En bred strimma hoppfullhet

Nu tar jag en kort paus i gör-det-själv-serien och sticker emellan med en dos klimathoppfullhet! 🙂 Som ni som följer bloggen vet har jag oroat mig mycket över klimatet under lång tid, men extra intensivt sedan i somras. Det går lite i vågor, alltifrån nästan ”kan-inte-andas-panik” till mer hoppfulla stunder. Men den ligger där liksom hela tiden och gnager, känslan av att förändringarna går för långsamt och i många fall till och med åt helt fel håll (Trump, Brasilien, ökade koldioxidutsläpp, befolkningsökning etc.).

Det som hjälpt mig mest under den här tiden har dels varit arbetet med översättningen av boken Active Hope – How to Face the Mess We’re in without Going Crazy, som visar att vi kan välja hopp, oavsett om vi tror att det vi hoppas på ska lyckas eller ej, och därmed arbeta för det vi tror på. Dels har det varit just det senare: att arbeta för det jag tror på, att faktiskt göra något, som att skriva inlägg på Facebook och i bloggen eller stå utanför kommunhuset i Växjö fredag klockan tre, vecka efter vecka.

Klimatstrejkar med Lena

Men de senaste dagarna har mitt aktiva hopp fått lite extra draghjälp av en ganska bred strimma av verklig hoppfullhet, och jag skulle vilja berätta varför. Kanske kan det sprida lite hopp även till dig. Här kommer mina sex glädjeämnen:

(1) Klimatmanifestationen i Greta Thunbergs anda engagerade i fredags mer än 1,5 miljoner människor i mer än 2000 städer, i mer än 120 länder. I Växjö, där vi vid första tillfället den 30 november var två personer, samlades i fredags runt 200. Hur mycket ett antal korkade (eller kanske rädda) vuxna än försöker förminska ungdomarnas engagemang så händer det något nu. Ja, det finns säkert en och annan som strejkar mer för att slippa skolan än för att de är genuint engagerade, men som exempel hade vi i Växjö massor av ungdomar på plats i fredags – och vi manifesterade efter skoltid!

(2) Under Framtidsdagen i Växjö på temat cirkulära affärsmodeller i förra veckan fick jag många positiva exempel på hur företagarvärlden börjar inse att det går att förena klimatnytta med affärsnytta, att det inte behöver finnas en motsättning dem emellan. Jag tror att det är nyckeln till att få med många/stora företag utan ett planet-filantropiskt förhållningssätt på skutan, när de inser att de inte bara gör miljönytta genom att ställa om utan också kan tjäna pengar på det. Från Green Wash till Green Cash. 🙂

(3) Igår kom beskedet att minst 35% av EU:s forskningsbudget (400 miljarder kronor) inom programmet Horizon Europe ska gå till klimatforskning.

(4) Igår läste jag också en oerhört inspirerande text skriven av Joachim Skeppstedt som, med hans egna ord, ”under en längre tid varit en ”Svensson” i miljöfrågor, alltså källsorterat och tyckt jag är lite duktig…Har gillat att glida till jobbet i min lyxiga och fullt utrustade bmw X5:a, planerat Thailandsresa med familjen osv…alltså ”Svensson” a la övre medelklass”, men som nu har ställt om på flera olika plan.

Foto: Matthew Huang

Det här är en av alla de texter om klimatet jag läst som har gjort mig allra mest hoppfull. Inte just för att Joachim har gjort ett antal positiva förändringar (vilket förstås är bra i sig) utan för att han har gjort den där upptäckten som jag tror är en av de viktigaste nycklarna om världen ska kunna ställa om på riktigt – att ett omställt liv inte bara handlar om en massa försakelser, utan kan gå mycket enklare än vi tror och dessutom ge oss HÖGRE livskvalitet än tidigare.

(5) Igår kom också min dotter Sannas senaste krönika i Smålandsposten, där hon bland annat skriver att ”när ord som klimatet och miljön blir så stora och skrämmande att vuxna människor börjar håna engagerade barn kanske vi behöver hitta något mindre, närmare och mer konkret att kämpa för. En liten del av världen att älska och ta hand om.”

Kanske är de tre sista punkterna helt enkelt tre av de viktigaste nycklarna: att företagen ser vinsten med att ställa om, att privatpersoner ser vinsten med att ställa om och att var och en av oss hittar en liten del av världen att älska och ta hand om.

I mitt eget fall består den där lilla delen av världen just nu väldigt mycket av min trädgård och mina odlingar – som sprider hopp genom varje litet frö som tar sig upp ur myllan och sträcker armarna mot solen. Efter en välbehövlig vintervila för både trädgården och mig är det ljuvligt med rosenröda kinder och jord under naglarna igen!

Jag skulle avslutningsvis vilja rekommendera en mycket nyanserad och välskriven artikel av Bengt-Ove Boström, statsvetare och tidigare vicerektor vid Göteborgs universitet, på temat klimatångest. Han skriver bland annat så här: ”Att försöka agera i enlighet med vad den samlade forskningen anser vara nödvändigt, det är rationellt, ingenting annat.”

Är det kanske så att vi äntligen börjar närma oss den där efterlängtade ”tipping pointen” där det faktiskt vänder och vi lyckas räta upp den här sjunkande skutan? Jag är långt ifrån säker, men just idag känner jag mig riktigt hoppfull.

Maria

Ett gör-det-själv-skafferi, del 2

Här kommer nu den andra delen i min lilla bloggserie om att göra själv. I första delen presenterade jag några tankar som dök upp i samband med att jag efterlyste tips och här kommer några fler reflektioner – innan vi går vidare till själva tipsandet.

Att vi ofta använder termen ”husmorstips” pekar förstås på en svunnen tid, där kvinnan var den självklara centralfiguren i hemmet, och framförallt i kök och städskrubbar. Och så ser det ut i många familjer även på 2000-talet. Kvinnor står fortfarande för en betydligt större del av det obetalda arbetet i hemmet än män.

Men ibland kan jag bli lite trött på att det så ofta sätts likhetstecken mellan det som görs i hemmet och frustrerade, stressade kvinnor som hamnat i en kvinnofälla. Att det liksom nästan inte skulle vara möjligt att högst medvetet välja en livsstil som går ut på att jobba mindre och därmed skapa tidsutrymme och ork att göra sin egen deo eller baka brödet själv. Det är nästan lite fult och framförallt väldigt pretto, det bloggade jag om för flera år sedan. Att man också kan betraktas som bakåtsträvare och antifeminist. Bloggaren Clara Lidström har råkat ut för detta, gång på gång. Man kan liksom inte gilla att koka sylt och driva feministiska frågor samtidigt.

Själv ser jag precis som Clara ingen som helst motsättning, i synnerhet inte som jag lever i ett förhållande där min man och jag visserligen ofta gör saker enligt könsstereotypa mönster – jag bakar, han bygger eftersom det är så våra huvudintressen ser ut – men där jag exempelvis har huvudansvaret för familjens årliga vedklyvning medan han kan baka Madeleinekakor eller scones i timmar inför stadens Kulturnatt eller sockerkaka till mötet med Vägföreningen. Städa är han också mycket bättre på än jag. Vi tycker liksom inte att det är så nödvändigt med millimeterrättvisa så länge båda är någorlunda nöjda med fördelningen.

Jag tror också att vi – även om vi lever könsstereotypt på vissa sätt – bidrar till att ge våra barn ett någorlunda nyanserat och medvetet perspektiv på det här ämnet. Vi har ofta spännande samtal vid middagsbordet då ett av barnen upprörts av något – det har handlat om alltifrån speciella flick- och pojkplåster till varför konståkning är könsuppdelad eller varför historieämnet har så lite fokus på kvinnor. Det senare verkar faktiskt ha lett till en förändring i skolan, sedan ett av barnen sa ifrån – kvinnorna har fått ta betydligt större plats i lillasysters undervisning. De två äldsta barnen har också gått kurser i feministiskt självförsvar.

Foto: Aaron Burden

Så länge vi låter vår inre kompass styra vad som är viktigt för oss, kan vi då inte få göra just det som funkar för just oss, oavsett om det innebär att vara hundra procent självhushållande och göra allt från grunden eller köpa hundra procent helfabrikat på ICA? Oavsett om vi gör saker efter könsstereotypa mönster eller fördelar tiden med linjal. Kan vi inte sluta jämföra oss en massa med andra, och framförallt, kan vi göra det vi gör för att vi vill, inte för att vi tror att vi måste?

Ursäkta att det blev lite fördröjning på själva tipsen, men jag lovar att de kommer snart! 🙂

Maria

Ett gör-det-själv-skafferi, del 1

Uppväxt i ett hem med en mamma som var hemma tills jag fyllde elva, som odlade, bakade nästan allt bröd själv och lagade i princip all mat från grunden, är det egentligen inget konstigt alls för mig, det där ”gör det själv”-tänket. Köpebröd var en sällsynt ”delikatess” (tyckte jag, utan att uppskatta min mammas arbete) och vårt städskåp saknade det mesta av de produkter som fanns hemma hos mina kompisar. Såpa användes till allt och jag minns hur jag fick tjata mig till att få köpa Klorin för att bleka bort fläckar på mina kläder. I min familj var det så giftfritt som möjligt som gällde. Mamma odlade biodynamiskt långt innan det gick att köpa ekologiska tomater på ICA.

Ändå dröjde det ganska många år av mitt liv innan jag på allvar började intressera mig för det där ”gör det själv”-spåret. Jo, bröd har jag nog alltid bakat ganska mycket, på senare år framförallt för att det är så svårt att hitta ekologiskt köpebröd och för att jag är fullkomligt galen i doften av nybakt bröd, och odlat har jag gjort lite sporadiskt sedan vi flyttat ut på landet för tjugo år sedan. Men det är först de sista två-tre åren som min inre kompass pekat ut en viktig riktning i mitt liv – att ta ett litet steg i taget mot att bli mer självförsörjande på frukt och grönt, att handla mindre hel- och halvfabrikat, att tillverka sådant som går att göra själv.

Så hur ska man då hinna med detta mitt i allt livspusslande, kan man undra? Ja, odlandet tar förstås massor av tid, men det har blivit en passion jag inte längre kan tänka mig att vara utan – ingenstans är jag så lycklig som ute i mina land eller växthus med jord under naglarna. Matlagning och bakning i stället för färdigköpt är också lite mer tidskrävande, men ofta mindre än jag trodde innan jag prövat något (obs! gäller icke surdegsbröd…). 🙂 Det jag framförallt upptäckt ofta är betydligt enklare och snabbare än väntat är tillverkning av diverse industriproducerade matvaror och hygienartiklar, som havremjölk och deodorant.

För mig, liksom för de flesta andra som har valt att bli mer självhushållande och göra-själviga, handlar det om en medveten prioritering av en livsstil som går emot samhällets norm om heltidsarbete, högt tempo och massor av sociala aktiviteter. Både min man och jag jobbar deltid och har oftast lov när barnen är lediga. Det skapar en hel del tid att göra sådant där som – eftersom vi tjänar mycket mindre pengar numera – också lönar sig ekonomiskt. Vi väljer ofta bort sociala evenemang på helgerna och prioriterar ”hemmastanning” (begreppet som min syster myntade som barn och som jag älskar), vilket också ger mycket luft i systemet. Jag passar i stället ofta på att tillgodose mitt sociala behov genom att träffa vänner över en lunch eller fika när jag ändå är inne är i stan och jobbar på vardagarna.

Om någon ser på det jag skriver om som en kvinnofälla kan jag förstå det, men i min värld är det verkligen inte så. Min man jobbar deltid precis som jag, precis som i en del av våra vänners och bekantas familjer. Förr i världen var det dessutom han som var hemma längst med barnen, han som jobbade deltid när jag gjorde karriär och jobbade heltid på universitet. Vi har alltid haft ett förhållande där vi försökt lösa det på bästa sätt för oss båda – just då.

Sedan råkar det vara så att jag är mer intresserad av just odling, bakning och matlagning än min man (i andra familjer jag känner är det mannen som har de intressena), medan han gör en massa annat bra härhemma, som att laga allt som går sönder och bygga saker som underlättar för mig. I somras byggde han exempelvis mitt jättefina utomhusodlingsbord, för att inte tala om tunnelväxthuset! Till våren och sommaren ska vi bygga hönshus – tillsammans. Och när det gäller att hitta fiffiga idéer på exempelvis hur man kan städa mer miljövänligt är det minst lika ofta han som hittar dem som jag (eftersom jag tycker städa är aptrist) – han äger exempelvis på bikarbonats- och ättikefronten härhemma. 😀

I kommande inlägg har jag tänkt dela med mig av mina bästa tips på sådant jag gör själv, liksom tips jag har samlat upp från vänner och bekanta eller hittat på nätet. På så vis får jag själv en bra samling där jag lätt kan hitta tillbaka till sådant jag kanske behöver kolla upp igen, samtidigt som jag upptäcker nya grejer att pröva.

Jag hoppas verkligen att du som läser ska få glädje och nytta av mitt lilla skafferi, kanske våga testa något du inte gjort tidigare och – precis som jag – upptäcka att mycket var betydligt enklare och mindre tidskrävande än du trodde. Framförallt hoppas jag att du inte ska känna stress eller dåligt samvete – det är verkligen inte min avsikt med de här inläggen. Och så kan det ju vara bra att tänka på att väldigt få människor gör allt själva – det är nog nästan bara Mandelmanns, som jag för övrigt ser om tillsammans med min fjortonåring på kvällarna just nu. Men kanske hittar du en bra idé till något du inte har tänkt på tidigare – i så fall blir jag jätteglad! 🙂

Vi hörs snart igen!

Maria

Poddavsnitt 81. Vi behöver både yttre och inre hållbarhet. Ett samtal med Johanna Stål

Foto: Harald Nilsson

Välkommen till ett samtal med Johanna Stål, chefredaktör för hållbarhetsmagasinet Camino, föreläsare och författare till den nyligen utkomna boken Naturskyddsföreningens guide till ett hållbart liv. Vi pratar om engagemang, inspiration, aktivism, inre och yttre hållbarhet, företagande, framtidsvisioner och mycket annat. Här är två länkar som jag nämner i avsnittet, dels till Johannas föreläsning Du sköna nya värld, dels till poddsamtalet med Lisa Moraeus där jag tipsar om mina bästa strategier för att förebygga stress.

Poddavsnitt 80. Att laga kläder är smart och coolt! Ett samtal med Henning Gillberg

I poddens åttionde avsnitt får du träffa Henning Gillberg, smålänningen som blev skåning och startade företaget Repamera, där han hjälper människor att laga sina favoritplagg. Repamera finns i Malmö, men eftersom efterfrågan snabbt blev stor har han också startat en onlinetjänst, så att vi i övriga landet kan få hjälp med lagandet. Väkommen till ett samtal om Edens lustgård, kaffedrickande, cirkulära affärsmodeller, vita måndagar som alternativ till svarta fredagar och varför Henning inte vill kallas miljöhjälte. Här är länken till BBC-reportaget som Retuna, som jag nämner i avsnittet.

Poddavsnitt 79. Kärna och framgång. Ett samtal med Sara Norrby Wallin

I 2019 års första poddavsnitt får du, som traditionen bjuder, lyssna på ett samtal mellan mig och min vän Sara Norrby Wallin. Vi reflekterar över året som gått, vad vi tar med oss i form av guldkorn och lärdomar, och visionerar inför det som just har börjat, bland annat utifrån våra valda ledord för året, kärna och framgång.

I Saras fall handlar det bland annat om att sakta ner lite och gå mer inåt, såväl i det professionella livet som i det privata. Hos mig finns en förhoppning om ett år med mindre tyngd på axlarna, liksom om att få fortsätta att jobba utifrån det japanska begreppet ikigai – med något som jag älskar, något som jag är bra på, som är bra för världen och som det går att leva på.

Vårt samtal handlar också om hur det kanske minst förväntade kan bli de största guldkornen, hur ett långt föräldraskap kan erbjuda nya utmaningar, om att kunna släppa längtan efter facit och kontroll, om att hitta sitt eget sätt att reflektera och mycket annat.

Här är länken till Greta Thunbergs TEDx-talk i Stockholm och här är intervjun med henne i Skavlan.

Är du också en sådan som gör bokslut och visionerar i samband med ett nytt år, eller låter du det gamla gå och det nya komma utan att göra något särskilt av det? Berätta gärna om hur du tänker i en kommentar!

Maria

Är snabbaste vägen alltid bäst?

Jag gör det inte alldeles enkelt för mig som en person som gärna vill få till fysisk aktivitet även under vintern, samtidigt som jag har valt att bo långt ut på landet, där det under ganska stor del av året är mörkt när jag åker, mörkt när jag kommer hem. Dessutom talade min inre kompass för några år sedan om för mig att inomhusträningsanläggningar inte är min kopp te längre – jag vill röra på mig utomhus! Sommartid går det ju så mycket lättare, men en springtur på snö- eller ishalkiga vägar i mörker är ingen hit för en person med sladdriga vrister som lätt trampar snett. 

På helgerna tar jag igen det så gott det går, med långpromenader och jogginggrundor, men vill ha mer i veckorna också. Och så glömmer jag liksom bort ibland att jag har ett tämligen fritt egenföretagarliv, där det ofta finns små eller stora mellanrum att ta vara på. Men då och då påminns jag om möjligheterna.

Idag var en sådan dag och jag tog mig tid till en halvtimmes promenad i det stilla snöfallet på väg från förmiddags- till eftermiddagskontoret. Längs den kringelikrokiga vägen, som inte alls var den kortaste från a till b (som väl de flesta av oss vanligtvis tar), upptäckte jag både ett duvslag mitt i en villaträdgård och en orientalisk lunchbufférestaurang i ett gammalt hamburgerhak – den ska jag definitivt testa en dag när jag är hungrigare än just idag. 🙂

Upplevelsen av att lägga märke till något jag annars skulle ha missat fick mig att tänka på flygande, som jag skrivit om i bloggen flera gånger, framförallt här, där jag berättar om mitt beslut att stanna på marken. Det känns ofta som att vi har tappat bort det där med att verkligen RESA, som jag minns så väl från ungdomens och den unga vuxentidens tågluffande (med och utan barn). Allt det som hände i mellanrummen, på tågen och på järnvägsstationerna.

Idag handlar det mest om att komma fram, och det så fort som möjligt. Därför flygs och flygs det, trots att vi vet hur mycket koldioxid flygplanen släpper ur. Men kanske börjar trenden vända? I somras ökade försäljningen av interrailkort med nästan 50% jämfört med året innan, och i dagens regeringsförklaring sa vår nytillträdde stadsminister bland annat att ”Utlands­resor med tåg förenklas – fler ska kunna ta tåget till kontinenten.”

Foto: Etienne Boulanger

Visst kan det vara fint att inte alltid ta den kortaste vägen eller det snabbaste färdmedlet? Jag tror att livet blir lite rikare då.

Maria