Poddavsnitt 67. Min livsuppgift är att skapa ett mer lekfullt samhälle. Ett samtal med Sofi Aronsson

I det här avsnittet får du möta konstnären Sofi Aronsson, som har kreativiteten som en viktig grundbult i både sin personliga och professionella utveckling. Välkommen till ett samtal om att välja med hjärtat, om matmissbruk och läkande, om att älska måndagar, om att hitta tillbaka till sin tillit, om förbandslådor och vandringsstavar, om att möta rädslor, om döden som en viktig del av livet och en hel del annat. Scrolla ner för att få ett smakprov på Sofis häftiga papier maché-skulpturer.

   

   

Annonser

Poddavsnitt 65. Jag var som en lök – och så skalar jag lager för lager. Ett samtal med Karin Leoson

Välkommen till ett samtal med Karin Leoson, som har en bakgrund som extremt hårt arbetande danslärare, koreograf och regissör. En dag brakade hon in i väggen med besked och gjorde därefter en total omstart, med ett nytt förhållningssätt till livet. Sedan fem år bor Karin i Visby, där hon arbetar med kultur och holistisk hälsa. Vi pratar om prestationer och utmattning, om kris och utveckling, om kropp och själ, om att öva på rätt saker, om att följa årstidernas rytm, om skönheten i kontraster, om att våga strunta i normer och stå för det vi tror på – och om att ett steg i taget lära känna oss själva och vad vi behöver för att fungera bra. OBS! I samtalet ger jag fel adress till Karins webbplats. Det ska vara helakroppen.nu och inget annat.

Maria

Välkommen, kära vildkvinna!

Ända sedan jag och Sara bloggade på Livstid, har jag ofta använt begreppet inre kompass för att beskriva det där som handlar om att följa sitt hjärta (inte bara sin hjärna), sin magkänsla, sin intuition, eller vad man nu vill kalla det. Att lyssna inåt, gå sin egen väg, inte bry sig så mycket om normer och andras förväntningar.

Jag har pratat om inre kompasser (utifrån flera olika perspektiv) med många av Drömmen om Målajords poddgäster, döpt min webbkurs och en meditation på Insight Timer till Den inre kompassen, och idag har såväl min firma som mitt förlag ordet kompass i sig. Min fina logga, som min dotter Sanna har designat, är en kombinerad drömfångare och kompass.

Nu har jag dessutom fått min inre kompass lite mer personifierad i form av en ”inre vildkvinna”. Jag är med i en Facebookgrupp på det här temat och just nu läser vi tillsammans boken Women Who Run with the Wolves. Myths and Stories of the Wild Woman Archetype av Clarissa Pinkola Estés.

Det handlar mycket om att lämna den försynta, rädda, förtryckta och prestationsfokuserade kvinnan (den ”duktiga flickan”) och släppa fram den där andra, vilda, modiga, starka, kreativa, intuitiva, känslofyllda, visa vildkvinnan. Låta henne få ta större plats. Jag ser tydliga kopplingar mellan vildkvinnans befrielse och #metoo-rörelsen. Jag ser också hur väl vildkvinnan passar ihop med tanken om att följa sitt hjärta och sin inre kompass.

På meditationskudden häromdagen, där det emellanåt landar viktiga insikter, blev det klart för mig vad tillgången till min inre vildkvinna hjälper mig med just nu.

Å ena sidan gör hon mig modig, stark och kreativ. Hon får mig att våga skriva böcker och blogginlägg om mina innersta tankar och känslor, även sådant som provocerar eller kanske får andra att tycka att jag är jättekonstig. Hon får mig att ta initiativ till en andlig cirkel för att möta andra kvinnor för djupa samtal och fira vintersolståndet på en gammal offerplats.

Å andra sidan är det också min inre vildkvinna som stryker mig över ryggen och säger till mig att jag ska ta hand om mig. Krypa ner under täcket en stund till när övriga familjen åkt till skola och jobb, för att min kropp behöver mer sömn. Tacka nej till uppdrag och förfrågningar som inte leder i rätt riktning eller som jag inte orkar med just nu. Stänga av datorn och sätta mig på meditationskudden framför ett tänt ljus, även om mitt förnuftsjag tycker att jag borde jobba en stund till, göra klart den där punkten också på att-göra-listan.

Här är två låtar som min inre vildkvinna inspireras mycket av.

https://open.spotify.com/embed/track/2HQEBCIzfhBPMyrnndCZWi https://open.spotify.com/embed/track/6dqArkORc6F2mA3ovr8QxO

Har du också hittat något som du skulle vilja likna vid en inre vildkvinna? I så fall, vad säger hon till dig? Kommentera gärna!

Låt mig gråta en skvätt – så går jag vidare sen

De senaste veckorna har haft ett tydligt tema i mitt liv. Det har handlat om känslor: att våga känna, att få lov att känna och att prata om känslor.

Under ett föredrag om min roman Lex Katarina och erfarenheterna som har lett fram till den, berättade jag bland annat om de många – mestadels jobbiga – känslor jag själv, och många med mig, har upplevt som anhörig till en demenssjuk familjemedlem. Frustration när hemtjänsten inte fungerar, avund gentemot vänner med friska föräldrar, skuld över att inte räcka till och skam över att bli irriterad eller över att känna lättnad när föräldern till sist går bort är bara några av de exempel jag gav. 

Efter föredraget delade åhörarna med sig till varandra av egna erfarenheter och tankar som väckts hos dem. Jag fick väldigt fin respons på min stund hos Jönköpings demensförening, och jag tror det är så viktigt att våga tala om de här – lite ”förbjudna” – känslorna för att vi ska orka. Under bilresan hem genom den regniga septemberkvällen, blev det så tydligt för mig att det är detta som är min livsuppgift: att skriva och prata om känslor (det var därför min bok blev till), liksom att få andra att läsa, skriva och prata om känslor.

Sedan (framförallt) förra sommaren har mitt liv också kännetecknats av många jobbiga känslor kopplat till världsläget. Somliga dagar känner jag mest bara sorg och vanmakt över allt elände, blandat med skam över att jag själv har det så bra. Men den här veckan bjöd också på glädje, hopp och stolthet över hur mycket vi kan åstadkomma när vi bara går samman och hjälps åt.

Den tredje händelsen som fick mig att fundera över det här med känslor är kopplad till en ganska sur kommentar till en Facebookannons om min webbkurs Den inre kompassen (som för övrigt handlar mycket om just detta – att våga möta och prata om våra känslor). Personen önskade att slippa se sånt ”trams” och tyckte att kurser som min fostrar egoister i stället för att skapa samhällsengagemang.

Kritiken gjorde ont, riktigt ont, framförallt för att mitt syfte med kursen är just det motsatta. Att hjälpa människor att hitta mer rätt i livet så att de därigenom ska hitta ork och energi att bidra till en bättre värld. Som det där med syrgasmasken på flygplanet. Jag skrev ett svar och kände att jag kunde bemöta på ett bra sätt, förtydliga och förklara att jag tycker att det är tråkigt om man ska behöva se arbete med personlig utveckling och samhällsengagemang som två motpoler, snarare än som två delar i en helhet, där var och en kan berika den andra. Jag fick inget svar.

Men det mest intressanta var det som hände efteråt. Jag berättade om vad som hänt och hur det påverkat mig på Facebook – framförallt för att be mina vänner att gilla mitt svar på kritiken om de höll med mig, och att inte själva bemöta personen som kritiserat med hårda ord – och inlägget väckte en storm av kommentarer. Så gott som alla var väldigt kärleksfulla och stöttande, men jag noterade att mycket handlade om att jag inte skulle fästa någon vikt vid kritiken (gärna radera kommentaren, eller hela annonsen), att det var kritikern som var korkad, att jag inte borde låta en enda kommentar förstöra för mig och så vidare.

Jag förstår naturligtvis att detta skrevs i all välmening, men frågan är: varför ska jag inte bry mig? Är det fel att vara känslig och bli ledsen av kritik? Är det något jag måste sluta med bara för att jag har valt ett liv där jag blivit lite offentlig och lägger ut mitt hjärta till vargarna allt emellanåt.

Jo, om det att jag blev ledsen hindrade mig från att fortsätta, om det fick mig att sluta skriva, podda, föreläsa och skapa kurser, då kunde jag förstå att jag kanske måste jobba med mina känslor. Men så är det ju inte. Jag tänker inte för ett ögonblick att jag ska sluta med det jag gör. Däremot vill jag ha rätt till mina känslor – såväl stoltheten och glädjen när saker och ting går min väg, som sorgen och besvikelsen när jag möter motgångar.

På det viset lever jag också som jag lär, inspirerad av den filosofi jag är utbildad inom: Acceptance and Commitment Therapy/Training (ACT). Där pratar vi mycket om hur viktigt det är att tillåta även sina negativa känslor. Att inte trycka undan Radio Jämmer och Elände och i stället skruva upp volymen på Radio Go’ och Glad så att den andra inte hörs. Att låta eländesradion få stå där och skvala i bakgrunden bäst den vill, men utan att låta den stoppa oss från att göra det som är viktigt för oss.

Det är just så jag vill leva mitt liv. Med tillgång och närhet till alla mina känslor, inte bara de positiva. Våga känna. Få lov att känna. Prata om känslorna. Vara rädd och hoppa ändå. Bli ledsen över kritik men ändå fortsätta skapa.

Så snälla, låt mig gråta en skvätt, så borstar jag av mig, torkar tårarna och trampar vidare i den riktning som min kompassnål har pekat ut åt mig sedan!

Maria

PS. De två senaste avsnitten av Drömmen om Målajord har handlat väldigt mycket om känslor. Lyssna gärna på Camilla Måne och Kalle Grill respektive Charlotta Lagerberg Thunes om du är intresserad.

Poddavsnitt 54. Kaninlejonet – skört och starkt på samma gång. Ett samtal med Charlotta Lagerberg Thunes

I dagens poddsamtal får du möta Charlotta Lagerberg Thunes, som har en bakgrund som beteendevetare, som tidigare har verkat inom socialt arbete och BRIS, och som idag arbetar som författare och föreläsare.

Fokus i hennes verksamhet ligger på att få människor, särskilt barn, att våga prata om känslor, och på att sprida kunskap om och förståelse för högkänslighet (HSP = High Sensitivity Persons), som Charlotta har egen erfarenhet av.

Vi pratar bland annat om spretiga CV:n som en dag ”går ihop”, om skönlitteratur som ett sätt att skapa förståelse, om att våga möta rädslor och visa känslor, och om hur det kan vara att leva med högkänslighet. Vilka positiva och negativa aspekter finns det när man är en HSP? Hur kan den som är högkänslig ta hand om sig? Och hur kan vi möta och stötta högkänsliga personer i vår omgivning, exempelvis på skolor och arbetsplatser?

Maria

Paradoxer som rockar

Vi människor vill så gärna, så gärna kategorisera världen och varandra. Svart och vitt, tydliga små fack. Sån är hon, sån är han, sån är jag. Det är en naturlig överlevnadsinstinkt hos oss, annars skulle det bli kaos på hjärnkontoret. Men ibland begränsar vårt kategoriserande oss. Vi tror kanske att om vi är såna, så kan vi inte samtidigt vara såna, att om vi känner så här så kan vi inte också känna (eller göra) så där, att om vi tycker si kan vi inte också tycka .

Men visst är det spännande att utforska kontrasterna och paradoxerna i livet, i våra personligheter, beteenden, känslor, tankar, preferenser, ja i allt det som gör oss till de komplexa varelser vi är? Det här har jag exempelvis upptäckt om mig själv:

  • Jag är både väldigt ordningssam och väldigt slarvig.
  • Jag har ibland stort tålamod och ibland temperament som en treåring.
  • Jag kan både vara extremt effektiv och en hopplös prokrastinerare.
  • Jag älskar utmaningar och jag är jätterädd för en massa saker.
  • Jag älskar att besöka storstäder och att komma hem till landet.
  • Jag älskar både det högljudda familjekaoset och stillheten på min meditationskudde.

En av mina inspirationskällor, Danielle LaPorte, skriver på samma tema i ett blogginlägg med titeln How to be truly wise? Rock your Paradoxes. Det handlar bland annat om att både ha visioner och följa flödet, att både visa förståelse för andra och stå upp för sig själv sina åsikter, att både vara idealist och realist, att både följa hjärtat och hjärnan. Det är när vi klarar av att acceptera våra inneboende paradoxer som vi kan utvecklas på riktigt.

Stina Gray, som kommer att dyka upp som gäst i podden lite längre fram, skriver också så fint om sina båda personligheter, The Wild Woman, som söker äventyret, och The Hobbit, som trivs bäst när hon får ha det lugnt, tryggt och mysigt. Stina har insett att båda behöver få näring, och att de faktiskt börjar lära sig att komma överens. Läs och njut av Stinas kloka betraktelse här!

Inom ACT pratar vi om att acceptera våra känslor och agera i den riktning som är viktig för oss, även om vi är rädda, trötta eller modstulna: Jag är rädd OCH jag söker det där jobbet/dejtar den där personen/ger mig ut på den där resan – ändå. Jag är trött OCH jag ger mig iväg och tränar/går på en promenad – ändå. Jag kanske egentligen inte tror att det går att rädda världen OCH jag fortsätter bidra med det jag kan – ändå (enligt idén om ”aktivt hopp”, som jag har bloggat om här).

Häromdagen blev ytterligare en paradox i mitt liv lite extra tydlig (den är inte ny). Det handlar om att min kompassnål pekar både uppåt och neråt, både mot himlen och jorden, samtidigt. Å ena sidan blir jag alltmer intresserad av att fördjupa min andliga sida, genom mindfulnessträning, meditation och medial utveckling. På samma gång känner jag en allt större dragningskraft till jorden, jag utvidgar mina odlingar, planerar för ett större växthus, tjatar sår i öronen på min man om att vi ska skaffa höns.

Fötterna på vedbacken och blicken mot Universum. Inte antingen eller utan både och.

Ett tal till Elin Wägner!

Igår var jag en av sex Växjöbor som bjudits in till en talstafett för att uttrycka sina åsikter under invigningen av det mycket omdebatterade konstverket Pissed Elin, kanske det mest diskuterade i Sverige just nu. Utöver oss deltog diverse kulturella potentater liksom kloka historikern Marie Eriksson som höll ett mycket fint tal på temat kvinnors vrede.

Såväl konstverket som namnet har fått mycket kritik på insändarsidan i Smålandsposten, av skäl jag inte tänker gå in på här. Däremot tänkte jag dela med mig av mina tre minuter. Här är mitt tal till Elin Wägner!

Jag tänker ställa mig utanför debatten, inte presentera några synpunkter över huvud taget, vare sig på själva konstverket eller på dess namn. Som före detta språkforskare har jag däremot fascinerat och på avstånd följt debatten kring namnet Pissed Elin.

Tänk att språk kan väcka så mycket känslor! Egentligen handlar det ju bara om ljud som vi producerar med våra kroppar, eller om bokstäver på ett papper eller en skärm.

Att det är så blev väldigt tydligt för mig under mina år som lingvist, inte minst när jag studerade engelska svordomar. Ordet pissed fanns med i min undersökning, och medan jag analyserade texterna, tappade svordomarna jag utforskade alltmer sin känslovalör. De blev bara forskningsobjekt, som jag klassificerade – utifrån ordklass och satsdel, betydelsefunktion och könsperspektiv. Pissed: adjektiv eller passivt verb, attributiv eller predikativ?

Men på något sätt känns det helt rätt att namnet Pissed Elin väcker så mycket känslor. Diskussionen är lite som en reflektion av Elin Wägners eget liv. Ett liv som på många sätt kännetecknades av hennes förmåga att just väcka känslor – genom de bokstäver, ord och meningar hon använde i sina många texter.

Debatten reflekterar också Elins starka känsloengagemang – för jämställdhet mellan könen, för barnen, för freden, för miljön. 

Elin Wägner stred under många år för en bättre värld. Och hennes långa kamp får mig att tänka på begreppet ”aktivt hopp”, myntat av den amerikanska författaren, ekologen och miljöaktivisten Joanna Macy. Macy menar att vår kamp för en bättre värld ofta hämmas, genom att vi bara orkar kämpa när vi känner oss hoppfulla. När vi tror på att det som vi hoppas på verkligen kommer att lyckas.

Aktivt hopp däremot handlar om att fokusera på vad vi verkligen vill ska hända, oavsett hur sannolikt det är att det kommer att lyckas. Och att agera i den riktningen, att fortsätta kämpa, även när det ser alldeles hopplöst ut.

Det var säkert mycket som såg ganska hopplöst ut i Elin Wägners värld, precis som i den värld vi lever i nu, där vi ständigt matas med skrämmande rapporter om klimathot, flyktingkatastrofer och orättvisor av olika slag.

Men precis som Elin Wägner måste vi fortsätta kämpa, oavsett hur hoppfullt eller hopplöst det känns. Vi kan alla bidra med små pusselbitar. Vi kan alla ta små steg. Vi kan välja att hoppas. På en grönare, skönare, mänskligare värld.

Maria