När det vänder – än en gång

Sommaren. Den som ska vara så där idyllisk och underbar. Då alla är glada och lätta om sinnet. Många förväntningar att infria. Ibland blir det inte alls som man tänkt sig.

Sommaren för två år sedan skulle vara just sådär skön som jag vant mig vid under några år, men blev något helt annat. Jag drabbades av någon sorts existentiell ångest. Ifrågasatte det mesta i mitt liv utom det yrkesmässiga. Var ett kort tag på randen till att lämna allt jag älskar. Hittade tillbaka till kärleken – till mannen och barnen, till huset och byn. Och sedan dess har jag inte tvivlat på att det är här jag hör hemma. Med mannen som jag är så olik men ändå delar de flesta grundläggande värderingar och en mer än tjugoårig historia (förutom tre av fyra barn) med.

Förra sommaren förmörkades bara någon stund då och då av ett lätt stresskav över kursen som skulle vara färdig att släppas i september. Men Den inre kompassen blev klar och sommaren gick till historien som en av de bättre i mitt liv.

Så kom sommaren 2018. Herregud. Jag hade trott att det inte kunde bli värre än 2016, men det kunde det. Den här gången var det inte mina egna livsval som stod i centrum utan något mycket större. Sommaren då somliga bara njöt av den ständigt skinande solen och de varma baden gick jag i nästan konstant skräck och sorg över världen, över vad som händer med den, över att vi fortfarande vägrar inse fakta och ställa om. Fick svårt att andas, svårt att glädjas, svårt att tänka på något annat. Jag hamnade i det där jag själv trodde att jag kommit från – uppgivenhet och hopplöshet. Helvete också, det går inte.

Idag har jag börjat jobba på allvar efter åtta veckors ledighet (avbrutet en stund då och då för poddande och översättande). Jag älskar känslan av ett oändligt sommarlov med alla barnen, att det jag inte gör idag kan jag göra i morgon. Men just den här sommaren kanske det var lite för länge. Evighetslovet gav lite för mycket utrymme för grubblande. Eller så var det just vad jag behövde.

Två av mina livsdeviser var i alla fall som bortblåsta under en stor del av sommaren. Den första, den som jag hämtat hos såväl min husgud Bodil Jönsson som i ett gammalt medeltida persiskt ordspråk. Stilla dig, det går över. This too shall pass. Ångest, förtvivlan, sorg, smärta, uppgivenhet blir mycket sällan konstanta tillstånd. Det lugnar vanligtvis ner sig med tiden. Jag glömde att det kunde vara så.

Och så den andra, den som blev tydlig för mig när jag utbildad mig inom Acceptance and Commitment Training (ACT). Flera känslor kan existera samtidigt. Det går att vara ledsen och orolig över världen och samtidigt tokglädjas åt allt fantastiskt som fortsätter att hända samtidigt. Jag glömde det också emellanåt.

Samtidigt som sorgen och oron finns kvar i en del av mig har jag börjat hitta tillbaka till lugnet och livsglädjen, precis som jag gjorde efter den där sommaren för två år sedan. Mycket beror det på boken jag översätter, Active Hope – how to face the mess we’re in without going crazy (av Joanna Macy och Chris Johnstone).

Arbetet har inte gått fort i sommar, men det har gått stadigt framåt. Ord läggs till ord och  texten växer fram under mina fingrar. Och sakta, sakta vänder min förtvivlan och uppgivenhet till ny beslutsamhet och aktivt hopp. Kanske är detta världens viktigaste bok just nu. För vi får aldrig sluta hoppas, aldrig sluta tro att våra val (hur futtiga de än kan te sig) gör skillnad. Det är först då det blir farligt på riktigt.

Jag vill avsluta med några ord från min dotter Sannas krönika i Smålandsposten (2018-08-16), som liksom Active Hope hjälper mig att andas lättare igen:

Så jag låter mina rötter växa djupare, väver samman mina nervtrådar med jordens även om det gör ont ibland. För när vinden och molnen äntligen drar in och vräker ur sig allt de gått och grubblat över under sommaren blir deras och markens och växternas lättnad min lättnad. När jorden läker blir jag också hel.

Maria

PS. Ibland när det känns tungt kan det vara skönt att låta sig guidas i en  meditation. Jag vill särskilt tipsa om två gratismeditationer i appen Insight Timer: Rachel Hillarys Waning Moon Prayer: Releasing och min egen Meditation för tröst och hopp.

 

Poddavsnitt 72. Att ta vara på livet, minut för minut. Ett samtal med Patrik Appelquist

I avsnitt 72 får du möta Patrik Appelquist, affärsutvecklaren som åker motorcykel, mediterar, har jobbat med gatubarn i Nicaragua och just nu inreder en husbil att bo i. Kärleken till kontrasterna – att inte låta sig fackas in utan få bejaka alla olika sidor av sig själv – är något vi pratar om i vårt samtal, som också bland annat handlar om idéförverkligande och kreativa processer, socialt företagande, ohållbara arbetssituationer, vad rikedom egentligen är, Vipassanaretreat och om att skapa sig ett liv där det alltid finns utrymme för att utforska nya områden.

Att odla squashen och själen

Just nu befinner jag mig på en plats som har blivit nästan som ett andra hem: vandrarhemmet på norra Öland där jag de senaste fem åren har ägnat några dagar varje år åt att boosta mitt skrivande.

Det är en ynnest att gång på gång få återvända till en plats där jag å ena sidan kan släppa alla vardagsmåsten – jag kan äta vad och när jag vill, jobba var och när jag vill, sova när jag känner för det – och samtidigt vara så trygg och invand att jag inte känner något större behov av att utforska omgivningarna. Jag kan bara gå ut i trädgården och lukta på äppelblommen, eller ta en promenad eller joggrunda på välbekanta stigar, när sittfläsket blir för tungt.

Detta innebär att jag kan fokusera på mina skrivprojekt, samtidigt som det runt omkring mig finns andra som gör likadant. Emellanåt samtalar vi – om skrivandet och livet – och ibland äter vi tillsammans. Men var och en sköter sitt. Jag behöver inte ta ansvar för någonting mer än att bjuda in till skrivdagarna.

I år tror jag att jag behövde min lilla miniretreat mer än på länge. Det har varit ganska tunga vinter- och vårmånader. Ett barn har det jobbigt och jag kämpar med mitt föräldraskap. Men samtidigt som det fortfarande finns mycket som tynger, känner jag också en enorm tacksamhet över det liv jag lever, och som jag på många sätt har skapat själv.

Jag får lov att ägna den här våren åt tre stora passioner:

Odlingarna, där jag i rask takt utökar mina domäner. Egentligen var det ett poddavsnitt om en dystopisk framtid som satte ordentlig fart på mitt intresse, men snart övergick den negativa drivkraften till lust och nyfikenhet att på ett allt bättre sätt utnyttja våra 3000 kvadratmeter tomt, i små steg. Året som gått har vi varit självförsörjande på morötter och vinbärssylt fram till mars, och i frysen ligger fortfarande burkar med svamp och spenat. I år har jag grävt nya land, bland annat för potatis, med målet att så småningom klara oss helt själva där också. Jag har blivit mer våghalsig och odlar inte bara sådant jag vet funkar, som squash och spenat, utan experimenterar i år även exempelvis med pumpor odlade i halmbäddar liksom vattenmeloner. Mitt sällskap i lurarna är just nu ofta odlardrottningen Sara Bäckmo, som jag ska poddintervjua om ett par veckor.

Jag odlar, alltså finns jag till. 

Kuddvirkandet, som tog fart sedan jag i sociala medier lagt ut en bild på en meditationskudde jag i julas virkade till mig själv av trasor och fyllde med gamla kläder och tygspill. Nu har jag virkat femton kuddar till och så fort jag tror att beställningslistan är på väg att vara avbetad kommer det in nya önskemål. Varje kudde är unik, med ett eget namn, och till hundra procent gjord av återvunnet material. Handarbetandet är en gammal tonårspassion som jag tappade bort för många år sedan, och jag mår gott av göra något så praktiskt, med mina händer, som motvikt till arbetet med hjärna och dator. Dessutom ger detta mig  ytterligare ett utlopp för min skaparlusta, vid sidan av skrivande, poddande, kursskapande och meditationer. Familjen delar dock inte min passion, och när jag och de minsta hälsade på storasyster på Gotland förra helgen gömde de min virkning och fick mig att känna mig nästan som en alkoholistmorsa … 🙂

Jag virkar, alltså finns jag till.

Och så romanenKantstötta porslinsugglors paradorkester, uppföljaren till debuten Lex Katarina. Jag påbörjade den här på Öland för nästan exakt ett år sedan och nu håller den på att få sin slutfinish. Den märkliga titeln kom till mig en kväll när jag höll på att somna, och den skapade först lika delar förundran och förvirring. Men det dröjde inte länge förrän jag tillsammans med min äldsta dotter hade löst mysteriet, och nu finns här alltså en trehundrasidorshistoria – om kantstötta människor, familjerelationer, psykisk ohälsa och samtalets läkande kraft – som jag tycker så mycket om att jag knappt kan bärga mig innan jag får släppa ut den till omvärlden.

Jag skriver, alltså finns jag till.

Allt detta, som gläder och utvecklar mig på så många sätt, får ta stor plats i mitt liv just nu. Jag måste nästan nypa mig lite ibland för att fatta att det är sant. Att det dessutom är jag själv som har skapat förutsättningarna. Så blev det när jag slutade leva efter andras förväntningar och i stället började följa mitt hjärta.

Hur odlar du din själ? Kommentera gärna!

Maria

Poddavsnitt 45: Att hitta sin inre guru. Ett samtal med Katinka Wallner

Det har blivit dags för poddens fyrtiofemte avsnitt, ett samtal med författaren, föreläsaren, kursledaren och vägledaren Katinka Wallner. Katinka har gått i väggen flera gånger och levt med skyddad identitet under tio års tid.

Hon har också tagit sig upp igen, gång på gång, läkt sina sår, hittat tillbaka till livsglädjen och sin stora livsuppgift – att på olika sätt inspirera andra människor att hitta sin inre guru.

Vi pratar om självförtroende och självkänsla, om rädsla och skam, om energier och medialitet, om tankens och skrivandets kraft och mycket annat.

Maria

 

Att återerövra en identitet

Inlägg från min författarblogg Skrivluft

Såhär runt årsskiftet brukar jag varje år göra ett litet bokslut, blicka tillbaka på året som gått och se fram emot det som komma ska. Till min hjälp har jag inspirationsmaterialet Unravelling Your Year, skapat av Susannah Conway, och i år jobbar jag med hennes (gratis nedladdningsbara) häfte för fjärde året. Det är ett ganska omfattande material, men jag trivs med att verkligen grotta ner mig i en massa reflektionsfrågor som ger perspektiv och lärdomar utifrån på det som varit och energi att nyfiket visionera kring vad det nya året skulle kunna föra med sig.

2016 har varit ett omvälvande år för mig, på många plan, med både djupa dalar och höga berg. Men för att här fokusera på det som handlar om just skrivandet så är 2016 året då jag så smått började återerövra en författaridentitet som jag under en tid nästan tappade bort, när refuseringarna av min roman började droppa in där under våren 2015.

Skrivluft - nattugglorVid det laget hade jag arbetat med mitt manus till Lex Katarina i nästan två år. Idén kom redan under min mammas demenssjukdomstid flera år tidigare. Jag ville skriva en bok jag själv saknade, om det jag upplevde. Att vara en del av sandwichgenerationen, klämd mellan kraven från små barn och en åldrande förälder, vid sidan av alla andra krav på att vara duktig på jobbet, en bra fru, en god vän, träna och ha ett fint hem. Jag ville skriva en bok om otillräckligheten, skulden och skammen – i synnerhet när den där närheten mellan barn och förälder inte är sådär självklar som man kanske förväntar sig – men också ge glimtar av vardagsglädje, utveckling och försoning. En bok som både kunde ge igenkänning, tröst och hopp. En bok som kunde beröra. När min mamma dog 2012 fick jag äntligen slutet på boken.

I juni 2013 drog jag igång, under en skrivretreat i Älvdalen. Jag skrev och jag skrev och förundrades över hur lätt det gick, och hur roligt det var – trots att ämnet var så tungt. Jag manglade mitt manus genom testläsare och lektör. Skrev och skrev om. Strök och utvecklade, utifrån såväl eget huvud som andras förslag.  Skrivluft - slutmanus

Det hände mycket spännande under skrivprocessens gång. Jag kände att jag ville ha en bild på varje karaktär. Min metod var att bildgoogla på ”Vem är du, X?” för var och en, och sedan scrolla tills jag hittade en bild som stämde med vad jag sökte. Huvudpersonen, Katarina, hittade jag senare i en tidning. Professor i filosofi var hon i verkligheten, och gissa om jag blev förvånad när ”min” Katarina en dag visade sig planera en kurs i mitt älskade Mundekulla Retreatcentrum tillsammans med en av mina vänner, också han filosof!

Under en tågresa jag gjorde dök plötsligt Katarinas man upp och berättade att han inte hette Jonas, som jag tänkt mig, utan Jens. En gång när jag körde fast gjorde jag – efter ett tips mot skrivkramp – en intervju med Katarina och bad henne själv berätta hur jag skulle komma vidare, vilket hon mycket tjänstvilligt gjorde. Mitt under skrivandet av scenen där den dementa mamma Eivor dör var jag plötsligt tvungen att åka till dagis och hämta minstingen – en ganska absurd känsla.

Skrivlut - manus på väg

Under nästan två års tid levde jag och andades tillsammans med Katarina, Eivor, Jens, Filippa, Melker, Fabian, Jessica och alla de andra i min bok. I mitt huvud hade de alla fått liv. Tänk att jag snart skulle få se dem bli levande på riktigt!

Och så blev min baby ratad. Det var som att något lite grann gick sönder där i mig då, för snart två år sedan. Jag hade lagt så många timmar och investerat så mycket energi i projektet, och det var med glädje och stolthet jag postat paket efter paket till ett antal stora och medelstora förlag. Äntligen var det dags att skicka min baby ut i världen! Självklart visste jag att risken för att bli refuserad var stor, men ändå. Jag hade ju fått flera noveller antagna, jag hade fått så mycket positiv respons på blogginlägg och annat jag skrivit. Dessutom hade jag ett ämne som var nytt och – i mitt tycke – skulle kunna väcka intresse hos många. Nog skulle någon förstå att det här var en bok som behövde ta sig igenom födslokanalen?

img_0213Under mina många besök i huvudstaden, där jag en period jobbade för dåvarande Högskoleverket, gick jag ofta förbi Bonniers stora skyltfönster. Det hade varit så lätt att föreställa mig hur min bok skulle vara en av dem som stod där. Och inte hade jag några som helst problem med att se mig själv i morgonsoffan på TV4 heller… ”Jo, Maria, vill du berätta, vad innebär det att leva i sandwichgenerationen?”, skulle Tilde de Paula eller Peter Jidhe fråga mig.

Jag minns när första refuseringsmejlet kom. Jag satt på ett av mina favoritcaféer och jobbade. Pirret i magen. Skulle jag våga öppna? Tänk om… Och så innehöll det bara ett standardsvar:ska%cc%88rmavbild-2017-01-14-kl-23-33-50

Jo, det sved förstås, men ”Ja, ja”, tänkte jag. ”Det är säkert någon annan som fattar. Tänk på att Astrid Lindgren och J.K. Rowling också blev refuserade i början av de första förlagen som de skickade sina manus till.” Månaderna gick och mejlen fortsatte droppa in. De första gångerna öppnade jag lika pirrig och förväntansfull som där på caféet. Men för varje negativt svar sjönk mitt mod. Och samtidigt började jag bli lite luttrad. Jag var inte längre förhoppningsfull när jag klickade på Öppna mejl. Jag visste vad som skulle stå där. Ännu ett nej. Och ännu ett. Och ännu ett.

Efter ett drygt halvår hade jag fått svar från nästan allihop. Ett förlag har fortfarande inte hört av sig efter snart två år. Nähä, det var inte meningen att det skulle bli en bok. Och så blev den liggande och skavde i byrålådan. Det var inte så att jag inte skrev alls under den här tiden. Massor av noveller producerade jag och flera blev antagna, min dotter och jag fick vår första barnbok om Lovis Ansjovis antagen, och jag startade ännu en blogg, men Lex Katarina ville jag helst inte tänka på. Att ge ut den själv kändes som ett nederlag. Hur skulle det då bli med det där skyltfönstret hos Bonniers, som jag hade visualiserat?

ska%cc%88rmavbild-2017-01-15-kl-00-02-59Ända till i somras. Det hände förstås på ett fik – det är ju där mycket i mitt liv utspelar sig. Jag hade rymt hemifrån en dag för att småpyssla med några olika jobbprojekt i sällskap med min dotter Sanna (som jag har skrivit Lovis-boken tillsammans med). Hon höll precis på att göra klart webbplatsen för sitt nystartade Vide Förlag, där hon publicerade en roman hon översatt, Det som andra inte ser av Al Brookes. När jag såg hur proffsigt det blev, och hur enkel utgivningsprocessen var, blev det självklart för mig att det var så jag också skulle göra.

on-the-tableJag bestämde mig för att plocka upp mitt manus igen under en skrivhelg på Öland i oktober, gå igenom det ytterligare en gång med nya ögon – det var ju 1 1/2 år sedan jag senast läst. Sanna hade lovat att hjälpa mig med inlaga och omslag, som hon just skapat för boken hon översatt, och där på Öland fick hon den galna idén: ”Tänk om vi kunde bli klara till Kronobergs bokmässa om en månad?” Så drog familjeverkstan igång. Jag läste och ändrade. Min man korrläste. Sanna målade akvarell till omslaget utifrån mitt önskemål och skapade en fin logga till mitt eget Kompass Förlag.

logga

Vi gjorde provtryck och jag läste hela boken högt för mig själv. Det är lättare att lura ögonen än öronen, som Martina Haag (som gör samma sak med sina manus) sa i podcasten Konversation nyligen. Nya korrekturfel korrigerades. En dag fanns den plötsligt där. Min färdiga roman.

img_7489Mitt i värsta julstöket tog ett antal av mina vänner och bekanta, alltifrån en grundskolekompis till nyfunna författarkollegor, sig tid i komma och fira den lyckliga tilldragelsen med mig. Vi åt saffranscheesecake och lussebullar, drack glögg, lekte Babel, där min vän Sara intervjuade mig om den långa resan. Och jag fick signera massor av böcker. Tänk att så många hann och ville komma och glädjas med mig!

dsc_0001Under veckorna före jul skickade jag massor av bokpaket, gjorde hemleveranser och tog emot beställningar på mina olika cafékontor (tillsammans med en och annan trevlig fikastund). Mitt i glädjen var jag livrädd. Tänk om ingen skulle tycka om min bok! Och det var så gruvligt tyst de där veckorna. Ingen som hörde av sig… Jag minns att jag sa till Sanna att jag skulle vilja bränna upp alla böckerna.

Men så kom jullovet och små fantastiska meddelanden började strömma in. Och det har bara fortsatt. Boken har väckt skratt och tårar, gett igenkänning och berört. Här är några exempel:

Så bra språk, upplägg, läsdriv och känsla!

Just läst ut Lex Katarina och fnissat och gråtit en skvätt för jag kände igen så mycket om hur det är när ens mamma börjar bli dement och den oro och kaos som följer med när “glömskan” tar över. Det är en hemsk tid och Maria Estling Vannestål har fångat de känslorna så himla träffsäkert.

framsidaBoken är mycket välskriven och har ett underbart språk som man lätt försjunker in i. Jag rekommenderar den varmt till mina vänner och kommer att prata om den vid vår nästa bokcirkel.

Tack för ömsom tårar, ömsom skratt. Lex Katarina är en bok om vardag som ställs på ända och samtidigt fortsätter alldeles som vanligt, om sorg, otillräckligt, stress, glädje, krav som inte går att leva upp till och om kärlek, sammanhållning och oväntat ärliga och läkande möten. Om alldeles vanliga människor och inga spektakulära händelser alls men ändå svår att lägga ifrån sig. Tack för att jag fick följa med en bit på resan, hoppas få möta (några av) karaktärerna igen i sinom tid!

En pärla bland det egenutgivna! Ett utsnitt ur livet. Skildrat med krass uppriktighet och utan att gömma undan det svåra och obehagliga. Samtidigt genomsyrat av så mycket mänsklig värme. Även omslag och sättning är så utmärkt gjort. Allt stämmer. 

Nu spelar det liksom ingen roll vad som händer. Jag har nått mitt mål. Jag är lycklig. Och som om det inte vore nog så fick jag häromdagen ett alldeles fantastiskt mejl. Lex Katarina är nominerad till Selmapriset 2017, för egenutgivna böcker! Det är mer än vad jag någonsin hade vågat drömma om, och en fantastisk seger efter alla refuseringar.

ska%cc%88rmavbild-2017-01-15-kl-00-26-50

Nu är det dags att låta boken flyga ur boet på riktigt. Boken ska anmälas till Bibliotekstjänst, den här veckan har jag gjort två intervjuer för reportage i lokaltidningen och en veckotidning. Bokbloggar ska kontaktas. Ett bokcirkelpaket med mängdrabatt och reflektionsfrågor ska tas fram. Föredrag och uppläsningar är inbokade (närmast under Kulturnatten i Växjö den 28 januari då jag har två programpunkter med koppling till boken) och förhoppningsvis vill fler höra om min resa under rubriken ”Att skriva är att andas”. Det finns mycket man kan göra även utan en stor marknadsföringsbudget, och det mesta är roligt och givande.

11325536_10205181436548881_1427524426_nEn sen kväll, när jag var på väg in i sömnen kom plötsligt en märklig titel flygande. Jag var tvungen att gå upp och skriva ner den, och nu har en ny romanidé börjat ta form. Där kommer vi troligtvis att få möta några av karaktärerna från Lex Katarina igen, som flera av mina läsare har önskat. Men den boken har jag lovat att inte börja skriva på förrän under nästa Skrivhelg på Öland i slutet av maj! 🙂

Ett annat sätt att fortsätta återerövra min författaridentitet under 2017 är den kurs i kreativitet, The Artist’s Way, som jag nyligen påbörjat. Det här blogginlägget är faktiskt ett resultat av den kursen. Jag är just nu på en ”Artist’s Date” med mig själv, mitt i lördagsnatten. Med datorn, levande ljus och fin musik på Spotify. Mer om den kursen ska jag berätta en annan dag.

Till sist, och till dig som bär på en skrivdröm, våga tro på det du gör och GE INTE UPP! Det kanske inte blir precis som du tänkte dig från början, men det kan bli väldigt bra ändå.

Maria

Tack Livet!

Den här hösten har varit tuff på många sätt. För mycket jobb för både mig och min man. För lite fokus på relation och fysisk aktivitet. Två veckors ovisshet i väntan på besked om en hudförändring skulle innebära ett nytt besök i cancerhelvetet för mig efter fjorton år. En svärmor som kämpat med en egen cancerbehandling. Grymhet, elände och den ena absurditeten efter den andra i världen runtomkring.

Extra viktigt då att inte tappa bort tacksamheten. För det finns ju så mycket fint där också, mitt ibland det mörka, så mycket att glädjas åt. Mycket har jag fångat i tacksamhetsdagböckerna – en aktivitet jag ägnat mig åt i stort sett varje kväll under tio års tid.

ma%cc%8abrabo%cc%88cker

Min poddgäst Anna Lovind gav också en extra skjuts åt tacksamheten under decemberdagarna fram till jul, genom sin Instagramutmaning: #24momentsofgratitude. Här har jag samlat alla mina 24 tackbilder med tillhörande kommentarer. Kanske kan de inspirera dig att fundera över vad du själv är tacksam för?

Day 1. Today I’m grateful that – after three days in bed with a cold – I had the strength to go outside and capture this fabulous December morning.

1

Day 2. Today I feel very grateful to myself for listening to my inner voice some years ago, leaving a career in Academia for a freer and more creative life. This autumn has sen the birth of a children’s book (written with my daughter), my fifth published short story (in an anthology) and my first novel.

2

Day 3. Warming my cold feet in home-knit wool socks by the fire after four hours of book selling at a Christmas market.

3

Day 4. I’m so grateful to have a daughter who is at the same time my writing colleague and my best friend.

4

Day 5. How a few words on a piece of paper from the doctor can make all the difference between Life and Death. Fourteen years ago I faced Death. The last two weeks I have dreaded history repeating itself. Today I celebrate Life.

5

Day 6. Today I’m grateful to spend an evening with my soon-to-be fifteen-year-old and learn about her YouTube-world.

6

Day 7. I’m happy to be surrounded by so many loving and supportive people, cheering me on no matter how crazy projects I embark upon. My tribe.

7

Day 8. Even a really lousy day has its beautiful moments. Such as a nice sharing with a favourite long-time-no-see friend on Skype when we couldn’t get together IRL.

8

Day 9. The fire burning inside.

9

Day 10. I simply love this time of the year. The smells, the gentle light from the Christmas lamps, the candles, tea by the fire, baking with my kids. Those things.

10

Day 11. Release party for my first novel! So happy about all the friends that managed to find a little time slot at this hectic time of the year to come and celebrate with me.

11

Day 12. The crisp air, the sun, the blue sky. And I have given myself a life where I have the opportunity to go outside and enjoy all this beauty on an ordinary Monday morning.

dsc_0002-1

Day 13. It’s the most wonderful smell of the year…

dsc_0007-1

Day 14. A moonlit walk from the bus, then coming home to this.

15870552_10209477959359266_267270762_n

Day 15. Tucked up in bed with saffron cheesecake and my eleven-year-old in front of our favourite pre-Christmas TV program.

ska%cc%88rmavbild-2017-01-03-kl-16-47-03

Day 16. My clan.

12434489_10154674617469368_360103338_n

Day 17. Bringing on the tradition from my childhood to my own children.

15577596_10209334004800492_389553647_n

Day 18. My best teacher of gratitude for the simple things in life.

15870866_10209477958999257_630991999_n

Day 19. The true wonder of having a job that I love so much that even though I have to work late hours all the way up until Christmas, I enjoy every minute of it. (Foto: Malin Enestubbe)

53

Day 20. Weeping with joy, finally leaving the feeling of failure behind.

20

Day 21. In the midst of all the hustle and bustle I’m totally calm. Ra Ma Da Sa.

dsc_0004-kopia

Day 22. My best teacher in the art of following your heart and going your own way. I’m so grateful that today I’ve been a mother to this amazing little person for fifteen years.

15841639_10209477958159236_1769241786_n

Day 23. A windy evening walk with my firstborn. In nine days she’ll be off to Scotland with a one-way ticket. I’m so grateful that she still chooses to come home to us for stop-overs on her adventurous journey through life.

15841303_10209477957359216_782293169_n

Day 24. Christmas. Family. Home.

15841592_10209477956399192_1985635611_n

Maria

Poddavsnitt 40: Att ta små steg och ha roligt under tiden. Ett samtal med Amanda Martling

Här kommer min dan-före-dopparedan-klapp! Drömmen om Målajords fyrtionde avsnittet är också årets sista, och det bjuder på ett samtal med Amanda Martling. Amanda jobbar med miljöfrågor inom Västra Götalandsregionen, är aktiv i Omställningsrörelsen och har varit redaktör för boken Sånger från jorden.

Vi pratar om skillnaden mellan hoppfullhet och aktivt hopp, om att jobba för en bättre värld och få högre livskvalitet på köpet, om plus och minus med att bo i kollektiv och mycket annat. Välkommen att lyssna!

Maria