304Elvaåringen bjöd in mig till en egendesignad yogastudio med levande ljus och min favoritmeditationsmusik med Snatam Kaur på Spotify, där vi sedan körde mitt älsklingsyogapass tillsammans.

Jag har skapat en egen karaktär på Momio (lite som ett Facebook för barn) med elvaåringen, lärt mig grunderna i Minecraft och tittat på fjortonåringen bästa YouTubers.

Jag har hjälpt fjortonåringen med en skolrapport och med att formulera ett brev till kommunen om skolans dåliga vegetariska mat.

img_1250Elvaåringen och jag har byggt en himmelsäng till hennes rum.

När vi varit extra trötta har aktiviteterna anpassat efter vår energinivå. Då har jag pusslat eller lyssnat på ljudbok (skriven av ännu en YouTuber) med elvaåringen, spelat lugna spel och tittat på film eller barnprogram om torskfiske (heja SvT!) med sexåringen.

En annan insikt – utöver att det här är så roligt och lärorikt – är hur svårt det kan vara vissa veckor att få till TRE ynka hela timmar (en per barn). Dagar då vi kommer hem sent från jobb och skola blir det inte mycket tid över. Och helgerna den här hösten har varit ovanligt välfyllda med aktiviteter. Jag hoppas och tror på en lugnare vår!

Och jag rekommenderar alla som har barn eller barnbarn att prova på Special Time på det här sättet vi har gjort. Berätta gärna som en kommentar till bloggen om vad du får uppleva! 🙂

Maria