Drömkorn 2. Va – jag fotograf?! Ett samtal med Anna Nordström

I det andra avsnittet av Drömkorn, små guldkorn från Drömmen om Målajord, får du några glimtar ur mitt samtal med fotografen Anna Nordström. Det handlar bland annat om hur drömförverkligande ibland kan få överraskande – och positiva – konsekvenser, inte bara för den som förverkligar sin dröm utan också för omgivningen.

Drömkorn finns både som film och ljudfil:

Här kan du lyssna på hela poddsamtalet med Anna:

En hyllning till mitt femtioåriga barn

Tänk att den här lilla rödtotten fyller femtio år idag! Mitt i livet om det blir som jag har tänkt mig – att jag ska bli (minst) hundra (som Dagny). Nu är jag alltså (mega)vuxen, medelålders, (kultur)tant på riktigt. Men också väldigt mycket barn, mer och mer faktiskt sedan den där fyrtioårskrisen fick mig att styra om mitt liv. Ett barn som leker mycket, som känner efter hur hon vill ha det och ordnar det för sig.

Det innebär inte att det bara är tjo och tjim i livet – jag har fått min beskärda del av motgångar, utmaningar, dramatik och sorg under de senaste tio åren. Men jag gör det som känns viktigt och meningsfullt, sådant som får mig att känna mig fri och kreativ. Jag jobbar inte längre för att prestera för någon annan utan för att jag själv vill, och för att jag tror och hoppas att jag kan göra skillnad.

Igår frågade jag det lilla barnet hur hon ville fira sin femtioårsdag. Det blev en liten retreat, i självvald ensamhet, bestående av att …

… krypa ner i sängen och sova en timme till efter familjens skönsång
… ta en lugn, meditativ yogastund med Adriene
… packa kamera, te och mackor i ryggsäcken och gå på vandring i mitt älskade Målajord, klättra över stock och sten, äta lunch till ljudet av vågkluck, krama mitt favoritträd, ligga en stund på marken
… dricka te, tända kakelugnsbrasa, virka och sträcktitta på alla fem avsnitt av Storuman forever med Heidi Andersson och Björn Ferry

Till kvällen fick jag också …
… äta sushi och gratis-grattistårta från den lokala ICA-handlaren tillsammans med älsklingarna
… en Uppskattningscirkelrunda av desamma
… sjunga My Chemical Romance, Broder Daniel och Håkan Hellström med födelsedagsbandet Save the Tomatoes (min man på trummor, min son på gitarr och jag på rytmägg)
… titta på Anne på Grönkulla på Netflix med minstingarna

Det har varit en typisk gråmulen novemberdag, men just när jag var ute fick jag en födelsedagshälsning från Universum i form av några solstrålar.

Jag är ju inte mycket för presenter, men jag är så tacksam för det jag har fått. Det fina växthuset som Anders och jag satte ihop tillsammans i somras, som redan har gett grönt och som förhoppningsvis kommer att ge så mycket mat under många år framöver. Fröpengar och en fin sekatör till odlingarna. Ett spännande presentkort. Hemvirkade grytlappar och tygpåsar sydda av gamla tyger att handla frukt och grönsaker i. Vackra blommor att njuta av och så gratulationer från både mitt gamla förlag Studentlitteratur och bästaste GodEl, vår elleverantör. 🙂

Faktiskt har jag gett tre presenter till mig själv också (förutom den här härliga dagen): en kombinerad ACT-fördjupning och firarhelg med min vän Sara i Stockholm i januari, en helårsprenumeration på Moderskeppet – där jag ska lära mig en massa om foto, film, layout och annat roligt och kreativt – och så en helgkurs om Aktivt hopp i april.

Min äldsta dotter Sanna skrev till mig i morse: ”Lova att du inte går och blir vuxen nu, bara för att du är femtio!”. Nej, jag ska göra mitt bästa, i alla fall inte vuxen på det viset att jag slutar leka eller utforska livet med nyfikenhet. 

Kram på er!

Premiär för Drömkorn!

Under tre år med Drömmen om Målajord har jag fått mig så mycket inspiration och klokskap till livs från mina gäster. Nu vill jag bjuda dig som börjat lyssna på senare tid och kanske inte kikat så mycket bakåt – liksom dig som vill få en återblick – på små guldkorn från tidigare avsnitt.

I det första avsnittet av Drömkorn berättade jag om mina livsdrömmar och samtalar med Sara Norrby Wallin som just höll på att förverkliga en av sina drömmar, att jobba helt i egen regi.

Drömkorn finns både som film och ljudfil:

Här kan du lyssna på hela poddavsnittet:

Poddavsnitt 76. Ska det inte gå lätt att följa sitt hjärta? Poddklanen reflekterar, #1

Foto: Thomas Lissing

I poddens avsnitt 76 är det premiär för ett nytt, förhoppningsvis återkommande, inslag: Poddklanen reflekterar. Jag har bjudit in två av mina kloka vänner, Lisa Moraeus och Sara Norrby Wallin, till ett samtal kring två frågor från mina lyssnare, som hänger ihop med varandra. Den första handlar om att det rent allmänt kan vara svårt att följa sin inre kompass ibland, att det inte alltid går sådär lätt och smidigt som man kan tro. Den andra handlar lite mer specifikt om egenföretagande, om att våga hoppa av en anställning och om att hantera motgångar. Det bjuds på såväl reflektioner som konkreta exempel från våra egna erfarenheter.  Kanske har du en fråga som vi skulle kunna diskutera i ett kommande poddavsnitt?

En älskvärd krigare?

Du som yogar kanske känner till positionen The Humble/Peaceful Warrior (den ödmjuka/fredliga krigaren). Jag minns att jag i början funderade över namnet – hur kan den fredliga yogatraditionen överhuvudtaget använda ett begrepp som ger mig associationer till våld (krigaren finns dessutom i flera varianter), och går det verkligen att vara en fredlig krigare?

adult-balance-beach-616997
Foto: Artem Bali

Året som gått har gett mig anledning att återvända till det där begreppet. När jag började känna att det går för långsamt, att det inte räcker med att lirka med och inspirera min omgivning till att ta bättre hand om världen vi lever i. När jag började känna att jag kanske ibland också måste få vara en ”jobbig jävel”, som jag har benämnt mig själv emellanåt. Någon som inte bara skapar hopp och inspiration utan också – då och då – vågar prata om elefanten i rummet, presenterar obehagliga sanningar, kryper in under skinnet, öppet ifrågasätter livsstilar och värderingar, utifrån perspektivet att vi alla måste hjälpas åt om vi ska ha någon chans. Att det inte bara kan vara en uppgift för en del av oss att ställa om.

ben-o-bro-652122-unsplash
Foto: Ben O’Bro

Min inre kompass pekar ju så tydligt ibland att jag måste våga göra just så, trots att jag är avskyr konflikter, är rädd för att bli påhoppad, ifrågasatt, utskrattad. Ja, det är inte alls alltid så behagligt att lyssna på den där rösten inuti.

Efter mycket sommargrubbel kom jag fram till att jag inte ska engagera mig i politiken; det är helt enkelt inte där jag kommer till min rätt. Jag är betydligt bättre på att inspirera genom mina egna livsval än på att debattera, även om jag på senare tid har märkt att jag allt oftare får sista ordet i en Facebookdiskussion. Kanske har jag lärt mig mer, slipat mina egna argument. Kanske har mina ”opponenter” helt enkelt inte någon riktigt stabil grund för sina ståndpunkter. Eller kanske blir de bara less på att jag inte ger mig? 🙂

Jag tror inte heller på att ständigt dela negativa, frustrerade, ilskna och bittra inlägg. Jag tror till och med att de kan göra mer skada än nytta om de bidrar till att man stänger av känslorna och än mer stoppar huvudet i sanden. Jag tror så mycket mer på konkreta tips, inspiration och hoppfullhet.

MEN, det finns ett men. För lite lagom ”jobbig jävel” måste jag nog ändå fortsätta vara ibland, för sinnesfridens skull. Jag har till och och med fått det forskningsbelagt att det kanske inte är en så dum tanke, att den forskning som visar att det är bättre att vara positiv än att måla upp skräckscenarier faktiskt verkar vara överdriven.

Och egentligen räcker det att jag går till mig själv. Det mesta av de förändringar jag har gjort i mitt liv (små såväl som stora) har kommit till utifrån en kombination av navelskådande och yttre positiv inspiration, exempelvis genom goda exempel på vad och hur andra har gjort. Då och då har jag däremot också behövt bli ordentligt skitskraj eller samvetstyngd. Det var exempelvis det som fick mig att för ett drygt halvår sedan bestämma mig för att det är slutfluget i mitt liv. Och det är bråttom, riktigt bråttom nu, visar inte minst FN:s klimatrapport som kom i natt. Det handlar inte längre (bara) om våra barnbarns och barnbarnsbarns framtid utan också om den värld vi själva och våra egna barn ska leva i.

Foto: Matthew Huang

Så jag fortsätter att försöka inspirera en sisådär 95% av tiden, och så kanske jag sticker ut hakan med en obekväm sanning eller påminnelse på de där sista fem procenten. Häromdagen pratade jag och några vänner om att vi som vågar göra så också kan stötta varandra, att det är så viktigt att inte känna sig alldeles ensam i sitt ”krigande”. Tack och lov för att jag har en stor stödtrupp omkring mig, som hejar på och älskar oavsett vad jag kläcker ur mig. När jag för en tid sedan skrev om mitt ”jobbiga jävlande” på Facebook skrev en god vän att mitt sätt att vara jobbig på nog var det mest älskvärda han kunde tänka sig.

Så får jag fortsätta vara en älskvärd krigare i ditt cyberspace? En krigare som kämpar för det jag tror så starkt på, men som krigar med fredliga medel och strävan efter respekt och förståelse för andra perspektiv. Kanske du rent av vill kriga tillsammans med mig? Jag hoppas det, för jag har bestämt mig för att våga tro att våra röster kan göra skillnad.

Maria

PS. På tal om yoga. I senaste avsnittet av Drömmen om Målajords podcast intervjuar jag yogaläraren Linda Wikström. Missa inte det! 🙂

Och vem ska rädda världen nu då?

Nu ligger jag här under täcket, för tredje dagen i rad, snorig, hostig och med värkande huvud. En poddintervju fick skjutas upp, ett antal inspirerande och trevliga möten ställas in. Aptrist. Och samtidigt kanske bra att ta en paus från det mesta så här dagarna efter valet. Vila hjärnan. Dricka älgörtste mot huvudvärken. Titta på teveserier på SvT Play, som Brittas och Kalles sex liv (ett typiskt Drömmen om Målajord-program). Virka på en beställd meditationskudde. Reflektera lite stillsamt. Det jag funderar mest på är ”Vem ska ta ansvar för att rädda den här planeten när politikerna har fullt upp med att käbbla om makten?” och ”Hur gör jag själv mest nytta?”.

Som ni som följer podden och bloggen kanske vet har jag denna sommar funderat ännu mer än tidigare kring hur jag ska förhålla mig till det faktum att vi i hög fart är på väg mot en jättekatastrof – Titanic och isberget 2.0, liksom. Samma dag som valet missade vi tåget för att nå 1,5-gradersmålet för den globala uppvärmningen. Det är så sjukt bråttom, men en stor majoritet av världens befolkning och dess politiker verkar ha bestämt sig för att sticka huvudet i sanden och fortsätta låtsas som att de inte fattar. Det gör mig galen.

Foto: Eric Welch, Unsplash

Så vad göra? Ja, ett alternativ är ju att ge upp. Sätta på skygglapparna jag också. Problemet är att det inte går. Jag kan inte leva då. Jag måste kunna känna att jag i alla fall gjorde vad jag kunde. Under sommaren funderade jag på om jag verkligen gör rätt saker. Jag kände av min otillräckligt och tänkte att jag kanske borde engagera mig politiskt. Men det är inte min arena, inte där jag kommer till min rätt. Hela min kropp och själ protesterar vilt vid tanken. Och hur skulle jag någonsin kunna se mina poddlyssnare (eller mig själv) i ögonen om jag gick emot min inre röst så fullkomligt?

Så hur jag än vrider och vänder på det hela så återkommer jag till att det är i de där små sammanhangen jag ska vara ändå. Och jag får det bekräftat på olika sätt. Som när jag går in i appen Insight Timer och ser att jag på mindre än ett år har lyckats bidra till nästan 2500 timmars gratismeditation, och en sömnlös vän skriver att hon äntligen lyckats somna utan sömntabletter – tack vare min meditation. Eller som när jag lägger upp veckans program över integrationsaktiviteter i min lilla stad och ser vilken ofantlig rikedom av mötesplatser jag är med och bidrar till, med en liten, liten pusselbit. 

Då vill jag bidra till att flera kan stilla bruset en stund, stanna upp, känna efter, tänka till, reflektera – på egen hand och tillsammans med andra. I meditationerna, i mina kurser och cirklar, i podden, bloggen och böckerna. Genom att hjälpa människor att hitta rätt, skapa mötesplatser för goda samtal och inspirera med mina egna livsval. Jag tänker att det också är ett sätt att göra skillnad och förändra världen i positiv riktning, ett sätt som passar min personlighet så mycket bättre. När jag vågar tänka så går andningen ner i magen igen, åtminstone för en stund.

För när nu politikerna inte tar sitt ansvar och gör vad de kan för att bidra till ett omställt och hållbart samhälle, måste ju vi individer ta tag i detta själva. Och vi må känna oss små och ensamma, men jag är helt övertygad om att vi blir fler och fler. Boken Active Hope – som jag håller på att översätta – bidrar till den övertygelsen. Jag tror att det pågår en revolution i det tysta.

Min största inspirationskälla just nu är Greta Thunberg, femtonåringen som skolstrejkat för klimatet i flera veckor fram till valet. Läs gärna hennes fantastiska ledare i tidningen ETC en dag då du tvivlar på om dina val har någon betydelse i det stora hela: ”Många brukar säga att Sverige är ett så litet land, att det inte spelar någon roll vad vi gör. Men jag tänker att om några flickor kan få rubriker över hela världen genom att bara inte gå till skolan under några veckor, tänk på vad vi alla skulle kunna göra tillsammans om vi bara ville.”

Vad säger ni om att kavla upp ärmarna och rädda den här planeten innan det är för sent? Vill ni vara med mig i den tysta, kärleksfulla revolutionen? ❤

Maria

 

 

Poddavsnitt 74. När man följer sin inre röst blir livet magiskt. Ett samtal med Stina Gray

Välkommen till Drömmen om Målajords sjuttiofjärde poddavsnitt! Den här gången är min gäst Stina Gray, sagoberättare och naturälskare, och vårt samtal är inspelat på Mundekulla Retreatcentrum, en plats som har betytt så mycket för mig, Stina och flera andra av mina poddgäster. Det blev ett finstämt samtal om gåvan att ha två nationaliteter och kulturer, om att leva nomadliv, om att hitta tillbaka till naturen, om att lyssna till sin inre röst – även när den låter väldigt ologisk – om att inte vara rädda för mörkret inom oss och mycket annat! Du får också höra Stina berätta en av sina fina sagor. Här är länkar till Stinas och Camillas vildkvinneworkshop som vi pratar om och till poddavsnitten jag refererar till: Magnus Hjort, Anne och Peter Elmberg, Ellika Lindén, Camilla Måne & Kalle Grill och Therése Högberg. Det strulade till sig lite med ljudet i samtalsinspelningen den här gången (sorry!), så du får se det som ett tillfälle att öva (brus)acceptans – ACT i praktiken! ☺
/Maria