Poddavsnitt 68. Att se det man har, i stället för det man inte har. Ett samtal med Aref Yousefi

Nu ska du få möta Aref Yousefi, som föddes i Afghanistan, bodde många år i Iran och sedan kom till Sverige för drygt två år sedan. Aref har under flera års tid inspirerat mig genom sitt stora engagemang och sin starka vilja att bidra till ett bättre samhälle och möten över kulturgränserna, och jag har funderat på varifrån hans engagemang kommer. I vårt samtal pratar vi om alltifrån tidsuppfattning i olika kulturer till frihetskänsla som drivkraft till tacksamhet över sådant vi ofta tar för självklart.

Annonser

Poddavsnitt 67. Min livsuppgift är att skapa ett mer lekfullt samhälle. Ett samtal med Sofi Aronsson

I det här avsnittet får du möta konstnären Sofi Aronsson, som har kreativiteten som en viktig grundbult i både sin personliga och professionella utveckling. Välkommen till ett samtal om att välja med hjärtat, om matmissbruk och läkande, om att älska måndagar, om att hitta tillbaka till sin tillit, om förbandslådor och vandringsstavar, om att möta rädslor, om döden som en viktig del av livet och en hel del annat. Scrolla ner för att få ett smakprov på Sofis häftiga papier maché-skulpturer.

   

   

Poddavsnitt 65. Jag var som en lök – och så skalar jag lager för lager. Ett samtal med Karin Leoson

Välkommen till ett samtal med Karin Leoson, som har en bakgrund som extremt hårt arbetande danslärare, koreograf och regissör. En dag brakade hon in i väggen med besked och gjorde därefter en total omstart, med ett nytt förhållningssätt till livet. Sedan fem år bor Karin i Visby, där hon arbetar med kultur och holistisk hälsa. Vi pratar om prestationer och utmattning, om kris och utveckling, om kropp och själ, om att öva på rätt saker, om att följa årstidernas rytm, om skönheten i kontraster, om att våga strunta i normer och stå för det vi tror på – och om att ett steg i taget lära känna oss själva och vad vi behöver för att fungera bra. OBS! I samtalet ger jag fel adress till Karins webbplats. Det ska vara helakroppen.nu och inget annat.

Maria

The Soundtrack of Our Lives

Är du en sådan som jag, som har vissa låtar som var och en är starkt förknippad med en viss händelse eller fas i ditt liv? Musiken har alltid funnits där som en betydelsefull strimma hos mig, ibland mer framträdande än annars, som när jag en kort period knäckte runt som gatumusikant, eller när jag tillbringade åtminstone en del av varje sommar i Roskilde eller Hultsfred.

Nuförtiden tar jag mig ytterst sällan tid att plocka fram gitarren, jag har alldeles för sällan tid och råd att gå på konsert, och den musik jag lyssnar till är oftast min meditationslista på Spotify. Den använder jag dels för jobbinspiration (i synnerhet när jag behöver stänga ute omvärlden på ett av mina cafékontor), dels på min meditationskudde.

Mina barn retar mig ibland för att jag snöar in på vissa av de här låtarna: ”Asså mamma, måste du lyssna på Snatam Kaur när vi plockar vinbär till och med?!!!” Och så har det varit en tid nu. Att jag hittat något som just då har känts som det perfekta soundtracket. Det fångar upp en nyans av mitt känsloläge och förstärker det, inte minst när jag mediterar. Och då måste jag lyssna, om och om igen. Tills jag tröttnar och byter soundtrack.

Här är några låtar som har haft en viktig koppling till min livssituation de senaste åren:

  • Ek Ong Kaar (med Snatam Kaur) – som hjälpte mig att våga tro att allt var möjligt när jag hade tagit det stora klivet ut i det okända
  • Into the Sun (med Donna de Lory) – som hjälpte mig att gråta under sommaren då jag plötsligt ifrågasatte allt
  • Ra Ma Da Sa (med Mirabai Ceiba) – som läkte och tröstade mig när Donald Trump blivit vald till president och allt kändes hopplöst
  • Dekavinanda (med Sacred Earth) – som fick mig att släppa fram min inre vildkvinna och våga förverkliga drömmen om en andlig cirkel
  • Ancient Mother (med Sacred Earth) – som tröstar mig just nu när klimatsorgen hållit mig i ett hårt grepp igen ett tag

Häromdagen bestämde jag mig för att sätta ihop en riktig gråtlista. De där låtarna ni vet som går hela vägen in i hjärtat och vrider runt – ibland är det så skönt att bara frossa i Sinead O’Connors Nothing Compares to You, Eric Claptons Tears in Heaven, Celine Dions All by Myself och Lalehs En stund på jorden… Under mina fyrtionio år på jorden har jag samlat på mig en hel hög. Kanske du också behöver skaffa dig en gråtlista? Om du vill, klicka här nedan och inspireras av min! 🙂 Har du förresten några soundtracks i ditt liv? Berätta gärna i en kommentar!

Maria

 

 

Vi säger nej och vi säger ja – och så formas en människa

Klockan var över nio på lördagskvällen när vi upptäckte att det saknades ett paket grädde till födelsedagstårtan. Jag for till affären, och på väg från parkeringen till Coop passerade jag en pub och slängde ett öga in på gästerna och deras ölglas. En miljö jag liksom så många andra vistats i en del genom åren, men som jag helt har valt bort under väldigt lång tid nu. Så välbekant och ändå så totalt främmande.

Där och då blev det tydligt för mig hur alla val jag har gjort har spelat en viktig roll i mitt liv, bidragit till att forma mig till den jag är just nu. En huvudsakligen ganska förnöjsam fyrabarnsmamma som fyller femtio i år och som aldrig någonsin förut har känt sig mer som sig själv.

Längs vägen har jag exempelvis (undan för undan, och ofta i små steg) sagt hej då till…

  • en akademisk karriär med en professur som slutmål
  • alkohol och krogbesök
  • ytliga samtal och mingel
  • oreflekterat shoppande
  • att umgås med människor jag inte har något utbyte av
  • lägenhet i stan
  • stress på grund av en arbetssituation där jag inte står vi rodret
  • gruppträning på gym (yogastudion stannar jag däremot kvar i)
  • en huvudsakligen köttbaserad kost
  • självförakt och prestationsångest
  • flygresor

Det finns också en massa saker jag har sagt ja till, bjudit in i mitt liv, såsom…

  • skrivande och författarskap
  • hus på landet
  • en huvudsakligen vegetarisk kost
  • yoga och meditation
  • egenföretagande
  • naturen
  • djupa samtal om livets berg- och dalbanor
  • ideellt arbete inom hållbarhet och integration
  • nya vänner och sammanhang som stämmer med mina värderingar
  • andlighet och medialitet
  • odling och (snart) höns

I mitt poddsamtal med James Hollingworth pratade vi bland annat om vägskälen vi alla hamnar i då och då, där vi gör ett val, tar av åt ena hållet, säger nej till somligt, ja till annat. Jag kan till exempel bli nyfiken på vad som hade hänt om jag stannat kvar i min akademiska karriär (eller om jag hade utbildat mig till kirurg, som var ett av mina drömyrken som barn). Hur hade mitt liv som femtioåring sett ut då? Just nu känner jag mig väldigt tacksam över de val jag har gjort, och skulle inte kunna tänka mig att ändra riktning vid ett endaste av dessa vägskäl.

Om du tänker tillbaka på ditt liv, vilka vägskäl har du stått vid, vilka val har du gjort, vad har du plockat bort och vad har du lagt till? Hur har dina val påverkat dig till att bli den du är idag? Finns det fler saker du skulle vilja säga adjö till eller bjuda in i ditt liv? Kommentera gärna!

Maria

Välkommen, kära vildkvinna!

Ända sedan jag och Sara bloggade på Livstid, har jag ofta använt begreppet inre kompass för att beskriva det där som handlar om att följa sitt hjärta (inte bara sin hjärna), sin magkänsla, sin intuition, eller vad man nu vill kalla det. Att lyssna inåt, gå sin egen väg, inte bry sig så mycket om normer och andras förväntningar.

Jag har pratat om inre kompasser (utifrån flera olika perspektiv) med många av Drömmen om Målajords poddgäster, döpt min webbkurs och en meditation på Insight Timer till Den inre kompassen, och idag har såväl min firma som mitt förlag ordet kompass i sig. Min fina logga, som min dotter Sanna har designat, är en kombinerad drömfångare och kompass.

Nu har jag dessutom fått min inre kompass lite mer personifierad i form av en ”inre vildkvinna”. Jag är med i en Facebookgrupp på det här temat och just nu läser vi tillsammans boken Women Who Run with the Wolves. Myths and Stories of the Wild Woman Archetype av Clarissa Pinkola Estés.

Det handlar mycket om att lämna den försynta, rädda, förtryckta och prestationsfokuserade kvinnan (den ”duktiga flickan”) och släppa fram den där andra, vilda, modiga, starka, kreativa, intuitiva, känslofyllda, visa vildkvinnan. Låta henne få ta större plats. Jag ser tydliga kopplingar mellan vildkvinnans befrielse och #metoo-rörelsen. Jag ser också hur väl vildkvinnan passar ihop med tanken om att följa sitt hjärta och sin inre kompass.

På meditationskudden häromdagen, där det emellanåt landar viktiga insikter, blev det klart för mig vad tillgången till min inre vildkvinna hjälper mig med just nu.

Å ena sidan gör hon mig modig, stark och kreativ. Hon får mig att våga skriva böcker och blogginlägg om mina innersta tankar och känslor, även sådant som provocerar eller kanske får andra att tycka att jag är jättekonstig. Hon får mig att ta initiativ till en andlig cirkel för att möta andra kvinnor för djupa samtal och fira vintersolståndet på en gammal offerplats.

Å andra sidan är det också min inre vildkvinna som stryker mig över ryggen och säger till mig att jag ska ta hand om mig. Krypa ner under täcket en stund till när övriga familjen åkt till skola och jobb, för att min kropp behöver mer sömn. Tacka nej till uppdrag och förfrågningar som inte leder i rätt riktning eller som jag inte orkar med just nu. Stänga av datorn och sätta mig på meditationskudden framför ett tänt ljus, även om mitt förnuftsjag tycker att jag borde jobba en stund till, göra klart den där punkten också på att-göra-listan.

Här är två låtar som min inre vildkvinna inspireras mycket av.

https://open.spotify.com/embed/track/2HQEBCIzfhBPMyrnndCZWi https://open.spotify.com/embed/track/6dqArkORc6F2mA3ovr8QxO

Har du också hittat något som du skulle vilja likna vid en inre vildkvinna? I så fall, vad säger hon till dig? Kommentera gärna!

Stolt förälder berättar: Maya blir Samuel

För snart ett år sedan spelade jag in ett poddsamtal med Ann-Christine Ruuth, som berättade om sin livsresa, och framförallt om sin resa från att ha varit Åke till att bli sig själv, Ann-Christine. Tänk att jag då inte visste att jag en kort tid därefter skulle få börja uppleva en sådan identitetsförändring som Ann-Christine berättade om på nära håll – som mamma.

För snart sexton år sedan, två dagar före jul, kom hon, ett litet brunhårigt flickebarn, som fick namnen Maya Linnea. Redan efter några veckor märkte vi att hon hade en helt annan personlighet än storasyster Sanna. Obetänksamt och fast i stereotyper har vi ibland genom åren skojat om Mayas pojkaktighet – hon lekte hellre med bilar än dockor och betedde sig inte alls så där flickigt och försynt som det ”förväntas” av en tjej.

Hon hade tidigt en egen agenda och en enorm drivkraft för det som var viktigt för henne – en tydlig inre kompass, skulle jag förstås kalla det idag. Men vi förstod aldrig att det hos Maya också fanns en känsla av att ha hamnat fel i sin identitet.

I söndags firade vi – tillsammans med Mayas och familjens närmaste vänner – ett viktigt steg i den process som ska leda fram till att Maya blir Samuel Vincent, och som bland annat, så småningom kommer att innebära hormonell behandling.

Från och med nu kommer vi att prata om Maya som Sam och använda ”han, son, bror etc.” i stället för ”hon, dotter, syster etc.”. Det kommer att ta tid att vänja sig, vi kommer att tänka fel, säga fel och kanske såra ibland. Men vi kommer att göra så gott vi kan för att vara ett bra stöd i processen.

Vi valde, i samråd med Samuel, att gå ut med ett inlägg på Facebook i samband med festen och namnbytet – ett smidigt sätt att slippa berätta om det som händer gång på gång. Aldrig hade vi kunnat ana att det inlägget skulle ge en sådan fantastisk respons, så mycket lyckönskningar till Samuel och kärlek till hela vår familj, av kända och okända. Just nu tänker jag att den här världen trots allt är en ganska bra plats att leva på.

Det var med lite vemod vi i lördags kväll sa god natt till Maya för sista gången, men vårt barn/syskon finns ju där precis som vanligt, oavsett kön och namn. Samuel Vincent är precis lika älskad som Maya Linnea. Och vi är stolta föräldrar till ett barn som vågar stå upp för sig själv och sin sanning, ett barn som vågar vara den han verkligen är. ❤