Tillbakablick 4: Med ett välfyllt bagage

Den förra tillbakablicken handlade om unga framtidsbyggare. Jag blir också väldigt inspirerad av att träffa personer som har levt lite längre, upplevt mycket och lärt sig en massa längs vägen.

Här är några sådana personer, som jag har haft förmånen att möta i samtal:

Sokol Demaku flydde från krigets Kosovo, där han hade jobbat som journalist och lärare. År 2000 kom Sokol till Sverige, och här har han byggt upp ett nytt rikt liv – som lärare, översättare och författare. Vårt samtal handlar om hans spännande livsresa, om mer eller mindre lyckad integration, om att brinna för två olika kulturer och om betydelsen av att hitta meningsfull sysselsättning.

Ann-Christine Ruuth levde under många år som man, pappa och präst i Svenska Kyrkan. För sex år sedan tog hon steget att kliva fram och påbörja processen att bli sig själv. Om den resan – som inneburit både en stor befrielse och stor smärta – handlar vårt samtal, liksom om egen och andras rädslor, om tro och religion, om att avvika från normer av olika slag, och om det viktiga arbete Ann-Christine gör idag, som föreläsare och utbildare med fokus på normkritik och könsidentitet.

I ett av mina poddsamtal fick jag träffa författaren och lyckliga pensionären Birgitta Backlund, som upplevt saker som de allra flesta av oss bara har läst om i deckare. Det blev ett samtal om skrivglädje, om att ta revansch på livet och om livskvalitet och passion på äldre dar.

Ellika Lindén och hennes make, Medicine Story, har inspirerat mig mycket, både privat och professionellt, genom den livsfilosofi – The Circle Way – som de lever efter, i harmoni med såväl jorden som andra människor, och med cirkelsamtal och lyssnande som en viktig grundbult. Ellika har levt ett innehållsrikt liv, där hon gjort allt från barn-TV med Staffan Westerberg till samtalscirklar i amerikanska fängelser. Vi pratar om barndomsmagi, om att ha ett hem på flera platser i världen, om roten till onda handlingar, om kärleken till naturen – bland mycket annat. Snart kommer boken Lek och lyssna – att möta barn med värme och respekt, som Ellikas man har skrivit och jag och min dotter Sanna har översatt.

Dagny Carlsson låter inte det faktum att hon är över hundra år hindra henne från att leva ett så roligt och utvecklande liv som det bara är möjligt. Genom tekniken – inte minst den blogg hon startade för några år sedan – har en ny värld öppnat sig för denna härliga inspirationskälla som blev vald till Årets Senior 2015. Samma kväll som det här avsnittet publicerades gjorde Dagny succé hos Skavlan. 🙂

Maria

Poddavsnitt 48. Man ska nypa sig i armen ibland, när man är på Kafé de Luxe. Ett samtal med Nils Hector

Nu ska du få möta Nils Hector, en del av en stor familj där frihet att gå sin egen väg och testa det till synes omöjliga alltid har varit en självklarhet. Idag driver familjen Hector bland annat Kafé de Luxe i Växjö, en restaurang utöver det vanliga, där Nils är verksamhetsansvarig, eller rock-vaktmästare, som han kallar sig.

Förutom att vara ett matställe som sticker ut genom att servera ekologiskt och närproducerat, är Kafé de Luxe också en spännande mötesplats för den som gillar musik, dans, litteratur, vetenskap, hantverk eller att prata med människor från olika kulturer. Här finns helt enkelt något för alla!

Maria

Ett tal till Elin Wägner!

Igår var jag en av sex Växjöbor som bjudits in till en talstafett för att uttrycka sina åsikter under invigningen av det mycket omdebatterade konstverket Pissed Elin, kanske det mest diskuterade i Sverige just nu. Utöver oss deltog diverse kulturella potentater liksom kloka historikern Marie Eriksson som höll ett mycket fint tal på temat kvinnors vrede.

Såväl konstverket som namnet har fått mycket kritik på insändarsidan i Smålandsposten, av skäl jag inte tänker gå in på här. Däremot tänkte jag dela med mig av mina tre minuter. Här är mitt tal till Elin Wägner!

Jag tänker ställa mig utanför debatten, inte presentera några synpunkter över huvud taget, vare sig på själva konstverket eller på dess namn. Som före detta språkforskare har jag däremot fascinerat och på avstånd följt debatten kring namnet Pissed Elin.

Tänk att språk kan väcka så mycket känslor! Egentligen handlar det ju bara om ljud som vi producerar med våra kroppar, eller om bokstäver på ett papper eller en skärm.

Att det är så blev väldigt tydligt för mig under mina år som lingvist, inte minst när jag studerade engelska svordomar. Ordet pissed fanns med i min undersökning, och medan jag analyserade texterna, tappade svordomarna jag utforskade alltmer sin känslovalör. De blev bara forskningsobjekt, som jag klassificerade – utifrån ordklass och satsdel, betydelsefunktion och könsperspektiv. Pissed: adjektiv eller passivt verb, attributiv eller predikativ?

Men på något sätt känns det helt rätt att namnet Pissed Elin väcker så mycket känslor. Diskussionen är lite som en reflektion av Elin Wägners eget liv. Ett liv som på många sätt kännetecknades av hennes förmåga att just väcka känslor – genom de bokstäver, ord och meningar hon använde i sina många texter.

Debatten reflekterar också Elins starka känsloengagemang – för jämställdhet mellan könen, för barnen, för freden, för miljön. 

Elin Wägner stred under många år för en bättre värld. Och hennes långa kamp får mig att tänka på begreppet ”aktivt hopp”, myntat av den amerikanska författaren, ekologen och miljöaktivisten Joanna Macy. Macy menar att vår kamp för en bättre värld ofta hämmas, genom att vi bara orkar kämpa när vi känner oss hoppfulla. När vi tror på att det som vi hoppas på verkligen kommer att lyckas.

Aktivt hopp däremot handlar om att fokusera på vad vi verkligen vill ska hända, oavsett hur sannolikt det är att det kommer att lyckas. Och att agera i den riktningen, att fortsätta kämpa, även när det ser alldeles hopplöst ut.

Det var säkert mycket som såg ganska hopplöst ut i Elin Wägners värld, precis som i den värld vi lever i nu, där vi ständigt matas med skrämmande rapporter om klimathot, flyktingkatastrofer och orättvisor av olika slag.

Men precis som Elin Wägner måste vi fortsätta kämpa, oavsett hur hoppfullt eller hopplöst det känns. Vi kan alla bidra med små pusselbitar. Vi kan alla ta små steg. Vi kan välja att hoppas. På en grönare, skönare, mänskligare värld.

Maria

Poddavsnitt 42: Vattnet som inte rinner kan man inte dricka. Ett samtal med Sokol Demaku

Äntligen poddags igen! I det fyrtioandra avsnittet bjuder jag in till ett samtal med Sokol Demaku, som tillsammans med sin familj flydde från krigets Kosovo, där han hade jobbat som journalist och lärare. År 2000 kom Sokol till Sverige, och här har han byggt upp ett nytt rikt liv – som lärare, översättare och författare.

Vårt samtal handlar om hans spännande livsresa, om mer eller mindre lyckad integration, om att brinna för två olika kulturer och om betydelsen av att hitta meningsfull sysselsättning. I poddavsnittet nämner jag Soran Ismails Sommarprat, som du hittar här.

Maria