Poddavsitt 60. Att komma tillbaka till kärnan. Ett samtal med Maja Öberg

Lagom till jul kommer poddavsnitt 60, med Maja Öberg, som arbetar med att sprida verktygen från mindfulness – medveten närvaro – framförallt inom förskola och skola. Sedan hon gick i väggen för några år sedan, har Majas liv – och framförallt hennes inställning till livet – förändrats på många sätt, både privat och professionellt. Vårt samtal handlar bland mycket annat om vad som kan hända när man stannar upp och börjar fundera på hur man egentligen har det, om hur en barngrupp kan förändras när man jobbar med närvaroträning, om ensamföretagande i gemenskap, om att skapa magi vid sin dator och om naturen som läkande kraft. Här hittar du Susannah Conways reflektionsmaterial Unravel Your Year och här finns min webbkurs. God jul och gott nytt år!

Maria

Annonser

Poddavsnitt 54. Kaninlejonet – skört och starkt på samma gång. Ett samtal med Charlotta Lagerberg Thunes

I dagens poddsamtal får du möta Charlotta Lagerberg Thunes, som har en bakgrund som beteendevetare, som tidigare har verkat inom socialt arbete och BRIS, och som idag arbetar som författare och föreläsare.

Fokus i hennes verksamhet ligger på att få människor, särskilt barn, att våga prata om känslor, och på att sprida kunskap om och förståelse för högkänslighet (HSP = High Sensitivity Persons), som Charlotta har egen erfarenhet av.

Vi pratar bland annat om spretiga CV:n som en dag ”går ihop”, om skönlitteratur som ett sätt att skapa förståelse, om att våga möta rädslor och visa känslor, och om hur det kan vara att leva med högkänslighet. Vilka positiva och negativa aspekter finns det när man är en HSP? Hur kan den som är högkänslig ta hand om sig? Och hur kan vi möta och stötta högkänsliga personer i vår omgivning, exempelvis på skolor och arbetsplatser?

Maria

Lite motgångar också, por favor!

Den senaste tiden har det verkligen lossnat för mig på många sätt, som jag skrev om i det senaste blogginlägget. Ibland är det ju så, att de där fröna man har sått genom envishet och hårt arbete till sist börjar gro, och det blir någon slags ketchupeffekt så att allt händer på en gång.

När jag blir så där euforisk över allt kul som händer måste det emellanåt få bubbla över lite, på Facebook, Instagram och i bloggen, och den senaste tiden har det bubblat både här och där. Jag har fått många gratulationer till framgångarna, medan andra har säkert suckat för sig själva och tänkt att det var ju förfärligt vad hon skryter, den där människan.

Ja, man kan se det som skryt, eller så kan man välja att se det som att jag delar min glädje och tacksamhet, för att jag känner den ännu djupare då, och för att jag hoppas att det jag berättar om kanske kan inspirera någon annan som fortfarande mest känner av uppförsbackarna att orka kämpa vidare.

Men jag vill också påminna om att även till synes framgångsrika människor upplever massor av motgångar, parallellt med framgångarna, och jag brukar faktiskt berätta om dem också emellanåt. Förra sommaren var exempelvis riktigt tung, vilket jag bloggade om både här och här. Processen med min roman Lex Katarina har ju också stundtals gått väldigt trögt, med massor av refuseringar, vilket fick mig att till stor del tappa bort min skrivlust och författaridentitet.

Nu tänkte jag bjuda på några relativt färska motgångar, bara för att i någon mån balansera upp den senaste tidens många glädjande händelser. 🙂 Jodå, de finns där hela tiden, och jag blir besviken, men jag tränar också på att acceptera, släppa taget och tänka att ”ja ja, allt kommer till mig – NÄR JAG ÄR REDO (alltså inte nu…). Tålamod och tillit! Och så gläds jag kolossalt åt det som faktiskt gått vägen.

  • Avslag på ansökan om litteraturstöd från Kulturrådet
  • Avslag på ansökan om arbetsstipendium från Författarförbundet
  • Min bok gick inte vidare till topp 3 i Selmapriset (men blev i alla fall nominerad)
  • Nobben från Smålandsposten på årets Sommarspaning (men jag har fått vara med tre gånger tidigare)
  • Avslag från Växjö bibliotek om att köpa in min bok till sin bokcirkelkasse
  • Färre deltagare än planerat till min sommarkurs på Grimslövs folkhögskola (men vi kör ändå)
  • Tystnad från majoriteten av de lokala demensförbund jag erbjudit mitt föredrag om att leva i sandwichgenerationen (men fyra har hört av sig)
  • Tystnad från många av de mediaaktörer jag kontaktat (men intervjuer för två lokala och fyra nationella, vilket ju är fantastiskt bra)
  • Få sålda böcker trots ganska stor medial uppmärksamhet

Summa summarum, livet är en berg-och-dalbalbana – för oss alla. Ibland går det bättre än annars, och ibland känns det som att uppförsbacken aldrig ska ta slut. Men en sak har jag lärt mig. Den gör det, förr eller senare, och då blir det desto roligare att glida nerför.

Maria

När proppen lossnar

Inlägg från min författarblogg Skrivluft

”Men mamma, om du ska vara författare måste du ju ha lite tålamod, förstår du. Annars får du skaffa dig ett annat jobb!”

Kloka ord från min tolvåring, när jag någon gång i vintras beklagade mig över att det går trögt med min roman, Lex Katarina, som jag efter många refuseringar till sist bestämde mig för att ge ut på eget förlag (om den processen kan du läsa här). Trots fantastiskt fin läsarrespons, en nominering till Selmapriset för egenutgivna böcker, två stora reportage (i lokaltidningen Smålandsposten och i Hemmets veckotidning) och Demensförbundets rekommendation, säljer jag ju nästan inga böcker.

Det handlar inte om att jag vill bli rik på det här, men det blir svårt att fortsätta om de ofantligt många timmar jag lägger på mitt skrivande nästan inte ger något tillbaka ekonomiskt. Dessutom måste jag erkänna att det känns lite tungt att se slarvigt skrivna böcker ligga på topplistorna och sälja i många tusen ex när min bok kämpar för att komma upp i trehundra …

Och så händer allt på en gång – om än förstås som ett resultat att idogt arbetet och mycken envishet. Ett ljudboksförlag hör av sig och vill ge ut Lex Katarina. Inspelningen är nu i full gång och boken kommer redan i sommar, både som fysisk ljudbok och på alla de stora lyssnarsajterna, Storytel, Nextory etc.

Jag ska också få prata om boken i riks-TV på bästa sändningstid (Go’Kväll den 30 augusti), och ett antal demensföreningar vill att jag kommer och håller föredrag om mina erfarenheter och min bok.

Samma vecka (!) som allt detta händer får jag och min dotter besked om att första boken om Lovis Ansjovis har sålt superbra och att nästa bok (Lovis Ansjovis och glömskan) kommer ut redan i början av sommaren, inte i augusti som planerat. Dessutom blir vårt förlag (Idus) eld och lågor över vår idé till en tredje bok. Det är bara att tuta och köra. Två Lovisböcker innan året är slut alltså! 🙂

Kristi Himmelfärdshelgen tillbringar jag i mitt skrivparadis på norra Öland, dit jag för femte gången rest tillsammans med några vänner för att under ett par dagar släppa taget om hemmavardagen och fokusera på skrivande, meditation vid havet, promenader och goda samtal. Under mina dagar på Hagaby/Lantgårdens vandrarhem utanför Löttorp lägger jag grunden till uppföljaren till Lex Katarina. Jag skapar en översikt med alla kapitel och scener, googlar fram inspirationsbilder på mina nya karaktärer och skriver ett tjugotal sidor grovmanustext.

Så underbart spännande och roligt att vara igång med ett nytt stort skrivprojekt igen. Jag brukar säga att för mig är att skriva som att andas. Helgen på Öland blir ett enda långt djupt andetag, som fyller mig med syre och ny energi. Nu kör vi! 🙂

Maria

Jag vidgar mina (bok)cirklar!

Inlägg från min författarblogg Skrivluft

För åtta år sedan startade jag en bokcirkel (något jag gästbloggade om för några år sedan). Det var en gammal dröm som förverkligades och det är en av de bästa saker jag har gjort. Så många fantastiska (och mindre fantastiska) böcker jag har läst, som jag säkert aldrig skulle ha läst annars. Så många goda boksamtal jag har deltagit i. Så mycket energi jag har fått av dessa träffar.

Häromdagen fick jag möjlighet att hälsa på i en annan bokcirkel. De var precis nystartade och hade nog inte riktigt hittat formerna för sitt cirklande än, men de var den första cirkel som har läst MIN ROMAN! 🙂

Så spännande – och lite läskigt förstås – att möta mina läsare ansikte mot ansikte, men det blev ett bra möte. Jag berättade om bokens ursprung och skrivprocessen, de ställde frågor och berättade om sina läsupplevelser. Mycket intressant!

Är du också med i en bokcirkel som letar efter böcker att diskutera? Kanske ni skulle ha lust att läsa min bok, Lex Katarina (här kan du läsa vad andra har tyckt om den)? Jag ger rabatt på bokpriset, ni får tillgång till diskussionsfrågor, och om ni ses max fem mil från Växjö kommer jag (utan kostnad) gärna och hälsar på när ni pratar om boken. Läs mer om mitt bokcirkelpaket här!

Maria

Ett tal till Elin Wägner!

Igår var jag en av sex Växjöbor som bjudits in till en talstafett för att uttrycka sina åsikter under invigningen av det mycket omdebatterade konstverket Pissed Elin, kanske det mest diskuterade i Sverige just nu. Utöver oss deltog diverse kulturella potentater liksom kloka historikern Marie Eriksson som höll ett mycket fint tal på temat kvinnors vrede.

Såväl konstverket som namnet har fått mycket kritik på insändarsidan i Smålandsposten, av skäl jag inte tänker gå in på här. Däremot tänkte jag dela med mig av mina tre minuter. Här är mitt tal till Elin Wägner!

Jag tänker ställa mig utanför debatten, inte presentera några synpunkter över huvud taget, vare sig på själva konstverket eller på dess namn. Som före detta språkforskare har jag däremot fascinerat och på avstånd följt debatten kring namnet Pissed Elin.

Tänk att språk kan väcka så mycket känslor! Egentligen handlar det ju bara om ljud som vi producerar med våra kroppar, eller om bokstäver på ett papper eller en skärm.

Att det är så blev väldigt tydligt för mig under mina år som lingvist, inte minst när jag studerade engelska svordomar. Ordet pissed fanns med i min undersökning, och medan jag analyserade texterna, tappade svordomarna jag utforskade alltmer sin känslovalör. De blev bara forskningsobjekt, som jag klassificerade – utifrån ordklass och satsdel, betydelsefunktion och könsperspektiv. Pissed: adjektiv eller passivt verb, attributiv eller predikativ?

Men på något sätt känns det helt rätt att namnet Pissed Elin väcker så mycket känslor. Diskussionen är lite som en reflektion av Elin Wägners eget liv. Ett liv som på många sätt kännetecknades av hennes förmåga att just väcka känslor – genom de bokstäver, ord och meningar hon använde i sina många texter.

Debatten reflekterar också Elins starka känsloengagemang – för jämställdhet mellan könen, för barnen, för freden, för miljön. 

Elin Wägner stred under många år för en bättre värld. Och hennes långa kamp får mig att tänka på begreppet ”aktivt hopp”, myntat av den amerikanska författaren, ekologen och miljöaktivisten Joanna Macy. Macy menar att vår kamp för en bättre värld ofta hämmas, genom att vi bara orkar kämpa när vi känner oss hoppfulla. När vi tror på att det som vi hoppas på verkligen kommer att lyckas.

Aktivt hopp däremot handlar om att fokusera på vad vi verkligen vill ska hända, oavsett hur sannolikt det är att det kommer att lyckas. Och att agera i den riktningen, att fortsätta kämpa, även när det ser alldeles hopplöst ut.

Det var säkert mycket som såg ganska hopplöst ut i Elin Wägners värld, precis som i den värld vi lever i nu, där vi ständigt matas med skrämmande rapporter om klimathot, flyktingkatastrofer och orättvisor av olika slag.

Men precis som Elin Wägner måste vi fortsätta kämpa, oavsett hur hoppfullt eller hopplöst det känns. Vi kan alla bidra med små pusselbitar. Vi kan alla ta små steg. Vi kan välja att hoppas. På en grönare, skönare, mänskligare värld.

Maria

Poddavsnitt 42: Vattnet som inte rinner kan man inte dricka. Ett samtal med Sokol Demaku

Äntligen poddags igen! I det fyrtioandra avsnittet bjuder jag in till ett samtal med Sokol Demaku, som tillsammans med sin familj flydde från krigets Kosovo, där han hade jobbat som journalist och lärare. År 2000 kom Sokol till Sverige, och här har han byggt upp ett nytt rikt liv – som lärare, översättare och författare.

Vårt samtal handlar om hans spännande livsresa, om mer eller mindre lyckad integration, om att brinna för två olika kulturer och om betydelsen av att hitta meningsfull sysselsättning. I poddavsnittet nämner jag Soran Ismails Sommarprat, som du hittar här.

Maria