Ett gör-det-själv-skafferi, del 7: i trädgården

Ursäkta att jag tjatar och ursäkta att jag lägger upp matbilder. Men jag blir bara så spränglycklig varje gång jag går ner i källaren och hämtar upp egenodlad mat att bjuda min familj på till kvällsmat. Idag klyftpotatis med rödbetsbiffar, gula kulturarvsmorötter – och vintersallat som lever, trots alla minusgrader. Bäst av allt: de kräsna falukorvsuppväxta sMålajordingarna äter så det står härliga till!

Så löd ett smått euforiskt (och inte så lite malligt!) Facebookinlägg från mig i november förra året. Det är en alldeles fantastisk känsla att kunna äta mat som man själv har odlat och vårdat, följt från frö till planta till skörd och så småningom går tillbaka in i kretsloppet när avfallet blir till ny jord. Här snackar vi gör-det-själv 2.0. Att odla sin egen mat var också det tips jag fick från min kompis Ingela när jag efterlyste idéer för sådant man kan göra själv.

Ingela är ett riktigt proffs på det här. Hon och familjen har successivt växlat upp sitt odlande till att bli alltmer självhushållande de senaste åren. Om det berättar hon i senaste avsnittet av Drömmen om Målajords podd. Det handlar en hel del om fröer och ogräs men också om kreativitet, om drivkrafter, om hållbarhet, om normer och förväntningar, om stress, välmående och livskvalitet och om trädgården som ett sätt att inte bara producera mat och skönhet utan att också möta sig själv. Missa inte det!

Min egen odlingsresa har varit minst sagt krokig. Från stark antipati som barn till en trädgårdsgalen mamma (OGRÄS!!!) till pliktskyldigt odlande av tomater, gurka, sallad och dill sedan jag blev husägare för tjugo år sedan till fullkomlig PASSION. Den startade på ett litet märkligt sätt (som jag berättar om i poddsamtalet med Ingela) och växer sig bara starkare. Förra året fick jag ett stort tunnelväxthus i femtioårspresent, i år utökar jag med nya stora bäddar. Och jag har blivit helt förälskad i jord, och i att vara en del av det där kretsloppet. Min fjortonåring tittar lite medlidsamt på mig när jag kommer där med mina svartkantade fingertoppar och ett lyckligt fånleende på läpparna.

Men så där galen har jag som sagt verkligen inte alltid varit. Och man kan verkligen få mycket glädje av småskalig odling utan något som helst mål att bli självförsörjande. Det pratar vi också om i podden. Att börja med något man verkligen gillar att äta, eller blir glad av att titta på, och kanske också med något som är någorlunda lättodlat (exempelvis potatis, squash och kryddor) är ett hett tips.

Ett annat tips är att våga experimentera med olika färger, smaker, texturer, odlingsmetoder och sorter av exempelvis tomater och morötter (till skillnad från när man köper TOMATER, MORÖTTER punkt i affären). Det är ett sätt att göra odlandet roligt, omväxlande och spännande.

När jag har skalat upp min odling har jag också fått större behov av material att odla i. Mina bästa tips för att både spara pengar och miljö är att inte rusa iväg och köpa en massa krukor och annat. Jag har i stället sått fröer i exempelvis mjölkkartonger (med hål i botten så det inte blir för mycket vatten) och i toalettrullar ställda tätt intill varandra i en form (som ett hemmagjort pluggbrätte). När jag skulle plantera om till större krukor gjorde jag en efterlysning på Facebook och fick massor av napp, så nu har jag krukor för nästan en hel plantskola.

Min kompis Christel tipsade om att hon hämtat hinkar gratis i blomsteraffären (som de får med snittblommor och annars slänger) för att odla i.  Jag länsade också stans second-handbutiker på billiga brickor att ställa alla krukor på – men fick ändå ett ilsket sms från den där fjortonåringen när jag var på kurs förra helgen för att jag ställt krukor på alla våra plåtar när hon ville baka …

Eftersom jag vill odla så hållbart jag kan använder jag bara naturlig gödning. En favorit att vattna plantor med är nässelvatten, som är superenkelt att göra, bara plocka några nävar och lägga i en hink vatten, som får stå någon vecka tills det börjar lukta gammal kyrkogård. Sedan häller jag detta i vattenkannan när jag vattnar (ungefär i proportionen ett till tio). Jag vet också många som använder kissvatten som gödning (bl.a. Sara Bäckmo som jag tipsar om nedan) – här gäller samma proportioner som för nässelvatten. Det ska jag börja testa i sommar, har jag tänkt.

En annan form av egenproducerad näring är bokashikompostering av hushållsavfall, som jag kom igång med i höstas och tycker är jättekul. På Bokashi.se kan man handla allt material man behöver, men jag har nöjt mig med att köpa det strö som behövs för att nedbrytningen ska komma igång (kostar en knapp hundring för ett kilo som räcker jääättelänge) – sedan har jag använt vanliga billiga hinkar med tättslutande lock.

Jag lägger matavfallet i en kompostpåse som vanligt och när den är halvfull öser jag över innehållet i hinken (som jag bottnat med tidningspappersremsor) och strör över några matskedar bokashiströ. Så här fyller jag på tills hinken är riktigt full (under tiden får den stå lite kallt i källartrappen), då jag trycker ihop innehållet så mycket jag kan och lägger tidningspappersremsor på toppen. Sedan får hinken stå i rumstemperatur i två veckor, och så är det bara att gräva ner innehållet (som nu har börjat lukta lite surt och kanske möglat lite, det gör inget) i odlingarna, och så bryts det i bästa fall ned till jord på någon månad. Så här har jag nu fyllt mina båda växthus och det ska bli så spännande att se om det kommer växa så där bra som alla säger. Återkommer med rapport!

Det jag missar genom att använda vanliga hinkar i stället för de dyra med kran är det s.k. ”lakvattnet”, som man annars kan tappa av och använda som gödning. Men det funkar ju fint med nässel- och kissvatten också.

På tal om vattning, så blev förstås förra sommaren en rejäl utmaning för många av oss som odlar lite mer. Hur sjutton ska man kunna vattna sina snustorra land? Här är mina bästa tips: att samla regnvatten och att täcka odlingarna med organiskt material. Förra året skaffade vi en tusenliters vattentank med avrinning från garage och vedbod, som fylldes snabbt under de få åskskurar vi fick. Nu har vi precis skaffat en till eftersom vi har utökat odlingarna. Vi har också fått gamla plasttunnor på några hundra liter var av en granne som jobbar på en lastbilsfirma där de får massor av sådana tunnor med bränsle. Dessa har vi ställt vid husknutarna. De är inte så vackra, men på de ställen där de syns mest tänkte vi försöka klä in dem, antingen med nät och klätterväxter eller med någon sorts flätkonstruktion av grenar. Får väl rapportera om det också längre fram i sommar, om det blir av.

Och så täckodling, så himla fiffigt. Det ger ju dessutom dubbel effekt, eftersom det organiska material (som kan vara gräsklipp, löv, gamla växtdelar etc.) förutom att hjälpa till att hålla fukten i bäddarna längre också ger näring åt växterna (lite olika mycket beroende på vad det är). Förra året blev det inte så mycket gräsklipp att täcka med hos oss på grund av den torra sommaren, så i år har jag säkrat upp med en bal gammalt ensilage jag köpt av en kompis. Det var i för dåligt skick för att ge till djur, men funkar fint på mina bäddar. Gammal halm eller liknande är också suveränt att komplettera med när man kupar potatis – om det är lite svårt att få upp så där mycket jord som man vill. Jag använde det förra året, i mitt nygrävda potatisland, och för första gången någonsin fick jag inte en enda grön potatis!

Det luriga här är att sniglar (om man har fått in sådana i trädgården, vilket vi fick på allvar förra året) ofta trivs bra under täckmaterialet. Men man kan också hitta ganska många tips på nätet på hur man kan bli av med sniglar. En sak jag ska förändra i årets odlingar är att så mycket det går (i alla fall under mina många lediga sommarlovsveckor) vattna tidigt på morgonen i stället för på kvällen. Det är tydligen bättre ur slippa-sniglar-synpunkt.

För dig som är nyfiken på att lära dig mer, och inte bara vill köra på utifrån eget huvud, kommer här några tips på var du kan hitta inspiration: hos Sara Bäckmo (som jag förresten har poddintervjuat) som delar med sig av massor av material på sin webbplats och YouTube-kanal, i podden Odlarna och på bloggen Farbror Grön.

Och kanske är ändå det allra viktigaste tipset att du känner efter hur just du vill ha det, vad som är lagom nivå för dig, vad du tycker är roligt – och försöker undvika att känna pressen att göra som alla andra eller att läsa på om allt möjligt. Det hoppas jag att din inre kompass kan hjälpa dig med. Våga testa, våga ha kul och kom ihåg: det kommer alltid en ny säsong om något går åt skogen den här gången!

Jaha, det här var det allra sista bloggavsnittet i min jättelånga gör-det-själv-serie. Hoppas att du har hittat något i serien som du känner att du kan ha nytta av, om inte nu så när du är redo. Och som vanligt – kommentera gärna med dina egna tips och tankar.

Söndagskvällskram!

Maria

Poddavsnitt 83. Odlingen och livet. Ett samtal med Ingela Eriksson

Här kommer min Valborgspresent till dig som lyssnar på Drömmen om Målajord – ett samtal med Ingela Eriksson, projektledare och självhushållare. Det blir en hel del snack om ogräs och fröer, men också om kreativitet, om drivkrafter, om hållbarhet, om normer och förväntningar, om stress, välmående och livskvalitet och om trädgården som ett sätt att inte bara producera mat och skönhet utan att också möta sig själv.

Poddavsnitt 82. Vad är andlighet och hur påverkar de inre faktorerna oss? Poddklanen reflekterar, #2

Foto: Thomas Lissing

I poddens avsnitt 82 är det för andra gången dags för min lilla poddklan (med Lisa Moraeus och Sara Norrby Wallin) att mötas för en stunds gemensam reflektion. Den här gången försöker vi definiera hur vi ser på begreppet ”andlighet”, som vi tre har ganska olika perspektiv på. Vi resonerar också kring hur de inre faktorerna påverkar oss i våra liv och vår vardag. Det handlar om förvirring, osäkerhet, trygghet, utveckling, mening, essens, drivkraft, förundran, ansvar, flöde, kreativitet, mellanrum, aktivt hopp och en hel del annat. Lyssnarfrågan om företagande hann vi dock inte fördjupa oss i, så den spar vi till nästa poddklansavsnitt. Här är en länk till Facebookevenemanget för releasen för boken Aktivt hopp.

Ett gör-det-själv-skafferi, del 4

Innan vi går vidare till nästa avdelning med konkreta gör-det-själv-tips måste jag sticka emellan och prata lite om pengar. Det är ett ämne som väcker mycket känslor och som nästan är oundvikligt att fundera på i förhållande till det jag skrev om i de första inläggen, att jobba mindre för att få mer tid över för allt det där jag vill göra själv, som att baka bröd och göra min egen deo. Och det man då kommer in på är dels hur mycket pengar man behöver för att vardagen ska flyta på, dels hur det går med pensionen. I det senare fallet kopplas diskussionen ofta till oss kvinnor och den kvinnofälla många av oss har gått i när vi har varit hemma med barn och sedan fått dåliga pensioner.

Foto: Michael Longmire

Jovisst, den ekonomiska aspekten kan vara väldigt viktig för många, framförallt om man är lågavlönad och kanske ensamstående. Och för en och annan betyder arbetet så mycket att man inte skulle kunna tänka sig att jobba mindre – det behöver absolut inte vara något fel i det (sådan är jag själv i perioder). Men jag tror att det också finns jättemånga människor som jobbar väldigt mycket bara för att det liksom hör till, och som kanske inte alls skulle behöva det egentligen, eftersom man i själva verket skulle klara sig på betydligt mindre.

Varför pratar vi förresten alltid om kvinnor när det handlar om att jobba deltid – som ju inte heller alls behöver handla om en halverad inkomst, utan kanske några tusenlappar mindre i månaden om man exempelvis går från 100 till 80 procent? Det kan göra jättestor skillnad för att få lite mer luft i systemet. Och varför kan inte alla som vill, inte bara kvinnor, få jobba deltid, som min man och flera av våra manliga vänner? I så fall blir det ju ingen kvinnofälla utan snarare (möjligen) en människofälla.

Men vet ni, jag tror faktiskt att den allra största människofällan är att vi ofta mäter livskvalitet i pengar. Jag blir ganska beklämd över tv-reklamen från Pensionsmyndigheten där kontentan är att det enda viktiga är att jobba så mycket som möjligt. Men om man vänder på det och funderar på hur mycket pengar man egentligen behöver för att kunna leva ett liv med god livskvalitet?

Jag har nog ungefär halverat min inkomst sedan jag hoppade av min universitetskarriär och blev egenföretagare, och min man har gått från 100 till 80%. Javisst, han har en helt okej ursprungslön som gymnasielärare, om än inte i närheten av vänner i exempelvis IT-branschen. MEN vi har de facto betydligt mindre pengar att röra oss med än när vi båda jobbade heltid. Idag reser  vi väldigt sällan utomlands, vi handlar nästan bara begagnat, vi hoppar ofta över dyra kulturevenemang hur roliga de än låter och så vidare.

Samtidigt har i alla fall jag (får ju tala för mig själv här) aldrig haft ett så bra liv som nu – mycket bättre än när jag tjänade mycket – och för mig är hela självhushållargrejen med odling och gör-det-själv-tänk (som ju också förhoppningsvis ska spara lite pengar, om än på längre sikt) en viktig del i det. Min svärmor, som varit ensamstående kommunalarbetare i större delen av sitt liv och har en pension därefter, säger detsamma. Vi pratar en del om det här i mitt poddsamtal med Mimmi och Daniel Lowejko (foto: Abigail Sykes), som är jätteduktiga på att leva på väldigt lite, och även i intervjun jag gjorde med Patrik Appelquist är vi inne på samma spår, att utgifterna är minst lika viktiga som inkomsterna.

För övrigt är jag inte ensam om att vara ganska övertygad om att vårt fullkomligt ohållbara ekonomiska system (inklusive pensionssystemet) kommer att kollapsa förr eller senare. Då kan man ju fråga sig om det är värt att jobba ihjäl sig för en så osäker framtid. Så visst kan det vara bra att tänka framåt, och spara är förstås aldrig fel om man har möjlighet, men jag tror att det är minst lika viktigt att fundera över vilket liv man vill leva just nu, vad som är viktigt på riktigt och hur man kan anpassa sig efter nya omständigheter, det som brukar kallas för ”resiliens”. Att vänja oss vid att klara oss på mindre känner jag är ett bra sätt att förbereda oss för ett framtida samhälle som kanske inte alls ser ut på det sätt vi är vana vid idag.

Hur tänker du kring det här med ekonomi och livskvalitet? Kommentera gärna, direkt här på bloggen eller på Drömmen om Målajords Facebooksida.

Maria

Drömkorn 9: En magisk plats där allt är möjligt. Ett samtal med Sofia Aifos

I Drömmen om Målajords nionde Drömkorn får du några glimtar ur mitt poddsamtal med Sofia Aifos som driver den vegetariska restaurangen Sájvva i Malmö. Det handlar om att förverkliga drömmar, om att ha ett öppet sinne i stället för att låsa fast sig vid en vision, om att jobba tillsammans med någon som står en nära och om att emellanåt påminna sig om varför man gör det man gör, vad som egentligen är grunden.

***

Drömkorn finns både som film och ljudfil:

Här kan du lyssna på hela poddsamtalet med Sofia:

Ett gör-det-själv-skafferi, del 2

Här kommer nu den andra delen i min lilla bloggserie om att göra själv. I första delen presenterade jag några tankar som dök upp i samband med att jag efterlyste tips och här kommer några fler reflektioner – innan vi går vidare till själva tipsandet.

Att vi ofta använder termen ”husmorstips” pekar förstås på en svunnen tid, där kvinnan var den självklara centralfiguren i hemmet, och framförallt i kök och städskrubbar. Och så ser det ut i många familjer även på 2000-talet. Kvinnor står fortfarande för en betydligt större del av det obetalda arbetet i hemmet än män.

Men ibland kan jag bli lite trött på att det så ofta sätts likhetstecken mellan det som görs i hemmet och frustrerade, stressade kvinnor som hamnat i en kvinnofälla. Att det liksom nästan inte skulle vara möjligt att högst medvetet välja en livsstil som går ut på att jobba mindre och därmed skapa tidsutrymme och ork att göra sin egen deo eller baka brödet själv. Det är nästan lite fult och framförallt väldigt pretto, det bloggade jag om för flera år sedan. Att man också kan betraktas som bakåtsträvare och antifeminist. Bloggaren Clara Lidström har råkat ut för detta, gång på gång. Man kan liksom inte gilla att koka sylt och driva feministiska frågor samtidigt.

Själv ser jag precis som Clara ingen som helst motsättning, i synnerhet inte som jag lever i ett förhållande där min man och jag visserligen ofta gör saker enligt könsstereotypa mönster – jag bakar, han bygger eftersom det är så våra huvudintressen ser ut – men där jag exempelvis har huvudansvaret för familjens årliga vedklyvning medan han kan baka Madeleinekakor eller scones i timmar inför stadens Kulturnatt eller sockerkaka till mötet med Vägföreningen. Städa är han också mycket bättre på än jag. Vi tycker liksom inte att det är så nödvändigt med millimeterrättvisa så länge båda är någorlunda nöjda med fördelningen.

Jag tror också att vi – även om vi lever könsstereotypt på vissa sätt – bidrar till att ge våra barn ett någorlunda nyanserat och medvetet perspektiv på det här ämnet. Vi har ofta spännande samtal vid middagsbordet då ett av barnen upprörts av något – det har handlat om alltifrån speciella flick- och pojkplåster till varför konståkning är könsuppdelad eller varför historieämnet har så lite fokus på kvinnor. Det senare verkar faktiskt ha lett till en förändring i skolan, sedan ett av barnen sa ifrån – kvinnorna har fått ta betydligt större plats i lillasysters undervisning. De två äldsta barnen har också gått kurser i feministiskt självförsvar.

Foto: Aaron Burden

Så länge vi låter vår inre kompass styra vad som är viktigt för oss, kan vi då inte få göra just det som funkar för just oss, oavsett om det innebär att vara hundra procent självhushållande och göra allt från grunden eller köpa hundra procent helfabrikat på ICA? Oavsett om vi gör saker efter könsstereotypa mönster eller fördelar tiden med linjal. Kan vi inte sluta jämföra oss en massa med andra, och framförallt, kan vi göra det vi gör för att vi vill, inte för att vi tror att vi måste?

Ursäkta att det blev lite fördröjning på själva tipsen, men jag lovar att de kommer snart! 🙂

Maria

Ett gör-det-själv-skafferi, del 1

Uppväxt i ett hem med en mamma som var hemma tills jag fyllde elva, som odlade, bakade nästan allt bröd själv och lagade i princip all mat från grunden, är det egentligen inget konstigt alls för mig, det där ”gör det själv”-tänket. Köpebröd var en sällsynt ”delikatess” (tyckte jag, utan att uppskatta min mammas arbete) och vårt städskåp saknade det mesta av de produkter som fanns hemma hos mina kompisar. Såpa användes till allt och jag minns hur jag fick tjata mig till att få köpa Klorin för att bleka bort fläckar på mina kläder. I min familj var det så giftfritt som möjligt som gällde. Mamma odlade biodynamiskt långt innan det gick att köpa ekologiska tomater på ICA.

Ändå dröjde det ganska många år av mitt liv innan jag på allvar började intressera mig för det där ”gör det själv”-spåret. Jo, bröd har jag nog alltid bakat ganska mycket, på senare år framförallt för att det är så svårt att hitta ekologiskt köpebröd och för att jag är fullkomligt galen i doften av nybakt bröd, och odlat har jag gjort lite sporadiskt sedan vi flyttat ut på landet för tjugo år sedan. Men det är först de sista två-tre åren som min inre kompass pekat ut en viktig riktning i mitt liv – att ta ett litet steg i taget mot att bli mer självförsörjande på frukt och grönt, att handla mindre hel- och halvfabrikat, att tillverka sådant som går att göra själv.

Så hur ska man då hinna med detta mitt i allt livspusslande, kan man undra? Ja, odlandet tar förstås massor av tid, men det har blivit en passion jag inte längre kan tänka mig att vara utan – ingenstans är jag så lycklig som ute i mina land eller växthus med jord under naglarna. Matlagning och bakning i stället för färdigköpt är också lite mer tidskrävande, men ofta mindre än jag trodde innan jag prövat något (obs! gäller icke surdegsbröd…). 🙂 Det jag framförallt upptäckt ofta är betydligt enklare och snabbare än väntat är tillverkning av diverse industriproducerade matvaror och hygienartiklar, som havremjölk och deodorant.

För mig, liksom för de flesta andra som har valt att bli mer självhushållande och göra-själviga, handlar det om en medveten prioritering av en livsstil som går emot samhällets norm om heltidsarbete, högt tempo och massor av sociala aktiviteter. Både min man och jag jobbar deltid och har oftast lov när barnen är lediga. Det skapar en hel del tid att göra sådant där som – eftersom vi tjänar mycket mindre pengar numera – också lönar sig ekonomiskt. Vi väljer ofta bort sociala evenemang på helgerna och prioriterar ”hemmastanning” (begreppet som min syster myntade som barn och som jag älskar), vilket också ger mycket luft i systemet. Jag passar i stället ofta på att tillgodose mitt sociala behov genom att träffa vänner över en lunch eller fika när jag ändå är inne är i stan och jobbar på vardagarna.

Om någon ser på det jag skriver om som en kvinnofälla kan jag förstå det, men i min värld är det verkligen inte så. Min man jobbar deltid precis som jag, precis som i en del av våra vänners och bekantas familjer. Förr i världen var det dessutom han som var hemma längst med barnen, han som jobbade deltid när jag gjorde karriär och jobbade heltid på universitet. Vi har alltid haft ett förhållande där vi försökt lösa det på bästa sätt för oss båda – just då.

Sedan råkar det vara så att jag är mer intresserad av just odling, bakning och matlagning än min man (i andra familjer jag känner är det mannen som har de intressena), medan han gör en massa annat bra härhemma, som att laga allt som går sönder och bygga saker som underlättar för mig. I somras byggde han exempelvis mitt jättefina utomhusodlingsbord, för att inte tala om tunnelväxthuset! Till våren och sommaren ska vi bygga hönshus – tillsammans. Och när det gäller att hitta fiffiga idéer på exempelvis hur man kan städa mer miljövänligt är det minst lika ofta han som hittar dem som jag (eftersom jag tycker städa är aptrist) – han äger exempelvis på bikarbonats- och ättikefronten härhemma. 😀

I kommande inlägg har jag tänkt dela med mig av mina bästa tips på sådant jag gör själv, liksom tips jag har samlat upp från vänner och bekanta eller hittat på nätet. På så vis får jag själv en bra samling där jag lätt kan hitta tillbaka till sådant jag kanske behöver kolla upp igen, samtidigt som jag upptäcker nya grejer att pröva.

Jag hoppas verkligen att du som läser ska få glädje och nytta av mitt lilla skafferi, kanske våga testa något du inte gjort tidigare och – precis som jag – upptäcka att mycket var betydligt enklare och mindre tidskrävande än du trodde. Framförallt hoppas jag att du inte ska känna stress eller dåligt samvete – det är verkligen inte min avsikt med de här inläggen. Och så kan det ju vara bra att tänka på att väldigt få människor gör allt själva – det är nog nästan bara Mandelmanns, som jag för övrigt ser om tillsammans med min fjortonåring på kvällarna just nu. Men kanske hittar du en bra idé till något du inte har tänkt på tidigare – i så fall blir jag jätteglad! 🙂

Vi hörs snart igen!

Maria