Har du mer än 24 timmar på ditt dygn?

”Vad ska du göra idag?” undrar den vuxna, utflyttade dottern på Messenger. Och så kommer en lång lista med alltifrån poddklippning och webbflytt till äppelmoskok och ogräsrensning. ”Jo, och så ska jag blogga om varför jag har mer än 24 timmar på dygnet”, avslutar jag. Jag får nämligen ganska ofta den frågan: ”Har du fler timmar än vi andra?” eller ”Hur hinner du allt?”. Nu ska jag försöka reda ut begreppen en smula.

För det första tror jag absolut inte att jag gör särskilt mycket mer än de flesta på ett dygn (jag brukar exempelvis se till att alltid försöka sova minst 7 timmar). Min man jobbar ofta mer än jag, fast det syns liksom inte på samma sätt när man har ett lite mer vanligt jobb. Det är nog mest det att jag gör en massa olika saker – och berättar om en del av dem i sociala medier. Varför gör jag det då?

Dels tycker jag det är så himla kul att kunna inspirera andra till exempelvis odling, göra saker själv och försöka leva mer efter sin egen inre kompass, och jag får många kvitton på att jag faktiskt lyckas en del med det, även om somliga förstås blir superstressade och tror att de måste göra allt det där jag gör. Jag hoppas att de stänger av mig från sina flöden i så fall, i stället för att låta mina inlägg påverka dem negativt.

Dels är jag egenföretagare, och om jag inte berättar om det jag gör finns det ingen som vet om det och exempelvis kan köpa mina återbrukskuddar och böcker eller läsa mina kurser. Att använda sig av gratis marknadsföringskanaler är himla praktiskt när man inte har några pengar att betala för sånt.

Så är jag ju en berättare  också – annars hade jag väl inte satsat på författaryrket. Jag älskar att berätta små historier – om mitt liv och om saker jag snappar upp omkring mig. Det är också ett sätt för mig att få lite extra skrivträning.

Och visst hinner jag med en massa saker, och jag har nog alltid varit ganska bra på att få saker gjorda. Men det finns också en hel del medvetna val som påverkar.

Jag har skalat bort en hel del inbillade måsten ur mitt liv. Jag tycker inte saker måste vara så perfekta, varken jag själv, det jag skapar, mitt hem eller något annat. Devisen ”good enough” har jag haft stor nytta av ända sedan jag hörde den första gången (på temat föräldraskap) när jag var i väggen och vände.

Ett exempel på detta är att min podcast säkert aldrig hade blivit av om jag inte vågat tänka så (jag hade ju varken koll på intervjuteknik, mikrofoner, klippning eller något annat). Ett annat är att jag har gett ut mina romaner själv när inget förlag har nappat. Jag kunde ju ha gett upp och tänkt att jag inte dög som författare, men alla fina ord jag har fått höra om böckerna har fått mig att tro att de faktiskt är ”good enough” även om förlagen inte tyckte det.

Ett tredje exempel är odlandet, där jag prövar mig fram, lyckas ibland, misslyckas ibland, men inte tänker att jag måste kunna allt innan jag börjar. Och jag lär mig ju så himla mycket längs (den stundtals ganska krokiga) vägen, precis som med allt annat i livet.

Jag ägnar en stor del av mina dagar åt saker som jag tycker är roliga och ger mig energi. Jag har hoppat av en karriär som inte var för mig, tagit reda på vad som är mina viktiga livsriktningar (såsom frihet, kreativitet, nära relationer, hållbarhet) och försöker utgå från dem och göra medvetna val, helt enkelt prioritera det som ger mig lust att leva och aktivt hopp om framtiden.

Jag omger mig idag också så mycket mer än tidigare av personer som brinner för olika saker, som också har kommit fram till vad som är viktigt för dem och lever efter det – och som jag både kan gråta och skratta tillsammans med. Då kan vi ge varandra energi och ork, även när det är motigt. För det är det såklart för mig också emellanåt.

Även det där som är ganska tråkigt och ändå måste göras förr eller senare (som disk och tvätt) tycker jag blir mycket roligare om jag exempelvis lyssnar på ett intressant poddsamtal samtidigt. Eller så gör jag det tillsammans med barn eller man och får ett litet samtal om livet på köpet.

När man är en aktiv och drivande person är det förstås lätt att gå i fällan att driva sig för hårt, slita ut sig, bli utmattad. Jag har varit där – flera gånger – men jag blir allt bättre på att ta hand om mig själv, och det är väl därför jag också orkar mycket. Jag ser helt enkelt till att ge mig själv små mellanrum här och där. Meditation (igår på en parkbänk i stan inför två kvällsmöten), yoga, skogspromenader – allt är sådant som ger mig utrymme för både återhämtning och reflektion. Och så älskar jag att titta på bra teveserier, ensam eller tillsammans med en eller flera familjemedlem(mar).

Till sist: ”Vad gör du INTE då?” undrade någon häromsistens. Jag är skitdålig på nyheter – läser knappt tidningen, lyssnar sällan på radio och tittar inte på tevenyheter. Jag slötittar heller ALDRIG på teveprogram jag inte vill se. Jag tränar inte på gym utan springer, cyklar eller simmar härhemma (eftersom jag trivs så bra här) och spar pengar och tid på det sättet. Yogar gör jag också oftast hemma, även om jag älskar att vara i yogastudion när jag väl tar mig dit.

Jag väljer bort många aktiviteter, särskilt sådana som jag ser som ”inbillade måsten”, som det där med att man som företagare måste gå på affärsmingel och liknande. Jag prioriterar också ofta att vara med barnen framför något ur det otroliga utbudet av spännande evenemang – kulturaktiviteter och annat – som min lilla stad bjuder på. Det kommer snart en tid då det fönstret öppnar sig på vid gavel igen.

Ja, och så kan du få komma hem till mig en vanlig tisdagskväll och spana in den överfyllda köksbänken, dammråttorna under sängarna, de försummade krukväxterna inomhus, igenväxta odlingsbäddar, tvättberg i fåtöljen och kassarna med stoppning till mina kuddar som jag skulle packat upp för två veckor sedan … Jodå, när det gäller vissa saker är jag också väldigt bra på att prokrastinera.

Hur tänker du själv kring de här frågorna? Är du en prokrastinerare? Har du några inbillade måsten som hindrar dig från att göra det du hellre skulle vilja? Eller har du hittat en bra balans mellan plikten och lusten? Och vad är det som ger just dig energi? Berätta gärna i en kommentar här eller på Facebook!

Maria

 

Annonser

Poddavsnitt 86. Att våga fråga. Ett samtal med Kajsa Vildängen

Efter en lång sommarpaus kommer här poddavsnitt 86. Välkommen till ett samtal mellan två rödhåriga, småländska, frihetsälskande kreatörer om lusten som drivkraft, om att vända besvikelse till lärdom, om att vara en ensamvarg som kan själv, om passion som känns och smittar av sig och om att hitta sitt dream team när de människor man behöver kommer i ens väg om man bara följer sitt hjärta och vågar fråga.

Ett gör-det-själv-skafferi, del 7: i trädgården

Ursäkta att jag tjatar och ursäkta att jag lägger upp matbilder. Men jag blir bara så spränglycklig varje gång jag går ner i källaren och hämtar upp egenodlad mat att bjuda min familj på till kvällsmat. Idag klyftpotatis med rödbetsbiffar, gula kulturarvsmorötter – och vintersallat som lever, trots alla minusgrader. Bäst av allt: de kräsna falukorvsuppväxta sMålajordingarna äter så det står härliga till!

Så löd ett smått euforiskt (och inte så lite malligt!) Facebookinlägg från mig i november förra året. Det är en alldeles fantastisk känsla att kunna äta mat som man själv har odlat och vårdat, följt från frö till planta till skörd och så småningom går tillbaka in i kretsloppet när avfallet blir till ny jord. Här snackar vi gör-det-själv 2.0. Att odla sin egen mat var också det tips jag fick från min kompis Ingela när jag efterlyste idéer för sådant man kan göra själv.

Ingela är ett riktigt proffs på det här. Hon och familjen har successivt växlat upp sitt odlande till att bli alltmer självhushållande de senaste åren. Om det berättar hon i senaste avsnittet av Drömmen om Målajords podd. Det handlar en hel del om fröer och ogräs men också om kreativitet, om drivkrafter, om hållbarhet, om normer och förväntningar, om stress, välmående och livskvalitet och om trädgården som ett sätt att inte bara producera mat och skönhet utan att också möta sig själv. Missa inte det!

Min egen odlingsresa har varit minst sagt krokig. Från stark antipati som barn till en trädgårdsgalen mamma (OGRÄS!!!) till pliktskyldigt odlande av tomater, gurka, sallad och dill sedan jag blev husägare för tjugo år sedan till fullkomlig PASSION. Den startade på ett litet märkligt sätt (som jag berättar om i poddsamtalet med Ingela) och växer sig bara starkare. Förra året fick jag ett stort tunnelväxthus i femtioårspresent, i år utökar jag med nya stora bäddar. Och jag har blivit helt förälskad i jord, och i att vara en del av det där kretsloppet. Min fjortonåring tittar lite medlidsamt på mig när jag kommer där med mina svartkantade fingertoppar och ett lyckligt fånleende på läpparna.

Men så där galen har jag som sagt verkligen inte alltid varit. Och man kan verkligen få mycket glädje av småskalig odling utan något som helst mål att bli självförsörjande. Det pratar vi också om i podden. Att börja med något man verkligen gillar att äta, eller blir glad av att titta på, och kanske också med något som är någorlunda lättodlat (exempelvis potatis, squash och kryddor) är ett hett tips.

Ett annat tips är att våga experimentera med olika färger, smaker, texturer, odlingsmetoder och sorter av exempelvis tomater och morötter (till skillnad från när man köper TOMATER, MORÖTTER punkt i affären). Det är ett sätt att göra odlandet roligt, omväxlande och spännande.

När jag har skalat upp min odling har jag också fått större behov av material att odla i. Mina bästa tips för att både spara pengar och miljö är att inte rusa iväg och köpa en massa krukor och annat. Jag har i stället sått fröer i exempelvis mjölkkartonger (med hål i botten så det inte blir för mycket vatten) och i toalettrullar ställda tätt intill varandra i en form (som ett hemmagjort pluggbrätte). När jag skulle plantera om till större krukor gjorde jag en efterlysning på Facebook och fick massor av napp, så nu har jag krukor för nästan en hel plantskola.

Min kompis Christel tipsade om att hon hämtat hinkar gratis i blomsteraffären (som de får med snittblommor och annars slänger) för att odla i.  Jag länsade också stans second-handbutiker på billiga brickor att ställa alla krukor på – men fick ändå ett ilsket sms från den där fjortonåringen när jag var på kurs förra helgen för att jag ställt krukor på alla våra plåtar när hon ville baka …

Eftersom jag vill odla så hållbart jag kan använder jag bara naturlig gödning. En favorit att vattna plantor med är nässelvatten, som är superenkelt att göra, bara plocka några nävar och lägga i en hink vatten, som får stå någon vecka tills det börjar lukta gammal kyrkogård. Sedan häller jag detta i vattenkannan när jag vattnar (ungefär i proportionen ett till tio). Jag vet också många som använder kissvatten som gödning (bl.a. Sara Bäckmo som jag tipsar om nedan) – här gäller samma proportioner som för nässelvatten. Det ska jag börja testa i sommar, har jag tänkt.

En annan form av egenproducerad näring är bokashikompostering av hushållsavfall, som jag kom igång med i höstas och tycker är jättekul. På Bokashi.se kan man handla allt material man behöver, men jag har nöjt mig med att köpa det strö som behövs för att nedbrytningen ska komma igång (kostar en knapp hundring för ett kilo som räcker jääättelänge) – sedan har jag använt vanliga billiga hinkar med tättslutande lock.

Jag lägger matavfallet i en kompostpåse som vanligt och när den är halvfull öser jag över innehållet i hinken (som jag bottnat med tidningspappersremsor) och strör över några matskedar bokashiströ. Så här fyller jag på tills hinken är riktigt full (under tiden får den stå lite kallt i källartrappen), då jag trycker ihop innehållet så mycket jag kan och lägger tidningspappersremsor på toppen. Sedan får hinken stå i rumstemperatur i två veckor, och så är det bara att gräva ner innehållet (som nu har börjat lukta lite surt och kanske möglat lite, det gör inget) i odlingarna, och så bryts det i bästa fall ned till jord på någon månad. Så här har jag nu fyllt mina båda växthus och det ska bli så spännande att se om det kommer växa så där bra som alla säger. Återkommer med rapport!

Det jag missar genom att använda vanliga hinkar i stället för de dyra med kran är det s.k. ”lakvattnet”, som man annars kan tappa av och använda som gödning. Men det funkar ju fint med nässel- och kissvatten också.

På tal om vattning, så blev förstås förra sommaren en rejäl utmaning för många av oss som odlar lite mer. Hur sjutton ska man kunna vattna sina snustorra land? Här är mina bästa tips: att samla regnvatten och att täcka odlingarna med organiskt material. Förra året skaffade vi en tusenliters vattentank med avrinning från garage och vedbod, som fylldes snabbt under de få åskskurar vi fick. Nu har vi precis skaffat en till eftersom vi har utökat odlingarna. Vi har också fått gamla plasttunnor på några hundra liter var av en granne som jobbar på en lastbilsfirma där de får massor av sådana tunnor med bränsle. Dessa har vi ställt vid husknutarna. De är inte så vackra, men på de ställen där de syns mest tänkte vi försöka klä in dem, antingen med nät och klätterväxter eller med någon sorts flätkonstruktion av grenar. Får väl rapportera om det också längre fram i sommar, om det blir av.

Och så täckodling, så himla fiffigt. Det ger ju dessutom dubbel effekt, eftersom det organiska material (som kan vara gräsklipp, löv, gamla växtdelar etc.) förutom att hjälpa till att hålla fukten i bäddarna längre också ger näring åt växterna (lite olika mycket beroende på vad det är). Förra året blev det inte så mycket gräsklipp att täcka med hos oss på grund av den torra sommaren, så i år har jag säkrat upp med en bal gammalt ensilage jag köpt av en kompis. Det var i för dåligt skick för att ge till djur, men funkar fint på mina bäddar. Gammal halm eller liknande är också suveränt att komplettera med när man kupar potatis – om det är lite svårt att få upp så där mycket jord som man vill. Jag använde det förra året, i mitt nygrävda potatisland, och för första gången någonsin fick jag inte en enda grön potatis!

Det luriga här är att sniglar (om man har fått in sådana i trädgården, vilket vi fick på allvar förra året) ofta trivs bra under täckmaterialet. Men man kan också hitta ganska många tips på nätet på hur man kan bli av med sniglar. En sak jag ska förändra i årets odlingar är att så mycket det går (i alla fall under mina många lediga sommarlovsveckor) vattna tidigt på morgonen i stället för på kvällen. Det är tydligen bättre ur slippa-sniglar-synpunkt.

För dig som är nyfiken på att lära dig mer, och inte bara vill köra på utifrån eget huvud, kommer här några tips på var du kan hitta inspiration: hos Sara Bäckmo (som jag förresten har poddintervjuat) som delar med sig av massor av material på sin webbplats och YouTube-kanal, i podden Odlarna och på bloggen Farbror Grön.

Och kanske är ändå det allra viktigaste tipset att du känner efter hur just du vill ha det, vad som är lagom nivå för dig, vad du tycker är roligt – och försöker undvika att känna pressen att göra som alla andra eller att läsa på om allt möjligt. Det hoppas jag att din inre kompass kan hjälpa dig med. Våga testa, våga ha kul och kom ihåg: det kommer alltid en ny säsong om något går åt skogen den här gången!

Jaha, det här var det allra sista bloggavsnittet i min jättelånga gör-det-själv-serie. Hoppas att du har hittat något i serien som du känner att du kan ha nytta av, om inte nu så när du är redo. Och som vanligt – kommentera gärna med dina egna tips och tankar.

Söndagskvällskram!

Maria

Poddavsnitt 83. Odlingen och livet. Ett samtal med Ingela Eriksson

Här kommer min Valborgspresent till dig som lyssnar på Drömmen om Målajord – ett samtal med Ingela Eriksson, projektledare och självhushållare. Det blir en hel del snack om ogräs och fröer, men också om kreativitet, om drivkrafter, om hållbarhet, om normer och förväntningar, om stress, välmående och livskvalitet och om trädgården som ett sätt att inte bara producera mat och skönhet utan att också möta sig själv.

Poddavsnitt 82. Vad är andlighet och hur påverkar de inre faktorerna oss? Poddklanen reflekterar, #2

Foto: Thomas Lissing

I poddens avsnitt 82 är det för andra gången dags för min lilla poddklan (med Lisa Moraeus och Sara Norrby Wallin) att mötas för en stunds gemensam reflektion. Den här gången försöker vi definiera hur vi ser på begreppet ”andlighet”, som vi tre har ganska olika perspektiv på. Vi resonerar också kring hur de inre faktorerna påverkar oss i våra liv och vår vardag. Det handlar om förvirring, osäkerhet, trygghet, utveckling, mening, essens, drivkraft, förundran, ansvar, flöde, kreativitet, mellanrum, aktivt hopp och en hel del annat. Lyssnarfrågan om företagande hann vi dock inte fördjupa oss i, så den spar vi till nästa poddklansavsnitt. Här är en länk till Facebookevenemanget för releasen för boken Aktivt hopp.

Ett gör-det-själv-skafferi, del 4: pengar

Innan vi går vidare till nästa avdelning med konkreta gör-det-själv-tips måste jag sticka emellan och prata lite om pengar. Det är ett ämne som väcker mycket känslor och som nästan är oundvikligt att fundera på i förhållande till det jag skrev om i de första inläggen, att jobba mindre för att få mer tid över för allt det där jag vill göra själv, som att baka bröd och göra min egen deo. Och det man då kommer in på är dels hur mycket pengar man behöver för att vardagen ska flyta på, dels hur det går med pensionen. I det senare fallet kopplas diskussionen ofta till oss kvinnor och den kvinnofälla många av oss har gått i när vi har varit hemma med barn och sedan fått dåliga pensioner.

Foto: Michael Longmire

Jovisst, den ekonomiska aspekten kan vara väldigt viktig för många, framförallt om man är lågavlönad och kanske ensamstående. Och för en och annan betyder arbetet så mycket att man inte skulle kunna tänka sig att jobba mindre – det behöver absolut inte vara något fel i det (sådan är jag själv i perioder). Men jag tror att det också finns jättemånga människor som jobbar väldigt mycket bara för att det liksom hör till, och som kanske inte alls skulle behöva det egentligen, eftersom man i själva verket skulle klara sig på betydligt mindre.

Varför pratar vi förresten alltid om kvinnor när det handlar om att jobba deltid – som ju inte heller alls behöver handla om en halverad inkomst, utan kanske några tusenlappar mindre i månaden om man exempelvis går från 100 till 80 procent? Det kan göra jättestor skillnad för att få lite mer luft i systemet. Och varför kan inte alla som vill, inte bara kvinnor, få jobba deltid, som min man och flera av våra manliga vänner? I så fall blir det ju ingen kvinnofälla utan snarare (möjligen) en människofälla.

Men vet ni, jag tror faktiskt att den allra största människofällan är att vi ofta mäter livskvalitet i pengar. Jag blir ganska beklämd över tv-reklamen från Pensionsmyndigheten där kontentan är att det enda viktiga är att jobba så mycket som möjligt. Men om man vänder på det och funderar på hur mycket pengar man egentligen behöver för att kunna leva ett liv med god livskvalitet?

Jag har nog ungefär halverat min inkomst sedan jag hoppade av min universitetskarriär och blev egenföretagare, och min man har gått från 100 till 80%. Javisst, han har en helt okej ursprungslön som gymnasielärare, om än inte i närheten av vänner i exempelvis IT-branschen. MEN vi har de facto betydligt mindre pengar att röra oss med än när vi båda jobbade heltid. Idag reser  vi väldigt sällan utomlands, vi handlar nästan bara begagnat, vi hoppar ofta över dyra kulturevenemang hur roliga de än låter och så vidare.

Samtidigt har i alla fall jag (får ju tala för mig själv här) aldrig haft ett så bra liv som nu – mycket bättre än när jag tjänade mycket – och för mig är hela självhushållargrejen med odling och gör-det-själv-tänk (som ju också förhoppningsvis ska spara lite pengar, om än på längre sikt) en viktig del i det. Min svärmor, som varit ensamstående kommunalarbetare i större delen av sitt liv och har en pension därefter, säger detsamma. Vi pratar en del om det här i mitt poddsamtal med Mimmi och Daniel Lowejko (foto: Abigail Sykes), som är jätteduktiga på att leva på väldigt lite, och även i intervjun jag gjorde med Patrik Appelquist är vi inne på samma spår, att utgifterna är minst lika viktiga som inkomsterna.

För övrigt är jag inte ensam om att vara ganska övertygad om att vårt fullkomligt ohållbara ekonomiska system (inklusive pensionssystemet) kommer att kollapsa förr eller senare. Då kan man ju fråga sig om det är värt att jobba ihjäl sig för en så osäker framtid. Så visst kan det vara bra att tänka framåt, och spara är förstås aldrig fel om man har möjlighet, men jag tror att det är minst lika viktigt att fundera över vilket liv man vill leva just nu, vad som är viktigt på riktigt och hur man kan anpassa sig efter nya omständigheter, det som brukar kallas för ”resiliens”. Att vänja oss vid att klara oss på mindre känner jag är ett bra sätt att förbereda oss för ett framtida samhälle som kanske inte alls ser ut på det sätt vi är vana vid idag.

Hur tänker du kring det här med ekonomi och livskvalitet? Kommentera gärna, direkt här på bloggen eller på Drömmen om Målajords Facebooksida.

Maria

Drömkorn 9: En magisk plats där allt är möjligt. Ett samtal med Sofia Aifos

I Drömmen om Målajords nionde Drömkorn får du några glimtar ur mitt poddsamtal med Sofia Aifos som driver den vegetariska restaurangen Sájvva i Malmö. Det handlar om att förverkliga drömmar, om att ha ett öppet sinne i stället för att låsa fast sig vid en vision, om att jobba tillsammans med någon som står en nära och om att emellanåt påminna sig om varför man gör det man gör, vad som egentligen är grunden.

***

Drömkorn finns både som film och ljudfil:

Här kan du lyssna på hela poddsamtalet med Sofia: