Den femte i tolfte klockan fem i tolv – en appell om aktivt hopp

”Klockan är fem i tolv. Det är sent, men det är inte FÖR sent!”

Så avslutar diakonen Sara Marklund årets 5i12-manifestation i min hemstad Växjö. I 30 års tid har det manifesterats runt om i landet – mot främlingsfientlighet och rasism, för mänskliga rättigheter och alla människors lika värde – just den 5:e i 12:e kl. 5 i 12.

Foto: Lars Edqvist

I år hade jag den stora äran att, i egenskap av initiativtagare till gruppen Vi är Växjö, få hålla en kort appell, tillsammans med vår nytillträdde domprost, Christopher Meakin. Han pratade om tillit, jag om aktivt hopp. Det bjöds också på musik, glögg och pepparkakor. Och för första gången på många år sken solen den 5:e i 12:e. Kanske ett gott tecken?

Såhär löd mitt lilla tal:

Jag skulle vilja prata om hopp, och inte om vilket hopp som helst, utan ett speciellt sorts hopp, något som kallas aktivt hopp.

Även om solen skiner just idag så är det mörkt omkring oss nu, både bildligt och bokstavligt. Vi närmar oss årets kortaste dag och det kan kännas oändligt långt till våren. Är det ens möjligt att ljuset ska kunna återvända? undrar vi kanske ibland.

Det är också mörkt omkring oss på många andra sätt. Människor behandlas illa, på grund av sitt ursprung, både här i vår närhet och i världen runt omkring. Krafter som hämtar sin näring i hat och rädsla växer sig starka. För många verkar tanken om respekt för alla människors lika värde helt ha förlorat betydelse. Det kan kännas hopplöst.  

Just därför är det viktigare än någonsin att vi håller fast vid hoppet om att trenden ska vända, att ljuset ska återvända. I sin bok Active Hope – How to Face the Mess We’re In Without Going Crazy skriver miljöaktivisten Joanna Macy och läkaren Chris Johnstone om det de kallar aktivt hopp, att vi kan välja att hoppas. Boken handlar om klimatångest och hur vi kan hantera den, men idéerna kan precis lika väl appliceras på frågor som rör främlingsfientlighet och brist på respekt för mänskliga rättigheter.

Författarna menar att vår kamp för en bättre värld ofta hämmas, genom att vi bara orkar fortsätta kämpa när vi känner oss hoppfulla, när vi är någorlunda säkra på att det går åt rätt håll. När vi tror på att det som vi hoppas på verkligen kommer att lyckas.

Aktivt hopp däremot handlar om att fokusera på vad vi verkligen vill ska hända, oavsett hur sannolikt det är att det kommer att lyckas. Det handlar om att agera i den riktningen, att fortsätta kämpa, även när det ser alldeles mörkt och hopplöst ut.  

I gruppen Vi är Växjö samlas ett stort antal lokala organisationer som jobbar för ett Växjö där alla är precis lika välkomna, oavsett om man är född här eller just har kommit hit. Ett Växjö där möten över kulturgränserna är en självklar och berikande del av vår vardag. Ett Växjö där vi kan mötas som människor, bortom våra yttre roller, på en fotbollsplan, över en fika eller i ett kreativt projekt.

Jag blir ofta varm i hjärtat när jag som gruppadministratör ser hur mycket bra som görs i vår lilla stad, hur många fina mötesplatser det finns. Det hjälper mig att hitta mitt aktiva hopp.

För vi kan alla bidra till det Växjö vi vill leva i, och till den värld vi vill leva i. Vi kan alla bidra med små pusselbitar, små flämtande ljus i det stundtals ganska kompakta mörkret.

Jag skulle vilja vädja till oss allihop. Låt oss göra ett aktivt val. Låt oss välja att aldrig, aldrig, aldrig ge upp hoppet, att fortsätta drömma om och kämpa för en vänligare, mänskligare värld!

Maria

När det vänder – än en gång

Sommaren. Den som ska vara så där idyllisk och underbar. Då alla är glada och lätta om sinnet. Många förväntningar att infria. Ibland blir det inte alls som man tänkt sig.

Sommaren för två år sedan skulle vara just sådär skön som jag vant mig vid under några år, men blev något helt annat. Jag drabbades av någon sorts existentiell ångest. Ifrågasatte det mesta i mitt liv utom det yrkesmässiga. Var ett kort tag på randen till att lämna allt jag älskar. Hittade tillbaka till kärleken – till mannen och barnen, till huset och byn. Och sedan dess har jag inte tvivlat på att det är här jag hör hemma. Med mannen som jag är så olik men ändå delar de flesta grundläggande värderingar och en mer än tjugoårig historia (förutom tre av fyra barn) med.

Förra sommaren förmörkades bara någon stund då och då av ett lätt stresskav över kursen som skulle vara färdig att släppas i september. Men Den inre kompassen blev klar och sommaren gick till historien som en av de bättre i mitt liv.

Så kom sommaren 2018. Herregud. Jag hade trott att det inte kunde bli värre än 2016, men det kunde det. Den här gången var det inte mina egna livsval som stod i centrum utan något mycket större. Sommaren då somliga bara njöt av den ständigt skinande solen och de varma baden gick jag i nästan konstant skräck och sorg över världen, över vad som händer med den, över att vi fortfarande vägrar inse fakta och ställa om. Fick svårt att andas, svårt att glädjas, svårt att tänka på något annat. Jag hamnade i det där jag själv trodde att jag kommit från – uppgivenhet och hopplöshet. Helvete också, det går inte.

Idag har jag börjat jobba på allvar efter åtta veckors ledighet (avbrutet en stund då och då för poddande och översättande). Jag älskar känslan av ett oändligt sommarlov med alla barnen, att det jag inte gör idag kan jag göra i morgon. Men just den här sommaren kanske det var lite för länge. Evighetslovet gav lite för mycket utrymme för grubblande. Eller så var det just vad jag behövde.

Två av mina livsdeviser var i alla fall som bortblåsta under en stor del av sommaren. Den första, den som jag hämtat hos såväl min husgud Bodil Jönsson som i ett gammalt medeltida persiskt ordspråk. Stilla dig, det går över. This too shall pass. Ångest, förtvivlan, sorg, smärta, uppgivenhet blir mycket sällan konstanta tillstånd. Det lugnar vanligtvis ner sig med tiden. Jag glömde att det kunde vara så.

Och så den andra, den som blev tydlig för mig när jag utbildad mig inom Acceptance and Commitment Training (ACT). Flera känslor kan existera samtidigt. Det går att vara ledsen och orolig över världen och samtidigt tokglädjas åt allt fantastiskt som fortsätter att hända samtidigt. Jag glömde det också emellanåt.

Samtidigt som sorgen och oron finns kvar i en del av mig har jag börjat hitta tillbaka till lugnet och livsglädjen, precis som jag gjorde efter den där sommaren för två år sedan. Mycket beror det på boken jag översätter, Active Hope – how to face the mess we’re in without going crazy (av Joanna Macy och Chris Johnstone).

Arbetet har inte gått fort i sommar, men det har gått stadigt framåt. Ord läggs till ord och  texten växer fram under mina fingrar. Och sakta, sakta vänder min förtvivlan och uppgivenhet till ny beslutsamhet och aktivt hopp. Kanske är detta världens viktigaste bok just nu. För vi får aldrig sluta hoppas, aldrig sluta tro att våra val (hur futtiga de än kan te sig) gör skillnad. Det är först då det blir farligt på riktigt.

Jag vill avsluta med några ord från min dotter Sannas krönika i Smålandsposten (2018-08-16), som liksom Active Hope hjälper mig att andas lättare igen:

Så jag låter mina rötter växa djupare, väver samman mina nervtrådar med jordens även om det gör ont ibland. För när vinden och molnen äntligen drar in och vräker ur sig allt de gått och grubblat över under sommaren blir deras och markens och växternas lättnad min lättnad. När jorden läker blir jag också hel.

Maria

PS. Ibland när det känns tungt kan det vara skönt att låta sig guidas i en  meditation. Jag vill särskilt tipsa om två gratismeditationer i appen Insight Timer: Rachel Hillarys Waning Moon Prayer: Releasing och min egen Meditation för tröst och hopp.

 

Poddavsnitt 57. Fröuppror och förnöjsamhet. Ett samtal med Stefan Sundström

Foto: Jeanette Andersson

Här är han nu, mannen, myten, musikern, (to)matodlaren Stefan Sundström, som jag har lyssnat så mycket på genom åren, sjungit låtar av som gatumusikant och skrivit litteraturuppsats om.

I podden möts vi i ett fint samtal om bland annat tomatodling och tvåsamhet, fröer och förnöjsamhet, surkål och självkritik, turnétrötthet och tillit – till att det ändå finns lite hopp om jorden och dess invånare, och till att vi faktiskt kan påverka genom våra val.

I höst spelar Stefan tillsammans med Martin Emtenäs och Birgitta Henriksson den fantastiskt fina föreställningen Vi som bor här, och fram till den 2 december finns det möjlighet att se den om du befinner dig i norra Sverige. Här hittar du teveprogrammet där du kan spana in Stefans solpaneler.

Maria