När det vänder – än en gång

Sommaren. Den som ska vara så där idyllisk och underbar. Då alla är glada och lätta om sinnet. Många förväntningar att infria. Ibland blir det inte alls som man tänkt sig.

Sommaren för två år sedan skulle vara just sådär skön som jag vant mig vid under några år, men blev något helt annat. Jag drabbades av någon sorts existentiell ångest. Ifrågasatte det mesta i mitt liv utom det yrkesmässiga. Var ett kort tag på randen till att lämna allt jag älskar. Hittade tillbaka till kärleken – till mannen och barnen, till huset och byn. Och sedan dess har jag inte tvivlat på att det är här jag hör hemma. Med mannen som jag är så olik men ändå delar de flesta grundläggande värderingar och en mer än tjugoårig historia (förutom tre av fyra barn) med.

Förra sommaren förmörkades bara någon stund då och då av ett lätt stresskav över kursen som skulle vara färdig att släppas i september. Men Den inre kompassen blev klar och sommaren gick till historien som en av de bättre i mitt liv.

Så kom sommaren 2018. Herregud. Jag hade trott att det inte kunde bli värre än 2016, men det kunde det. Den här gången var det inte mina egna livsval som stod i centrum utan något mycket större. Sommaren då somliga bara njöt av den ständigt skinande solen och de varma baden gick jag i nästan konstant skräck och sorg över världen, över vad som händer med den, över att vi fortfarande vägrar inse fakta och ställa om. Fick svårt att andas, svårt att glädjas, svårt att tänka på något annat. Jag hamnade i det där jag själv trodde att jag kommit från – uppgivenhet och hopplöshet. Helvete också, det går inte.

Idag har jag börjat jobba på allvar efter åtta veckors ledighet (avbrutet en stund då och då för poddande och översättande). Jag älskar känslan av ett oändligt sommarlov med alla barnen, att det jag inte gör idag kan jag göra i morgon. Men just den här sommaren kanske det var lite för länge. Evighetslovet gav lite för mycket utrymme för grubblande. Eller så var det just vad jag behövde.

Två av mina livsdeviser var i alla fall som bortblåsta under en stor del av sommaren. Den första, den som jag hämtat hos såväl min husgud Bodil Jönsson som i ett gammalt medeltida persiskt ordspråk. Stilla dig, det går över. This too shall pass. Ångest, förtvivlan, sorg, smärta, uppgivenhet blir mycket sällan konstanta tillstånd. Det lugnar vanligtvis ner sig med tiden. Jag glömde att det kunde vara så.

Och så den andra, den som blev tydlig för mig när jag utbildad mig inom Acceptance and Commitment Training (ACT). Flera känslor kan existera samtidigt. Det går att vara ledsen och orolig över världen och samtidigt tokglädjas åt allt fantastiskt som fortsätter att hända samtidigt. Jag glömde det också emellanåt.

Samtidigt som sorgen och oron finns kvar i en del av mig har jag börjat hitta tillbaka till lugnet och livsglädjen, precis som jag gjorde efter den där sommaren för två år sedan. Mycket beror det på boken jag översätter, Active Hope – how to face the mess we’re in without going crazy (av Joanna Macy och Chris Johnstone).

Arbetet har inte gått fort i sommar, men det har gått stadigt framåt. Ord läggs till ord och  texten växer fram under mina fingrar. Och sakta, sakta vänder min förtvivlan och uppgivenhet till ny beslutsamhet och aktivt hopp. Kanske är detta världens viktigaste bok just nu. För vi får aldrig sluta hoppas, aldrig sluta tro att våra val (hur futtiga de än kan te sig) gör skillnad. Det är först då det blir farligt på riktigt.

Jag vill avsluta med några ord från min dotter Sannas krönika i Smålandsposten (2018-08-16), som liksom Active Hope hjälper mig att andas lättare igen:

Så jag låter mina rötter växa djupare, väver samman mina nervtrådar med jordens även om det gör ont ibland. För när vinden och molnen äntligen drar in och vräker ur sig allt de gått och grubblat över under sommaren blir deras och markens och växternas lättnad min lättnad. När jorden läker blir jag också hel.

Maria

PS. Ibland när det känns tungt kan det vara skönt att låta sig guidas i en  meditation. Jag vill särskilt tipsa om två gratismeditationer i appen Insight Timer: Rachel Hillarys Waning Moon Prayer: Releasing och min egen Meditation för tröst och hopp.

 

Sorgen i sommarnatten

Det här är förmodligen inte ett av de där blogginläggen du vill läsa. Om du brukar följa min blogg och podcast kanske du mest gör det för att bli upplyft och inspirerad, och i så fall lär du blir besviken den här gången. Jag vet också att jag blir en jobbig, provocerande, obekväm jävel för somliga. En sådan som skapar dålig stämning.

Kanske förlorar jag några bekanta, följare eller potentiella kunder längs vägen när jag skriver om sådana här saker (de riktiga vännerna tror jag ändå stannar kvar). Men jag känner att jag just nu måste använda mitt lilla space i cyberrymden till att prata om något väldigt, väldigt viktigt. Det handlar om vår vackra planet.

Ännu en stekhet dag har passerat. Tack och lov fick vi en regnskur i söndags och kunde fylla vår nyinrättade tusenliterstank så att jag kan ge mina stackars odlingar lite vätska. Herregud, som jag har kånkat på vattenkannor denna sommar.

På Facebook tar jag del av omväxlande suckar och stön över värmen och hur orkeslösa den gör oss, omväxlande hyllningar till den ständigt blåa himlen och den ljuvliga tropikvärmen. En och annan kommentar om skogsbränderna som rasar och katastrofläget för bönderna.

Men det verkar som om väldigt, väldigt många stoppar huvudet i sanden. Ganska få verkar koppla ihop rekordsommarvärmen med klimatförändringarna (och då har jag säkert ändå en ovanligt hög andel miljömedvetna människor i min bekantskapskrets). Man fortsätter glatt att flyga till Medelhavet och tokshoppa i Ullared utan antydan till dåligt samvete (eftersom man stolt lägger upp bilder på Facebook). Igår (den 1/8) var det världens Overshoot Day (vi lever alltså över våra tillgångar hela resten av året) och för Sveriges del nådde vi den punkten redan i april.

Kanske är det bara en slump, som någon skrev i en insändare i lokaltidningen häromdagen – om det är den varmaste sommaren på 260 år så har det ju uppenbarligen hänt tidigare, innan vi hade bilar och flyg och allt det där som förstör? Då kan väl inte sommarvärmen ha med klimatförändringarna att göra – det är ju bara propaganda från Miljöpartiet!

Jag är förstås ingen klimatexpert, men när jag hör personer som faktiskt är det, som meteorologen Martin Hedberg som jag poddintervjuade i vintras, uttrycka djup oro så tror jag på dem. Jag tror inte det här är normalt. Jag kan inte bara sola och bada och njuta och glädjas. Den senaste månaden har jag gått runt med en stor klump i magen, hur härliga dagar jag än har haft, både hemma i odlingarna och på tältsemestrar i Småland och Bergslagen.

Miljöfrågan är inte ett ”intresse”, som någon uttryckte det, utan något mycket, mycket större. Jag tror aldrig jag har varit så rädd, orolig och sorgsen i hela mitt liv. Försöker hitta glada stunder också, framförallt för barnens skull, men så fort jag inte umgås med någon annan eller är riktigt inne i ett Sommarprogram är rädslan där och tar strupgrepp på mig igen. Det håller på att gå åt helvete och alldeles för många är för upptagna med att njuta av (eller sucka över) värmen för att fatta eller bry sig.

Om det tidigare har varit alldeles för lätt att känna att det där med klimatkrisen är något som händer långt borta, på andra sidan jordklotet, så har det nu krupit riktigt nära, in på skinnet. För det är allvar nu och det har varit det länge. Konsekvenserna av vårt kollektiva, egoistiska, ansvarslösa beteende har bara blivit lite tydligare denna sommar och jag önskar av hela mitt hjärta att det ska få fler att vakna till.

Det är så jag nästan önskar att vi får lite livsmedelskris här i höst. Kanske det kan göra att fler både tänker om, ställer om och säger ifrån, exempelvis till våra politiker: Nu får det vara nog!

Om bara en dryg månad är det val igen i Sverige. Alla andra politiska frågor blir oväsentliga om vi inte har en jord vi kan leva på längre. Det är ganska lätt att se vilka partier som tar klimathotet på allvar och vill göra något åt det genom sin politik. Det är också ganska lätt att se vilka partier som inte bara lovar utan också genomför sina löften. Framförallt är det väldigt lätt att se vilket parti du inte ska rösta på.

       

Källa: Naturskyddsföreningen

Så snälla läsare, se över dina fotavtryck, om du inte redan har gjort det. Finns det områden där du kan förändra din livsstil och sänka ditt koldioxidutsläpp (det finns mycket inspiration att hämta på nätet)? Och framförallt just nu: tänk efter vad du röstar på i september om du vill fortsätta hoppas att det ska finnas den minsta chans att dina barn och barnbarn ska kunna leva ett drägligt liv.

Tack för att du orkade läsa!

Maria

Poddavsnitt 70. Närvaro, naturkontakt och kreativitet. Ett samtal med Johan Granbom

I poddens sjuttionde (!) avsnitt får du träffa Johan Granbom, som har gjort en spännande livsresa via bland annat utlandsvistelser och utbildningar i alltifrån skådespeleri till teologi till ekosofi. Idag arbetar Johan framförallt med workshops i kreativitet, meditationskvällar och örtvandringar. I boken Böja linjer och bygga cirklar delar han med sig av glimtar från sin resa och berättar också bland annat om hur vi människor kan följa naturens rytm och skapa våra egna ceremonier där. Johan och jag är eniga om att det krävs mer än politiska och tekniska lösningar om vi ska kunna skapa en mer hållbar värld. Vi behöver också inre omställning och aktivt hopp.

Poddavsnitt 66. Att öppna dörren till naturen. Ett samtal med Martin Emtenäs

Dags att släppa poddavsnitt 66 ur boet – ett samtal inspelat för livepublik. Den här gången är min gäst Martin Emtenäs, som hittat in i svenska folkets hjärtan genom att bland annat programleda Mitt i naturen och dokusåpan Det stora fågeläventyret. Du får höra Martin prata om att stå öga mot öga med en björn, om att försöka få någon som inte kan se skillnad på en svan och en plastpåse att fascineras av naturen, om att halka på bananskal utan att landa på nacken, om hur journalisternas bakgrund styr vad vi ser på nyheterna, om dystopikänslor kontra hoppfullhet och om skapandet som en röd tråd genom livet.

Vi säger nej och vi säger ja – och så formas en människa

Klockan var över nio på lördagskvällen när vi upptäckte att det saknades ett paket grädde till födelsedagstårtan. Jag for till affären, och på väg från parkeringen till Coop passerade jag en pub och slängde ett öga in på gästerna och deras ölglas. En miljö jag liksom så många andra vistats i en del genom åren, men som jag helt har valt bort under väldigt lång tid nu. Så välbekant och ändå så totalt främmande.

Där och då blev det tydligt för mig hur alla val jag har gjort har spelat en viktig roll i mitt liv, bidragit till att forma mig till den jag är just nu. En huvudsakligen ganska förnöjsam fyrabarnsmamma som fyller femtio i år och som aldrig någonsin förut har känt sig mer som sig själv.

Längs vägen har jag exempelvis (undan för undan, och ofta i små steg) sagt hej då till…

  • en akademisk karriär med en professur som slutmål
  • alkohol och krogbesök
  • ytliga samtal och mingel
  • oreflekterat shoppande
  • att umgås med människor jag inte har något utbyte av
  • lägenhet i stan
  • stress på grund av en arbetssituation där jag inte står vi rodret
  • gruppträning på gym (yogastudion stannar jag däremot kvar i)
  • en huvudsakligen köttbaserad kost
  • självförakt och prestationsångest
  • flygresor

Det finns också en massa saker jag har sagt ja till, bjudit in i mitt liv, såsom…

  • skrivande och författarskap
  • hus på landet
  • en huvudsakligen vegetarisk kost
  • yoga och meditation
  • egenföretagande
  • naturen
  • djupa samtal om livets berg- och dalbanor
  • ideellt arbete inom hållbarhet och integration
  • nya vänner och sammanhang som stämmer med mina värderingar
  • andlighet och medialitet
  • odling och (snart) höns

I mitt poddsamtal med James Hollingworth pratade vi bland annat om vägskälen vi alla hamnar i då och då, där vi gör ett val, tar av åt ena hållet, säger nej till somligt, ja till annat. Jag kan till exempel bli nyfiken på vad som hade hänt om jag stannat kvar i min akademiska karriär (eller om jag hade utbildat mig till kirurg, som var ett av mina drömyrken som barn). Hur hade mitt liv som femtioåring sett ut då? Just nu känner jag mig väldigt tacksam över de val jag har gjort, och skulle inte kunna tänka mig att ändra riktning vid ett endaste av dessa vägskäl.

Om du tänker tillbaka på ditt liv, vilka vägskäl har du stått vid, vilka val har du gjort, vad har du plockat bort och vad har du lagt till? Hur har dina val påverkat dig till att bli den du är idag? Finns det fler saker du skulle vilja säga adjö till eller bjuda in i ditt liv? Kommentera gärna!

Maria

Poddavsnitt 64. Hela mitt liv har jag följt mina drömmar. Ett samtal med James Hollingworth

Foto: Pelle Piano

I poddens sextiofjärde avsnitt får du möta en person vars musik har betytt väldigt mycket för många svenskar, inte minst i barnens värld. Vem har inte gått omkring och nynnat på Älgarna demonstrerar? 🙂 Själv har James Hollingworth inte tagit så stor plats i offentligheten. Om hans spännande livsresa, som tagit honom med minibuss till Sahara, till först självhushåll och sedan restaurangägande i Bergslagen och till en mängd olika skapande sammanhang, med musik, film och skrivande. Det blir ett samtal om alltifrån drömförverkligande, kreativitet och vägskäl i livet till globalisering, kollaps, hopp och kärleken som en förenande kraft – och så en hel del annat däremellan. Här hittar du den vackra Morgon på Kungsholmen, där James sjunger.

Poddavsnitt 63. En kris är en inbjudan till förändring. Ett samtal med Magnus Hjort

Foto: Leonarda Arcidiacono

För några månader sedan besökte jag en alldeles magisk plats, Magnus Hjorts egentillverkade yurta (en sorts mongoliskt tält) utanför Järna. På golvet framför brasan spelade vi in samtalet i poddavsnitt 63, där Magnus berättar om den stora omställning han har gjort, från ett hektiskt liv i IT-branschen på Irland till stillheten mitt i den svenska naturen. Det blev ett samtal om skav och förändring, om att våga lyssna på sitt hjärta och gå dit det leder en, om mänskligheten som en förvuxen tonåring, om att vara platsbunden, om att vara en del av naturen och – förstås – om hur man kan bygga en yurta. Här är en länk till den fina filmen Intuition – vår värdefulla kunskap som jag nämner i vårt samtal.