Vad kan du och jag göra för planeten? Argument, inspiration och konkreta tips från en omställaramatör med klappande miljöhjärta

Varning för det absolut längsta blogginlägget i Drömmen om Målajords-historien (somligt kanske självklarheter eller sådant jag har skrivit om förut, men det tål att upprepas, tror jag). Guldstjärna till dig som orkar läsa alltihop! 🙂

Eftersom jag en stor del av min tid omger mig med miljömedvetna människor (en del av dem betydligt mer omställda än jag själv) är det lätt att få för sig att alla har full koll på hur man bär sig åt för att ställa om till en mer hållbar tillvaro, där vi slösar mindre med jordens resurser och minskar våra ekologiska fotavtryck. Häromdagen insåg jag att det även för människor i min bekantskapskrets inte alls är någon självklarhet – att det är jag själv som är bortskämd med såväl kunskaps- som inspirationskällor. Att många kanske inte har kommit så mycket längre än till att sortera sopor och köpa ekologiska bananer –  men egentligen skulle vilja göra mer.

Jag tror att många tänker att det inte spelar någon roll vad jag gör (det måste till politiska beslut etc.) eller att vi i Sverige ju är så miljömedvetna jämfört med många andra länder. Då har jag fem argument för varför just du och jag (alldeles vanliga individer) kan göra skillnad genom våra livsval:

  1. Sverige framställs ofta i positiva ordalag, men vi är faktiskt ett av de länder vars invånare släpper ut mest växthusgaser, inte mindre än elva ton per år i genomsnitt (källa: Naturvårdsverket), bland annat genom vårt myckna flygande, bilkörande, köttätande och shoppande (av vilket mycket produceras i länder med mindre hållbar produktion än i Sverige). Vi skulle behöva få ner den siffran till mellan 1 och 2 ton.
  2. Det är lätt att känna sig pytteliten, och att det man själv gör inte har någon betydelse, men om alla tänker så händer ingenting. För var och en som lever mer hållbart,  lite mindre miljöpåverkan. Punkt.
  3. Det finns forskning som visar att vi gärna lever som de människor vi omger oss med, exempelvis våra grannar. Genom att själv leva mer hållbart kan du alltså sprida goda exempel till andra. Jag har själv inspirerats mycket av framförallt vänner och bekanta, och tror kanske att jag har lyckats inspirera en och annan också, såväl i min bekantskapskrets som genom podden och bloggen.
  4. När många engagerar sig i en fråga och skapar opinion blir det svårare för politiker och andra med större makt att påverka än vi att strunta i den.
  5. När man börjar göra små förändringar förändras många tankemönster och beteenden nästan utan att man märker det, så att man undan för undan också gör större förändringar – som därmed gör ännu större skillnad.

Det finns de som hävdar att klimathotet är överdrivet, att det som sker inte har med mänsklig påverkan att göra utan är naturliga förändringar, och att vi inte alls är så nära en kollaps som det sägs. Men majoriteten av forskarna är ganska överens i klimatfrågan (här kan du som vill veta mer lyssna på en intressant diskussion), och oavsett vad man tror på kan det i mina ögon aldrig vara fel att försöka vara snäll mot planeten och inte skada eller överutnyttja dess resurser i onödan, eller hur? Så vad kan man göra då, som vanlig Svensson?

Jag skulle vilja börja med att tipsa om att lyssna på årets Sommar i P1 med Magnus Carlsson, sångaren i Weeping Willows, som tar väl vara på sina minuter i etern genom att ställa de där frågorna som många av oss funderar över. Hur står det egentligen till med vår värld och hur ska jag tänka? Ett himla bra exempel därifrån är ungefär såhär (som jag minns det): Om någon sa till mig att mitt barn skulle dö i morgon om jag flyger till Kina, så skulle jag aldrig flyga till Kina. Men eftersom hotet ligger längre bort än vi kan greppa tänker vi inte på samma sätt. Därför fortsätter vi flyga och leva ohållbart. Vi är inte onda människor, men vi kan helt enkelt inte ta in något så abstrakt (om detta fenomen skriver Joanna Macy & Chris Johnstone också i boken Active Hope, som jag håller på att översätta).

Jag tänkte också sammanfatta mina bästa omställningstips, med fokus på vad jag har jag gjort för att försöka minska mitt och familjens fotavtryck. Jag säger inte att det jag har gjort är det bästa man kan göra, eller att du borde göra samma val som jag, men kanske kan du inspireras av något, till små förändringar, känna att du bidrar så gott du kan just nu till att bevara den här fantastiskt vackra planeten vi har fått i vår vård?

Ok, då kör vi!

Eftersom flyget är en riktig klimatbov har jag bestämt mig för att helt välja bort flyget så länge det inte finns något mer klimatsmart sätt att flyga på (tyvärr verkar varken elflyg, biobränsle eller klimatkompensation vara några särskilt bra lösningar). Inom jobbet åker jag nästan alltid tåg eller buss (någon gång ibland bil, om jag inte kan ta mig på annat sätt) eller träffas via Skype, och familjen drömmer om (och försöker spara till) en tågluff i Europa med barnen (som jag gjorde med min äldsta dotter på nittiotalet). Vi har fått ett samhälle där det handlar om att komma fram så fort som möjligt, där det alltid är målet som är det viktiga, men om vi vänder på det och ser resan mer som en del av upplevelsen, så är det lättare att uppskatta den, både när vi åker på semester (och därmed får se mer än om vi flyger), och när vi reser i jobbet (i synnerhet om vi kan utnyttja resan till arbete, som jag alltid gör, även om jag är fullt medveten om att det inte funkar i alla yrken).

Jag inspireras av andra som väljer att stanna på marken, bland annat i Facebookgruppen Jag flyger inte – för klimatets skull och TågsemesterKanske är det svårt för dig att helt välja bort flyget, men kanske du i alla fall kan flyga mer sällan? Vad skulle hända om du sa till din arbetsgivare att du inte vill flyga och föreslog att ni tar tåg i stället för flyg till nästa konferens? Eller har fler möten via Skype i stället för att ses IRL? 

Vi har gått från två bilar (en bensin- och en etanoldriven) till en enda elbil. Jag trodde nog att det skulle bli mer komplicerat att vara en trebarnsfamilj på landet med bara en bil, men det har gått förvånansvärt enkelt, kräver bara lite mer planering. Barnen knotar inte längre över att åka buss och jag kan ofta utnyttja mina bussresor till en stunds arbete – eller skön vila. Det finns definitivt stora miljömässiga nackdelar med elbil också, men det verkar ändå vara det bästa alternativet i nuläget, om man anser sig behöva en bil (vilket vi fortfarande gör – kanske klarar vi oss utan när barnen flyttat ut). Om jag bodde i stan skulle jag garanterat välja bort bilen; det kan ju föra med sig en massa andra fördelar också, förutom minskade utsläpp, såsom gratismotion, frisk luft och sparade pengar.

Jag använder promenader och cykling som vardagsmotion. Gått mycket har jag alltid gjort och det blir extra inspirerande med en stegräknare i mobilen. Jag cyklade jämt under min uppväxt och unga vuxentid, men slutade helt med det när jag flyttade 2,5 mil ut på landet för tjugo år sedan. Som jag har saknat cyklandet, denna sköna, gröna källa till motion. Och så i somras bestämde jag mig för att återuppta min kärleksrelation med cykeln. Målet är att cykla till stan ena vägen en gång i veckan vid okej väder och hälsa, och så hem nästa vecka (cykeln parkerar jag hos vänner som bor nära stan åt mitt håll). En cykeltur hemifrån och till stan eller tvärtom tar drygt 1,5 timme – inte mer än vad det skulle ta att ta sig till en idrottsanläggning för att köra ett träningspass. Och så lyssnar jag på bra poddar och får frisk luft på köpet.

Jag försöker äta så klimatsmart jag kan och orkar (även om jag skulle kunna ställa om ännu mer på det området), vilket innebär att hela familjen äter mycket mindre kött än tidigare (men vi är inte vegetarianer utan försöker i stället äta bra kött när vi väl gör det, se nedan), mer växtbaserat (t.ex. havremjölk i matlagning, men se upp för en del veganska varor som transporteras långt eller innehåller ingredienser som inte alls är bra, t.ex. palmolja) och mer frukt och grönt efter säsong, så jag inte bidrar så mycket till långa transporter (i det senare fallet lyckas jag inte alltid så bra, särskilt inte vintertid).

Jag försöker handla så mycket som möjligt av vår mat ekologiskt och närproducerat. När jag inte har hittat ekologiska varor i min närmaste butik har jag bett dem ta in och det har funkat hyfsat. Den senaste tiden har jag handlat massor av grönsaker, frukt och ägg – och lite kött – i Växjös nystartade REKO-ring. Här erbjuder lokala mer eller mindre småskaliga producenter sina varor utan mellanhänder och vi konsumenter förbeställer det vi vill köpa, så att det inte blir något matsvinn. REKO-ringar finns över hela Sverige och fenomenet växer, så kolla gärna upp om det finns en där du bor – eller starta en själv annars!

Ibland handlar jag också mat med kort bäst-före-datum, som annars skulle slängas, i min mataffär eller från MatSmart (där det dels finns den typen av varor men också varor som inte kan säljas av andra skäl, t.ex. förändrade eller skadade förpackningar). Om det inte finns någon kort-datum-hylla i din butik, fråga varför. Vissa affärer har redan en deal med restauranger och liknande, men ibland kanske handlaren helt enkelt inte har kommit på tanken. Då kan vi konsumenter hjälpa till att påverka, precis som när vi ber om fler ekovaror i butiken. Konsumentmakt när den är som bäst! 🙂 

Jag har börjat odla själv (mer närproducerat än så blir det ju inte) med sikte på att bli alltmer självförsörjande på grönsaker (och förhoppningsvis också ägg) för varje år. I förtida femtioårspresent fick jag ett tunnelväxthus av familjen och jag håller på att lära mig mer om hur man kan odla på ett hållbart sätt (t.ex. genom täckodling), om hur man kan förlänga säsongen och skörda året om och om hur man kan ta vara på det man odlar.

Några böcker jag inspirerats av på sistone är min poddgäst Stefan Sundströms Stefans lilla gröna , Bella Lindes Rätt ur jorden – handbok i självhushållning och Sara Bäckmos (ännu en poddgäst) bok Vinterodling – skörda när det är kallt. Nu råkar jag ha en jättestor trädgård på landet med stora möjligheter, men man kan självklart också odla på mindre yta – och i stan (på sin balkong, på en kolonilott eller i en gemensam innergårds- eller större stadsodling). Några av mina största inspirationskällor i odlandet är Skillnadens trädgård, Farbror Grön och podcasten Odlarna. Och förhoppnings blir det egna hönor nästa år (de blev uppskjutna pga växthuset)! 🙂

Jag börjar också bli bättre på att ta tillvara det som finns ute i naturen, som nypon till puré som jag kokar nyponsoppa på, nässlor till soppa och gödselvatten, lindblommor och älggräs till förkylningste. 

När det gäller kläder, skor, prylar m.m. handlar vi mestadels begagnat, i affärer eller på nätet. Under våra tältsemestrar på somrarna har det blivit en uppskattad aktivitet att besöka traktens secondhand-butiker (Röda Korset, Myrorna, Erikshjälpen, Emmaus, Stadsmissionen eller vad som nu finns på platsen) och fynda. Det innebär att vi – förutom att återanvända – stöttar organisationer som gör bra saker för världen. Mina barn är jättebra på att hitta kläder begagnat, även från olika webbtjänster, som Tradera, Shpock och Plick. Möbler, cyklar och liknande handlar vi framförallt på Blocket eller i någon lokal köp- och säljgrupp på Facebook (t.ex. vår stora härliga soffa, där hela familjen + en del vänner får plats, som vi hittade i en sådan grupp och hämtade en halvmil hemifrån).

Framförallt försöker vi undvika att handla i onödan. Jag blev faktiskt uppriktigt sorgsen när jag såg en skylt vid vårt lokala köpcentrum – med budskapet att inte tänka efter före.

Återbruk är något jag har intresserat mig för lite extra på senare tid, sedan jag började virka meditationskuddar på beställning – av trasmattetrasor och fyllda med gamla handdukar, lakan och kläder i för dåligt skick för att skänka. Men det finns ju så mycket mer man kan återbruka – mjölkkartonger till plantsådd, gamla tygbitar till påsar att handla frukt och grönsaker i är bara två exempel. För att inte tala om allt som kan lagas i stället för att vi slänger och köper nytt. I somras fick vi en gammal trasig vattentank för djur som min man fixade (han är världsmästare på lagning) och nu fungerar den som reservoar för regnvatten – helt ovärderligt denna torra sommar.

För några år sedan bytte vi till miljömärkt el från GodEl. Det känns extra bra att vinsten går till välgörande ändamål, som vi kunder styr över. Flera av våra vänner har satt solpaneler på sina tak och vi skulle gärna vilja göra det också (i synnerhet som taket är gammalt och skruttigt och ändå kommer att behöva bytas snart). Det är krångligt i nuläget, eftersom vi har ett brutet tak med små och icke-fyrkantiga ytor, varav de största inte vetter mot söder, men vi har börjat fundera på att sätta solceller på marken i stället. Drömmen är att gå ihop hela Målajord och bygga en solcellspark på åkern utanför oss, men där är vi inte än. 🙂

Ja, och så är det ju alla de där små sätten att spara på elen, som att använda ledlampor, undvika att tvätta kläder för ofta (t.ex. vädra i stället), hänga upp tvätten på tork i stället för att använda torktumlaren, dra ur sladden i teven i stället för att stänga av med fjärrkotrollen …

Ett område där jag känner att vi tidigt kom in i omställningstänk var i våra presentköp. Vuxna i familjen och närmaste släkten köper sällan eller aldrig presenter till varandra vid jul och födelsedagar (så det där växthuset jag fick hör verkligen till ovanligheterna – jag och min man brukar exempelvis gå ut och äta i stället) och vi försöker begränsa presenterna även till våra barn. Vi ger ofta bort upplevelser (barnen har exempelvis fått besök på bio, konsert eller badland) i stället för prylar och ibland handlar vi begagnat till barnen även som present.

En av de presenter jag blivit allra mest nöjd med var ett presentkort på Erikshjälpen till min shoppingälskande trettonåring. Hon hittade massor av bra grejer och handlade inte bara klimatsmart utan fick också betydligt mer för pengarna än om hon köpt nytt.

Om jag vill ta med mig en gåbortspresent byter jag ofta blombuketten mot något egenproducerat, som en burk torkad fjällskivling, en nyskördad squash eller en flaska flädersaft. Mina poddgäster får en gåva till Läkare utan gränser i stället för en present och sådana gåvor ger vi varandra i familjen ibland också till jul och födelsedagar.

Att hitta och odla klimatsmarta intressen, sådant som inte ger så stora fotavtryck, tycker jag är ett finurligt sätt att ställa om och något jag själv har gjort mycket på senare år. I stället för att åka på shoppingresa till Ullared kanske man kan ses och laga mat ihop (i min vänkrets har vi exempelvis ofta knytis  – vilket gör det mycket enklare att bjuda hem folk), gå med i en samtalscirkel om något man är intresserad av, börja odla, skriva, sjunga i kör, ägna sig åt kulturupplevelser av olika slag, lyssna på intressanta poddar eller hitta på något kul i naturen. De senaste somrarna har vi exempelvis under ett dygn tagit med barnen på mobilfri vildmarkscamping – jag önskar så att vi hade gjort mycket mer sådant när de var mindre, nu är det betydligt svårare att få med dem ….

Och det där sista, att få en bättre kontakt med naturen, gör ju också oss människor mer benägna att uppskatta och vara rädda om den. Eller kanske snarare som den brittiske konstnären Andy Goldsworthy så klokt uttryckte det: ”We often forget that we are nature. Nature is not something separate from us. So when we say that we have lost our connection to nature, we’ve lost our connection to ourselves.”

Jag försöker inspirera andra genom att berätta om vad jag själv gör, och ibland vågar jag också vara en sådan där jobbig jävel och ställa frågor som ”Hur känner du inför klimathotet och vad gör du för att förhindra det?”. Det gjorde jag exempelvis till ett antal Facebookvänner engagerade i politiken inför valet. Om det gör någon nytta vet jag inte, men jag tror att det ibland kan vara bra att få lite dåligt samvete också. I alla fall har det stundtals hjälpt mig att förändra mitt beteende. Men självklart tror jag mer på att inspirera än att skapa rädsla och skuldkänslor.

Till sist, om du vill testa ditt eget ekologiska fotavtryck för att se hur du ligger till, finns det en del sådana sajter på nätet, t.ex. hos Världsnaturfonden (WWF) och Svenska Miljöinstitutet (IVL). Jag har hört att de här uppskattningarna inte är så himla tillförlitliga, men jag tror ändå att de kan ge en liten fingervisning. Om inte annat kan det ju vara intressant att testa, göra några förändringar och så testa igen.

Och så, allra, allra sist, tänkte jag tipsa om en programserie på SvT Play, Kalles och Brittas sex liv (ja, det ska vara särskrivet, det är inget sexprogram det handlar om, som mina barn trodde först…). Det handlar om hur Kalle och Britta Zachari ifrågasätter sin egen livsstil och utforskar alternativa sätt att leva. Av de avsnitt jag har sett hittills så har framförallt avsnitt två och tre handlat mycket om att leva mer hållbart. Överhuvudtaget tycker jag att det är många spännande frågor som ställs i programmet – om drömmar, normer och förväntningar. Ett typiskt Drömmen om Målajord-program, med andra ord!

Har du andra tips på hur man kan leva mer hållbart, som jag inte har nämnt här? Tipsa gärna i en kommentar. Och tack, tack, tack för att du orkade läsa ända hit! Hoppas du har fått någon ny tanke om något du skulle vilja göra för att bli en (ännu) bättre planetskötare. ❤

Maria

PS. Kom på ett tips till för dig som vill inspireras och hänga med en massa andra trevliga omställare. Den 5-7 oktober blir det nationell Omställningskonferens i Malmö (jag var med och ordnade den i Växjö förra året, då vi hade hela den internationella rörelsens grundare Rob Hopkins på besök och jag fick äran att göra en livepodd med honom). Jag kommer att vara där – hör gärna av dig om du vill ses! 🙂

Och vem ska rädda världen nu då?

Nu ligger jag här under täcket, för tredje dagen i rad, snorig, hostig och med värkande huvud. En poddintervju fick skjutas upp, ett antal inspirerande och trevliga möten ställas in. Aptrist. Och samtidigt kanske bra att ta en paus från det mesta så här dagarna efter valet. Vila hjärnan. Dricka älgörtste mot huvudvärken. Titta på teveserier på SvT Play, som Brittas och Kalles sex liv (ett typiskt Drömmen om Målajord-program). Virka på en beställd meditationskudde. Reflektera lite stillsamt. Det jag funderar mest på är ”Vem ska ta ansvar för att rädda den här planeten när politikerna har fullt upp med att käbbla om makten?” och ”Hur gör jag själv mest nytta?”.

Som ni som följer podden och bloggen kanske vet har jag denna sommar funderat ännu mer än tidigare kring hur jag ska förhålla mig till det faktum att vi i hög fart är på väg mot en jättekatastrof – Titanic och isberget 2.0, liksom. Samma dag som valet missade vi tåget för att nå 1,5-gradersmålet för den globala uppvärmningen. Det är så sjukt bråttom, men en stor majoritet av världens befolkning och dess politiker verkar ha bestämt sig för att sticka huvudet i sanden och fortsätta låtsas som att de inte fattar. Det gör mig galen.

Foto: Eric Welch, Unsplash

Så vad göra? Ja, ett alternativ är ju att ge upp. Sätta på skygglapparna jag också. Problemet är att det inte går. Jag kan inte leva då. Jag måste kunna känna att jag i alla fall gjorde vad jag kunde. Under sommaren funderade jag på om jag verkligen gör rätt saker. Jag kände av min otillräckligt och tänkte att jag kanske borde engagera mig politiskt. Men det är inte min arena, inte där jag kommer till min rätt. Hela min kropp och själ protesterar vilt vid tanken. Och hur skulle jag någonsin kunna se mina poddlyssnare (eller mig själv) i ögonen om jag gick emot min inre röst så fullkomligt?

Så hur jag än vrider och vänder på det hela så återkommer jag till att det är i de där små sammanhangen jag ska vara ändå. Och jag får det bekräftat på olika sätt. Som när jag går in i appen Insight Timer och ser att jag på mindre än ett år har lyckats bidra till nästan 2500 timmars gratismeditation, och en sömnlös vän skriver att hon äntligen lyckats somna utan sömntabletter – tack vare min meditation. Eller som när jag lägger upp veckans program över integrationsaktiviteter i min lilla stad och ser vilken ofantlig rikedom av mötesplatser jag är med och bidrar till, med en liten, liten pusselbit. 

Då vill jag bidra till att flera kan stilla bruset en stund, stanna upp, känna efter, tänka till, reflektera – på egen hand och tillsammans med andra. I meditationerna, i mina kurser och cirklar, i podden, bloggen och böckerna. Genom att hjälpa människor att hitta rätt, skapa mötesplatser för goda samtal och inspirera med mina egna livsval. Jag tänker att det också är ett sätt att göra skillnad och förändra världen i positiv riktning, ett sätt som passar min personlighet så mycket bättre. När jag vågar tänka så går andningen ner i magen igen, åtminstone för en stund.

För när nu politikerna inte tar sitt ansvar och gör vad de kan för att bidra till ett omställt och hållbart samhälle, måste ju vi individer ta tag i detta själva. Och vi må känna oss små och ensamma, men jag är helt övertygad om att vi blir fler och fler. Boken Active Hope – som jag håller på att översätta – bidrar till den övertygelsen. Jag tror att det pågår en revolution i det tysta.

Min största inspirationskälla just nu är Greta Thunberg, femtonåringen som skolstrejkat för klimatet i flera veckor fram till valet. Läs gärna hennes fantastiska ledare i tidningen ETC en dag då du tvivlar på om dina val har någon betydelse i det stora hela: ”Många brukar säga att Sverige är ett så litet land, att det inte spelar någon roll vad vi gör. Men jag tänker att om några flickor kan få rubriker över hela världen genom att bara inte gå till skolan under några veckor, tänk på vad vi alla skulle kunna göra tillsammans om vi bara ville.”

Vad säger ni om att kavla upp ärmarna och rädda den här planeten innan det är för sent? Vill ni vara med mig i den tysta, kärleksfulla revolutionen? ❤

Maria

 

 

Att odla squashen och själen

Just nu befinner jag mig på en plats som har blivit nästan som ett andra hem: vandrarhemmet på norra Öland där jag de senaste fem åren har ägnat några dagar varje år åt att boosta mitt skrivande.

Det är en ynnest att gång på gång få återvända till en plats där jag å ena sidan kan släppa alla vardagsmåsten – jag kan äta vad och när jag vill, jobba var och när jag vill, sova när jag känner för det – och samtidigt vara så trygg och invand att jag inte känner något större behov av att utforska omgivningarna. Jag kan bara gå ut i trädgården och lukta på äppelblommen, eller ta en promenad eller joggrunda på välbekanta stigar, när sittfläsket blir för tungt.

Detta innebär att jag kan fokusera på mina skrivprojekt, samtidigt som det runt omkring mig finns andra som gör likadant. Emellanåt samtalar vi – om skrivandet och livet – och ibland äter vi tillsammans. Men var och en sköter sitt. Jag behöver inte ta ansvar för någonting mer än att bjuda in till skrivdagarna.

I år tror jag att jag behövde min lilla miniretreat mer än på länge. Det har varit ganska tunga vinter- och vårmånader. Ett barn har det jobbigt och jag kämpar med mitt föräldraskap. Men samtidigt som det fortfarande finns mycket som tynger, känner jag också en enorm tacksamhet över det liv jag lever, och som jag på många sätt har skapat själv.

Jag får lov att ägna den här våren åt tre stora passioner:

Odlingarna, där jag i rask takt utökar mina domäner. Egentligen var det ett poddavsnitt om en dystopisk framtid som satte ordentlig fart på mitt intresse, men snart övergick den negativa drivkraften till lust och nyfikenhet att på ett allt bättre sätt utnyttja våra 3000 kvadratmeter tomt, i små steg. Året som gått har vi varit självförsörjande på morötter och vinbärssylt fram till mars, och i frysen ligger fortfarande burkar med svamp och spenat. I år har jag grävt nya land, bland annat för potatis, med målet att så småningom klara oss helt själva där också. Jag har blivit mer våghalsig och odlar inte bara sådant jag vet funkar, som squash och spenat, utan experimenterar i år även exempelvis med pumpor odlade i halmbäddar liksom vattenmeloner. Mitt sällskap i lurarna är just nu ofta odlardrottningen Sara Bäckmo, som jag ska poddintervjua om ett par veckor.

Jag odlar, alltså finns jag till. 

Kuddvirkandet, som tog fart sedan jag i sociala medier lagt ut en bild på en meditationskudde jag i julas virkade till mig själv av trasor och fyllde med gamla kläder och tygspill. Nu har jag virkat femton kuddar till och så fort jag tror att beställningslistan är på väg att vara avbetad kommer det in nya önskemål. Varje kudde är unik, med ett eget namn, och till hundra procent gjord av återvunnet material. Handarbetandet är en gammal tonårspassion som jag tappade bort för många år sedan, och jag mår gott av göra något så praktiskt, med mina händer, som motvikt till arbetet med hjärna och dator. Dessutom ger detta mig  ytterligare ett utlopp för min skaparlusta, vid sidan av skrivande, poddande, kursskapande och meditationer. Familjen delar dock inte min passion, och när jag och de minsta hälsade på storasyster på Gotland förra helgen gömde de min virkning och fick mig att känna mig nästan som en alkoholistmorsa … 🙂

Jag virkar, alltså finns jag till.

Och så romanenKantstötta porslinsugglors paradorkester, uppföljaren till debuten Lex Katarina. Jag påbörjade den här på Öland för nästan exakt ett år sedan och nu håller den på att få sin slutfinish. Den märkliga titeln kom till mig en kväll när jag höll på att somna, och den skapade först lika delar förundran och förvirring. Men det dröjde inte länge förrän jag tillsammans med min äldsta dotter hade löst mysteriet, och nu finns här alltså en trehundrasidorshistoria – om kantstötta människor, familjerelationer, psykisk ohälsa och samtalets läkande kraft – som jag tycker så mycket om att jag knappt kan bärga mig innan jag får släppa ut den till omvärlden.

Jag skriver, alltså finns jag till.

Allt detta, som gläder och utvecklar mig på så många sätt, får ta stor plats i mitt liv just nu. Jag måste nästan nypa mig lite ibland för att fatta att det är sant. Att det dessutom är jag själv som har skapat förutsättningarna. Så blev det när jag slutade leva efter andras förväntningar och i stället började följa mitt hjärta.

Hur odlar du din själ? Kommentera gärna!

Maria

Poddavsnitt 69. Drömmen om ett samhälle där kärleken är det viktiga. Ett samtal med Anne Claesson

Välkommen till ett samtal med Anne Claesson, som driver Göteborgs minsta designhotell, Annes Hus. Där erbjuder hon inte bara charmigt boende utan också en hemlik konferensmiljö och kulturkvällar. Hotellet är dessutom platsen där Anne under sju års tid (2014-2020) bygger sin stora utställning, rum för rum, med utgångspunkt i Deepak Chopras sju andliga lagar eller livsprinciper. Vi pratar bland mycket annat om att gå från anställning till företagande, om att förverkliga drömmar, om att ta hand om sig själv så att man kan ta hand om andra, om skillnaden mellan mål och livsriktningar, och om att vilja göra skillnad och bidra till ett mer vänligt och kärleksfullt samhälle.

Poddavsnitt 68. Att se det man har, i stället för det man inte har. Ett samtal med Aref Yousefi

Nu ska du få möta Aref Yousefi, som föddes i Afghanistan, bodde många år i Iran och sedan kom till Sverige för drygt två år sedan. Aref har under flera års tid inspirerat mig genom sitt stora engagemang och sin starka vilja att bidra till ett bättre samhälle och möten över kulturgränserna, och jag har funderat på varifrån hans engagemang kommer. I vårt samtal pratar vi om alltifrån tidsuppfattning i olika kulturer till frihetskänsla som drivkraft till tacksamhet över sådant vi ofta tar för självklart.

Poddavsnitt 67. Min livsuppgift är att skapa ett mer lekfullt samhälle. Ett samtal med Sofi Aronsson

I det här avsnittet får du möta konstnären Sofi Aronsson, som har kreativiteten som en viktig grundbult i både sin personliga och professionella utveckling. Välkommen till ett samtal om att välja med hjärtat, om matmissbruk och läkande, om att älska måndagar, om att hitta tillbaka till sin tillit, om förbandslådor och vandringsstavar, om att möta rädslor, om döden som en viktig del av livet och en hel del annat. Scrolla ner för att få ett smakprov på Sofis häftiga papier maché-skulpturer.

   

   

Poddavsnitt 65. Jag var som en lök – och så skalar jag lager för lager. Ett samtal med Karin Leoson

Välkommen till ett samtal med Karin Leoson, som har en bakgrund som extremt hårt arbetande danslärare, koreograf och regissör. En dag brakade hon in i väggen med besked och gjorde därefter en total omstart, med ett nytt förhållningssätt till livet. Sedan fem år bor Karin i Visby, där hon arbetar med kultur och holistisk hälsa. Vi pratar om prestationer och utmattning, om kris och utveckling, om kropp och själ, om att öva på rätt saker, om att följa årstidernas rytm, om skönheten i kontraster, om att våga strunta i normer och stå för det vi tror på – och om att ett steg i taget lära känna oss själva och vad vi behöver för att fungera bra. OBS! I samtalet ger jag fel adress till Karins webbplats. Det ska vara helakroppen.nu och inget annat.

Maria