Poddavsnitt 35: I kontakt med naturen. Ett samtal med Kim Falck

Avsnitt 35 bjuder på ett möte med bergsguiden Kim Falck. På nittiotalet hamnade Kim i södra Frankrike, där han spelade rugby och jobbade med lite av varje, tills han för ett antal år sedan utbildade sig för att kunna ta med människor på guidade vandringar i Pyrenéerna.

Idag lever han i bergen med sin franska fru och deras barn, ständigt nära naturen, och med vandringen som såväl sitt arbete (www.propy.se) som – vid sidan av andra friluftsaktiviteter – sitt största fritidsintresse.

Vårt samtal handlar, förutom om vandring förstås, om röda trådar i livet, om närvaro i nuet, om skillnader mellan Sverige och Frankrike och om att ha ett jobb som man inte skulle vilja byta ut mot någonting annat. Välkommen att lyssna!

Maria

 

Titta på himlen

Idag har jag tittat på himlen. Under shavasana, vilan efter yogan på altanen denna ljumma sent-i-september-eftermiddag. Jag ligger där på rygg och betraktar de nästan obefintliga molnskyarna. En vit flygplansröksrand. Höstlöv som träden ännu inte släppt taget om, flertalet fortfarande gröna.

14445705_10208601067597520_1879926097_n

Under dagarna på fjället hittade jag fram till en oväntat stark kärlek till naturen, den jag inte visste fanns där inuti. En kärlek till utomhusluften. Jag skrev upp tre huvudpunkter på min mentala önskelista:

Jag vill ligga mer på marken och titta upp i himlen. (Soliga dagar som idag, men också regniga dagar som på myren under vandringen.)

Jag vill äta fler måltider utomhus. (Och då menar jag inte bara i trädgården, utan ute-ute, i en skog, på ett berg, på en äng, vid en sjö, vid ett hav …)

Jag vill klättra upp på fler berg. (Små eller stora spelar ingen roll, men jag vill upp på höjderna och se ut över vidderna.)

dsc_0041

Och jag vill paddla, springa, vandra, åka skidor. Men för att inte fastna i stora planer som blir måsten och dåliga samveten tänker jag också ta tillvara de där små pyttiga möjligheterna. Som idag, när jag valde att sitta ute i stället för inne i bussväntsalen, och att yoga på altanen i stället för i vardagsrummet. 🙂

Maria

När mörkret blev min vän – på riktigt

Maria sjön 1
Foto: Maya Vannestål

Mitt blogginlägg häromveckan – Hello darkness, my old friend, där jag berättade om en psykiskt ganska påfrestande sommar – fick mer spridning och respons än något jag tidigare skrivit på webben. I sommar har jag gjort allt det där som jag såväl vet, i synnerhet efter min utbildning i ACT (Acceptance and Commitment Training), inte fungerar nåt vidare: förtvivlat, kämpat emot, flytt, tappat hoppet. Ibland behöver vi påminnas om att vi inte är ensamma om att reagera så, att vi alla är människor. Och det är gott att veta. Tack alla som läst, delat och kommenterat i olika sammanhang!

Så, är bluesen över för den här gången? Både ja och nej. Den senaste veckan har det hänt så mycket – såväl utanför som inuti mig – att jag skulle vilja dela med mig till dig, med förhoppningen att det, liksom det förra inlägget, kan ge en smula tröst och hopp.

****

DSC_0039 kopia

På ett yttre plan inträffade fyra händelser:

(1) Jag hade ett långt och djupt samtal med min man, som jag inte riktigt har klarat av att kommunicera med under sommaren, eftersom delar av det jag känt legat så nära oss och vår familj att det blivit för smärtsamt. Under det samtalet förstod jag vidden av hans kärlek – och min – trots våra många olikheter.

(2) Min äldsta dotter kom hem från Mundekulla Retreatcentrum, där hon volontärjobbat under sommaren. Det blev fler långa djupa samtal, vi mediterade och lade Tarotkort tillsammans (ja, ja, du som tycker att allt sånt luktar spåtant och hokus pokus får ha överseende – för mig är korten intressanta verktyg precis som reflektionsfrågor och annat som hjälper mig att tänja på mina tankegränser).

DSC_0071

(3) Jag lyssnade på en poddintervju i Värvet med Miriam Bryant, vilket gav mig ett nytt perspektiv på att ”må dåligt”. Att acceptera att det händer i våra liv emellanåt är en sak. Att som denna härliga unga människa (i min dotters ålder) på allvar omfamna det dåliga måendet och tycka att det är fantastiskt, det är något helt annat. Plötsligt kunde jag känna att, ja, så är det ju. Lite som de alltför ofta citerade orden i Hjalmar Söderbergs Doktor Glas (jag har hört dem i mer än ett Sommar-prat det här året):

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.

Skillnaden är bara att den där kontakten i det här sammanhanget är den med mig själv, inte med någon annan. Det handlar om att verkligen LEVA och känna. Med allt vad det innebär.

IMG_0778

(4) Och så kom det ett nyhetsbrev från min stora inspirationskälla, Kajsa Ingemarsson (poddgäst 17), som jag ska fjällvandra med i nästa vecka. Orden som gick rakt in i hjärtat. Som hjälpte mig att förstå mer av vad det är som pågår i mig än vad jag själv kunnat sätta ord på. Som både förtydligade och gav hopp.

Jag inser att jag precis som Kajsa beskrev i sitt nyhetsbrev har levlat upp nu, tagit ett nytt steg i mitt medvetande. Under en massa år har jag jobbat med min personliga utveckling, där fokus varit på att jag ska trivas så bra som möjligt. Det kan stundtals vara smärtsamt, men gör ofta inte lika ont, eftersom man ändå så tydligt kan se hur det liksom blir roligare att leva när man blir bättre på att lyssna på sig själv. Och det är ett viktigt steg, för utan att ha gått igenom det tror jag att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att överhuvudtaget kunna lyfta blicken och se bortom egot.

DSC_0016Det jag nu håller på med handlar om expansion, ett expanderat medvetande, där det inte längre bara är fråga om mig och mitt välmående utan också om min plats i världen – och mitt bidrag till den. Hur vill jag leva för att verkligen komma till min rätt, på alla plan? I det finns inte bara välmående. Att ha ett expanderat medvetande innebär också att jag inte längre – som väldigt många av oss – stänger av det som händer i världen för att jag inte orkar ta in det. Jag tillåter mig att på allvar sörja och förtvivla, att som Anna Lovind (poddgäst 5) skrev i sitt nyhetsbrev, låta hjärtat gå sönder. Men jag stannar inte där och låter känslan av uppgivenhet få bo kvar i bröstet för evigt. Framförallt bor den där inte ensam. Där finns plats för solglitter också.

DSC_0003

Kajsa beskriver den här expansionsprocessen i ett antal steg, som förstås också kan appliceras på den lite mer ”lighta” version av utveckling jag gått igenom tidigare:

rädsla -> motstånd -> uppgivenhet -> neutralt betraktande -> nyfikenhet -> glädje -> hänförelse

När jag plockar fram hjärnan en stund och analyserar, konstaterar jag att jag för ungefär en vecka sedan började förflytta mig från uppgivenhet till neutralt betraktande, men redan nu kan jag börja känna av den där nyfikenheten och till och med glimtar av glädje och hänförelse. Samtidigt som mörkret och förtvivlan finns kvar och gör mig till en hel människa. Precis det vi pratar om i ACT.

IMG_0807En annan insikt är att under mina riktigt tunga perioder tidigare i livet har mörkret i mig alltid haft en tydlig yttre orsak: otrivsel på jobbet, min vidbrändhet, min hudcancer, oro när min äldsta dotter mådde fruktansvärt dåligt, min mammas demens. Den här gången tog mörkret mig på sängen, mitt i en sommar jag trodde skulle bli sådär ljuvlig som mina somrar faktiskt har varit de senaste åren. Det tycker jag är intressant. Förmodligen var jag väl helt enkelt redo nu. Någon har sagt till mig att ”vi får så mycket som vi klarar av att hantera”.

Det mörka är alltså inte på något sätt över. Maria 2.0 har nog ett lite tydligare sorgestråk i sig än den tidigare versionen. Men jag förstår att det var det här jag behövde just nu. Det jag har upplevt kommer att få resultat, på olika sätt. Bland annat tar jag med mig tankarna in i den webbkurs som jag jobbar med för fullt, ska provköra i höst och – om allt går som det ska – lansera i början av 2017.

Och vet ni något riktigt intressant? Min häl – som har bråkat med mig så länge och blivit lite av en symbol för värken i själen – är visserligen på bättringsvägen, men på något underligt sätt stör den mig inte ens när den krånglar längre. Min naprapat har gett mig grönt ljus att vandra om en vecka. Hans inställning speglar den själsliga förändring jag upplever också: nu är det färdigt med att fly (vila) och kämpa emot (bli frustrerad över smärtan). Nu tänker jag i stället, varje gång det hugger till (och jag ber om ursäkt om det låter skruvat eller klämkäckt, men det är faktiskt alldeles på riktigt): Tack hälen för att du på ett så konkret sätt påminner mig om att livet faktiskt blir mer färgstarkt när vi tar in alla dess färger – också de riktigt mörka.

DSC_0051

Tack för att du orkade ta dig igenom allt detta! Det betyder mycket för mig – hoppas det kan betyda något litet för dig också.

Kärlek!

Maria

 

Hello darkness, my old friend

Sommaren 2016. Dig kommer jag inte att glömma i första taget. Efter ett pärlband av somrar som glittrat och gett energi, somrar där jag funnit en alldeles lagom balans – mellan vara och göra, borta och hemma, ensamhet och gemensamhet – kom den nu. En sommar då balansen varit som bortblåst, då jag titt som tätt har känt stress, otillräcklighet, irritation, frustration. Grubblat och ältat. Ifrågasatt smått och stort, nästan allt utom mitt yrkesliv. Och därmed ständigt längtat efter just det. Smitit iväg då och då, självklart med skulden som en pålitlig följeslagare. Hur kan jag gå och längta efter att jobba när jag har en stor fin familj att njuta långt sommarlov tillsammans med?

DSC_0064Kanske kan man kalla det någon sorts existentiell ångest. Sorg, förtvivlan och vanmakt över att världen ser ut som den gör. Att den är så orättvis. Att den är så grym. Att vi behandlar jorden, barnen och andra utsatta grupper så illa. Att så få verkar bry sig. Att jag själv skulle kunna göra så mycket mer. Att jag kunde ha gjort andra val i livet. Varför blev det ett villa-vovve-volvo-liv i stället för ett liv i en självförsörjande ekoby?

DSC_0019Medierapporteringen har gjort sitt till. Nästan varje dag en ny skräckhistoria. De viktiga Sommarprogrammen som griper tag, gör ont, skakar om: Gunhild Stordalen, Ahmad Khan Mahmoodzada, Ulrika Rogland, Anders Kompass, Sara MohammadParul Sharma. Mitt arbete med översättningen av en bok om en helt annan relation till planeten, till våra medmänniskor och framförallt till våra barn än den som större delen av mänskligheten lever i. Min äldsta dotters sommar på Mundekulla Retreatcentrum och de insikter hon får där, om hur hon vill leva sitt liv, om vad hon vill ge sina framtida barn. Allt det där som jag inte har gett mina. Samtidigt som jag är så glad att hon hittar sin väg så mycket tidigare än jag gör det ont. Jag betraktar min egen familj, ser bara hur fel jag har gjort och gör. Vill fly ifrån dem för att de påminner mig.

DSC_0043

Som en fysisk spegling av den existentiella ångesten har min häl värkt hela sommaren, – en tragikomisk rimsaga. Hjärta och smärta, själ och häl. Den har begränsat mig, hindrat mig från att röra på mig i den utsträckning som jag behöver för att må bra. Därmed förstärkt det där andra som gör ont. Det är ju till och med forskningsbelagt, att fysisk aktivitet är en av de mest effektiva verktygen mot depression. Och så rädslan att missa vandringsretreaten i september, med min poddgäst Kajsa Ingemarsson i jämtländska fjällen.

DSC_0040Kanske är det precis som Kajsa pratade om i vårt poddsamtal; när man har tagit sig igenom en stor utmaning – häromsistens var det fem år sedan natten då jag låg sömnlös och gråtande över min borttappade yrkesmässiga kompass – blir nästa ännu lite större. Jag vet att jag kommer att gå både starkare och klokare ur den här sommarens grubblerier, är redan en bra bit på väg.

DSC_0044Jag har haft goda samtal med människor som betyder mycket för mig. Jag har skrivit av mig, på Facebook, i diktform och nu här i bloggen. Arbetet med poddavsnitt 31, med Selina Hami, gav tröst, liksom ett nyhetsbrev från min tidigare poddgäst Anna Lovind: om att bidra på sitt sätt, att alla inte kan göra samma. Jag har yogat, mediterat och bett Universum om stöd och hjälp. Jag har skapat mig små stunder av eget utrymme, och blivit allt bättre på att släppa det dåliga samvetet för att jag smiter. Jag har (inte alltid, men emellanåt) haft nytta av mina ACT-verktyg, att både våga möta mörkret och att ställa mig lite vid sidan och observera, i stället för att låta de mörka tankarna och känslorna äta upp mig.

DSC_0043Det som nog har hjälpt mig allra mest är ett samtal med min älskade syster. När jag berättade om kvalen över mina livsval bad hon mig att fundera över vad jag egentligen jämför mig med. Hur så många i min bekantskapskrets är extremt engagerade världsförbättrare av olika slag – vegetarianer och veganer, miljöaktivister, politiker, ideellt arbetande för nyanlända eller i olika organisationer. Etcetera etcetera. Hennes egen vänkrets ser ganska annorlunda ut. I den är det jag som är en av de mest engagerade. Och så berättade hon att hon själv blir mycket mer inspirerad av sådana som jag, som lever just det där Svenssonlivet och ändå lyckas väva in ett engagemang i den vanliga vardagen.

DSC_0045Och så tänker jag så här: om jag hade levt i en ekoby, varit självförsörjande och låtit mina barn växa upp på ett annat sätt hade kanske jag (och möjligen också de) mått bättre själv, haft mindre skuldkänslor gentemot planeten och mina barn. Men kanske gör jag ändå mest nytta för världen genom att leva just det liv jag lever. Att försöka inspirera, dels genom mitt arbete, dels genom det lilla jag ändå gör i min vardag. Att vara en brygga mellan det extrema och det alldeles vanliga. Kanske är jag på precis rätt plats i tillvaron, med eller utan ont i själen.

Maria

Poddavsnitt 26: Jag vaknar och tycker om mina dagar. Ett samtal med Therése Högberg

Poddavsnitt 26 bjuder på ett samtal med Therése Högberg. För ett antal år sedan körde hon slut på sig fullkomligt i sitt jobb som lärare, vilket fick henne att ändra riktning på livet. Ännu en kompassjustering senare har hon hittat riktigt rätt och håller nu på att utbilda sig till bild- och psykoterapeut.

Vi pratar om plikt och lust, om mod, nätverk och kraftkällor, om att älska naturen mitt i stan, om att lyssna inåt – och kunna skilja på våra olika inre röster – och mycket annat spännande.

Maria

Om balans i livet (och andra floskler)…

BalansIgår bjöd jag och Sara in till vårens sista samtalssalong i Livstids regi. Några gånger per termin samlar vi vana och ovana samtalscirklare för att reflektera i grupp. Den här gången hade vi en gästinspiratör, Pernilla Sporre från Aktivitetsbalans, och temat var Balans i kroppen och livet. Pernilla ledde oss varsamt genom en övning i basal kroppskännedom, och vidare i en reflektion kring de olika tårtbitarna i våra liv. Vilka olika värden är representerade i de olika aktiviteter jag ägnar mig åt? Gör jag många saker bara för att de ska bli gjorda eller har de exempelvis också ett socialt värde eller ett egenvärde för mig som person? Jag blev glad över att påminnas om hur mycket värde det finns i de flesta aktivitetstårtbitarna i mitt liv.

Mitt ledord för det här året är just balans – mellan kropp och själ, mellan privatliv och jobb. De senaste åren har jag haft väldigt mycket fokus på själen och jobbet, helt enkelt för att de delarna var varit (och är) så oerhört spännande att utforska. Men jag vet förstås att de andra är precis lika betydelsefulla. Utan en kropp som mår bra fungerar själen sämre, utan ett någorlunda fungerande privatliv blir inte jobbet längre viktigt.

Jag strävar inte efter något perfekt tillstånd – tror inte ens att det existerar – utan vill i stället nyfiket undersöka det där lite småvingliga men fullt fungerande livet där jag ibland är på väg ner i diket åt ena hållet men ser det komma och rätar upp cykeln i tid före vurpan.

Här några konkreta exempel på hur mitt ledordssträvande tagit sig uttryck hittills:

  • DSC_0197Jag har hittat mitt sätt att bättre ta hand om min kropp för att äta mer hälsosamt och – som en bonuseffekt – kunna använda en sedan länge outnyttjad del av min garderob. Trodde väl aldrig att det där med två-dagar-i-veckan-fasta skulle fungera för mig, som brukar bli darrig i benen bara vid tanken på att det gått mer än tre timmar mellan mina matintag, men jag förundras över hur lätt det är. Och som jag njuter av maten veckans övriga dagar!
  • Jag försöker få in någon form av fysisk aktivitet varje dag, en kort eller lång promenad eller ett yogapass, och så den nya lördagsmorgonrutinen: en joggingrunda i lugn takt före långfrukosten med familjen.
  • De söndagar det är möjligt lämnar jag och min man barnen hemma ensamma och går en långpromenad tillsammans. Vi har också avsatt söndagskvällarna till gemensam egentid för samtal, filmtittande eller vad vi nu vill använda den till. Det må låta futtigt, men eftersom vi båda har mycket annat för oss på varsitt håll känns det ändå som ett viktigt steg i rätt riktning. Söndagskvällarna är heliga!

Har du funderat på balansen mellan olika delar i ditt eget liv? Finns det sådant som tenderar att få lite för mycket fokus, medan annat lätt försummas? Hur hittar du en balans som passar just dig mellan jobb och privatliv, kropp och själ, nytta och nöje, hemma och borta, aktivitet och vila? Eller tänker du kanske på något helt annat när du hör ordet ”balans”? Kommentera gärna!

Avslutningsvis vill jag tipsa om en bra bok, som inspirerade till titeln för det här blogginlägget: Lycka till! Om balans i livet och andra floskler av Tinni Ernsjö Rappe och Jenny Sjögren.

Allt gott mitt i våren!

Maria