Ett gör-det-själv-skafferi, del 2

Här kommer nu den andra delen i min lilla bloggserie om att göra själv. I första delen presenterade jag några tankar som dök upp i samband med att jag efterlyste tips och här kommer några fler reflektioner – innan vi går vidare till själva tipsandet.

Att vi ofta använder termen ”husmorstips” pekar förstås på en svunnen tid, där kvinnan var den självklara centralfiguren i hemmet, och framförallt i kök och städskrubbar. Och så ser det ut i många familjer även på 2000-talet. Kvinnor står fortfarande för en betydligt större del av det obetalda arbetet i hemmet än män.

Men ibland kan jag bli lite trött på att det så ofta sätts likhetstecken mellan det som görs i hemmet och frustrerade, stressade kvinnor som hamnat i en kvinnofälla. Att det liksom nästan inte skulle vara möjligt att högst medvetet välja en livsstil som går ut på att jobba mindre och därmed skapa tidsutrymme och ork att göra sin egen deo eller baka brödet själv. Det är nästan lite fult och framförallt väldigt pretto, det bloggade jag om för flera år sedan. Att man också kan betraktas som bakåtsträvare och antifeminist. Bloggaren Clara Lidström har råkat ut för detta, gång på gång. Man kan liksom inte gilla att koka sylt och driva feministiska frågor samtidigt.

Själv ser jag precis som Clara ingen som helst motsättning, i synnerhet inte som jag lever i ett förhållande där min man och jag visserligen ofta gör saker enligt könsstereotypa mönster – jag bakar, han bygger eftersom det är så våra huvudintressen ser ut – men där jag exempelvis har huvudansvaret för familjens årliga vedklyvning medan han kan baka Madeleinekakor eller scones i timmar inför stadens Kulturnatt eller sockerkaka till mötet med Vägföreningen. Städa är han också mycket bättre på än jag. Vi tycker liksom inte att det är så nödvändigt med millimeterrättvisa så länge båda är någorlunda nöjda med fördelningen.

Jag tror också att vi – även om vi lever könsstereotypt på vissa sätt – bidrar till att ge våra barn ett någorlunda nyanserat och medvetet perspektiv på det här ämnet. Vi har ofta spännande samtal vid middagsbordet då ett av barnen upprörts av något – det har handlat om alltifrån speciella flick- och pojkplåster till varför konståkning är könsuppdelad eller varför historieämnet har så lite fokus på kvinnor. Det senare verkar faktiskt ha lett till en förändring i skolan, sedan ett av barnen sa ifrån – kvinnorna har fått ta betydligt större plats i lillasysters undervisning. De två äldsta barnen har också gått kurser i feministiskt självförsvar.

Foto: Aaron Burden

Så länge vi låter vår inre kompass styra vad som är viktigt för oss, kan vi då inte få göra just det som funkar för just oss, oavsett om det innebär att vara hundra procent självhushållande och göra allt från grunden eller köpa hundra procent helfabrikat på ICA? Oavsett om vi gör saker efter könsstereotypa mönster eller fördelar tiden med linjal. Kan vi inte sluta jämföra oss en massa med andra, och framförallt, kan vi göra det vi gör för att vi vill, inte för att vi tror att vi måste?

Ursäkta att det blev lite fördröjning på själva tipsen, men jag lovar att de kommer snart! 🙂

Maria

Ett gör-det-själv-skafferi, del 1

Uppväxt i ett hem med en mamma som var hemma tills jag fyllde elva, som odlade, bakade nästan allt bröd själv och lagade i princip all mat från grunden, är det egentligen inget konstigt alls för mig, det där ”gör det själv”-tänket. Köpebröd var en sällsynt ”delikatess” (tyckte jag, utan att uppskatta min mammas arbete) och vårt städskåp saknade det mesta av de produkter som fanns hemma hos mina kompisar. Såpa användes till allt och jag minns hur jag fick tjata mig till att få köpa Klorin för att bleka bort fläckar på mina kläder. I min familj var det så giftfritt som möjligt som gällde. Mamma odlade biodynamiskt långt innan det gick att köpa ekologiska tomater på ICA.

Ändå dröjde det ganska många år av mitt liv innan jag på allvar började intressera mig för det där ”gör det själv”-spåret. Jo, bröd har jag nog alltid bakat ganska mycket, på senare år framförallt för att det är så svårt att hitta ekologiskt köpebröd och för att jag är fullkomligt galen i doften av nybakt bröd, och odlat har jag gjort lite sporadiskt sedan vi flyttat ut på landet för tjugo år sedan. Men det är först de sista två-tre åren som min inre kompass pekat ut en viktig riktning i mitt liv – att ta ett litet steg i taget mot att bli mer självförsörjande på frukt och grönt, att handla mindre hel- och halvfabrikat, att tillverka sådant som går att göra själv.

Så hur ska man då hinna med detta mitt i allt livspusslande, kan man undra? Ja, odlandet tar förstås massor av tid, men det har blivit en passion jag inte längre kan tänka mig att vara utan – ingenstans är jag så lycklig som ute i mina land eller växthus med jord under naglarna. Matlagning och bakning i stället för färdigköpt är också lite mer tidskrävande, men ofta mindre än jag trodde innan jag prövat något (obs! gäller icke surdegsbröd…). 🙂 Det jag framförallt upptäckt ofta är betydligt enklare och snabbare än väntat är tillverkning av diverse industriproducerade matvaror och hygienartiklar, som havremjölk och deodorant.

För mig, liksom för de flesta andra som har valt att bli mer självhushållande och göra-själviga, handlar det om en medveten prioritering av en livsstil som går emot samhällets norm om heltidsarbete, högt tempo och massor av sociala aktiviteter. Både min man och jag jobbar deltid och har oftast lov när barnen är lediga. Det skapar en hel del tid att göra sådant där som – eftersom vi tjänar mycket mindre pengar numera – också lönar sig ekonomiskt. Vi väljer ofta bort sociala evenemang på helgerna och prioriterar ”hemmastanning” (begreppet som min syster myntade som barn och som jag älskar), vilket också ger mycket luft i systemet. Jag passar i stället ofta på att tillgodose mitt sociala behov genom att träffa vänner över en lunch eller fika när jag ändå är inne är i stan och jobbar på vardagarna.

Om någon ser på det jag skriver om som en kvinnofälla kan jag förstå det, men i min värld är det verkligen inte så. Min man jobbar deltid precis som jag, precis som i en del av våra vänners och bekantas familjer. Förr i världen var det dessutom han som var hemma längst med barnen, han som jobbade deltid när jag gjorde karriär och jobbade heltid på universitet. Vi har alltid haft ett förhållande där vi försökt lösa det på bästa sätt för oss båda – just då.

Sedan råkar det vara så att jag är mer intresserad av just odling, bakning och matlagning än min man (i andra familjer jag känner är det mannen som har de intressena), medan han gör en massa annat bra härhemma, som att laga allt som går sönder och bygga saker som underlättar för mig. I somras byggde han exempelvis mitt jättefina utomhusodlingsbord, för att inte tala om tunnelväxthuset! Till våren och sommaren ska vi bygga hönshus – tillsammans. Och när det gäller att hitta fiffiga idéer på exempelvis hur man kan städa mer miljövänligt är det minst lika ofta han som hittar dem som jag (eftersom jag tycker städa är aptrist) – han äger exempelvis på bikarbonats- och ättikefronten härhemma. 😀

I kommande inlägg har jag tänkt dela med mig av mina bästa tips på sådant jag gör själv, liksom tips jag har samlat upp från vänner och bekanta eller hittat på nätet. På så vis får jag själv en bra samling där jag lätt kan hitta tillbaka till sådant jag kanske behöver kolla upp igen, samtidigt som jag upptäcker nya grejer att pröva.

Jag hoppas verkligen att du som läser ska få glädje och nytta av mitt lilla skafferi, kanske våga testa något du inte gjort tidigare och – precis som jag – upptäcka att mycket var betydligt enklare och mindre tidskrävande än du trodde. Framförallt hoppas jag att du inte ska känna stress eller dåligt samvete – det är verkligen inte min avsikt med de här inläggen. Och så kan det ju vara bra att tänka på att väldigt få människor gör allt själva – det är nog nästan bara Mandelmanns, som jag för övrigt ser om tillsammans med min fjortonåring på kvällarna just nu. Men kanske hittar du en bra idé till något du inte har tänkt på tidigare – i så fall blir jag jätteglad! 🙂

Vi hörs snart igen!

Maria

Poddavsnitt 81. Vi behöver både yttre och inre hållbarhet. Ett samtal med Johanna Stål

Foto: Harald Nilsson

Välkommen till ett samtal med Johanna Stål, chefredaktör för hållbarhetsmagasinet Camino, föreläsare och författare till den nyligen utkomna boken Naturskyddsföreningens guide till ett hållbart liv. Vi pratar om engagemang, inspiration, aktivism, inre och yttre hållbarhet, företagande, framtidsvisioner och mycket annat. Här är två länkar som jag nämner i avsnittet, dels till Johannas föreläsning Du sköna nya värld, dels till poddsamtalet med Lisa Moraeus där jag tipsar om mina bästa strategier för att förebygga stress.

Poddavsnitt 80. Att laga kläder är smart och coolt! Ett samtal med Henning Gillberg

I poddens åttionde avsnitt får du träffa Henning Gillberg, smålänningen som blev skåning och startade företaget Repamera, där han hjälper människor att laga sina favoritplagg. Repamera finns i Malmö, men eftersom efterfrågan snabbt blev stor har han också startat en onlinetjänst, så att vi i övriga landet kan få hjälp med lagandet. Väkommen till ett samtal om Edens lustgård, kaffedrickande, cirkulära affärsmodeller, vita måndagar som alternativ till svarta fredagar och varför Henning inte vill kallas miljöhjälte. Här är länken till BBC-reportaget som Retuna, som jag nämner i avsnittet.

Poddavsnitt 79. Kärna och framgång. Ett samtal med Sara Norrby Wallin

I 2019 års första poddavsnitt får du, som traditionen bjuder, lyssna på ett samtal mellan mig och min vän Sara Norrby Wallin. Vi reflekterar över året som gått, vad vi tar med oss i form av guldkorn och lärdomar, och visionerar inför det som just har börjat, bland annat utifrån våra valda ledord för året, kärna och framgång.

I Saras fall handlar det bland annat om att sakta ner lite och gå mer inåt, såväl i det professionella livet som i det privata. Hos mig finns en förhoppning om ett år med mindre tyngd på axlarna, liksom om att få fortsätta att jobba utifrån det japanska begreppet ikigai – med något som jag älskar, något som jag är bra på, som är bra för världen och som det går att leva på.

Vårt samtal handlar också om hur det kanske minst förväntade kan bli de största guldkornen, hur ett långt föräldraskap kan erbjuda nya utmaningar, om att kunna släppa längtan efter facit och kontroll, om att hitta sitt eget sätt att reflektera och mycket annat.

Här är länken till Greta Thunbergs TEDx-talk i Stockholm och här är intervjun med henne i Skavlan.

Är du också en sådan som gör bokslut och visionerar i samband med ett nytt år, eller låter du det gamla gå och det nya komma utan att göra något särskilt av det? Berätta gärna om hur du tänker i en kommentar!

Maria

Är snabbaste vägen alltid bäst?

Jag gör det inte alldeles enkelt för mig som en person som gärna vill få till fysisk aktivitet även under vintern, samtidigt som jag har valt att bo långt ut på landet, där det under ganska stor del av året är mörkt när jag åker, mörkt när jag kommer hem. Dessutom talade min inre kompass för några år sedan om för mig att inomhusträningsanläggningar inte är min kopp te längre – jag vill röra på mig utomhus! Sommartid går det ju så mycket lättare, men en springtur på snö- eller ishalkiga vägar i mörker är ingen hit för en person med sladdriga vrister som lätt trampar snett. 

På helgerna tar jag igen det så gott det går, med långpromenader och jogginggrundor, men vill ha mer i veckorna också. Och så glömmer jag liksom bort ibland att jag har ett tämligen fritt egenföretagarliv, där det ofta finns små eller stora mellanrum att ta vara på. Men då och då påminns jag om möjligheterna.

Idag var en sådan dag och jag tog mig tid till en halvtimmes promenad i det stilla snöfallet på väg från förmiddags- till eftermiddagskontoret. Längs den kringelikrokiga vägen, som inte alls var den kortaste från a till b (som väl de flesta av oss vanligtvis tar), upptäckte jag både ett duvslag mitt i en villaträdgård och en orientalisk lunchbufférestaurang i ett gammalt hamburgerhak – den ska jag definitivt testa en dag när jag är hungrigare än just idag. 🙂

Upplevelsen av att lägga märke till något jag annars skulle ha missat fick mig att tänka på flygande, som jag skrivit om i bloggen flera gånger, framförallt här, där jag berättar om mitt beslut att stanna på marken. Det känns ofta som att vi har tappat bort det där med att verkligen RESA, som jag minns så väl från ungdomens och den unga vuxentidens tågluffande (med och utan barn). Allt det som hände i mellanrummen, på tågen och på järnvägsstationerna.

Idag handlar det mest om att komma fram, och det så fort som möjligt. Därför flygs och flygs det, trots att vi vet hur mycket koldioxid flygplanen släpper ur. Men kanske börjar trenden vända? I somras ökade försäljningen av interrailkort med nästan 50% jämfört med året innan, och i dagens regeringsförklaring sa vår nytillträdde stadsminister bland annat att ”Utlands­resor med tåg förenklas – fler ska kunna ta tåget till kontinenten.”

Foto: Etienne Boulanger

Visst kan det vara fint att inte alltid ta den kortaste vägen eller det snabbaste färdmedlet? Jag tror att livet blir lite rikare då.

Maria

Att ta vara på

Hej där i januarikylan! Jag samlar ihop mig inför årets bokslut, som du kommer att få i poddform snart (jag har nyss spelat in ett avsnitt med min parhäst Sara, som vi brukar göra vid den här tiden). 🙂 Men i väntan på att det blir färdigklippt och utlagt kommer här ett litet (förhoppningsvis) inspirerande skafferi, från mig till dig.

När jag för några år sedan deltog i en workshop där vi skulle reflektera över vilka ledord vi ville sätta upp för oss inför det kommande året (något som Sara och jag brukar prata om i våra nyårspoddar) kom en vän till mig fram till uttrycket ”ta vara på”. Det har levt kvar i mig sedan dess, och fått näring från olika håll. Dels har jag i olika sammanhang påmints om min uppväxt i en familj där det ”togs vara” på det mesta (min pappa brukade till och med lägga lördagskvällens rödvinsflaska ”på lut”). Dels har detta med att ta vara på allt jag kan blivit alltmer självklart i takt med att mitt intresse för att leva hållbart har ökat.

Så här kommer nu mitt lilla inspirationsskafferi med exempel av vitt skilda slag.

Ta vara på vatten: Vattenbristen i somras fick oss att verkligen inse hur mycket vi har slösat med vatten tidigare. I rädslan för att brunnen skulle sina blev vi noga med att spara på varenda droppe, alltifrån spillvatten i diskhon som samlas i vattenkannorna till duschvatten som samlas i baljor och används att spola med (men man måste spola vanligt ibland, annars korkar rören igen). Av en kompis fick vi en småtrasig vattentank som min man lagade och byggde ihop med ett snillrikt hängrännesystem så att vi kan ta vara på massor av regnvatten för trädgårdsbevattningen.

Ta vara på matrester: Jag tycker själv att jag är väldigt bra på att inte låta mat gå till spillo. Här tittas det aldrig på bäst-före-datum utan smak och lukt får avgöra om något går att äta, ett långvarigt beteende som jag fick bekräftat i den inspirerande teveserien Maträddarna. Jag tycker också att det är så himla roligt när jag får till en riktigt god maträtt på ett antal rester – mina favoritresträtter är lasagne och gubbröra, där kan man stoppa i lite vad som helst. Men att stuva makaroner i vaniljsås prövar jag inte fler gånger… 🙂

Och så har jag blivit bokashi-frälst! En stor del av vårt hushållsavfall går numera direkt ner i en hink med tättslutande lock tillsammans med mjölksyrebakterier. Efter två veckor i rumstemperatur är avfallet klart att gräva ner, och bara någon månad senare har nästan alltihop (utom äggskal och papper) brutits ner till fin, näringsrik jord. Snacka om att ta vara på!

Ta vara på i trädgården: I somras blev jag nästan manisk i mitt ta-vara-på-tänk. Vi fick trots torkan oerhörda mängder äpplen och vinbär och jag tog vara på nästan alltihop. Kokade sylt till min morgonfil av nästan vartenda vinbär och av äpplena (som tyvärr inte är så fina att äta och inte kan lagras) blev det torkade ringar, massor av äppelmos, infrysna bitar till vinterpajer och kartäppelsaft av allt som var för smått för att jag skulle orka ansa det. Squash får vi alltid mycket av och förutom att använda det direkt i alltifrån bröd och Ernst ljuvliga ingefärascones till att gratinera och grilla frös jag också in en massa riven squash som är perfekt att ha som lasagnebas. Bara att fylla på med krossade tomater, lite sojafärs eller vad jag har hemma till en veggolasagne som såväl barnen som deras kompisar äter med god aptit. I somras lärde jag mig att blast från exempelvis rödbetor funkar jättebra som spenastsubstitut, t.ex. i smoothies. Blasten använde jag också tillsammans med diverse örter för att göra eget örtsalt, som är supergott exempelvis i tzatziki, på klyftpotatis eller på grönkålschips.

Ta vara på odlingsmaterial: Här finns en hel del man kan använda i stället för att köpa allt nytt – mjölkkartonger till frösådden, begagnade sushi- och grillpinnar för att staga upp rangliga plantor, sönderklippta Bregottaskar och -lock för att göra plantetiketter är några exempel, och jag tar gärna emot fler tips.

Ta vara på i naturen: På tal om smoothies upptäckte jag att svinmålla (som ofta ses som ett ogräs) funkar fint där. Svamp och nässlor (både till soppa och till vatten att använda som gödning) är självklarheter att ta vara på, men i år kom jag äntligen till skott med att plocka nypon (en gång trodde min dotter att jag blivit kidnappad, tills hon upptäckte mig i ett nyponbuskage på andra sidan åkern…). Jag kokade nyponen, pressade dem genom en sil och fick ihop en hel del fin puré som jag frös in och sedan kokade nyponsoppa av (några matskedar för en liter) tillsammans med vatten och socker. Så himla mycket godare än köpesoppan blev den och på nyårsafton blev den ett välkommet tillskott under vårt kylslagna utomhusfika i blåst och duggregn. Skrufset som blev över bredde jag ut på plåtar, torkade och bröt i bitar som jag använder som te.

Ta vara på till kroppen: Framförallt tre fiffiga grejer har jag kommit på. För det första har jag gjort egen deo (tycker det har varit svårt att hitta någon bra miljövänlig variant i affären) av kokosolja, som vi hade råkat få ett stort överskott på, eftersom vi tröttnade på att allt smakade kokos när vi använde det som matfett. Bara att blanda med potatismjöl och bikarbonat, lägga i en burk och sedan smeta på – helt suveränt! Jag kom också på att vi hade ett antal flaskor med gammalt badskum som ingen använder eftersom vi så sällan badar i badkar numera (p.g.a. vattensparandet). Men i stället för att slänga har jag stoppat flaskorna i duschen och använder som duschtvål. Det är en ovan känsla att dofta jordgubb och rosor när jag annars bara brukar använda oparfymerade produkter, men det känns bra att ta vara på det som ändå finns i stället för att slänga det. Och så tog jag vara på mina ringblommor, blandade dem med smält bivax från vår REKO-ring och gjorde salva till mina spruckna hälar, som nu är finare än de varit på många år.

Ta vara på kläder och tyg: Jag handlar ju det mesta second-hand, så där har jag blivit en fena på att ta vara på, tycker jag. Eftersom mina vänner vet att jag ogärna köper nytt får jag också ibland en kasse med kläder som de har rensat ut – jag plockar ut det jag vill ha och skänker resten till Erikshjälpen. Det sista året har jag också tagit vara på det som mina vänner kanske annars skulle slänga – utslitna kläder, lakan och handdukar, som jag fyller de meditationskuddar med som jag virkar av gamla trasor. Fyrtiofem kuddar har det blivit vid det här laget – i alla de olika färgnyanser, var och en med sitt unika namn. Och så har jag lämnat gamla tyger till min svärmor som syr fina påsar att stoppa frukt och grönsaker i när man handlar – och som hon generöst delar med sig till mig och sina vänner.

Ta vara på tiden: Och så till sist, något betydligt mer abstrakt, nämligen tid. Jag brukar ju ofta få frågan om hur jag hinner med allt, och även om jag inte alls jobbar sådär mycket som många tror (det är nog bara det att jag berättar om vad jag gör och gör många olika saker), så är jag också ofta ganska bra på att få saker gjorda. Det har nog till viss del att göra med min totala brist på behov av ställtid – jag kan sätta mig ner och skriva roman i bilen om jag får tio minuter över i väntan på något – och på det viset kan jag ofta ta vara på små mellanrum i tillvaron.

Jag kan passa på att riva trasor till meditationskuddar i bilen på väg till jobbet (på passagerarsidan!) eller att gå igenom tidskrifter som jag ska skänka vidare när jag är på toa, för att se vad jag vill riva ur och spara. Och så lyssnar jag ofta på poddar medan jag gör något som inte kräver så mycket tankearbete, t.ex. plocka ur diskmaskinen, hänga tvätt, baka eller stryka.

Med detta sagt är jag samtidigt fullt på det klara med att vi ibland behöver ha tråkigt, sitta i en stol och glo eller skrota runt utan att åstadkomma ett endaste jota i mellanrummen. Det där är inte min bästa gren, men jag jobbar på det… 🙂

Vad är du särskilt nöjd med att du tar (eller har tagit) vara på? Berätta gärna i en kommentar, direkt här på bloggen eller på Drömmen om Målajords Facebooksida?

PS. Till alla hamstrar som gör era familjer smått tokiga med ert ta-vara-på-tänk. Det går ju alldeles utmärkt att se Blocket som ett förråd också, allt behöver kanske inte ligga hemma i det egna. 🙂

Maria

Foto: Ricky Kharawala