Poddavsnitt 34: Du måste ge dig själv tid att komma ihåg vem du är. Ett samtal med Ellika Lindén

En solig julidag tog jag min portabla inspelningsstudio med mig och åkte till Mundekulla Retreatcentrum, en plats som har betytt så mycket i mitt liv. Där spelade jag också in ett av mina första poddsamtal, med Mundekullas grundare Anne och Peter Elmberg, det avsnitt som flest personer lyssnat på hittills i poddens historia. Men den här gången åkte jag till kursgården mitt i småländska utvandrarbygden för att träffa Ellika Lindén.

Ellika och hennes man, Medicine Story, har inspirerat mig mycket, både privat och professionellt, genom den livsfilosofi – The Circle Way (www.circleway.org) – som de lever efter, i harmoni med såväl jorden som andra människor, och med cirkelsamtal och lyssnande som en viktig grundbult.

Ellika har levt ett innehållsrikt liv, där hon gjort allt från barn-TV med Staffan Westerberg till samtalscirklar i amerikanska fängelser. Vi pratar om barndomsmagi, om att ha ett hem på flera platser i världen, om roten till onda handlingar, om kärleken till naturen – bland mycket annat.

Maria

Poddavsnitt 33: Att utmana allt det vi känner till. Ett samtal med Julieta Talavera

I Drömmen om Målajords trettiotredje avsnitt möter vi Julieta Talavera i ett samtal på engelska. Julieta och hennes medarbetare i det kreativa labbet The Connectors Society i Malmö är inte rädda för att utmana rådande normer i sin strävan att göra sig själva och andra mer delaktiga i skapandet av den värld vi lever i.

Vårt samtal handlar bland annat om crowdfunding, om att styras av andra värden än pengar, om ett rättviseengagemang som funnits med sedan barndomen, om att bidra med små skärvor av nya perspektiv och om att se lärprocesser där andra kanske ser misslyckanden.

Maria

Poddavsnitt 32: Vi vill mer än bara överleva, vi vill leva hela vägen. Ett samtal med Linda Asplund

För fem år sedan var Linda Asplund en sån där typisk ”duktig flicka”, som ville lite för mycket och inte lyssnade när kroppen, själen och omgivningen försökte säga ifrån.

Efter några tuffa år och kringelikrokiga vägar har hon hittat hem, tillsammans med sin familj, på en bondgård utanför Höör i Skåne. Där håller Linda och hennes man Jens på att bygga upp sin verksamhet, Trulstorp Upplevelser, med ljusstöpning och andra aktiviteter, djur och odling.

Vårt samtal i poddavsnitt 32 handlar om att tappa fotfästet och hitta ny mening, om att uppleva med alla sinnen, om mentorskap och möten över generationsgränser, mikropauser i tillvaron, glada grisar och mycket annat.

Maria

Rätten till en tro

På väg hem till Målajord efter fem härliga lägerdagar i Oskarshamns skärgård lyssnar jag på Carola Häggkvists Sommarprogram. Ända sedan hon blev en offentlig person för över 30 år sedan har hon fått utstå spott och spe för sin gudstro. Vad är det som är så provocerande med att tro på något mer än det vi kan se? Jo, jag blir också heligt förbannad över att det dödas, förtrycks och sätts upp idiotiska regler i religionens namn (lyssna till exempel på Sara Mohammads kloka tankar i ännu ett Sommar). Men att fredliga individer hånas eller betraktas som lite mindre vetande på grund av vad de tror på, det har jag väldigt svårt att förstå.

DSC_0164Till skillnad från Carola, som växte upp i ett icke-kyrkligt hem och hittade sin religion på egen hand, levde jag med troende föräldrar, söndagsskola och frekventa gudstjänstbesök. Under min bitvis tunga tonårstid – då jag var mobbad – vände jag helt ryggen åt min barnatro, och förnekade existensen av något mer än det som kan bevisas. Dels var det säkert ett sätt att visa min omgivning att jag INTE var som mina föräldrar (gudstro var som sagt inte allmänt socialt accepterat utan något det fnissades åt). Dels handlade det om att jag inte kunde tro på en gud som lät mig må så dåligt som jag stundtals gjorde.

DSC_0168Men ju äldre jag blir, desto mer vill och vågar jag. Jag kallar mig fortfarande inte kristen, går bara i kyrkan om jag har något särskilt ärende (som ett dop, ett bröllop, en konfirmation eller det årliga luciatåget i Växjö Domkyrka), även om jag trivs väldigt bra i själva kyrkorummet. Jag ber inte till en personifierad gud, även om jag ibland vänder mig till ett abstrakt Universum med en önskan om hjälp. Jag har inte döpt mina barn, eftersom jag ville undvika att göra som mina egna föräldrar, pracka på dem något de inte bett om.

DSC_0167Min tro vill inte låta sig bindas i yttre ramar, den vill bestämma själv. Den handlar om att jag tror på att det finns mer än det vi kan se och ta på, en kraft som vill gott och stödjer och hjälper den som vill och vågar ta emot, att livet inte tar slut efter döden, att vi lever kvar i någon annan typ av existens, och att de som gått över till den sidan ibland kan komma i kontakt med oss som trampar kvar på jorden. Jag har hittat min egen tro. Jag har hittat en trygghet och en tillit som jag saknade tidigare. En känsla av att inte vara ensam. Den gör mig gott och den skadar inte någon annan.

DSC_0025Lägerdagarna i skärgården – som jag besöker regelbundet sedan ett antal år tillbaka – anordnas av min systers före detta svärföräldrar och deras vänner i Metodistkyrkan. Mina dagar på lägret består mestadels av bad, promenader, springrundor, yoga, meditation, en del kroppsarbete då vi hjälps åt med fasadmålning eller något annat renoveringsarbete, lek med barnen, goda samtal och massor av mat – till exempel grillar vi alla vid en stor lägereld vid vattnet varje kväll. Som vilket sommarläger som helst.

DSC_0024Men så är det det där andra. Varje morgon möts vi i gårdens egen lilla träkyrka för en liten andakt, och jag märker att jag njuter av gemenskapen, stillheten och psalmerna. Vid ett par tillfällen har jag till och med fått förtroendet att hålla i det hela. Min utgångspunkt har varit ACT (Acceptance and Commitment Training), förenklat sammanfattat i den berömda Sinnesrobönen – som ju har en kristen grund:

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan,

och förstånd att inse skillnaden.

13872825_10208150841502149_1668512121635338617_nI andra sammanhang brukar jag plocka bort det där lilla Gud i början, men här har det passat fint. Jag har pratat om lycka, acceptans, förändring, hållbarhet, närvaro och stillhet. Jag har läst texter av bland andra Stefan Edman, Kajsa Ingemarsson och Amanda Martling (vars bok Sånger från jorden jag har bloggat om tidigare), i stället för Bibeln eller böneböcker, men det har funkat fint ändå. Psalmer kan jag en hel hög sedan barndomens alla gudstjänstbesök och mina år i kyrkliga barnkörer – och jag tycker om dem och sjunger med kärlek och inlevelse, även om min tro ser lite annorlunda ut än mina åhörares.

Jag tror nog att salig prästmorfar Otto är någorlunda nöjd där uppe i sin himmel, trots att det här barnbarnet – till skillnad från hans övriga åtta – inte har döpt en enda av sina fyra telningar. Och jag är nöjd över att både få vara en del av en gemenskap när jag så önskar, och att få ha min egen hemmasnickrade tro – utan en massa regler och ramar – alldeles för mig själv.

Maria

Dan före dan i Målajord

Dan före dan i Målajord. I morgon är det årets kanske bästa dag här i vårt paradis, åtminstone om du frågar våra barn. Jag plockar in grönsaker från mitt eget trädgårdsland. I köket bakas det tårta och hackas ägg, lök, äpplen och sill till gubbröran. Den här gången testar vi också att göra inlagd aubergine som veggoalternativ till sillen.

DSC_0048

Det är full aktivitet i hus och trädgård, men vi tar oss även tid att cykla ner till sjön (lillebror för första gången hela vägen på egen tvåhjuling – vilken frihet!) för ett bad i ljummen sommarsjö.

DSC_0030

På vägen hem hinner vi stanna en stund och titta på en humla på besök i en av de stora blåklockorna vid vägkanten. Plocka några blommor till morgondagens stång.

DSC_0043 DSC_0047

Jag vet inte hur många år vi har hållit på, men bebisar har blivit tonåringar och småbarnsföräldrar har blivit medelålders. År efter år kommer vänfamiljerna till oss, de flesta varje år, några bara ibland. En familj har sagt att om vi kommer på tanken att sluta med våra Målajordsmidsomrar måste vi meddela dem senast vid jul, så att deras barn ska få chans att vänja sig vid tanken långsamt och inte bli alltför traumatiserade. 🙂

Upplägget är ungefär detsamma vartenda år – och verkar uppskattas av alla. En Stockholmsfamilj kommer några dagar i förväg för att hinna med lite extra lantismys. Vi kör sillknytis till lunch och grillknytis till kvällen. Det blir hembakt fika producerat av oss Målajordingar. Kransbindning och midsommarstång förstås.

IMG_9379 IMG_9376

Då och då blir vi lite wild and crazy. Som förra året, när vi gjorde en midsommarstång i form av en feministsymbol i stället för den traditionella fallosvarianten på initiativ av våra medvetna tonåringar. Och överraskade gästerna med att förnya våra bröllopslöften. I år ryktas det om både öppen scen och allsång.

Nästan alla sover över, så varenda säng och de flesta golv blir proppfulla; somliga år tältas det i trädgården också. Och så äter vi en riktigt lång midsommarfrukost tillsammans allihop – ofta med regnet strilande utanför.

DSC_0021Kanske är det som jag bloggade om på Livstid för ett antal år sedan, att jag uppskattar våra midsomrar en lite extra mycket på grund av att jag inte hade så många kompisar och periodvis var mobbad som barn. Den här fantastiska gemenskapen är liksom ingenting jag tar för givet, jag är så oändligt tacksam. Namaste och GLAD MIDSOMMAR, kära bloggläsare och poddlyssnare! ❤

Maria

Poddavsnitt 28: Att våga ifrågasätta normer. Ett samtal med Fredrik Warberg

I det sista poddavsnittet den här sidan Sommarsolståndet får du möta Fredrik Warberg, en av initiativtagarna till Tidsverkstaden, som sedan millenieskiftet arbetat med att inspirera människor till att reflektera över hållbarhet – för såväl individen om för samhället i stort – utifrån ett livskvalitetsperspektiv.

Vad händer om vi vågar gå emot samhällets normer om vad som betraktas som framgång? Vad innebär det att vara rik på riktigtHär och här hittar du det omfattande samtalsmaterial (alltihop helt gratis) som Fredrik har varit med om att ta fram.

Maria

Kollektivt knattrande i Ölandsvåren

Inlägg från min författarblogg Skrivluft

Så gör vi det igen. Ägnar en helg på norra Öland åt inspirerat kollektivt tangentbordsknattrande. Det är tredje året i rad, och den här gången är vi elva skrivsugna, var och en med sitt eget projekt. Här skrivs dikter, kursrapporter, vetenskapliga artiklar, metodböcker, blogginlägg, skönlitteratur, betraktelser, låtar …

DSC_0002 1

Det är något lite magiskt med dessa helger. Vi sätter inga ramar eller regler för vår vistelse, mer än att vi tar en runda när alla har samlats på fredagen och låter var och en berätta om sina planer. I övrigt skriver var och en hur man vill, när man vill och var man vill. Vid ett bord i stora salen, på rummet eller i trädgården. Vädret är med oss – inte för fint, inte för fult, utan precis lagom bra för produktiviteten. Om det nu är den man vill åt.

DSC_0011 kopia

Vart jag mig i världen vänder ser jag mina härliga skrivande vänner. Några har jag känt i många år, andra är nyare bekantskaper och några har jag aldrig träffat förut. Det dröjer inte länge förrän vi känns som en enda stor familj. Själv skriver jag dikt och redigerar noveller. Det flyter på bra.

DSC_0005

Då och då pausar vi för att fylla på depåerna med kaffe, te, mat, energi och inspiration – det kan bli en promenad över strandängarna eller ut till min inspirationsfyr, en tupplur, en stunds yoga eller meditation. Somligt i gemenskap, somligt i ensamhet. Åt var och en efter behov.

DSC_0011 1

Lördagskvällen blir en fin stund, fylld av ord och musik. Några skrivvänner uppträder med egenhändigt producerade låtar. Vi sjunger allsång. Jag debuterar som estradpoet och känner mig efteråt modigare än modigast – jag som nästan aldrig skrivit dikter, aldrig låtit någon läsa och för några månader sedan definitivt inte skulle kommit på tanken att framföra en dikt inför publik.

DSC_0007

När vi skiljs åt efter vår söndagsfrukost har kreativa idéer fått vingar, några redan börjat flyga och mötet där på norra Öland har genererat nya vänskaper. Vi kramas adjö och på Facebook uttrycks glädje och tacksamhet över det som blivit. Om ett år möts vi kanske igen. Så här sammanfattar en av deltagarna helgen:

Tack för alla skratt, allvarliga stunder, lugn och samspel, samtal och musik. Skrivandet fortsatte ikväll, inspirerad av er alla. Tack, hoppas vi ses igen, ni gav mig nyckeln till det jag saknat.

Tack alla!❤

Maria