Poddavsnitt 40: Att ta små steg och ha roligt under tiden. Ett samtal med Amanda Martling

Här kommer min dan-före-dopparedan-klapp! Drömmen om Målajords fyrtionde avsnittet är också årets sista, och det bjuder på ett samtal med Amanda Martling. Amanda jobbar med miljöfrågor inom Västra Götalandsregionen, är aktiv i Omställningsrörelsen och har varit redaktör för boken Sånger från jorden.

Vi pratar om skillnaden mellan hoppfullhet och aktivt hopp, om att jobba för en bättre värld och få högre livskvalitet på köpet, om plus och minus med att bo i kollektiv och mycket annat. Välkommen att lyssna!

Maria

Flow i den öländska höstskrivbubblan

Inlägg från min författarblogg Skrivluft

Så är jag här igen, på norra Öland, för att tillsammans med sju andra skrivglada kliva in i en skön bubbla för en helg. Det är fjärde gången gillt och första besöket på andra sidan sommaren, mitt i oktoberhöst, med gråmulen himmel och vinden som viner runt knutarna och blåser in i mina öron under promenaden ut till ”min” fyr, den som inspirerade mig till min första novell, ni vet. Den där novellen som fortfarande ligger i byrålådan.

14686107_10208762241306762_193269063_n

I den lådan ligger däremot inte längre mitt romanmanus. Efter ett och ett halvt år och ett tiotal refuseringar – vilket ledde till att romanskrivarluften fullkomligt gick ur mig – har jag äntligen vågat mig på att plocka upp det igen. Och för första gången på denna långa tid känner jag massor av glädje, hopp och tillförsikt.

14699812_10208762229506467_1372686008_n

Egentligen hände det redan i somras, när jag en dag rymt hemifrån för att caféjobba med min dotter Sanna. Hon hade precis fixat till hemsidan till sitt nystartade Vide Förlag, där hon publicerar översatt engelskspråkig skönlitteratur av hög kvalitet, och jag insåg hur otroligt bra det kan bli när man ger ut böcker även utan ett stort förlag i ryggen. Det var där och då jag bestämde mig för att strunta i den andra förlagsrunda jag hade tänkt inleda. Göra det själv i stället. Styra hela processen.

14694810_10208762242866801_183536555_nSedan dess har det hänt så otroligt mycket annat, utgivning av vår gemensamma barnbok om Lovis Ansjovis, arbetet med min podcast, Drömmen om Målajord och webbkursen Den inre kompassen, som förhoppningsvis kommer att släppas i början av nästa år, för att bara nämna några av alla projekt. (Med sig till Öland hade förresten en av mina skrivkompisar senaste numret tidskriften Yoga World, där de tipsat om min podd!) Romanen har fått ligga kvar bland sockarna i lådan sedan den där dagen på caféet.

Samtidigt har jag hela tiden vetat att det var här, på Öland i oktober, som jag skulle sätta igång. Och precis som alla andra gånger jag åkt hit har mitt flow kommit som på beställning. Jag skulle alltså gå igenom hela manuset ännu en gång (efter alla miljoner rundor med texten innan jag skickade till förlag). De första sidorna gick trögt, tog flera timmar, men sen gick proppen ur.

14717072_10208749423826333_4197276244420812533_n

Nu har jag varit här i ett och ett halvt dygn, druckit löjligt många koppar te, redigerat snart en tredjedel av boken och planerat omslag tillsammans med Sanna som hjälper mig med formgivningen – det kommer att bli sååå fint! I takt med att jag blir färdig med kapitel efter kapitel skickar jag dem till min snälla språklärarmake som omedelbart hörsammade mitt hjälpbehov och korrekturläser en sista gång. Nu händer det. ÄNTLIGEN!

Maria

Poddavsnitt 35: I kontakt med naturen. Ett samtal med Kim Falck

Avsnitt 35 bjuder på ett möte med bergsguiden Kim Falck. På nittiotalet hamnade Kim i södra Frankrike, där han spelade rugby och jobbade med lite av varje, tills han för ett antal år sedan utbildade sig för att kunna ta med människor på guidade vandringar i Pyrenéerna.

Idag lever han i bergen med sin franska fru och deras barn, ständigt nära naturen, och med vandringen som såväl sitt arbete (www.propy.se) som – vid sidan av andra friluftsaktiviteter – sitt största fritidsintresse.

Vårt samtal handlar, förutom om vandring förstås, om röda trådar i livet, om närvaro i nuet, om skillnader mellan Sverige och Frankrike och om att ha ett jobb som man inte skulle vilja byta ut mot någonting annat. Välkommen att lyssna!

Maria

 

Titta på himlen

Idag har jag tittat på himlen. Under shavasana, vilan efter yogan på altanen denna ljumma sent-i-september-eftermiddag. Jag ligger där på rygg och betraktar de nästan obefintliga molnskyarna. En vit flygplansröksrand. Höstlöv som träden ännu inte släppt taget om, flertalet fortfarande gröna.

14445705_10208601067597520_1879926097_n

Under dagarna på fjället hittade jag fram till en oväntat stark kärlek till naturen, den jag inte visste fanns där inuti. En kärlek till utomhusluften. Jag skrev upp tre huvudpunkter på min mentala önskelista:

Jag vill ligga mer på marken och titta upp i himlen. (Soliga dagar som idag, men också regniga dagar som på myren under vandringen.)

Jag vill äta fler måltider utomhus. (Och då menar jag inte bara i trädgården, utan ute-ute, i en skog, på ett berg, på en äng, vid en sjö, vid ett hav …)

Jag vill klättra upp på fler berg. (Små eller stora spelar ingen roll, men jag vill upp på höjderna och se ut över vidderna.)

dsc_0041

Och jag vill paddla, springa, vandra, åka skidor. Men för att inte fastna i stora planer som blir måsten och dåliga samveten tänker jag också ta tillvara de där små pyttiga möjligheterna. Som idag, när jag valde att sitta ute i stället för inne i bussväntsalen, och att yoga på altanen i stället för i vardagsrummet. 🙂

Maria

Om vandringen och livet

Här har det varit tyst. Bloggluften gick ur mig efter de två inläggen för några veckor sedan där jag vände ut och in på mitt hjärta. Vad skriver man efter något sånt? Och så kom vandringen i Jämtlandsfjällen – med utgångspunkt i Kajsa Ingemarssons bok Isobels vandring – fyren som lyst där i mitt mörker hela sommaren. För en vecka sedan kom jag hem från min mamma-på-rymmen-utflykt och kastades rakt in i familjekaoset, med klassmöten och barnaktiviteter och sena kvällar. Därtill intervjuer och planering inför releasefesten idag för min och äldsta dotterns nyligen utkomna barnbok Lovis Ansjovis och rockpappan. Jag är trött, så trött, men börjar landa, och vill gärna låta er vandra med mig i ord och bild för en liten stund.

dsc_0042Så vad tar jag då med mig från mina dagar i Norrland? Här några exempel:

Att jag klarar så mycket mer än jag tror. Vandringen är tuffare än jag har räknat med, men jag fixar det, både fysiskt och psykiskt, ett litet steg i taget och med vandringsstaven och mina medvandrare som stöd och energigivare. Tillsammans blir vi starka. (Och hälen stortrivs på det mjuka underlaget.)

Gott om acceptansträning. Som när jag efter åtta timmars tågresa inser att Gäddede inte alls ligger strax utanför Östersund, som jag fått för mig, utan att ytterligare tre timmars resa med minibuss14182426_10208437156419843_572700142_n ligger framför mig, och att jag varken har möjlighet att äta något eller ta det lugnt en stund på hotellrummet innan retreaten drar igång. Eller under den långa klafsiga lördagseftermiddagsvandringen på myren, med regnet strilande uppifrån och de vattentåliga vandrarkängor som till sist ger upp och fylls av väta.

En ny själssyster. Redan i minibussen på väg från tåget hittar vi gemensamma nämnare. När vi (som båda missat att man skulle anmäla om man ville bo i enkelrum, och som båda helst bor ensamma) så hamnar i samma rum inser vi att det förstås är meningen att vi ska hitta varandra. Gång på gång säger vi det: ”Vilket tur att det var DIG jag fick bo med!”. Att inte bara ha någon att dela upplevelser och tankar med på plats, utan dessutom i efterhand – någon som faktiskt var där och upplevde samma sak. Vilken gåva!

Att jag klarar av att släppa kontrollen. Helt i händerna på någon annan som bestämmer vart vi ska vandra, hur långt vi ska vandra, när vi ska pausa, när vi får äta. En utmaning för någon som jag, som är van att vara in charge, men ack så nyttigt. Facebook-detoxen från torsdag kväll till söndag eftermiddag likaså.

dsc_0040

Hur mycket av de ramar vi lever efter som bara är påhitt av oss människor. Som tiden. Under vandringarna har jag inte en aning om hur mycket klockan är från det att jag går utanför hotelldörren tills jag kliver in genom den igen sent på eftermiddagen. Så befriande att inte vara styrd av klocktiden. Samma sak med nationsgränserna. Ena dagen har vi plötsligt vandrat in i Norge, utan att märka ett skvatt.

14218111_10208442703718522_1161436397_n

Hur mycket jag tycker om tystnaden. Jag som är en pratkvarn i så många sammanhang njuter av de många timmar jag vandrar i tystnad, och väljer ofta tystnaden även när den inte är påbjuden. Maler på, steg för steg och låter tankar och känslor – inte bara behagliga sådana – komma upp till ytan och vandra vidare.

14249203_10208442703478516_1643455665_n

Vandringen som en metafor för livet. Ibland går det upp, ibland går det ner. Ibland lyser solen, ibland strilar regnet. Ibland är vyerna vackra, ibland är det mest myrmark omkring mig. Ibland hoppar jag från sten till sten i en bäck, ibland sjunker mina fötter ner i mossan. Och jag traskar på, ett steg i taget. Närvarande i allt.

14256447_10208442700478441_794748559_nAlla härliga ögonblick under vandringen. Vackra vyer från fjället, med mil efter mil utan ett spår av människor. Smaken av kall ugnspannka med jordgubbssylt i solskenet vid fjällsjön efter flera timmars vandring. Hjortronen, blåbären, det iskalla fjällbäcksvattnet i min kupade hand. Renarna som ställer upp sig och tittar ner på oss från bergskammen, den ensamma renen som (precis som geten i Isobels vandring) väntar in oss och verkar säga ”Kom igen då, ni klarar det, lita på mig!”, den färska björnspillningen vi hittar dagen då vi jobbar med våra inre vilddjur. Stunden då jag under en paus lägger mig raklång på mossan och låter regndropparna studsa i mitt ansikte. Den fantastiska dubbelregnbågen vid vattenfallet. Stunden då jag och alla mina medvandrare står högst upp på fjället, tacksamma för det vi fått släppa taget om där på berget. Kajsas fina guidade meditationer och uppläsningar ur Isobel – till levande ljus och doften av rökelse på hotellet.

Och så det kanske viktigaste av allt:

14256750_10208442702158483_1669715259_nEn ny nyckel till hur jag vill leva mitt liv framöver. Dagarna på fjället ger mig insikten om att jag vill ha mer natur och utevistelse i mitt liv, ensam och – framförallt – tillsammans med min man och resten av min familj. Jag tror att det är kittet som kan foga oss samman igen efter den här sommaren.

Fjällvandringen har knutit ihop min sommarsäck på ett väldigt fint sätt. Den förstärkte somligt som jag redan kommit till insikt om, och den gav nya nycklar. Nu högläser jag Isobels vandring för mina döttrar om kvällarna och så har jag tagit med mig ett stycke magi från fjällvidderna ända in i vardagslivet på småländska landsbygden.

Kram!

Maria

När mörkret blev min vän – på riktigt

Maria sjön 1
Foto: Maya Vannestål

Mitt blogginlägg häromveckan – Hello darkness, my old friend, där jag berättade om en psykiskt ganska påfrestande sommar – fick mer spridning och respons än något jag tidigare skrivit på webben. I sommar har jag gjort allt det där som jag såväl vet, i synnerhet efter min utbildning i ACT (Acceptance and Commitment Training), inte fungerar nåt vidare: förtvivlat, kämpat emot, flytt, tappat hoppet. Ibland behöver vi påminnas om att vi inte är ensamma om att reagera så, att vi alla är människor. Och det är gott att veta. Tack alla som läst, delat och kommenterat i olika sammanhang!

Så, är bluesen över för den här gången? Både ja och nej. Den senaste veckan har det hänt så mycket – såväl utanför som inuti mig – att jag skulle vilja dela med mig till dig, med förhoppningen att det, liksom det förra inlägget, kan ge en smula tröst och hopp.

****

DSC_0039 kopia

På ett yttre plan inträffade fyra händelser:

(1) Jag hade ett långt och djupt samtal med min man, som jag inte riktigt har klarat av att kommunicera med under sommaren, eftersom delar av det jag känt legat så nära oss och vår familj att det blivit för smärtsamt. Under det samtalet förstod jag vidden av hans kärlek – och min – trots våra många olikheter.

(2) Min äldsta dotter kom hem från Mundekulla Retreatcentrum, där hon volontärjobbat under sommaren. Det blev fler långa djupa samtal, vi mediterade och lade Tarotkort tillsammans (ja, ja, du som tycker att allt sånt luktar spåtant och hokus pokus får ha överseende – för mig är korten intressanta verktyg precis som reflektionsfrågor och annat som hjälper mig att tänja på mina tankegränser).

DSC_0071

(3) Jag lyssnade på en poddintervju i Värvet med Miriam Bryant, vilket gav mig ett nytt perspektiv på att ”må dåligt”. Att acceptera att det händer i våra liv emellanåt är en sak. Att som denna härliga unga människa (i min dotters ålder) på allvar omfamna det dåliga måendet och tycka att det är fantastiskt, det är något helt annat. Plötsligt kunde jag känna att, ja, så är det ju. Lite som de alltför ofta citerade orden i Hjalmar Söderbergs Doktor Glas (jag har hört dem i mer än ett Sommar-prat det här året):

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.

Skillnaden är bara att den där kontakten i det här sammanhanget är den med mig själv, inte med någon annan. Det handlar om att verkligen LEVA och känna. Med allt vad det innebär.

IMG_0778

(4) Och så kom det ett nyhetsbrev från min stora inspirationskälla, Kajsa Ingemarsson (poddgäst 17), som jag ska fjällvandra med i nästa vecka. Orden som gick rakt in i hjärtat. Som hjälpte mig att förstå mer av vad det är som pågår i mig än vad jag själv kunnat sätta ord på. Som både förtydligade och gav hopp.

Jag inser att jag precis som Kajsa beskrev i sitt nyhetsbrev har levlat upp nu, tagit ett nytt steg i mitt medvetande. Under en massa år har jag jobbat med min personliga utveckling, där fokus varit på att jag ska trivas så bra som möjligt. Det kan stundtals vara smärtsamt, men gör ofta inte lika ont, eftersom man ändå så tydligt kan se hur det liksom blir roligare att leva när man blir bättre på att lyssna på sig själv. Och det är ett viktigt steg, för utan att ha gått igenom det tror jag att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att överhuvudtaget kunna lyfta blicken och se bortom egot.

DSC_0016Det jag nu håller på med handlar om expansion, ett expanderat medvetande, där det inte längre bara är fråga om mig och mitt välmående utan också om min plats i världen – och mitt bidrag till den. Hur vill jag leva för att verkligen komma till min rätt, på alla plan? I det finns inte bara välmående. Att ha ett expanderat medvetande innebär också att jag inte längre – som väldigt många av oss – stänger av det som händer i världen för att jag inte orkar ta in det. Jag tillåter mig att på allvar sörja och förtvivla, att som Anna Lovind (poddgäst 5) skrev i sitt nyhetsbrev, låta hjärtat gå sönder. Men jag stannar inte där och låter känslan av uppgivenhet få bo kvar i bröstet för evigt. Framförallt bor den där inte ensam. Där finns plats för solglitter också.

DSC_0003

Kajsa beskriver den här expansionsprocessen i ett antal steg, som förstås också kan appliceras på den lite mer ”lighta” version av utveckling jag gått igenom tidigare:

rädsla -> motstånd -> uppgivenhet -> neutralt betraktande -> nyfikenhet -> glädje -> hänförelse

När jag plockar fram hjärnan en stund och analyserar, konstaterar jag att jag för ungefär en vecka sedan började förflytta mig från uppgivenhet till neutralt betraktande, men redan nu kan jag börja känna av den där nyfikenheten och till och med glimtar av glädje och hänförelse. Samtidigt som mörkret och förtvivlan finns kvar och gör mig till en hel människa. Precis det vi pratar om i ACT.

IMG_0807En annan insikt är att under mina riktigt tunga perioder tidigare i livet har mörkret i mig alltid haft en tydlig yttre orsak: otrivsel på jobbet, min vidbrändhet, min hudcancer, oro när min äldsta dotter mådde fruktansvärt dåligt, min mammas demens. Den här gången tog mörkret mig på sängen, mitt i en sommar jag trodde skulle bli sådär ljuvlig som mina somrar faktiskt har varit de senaste åren. Det tycker jag är intressant. Förmodligen var jag väl helt enkelt redo nu. Någon har sagt till mig att ”vi får så mycket som vi klarar av att hantera”.

Det mörka är alltså inte på något sätt över. Maria 2.0 har nog ett lite tydligare sorgestråk i sig än den tidigare versionen. Men jag förstår att det var det här jag behövde just nu. Det jag har upplevt kommer att få resultat, på olika sätt. Bland annat tar jag med mig tankarna in i den webbkurs som jag jobbar med för fullt, ska provköra i höst och – om allt går som det ska – lansera i början av 2017.

Och vet ni något riktigt intressant? Min häl – som har bråkat med mig så länge och blivit lite av en symbol för värken i själen – är visserligen på bättringsvägen, men på något underligt sätt stör den mig inte ens när den krånglar längre. Min naprapat har gett mig grönt ljus att vandra om en vecka. Hans inställning speglar den själsliga förändring jag upplever också: nu är det färdigt med att fly (vila) och kämpa emot (bli frustrerad över smärtan). Nu tänker jag i stället, varje gång det hugger till (och jag ber om ursäkt om det låter skruvat eller klämkäckt, men det är faktiskt alldeles på riktigt): Tack hälen för att du på ett så konkret sätt påminner mig om att livet faktiskt blir mer färgstarkt när vi tar in alla dess färger – också de riktigt mörka.

DSC_0051

Tack för att du orkade ta dig igenom allt detta! Det betyder mycket för mig – hoppas det kan betyda något litet för dig också.

Kärlek!

Maria

 

Poddavsnitt 32: Vi vill mer än bara överleva, vi vill leva hela vägen. Ett samtal med Linda Asplund

För fem år sedan var Linda Asplund en sån där typisk ”duktig flicka”, som ville lite för mycket och inte lyssnade när kroppen, själen och omgivningen försökte säga ifrån.

Efter några tuffa år och kringelikrokiga vägar har hon hittat hem, tillsammans med sin familj, på en bondgård utanför Höör i Skåne. Där håller Linda och hennes man Jens på att bygga upp sin verksamhet, Trulstorp Upplevelser, med ljusstöpning och andra aktiviteter, djur och odling.

Vårt samtal i poddavsnitt 32 handlar om att tappa fotfästet och hitta ny mening, om att uppleva med alla sinnen, om mentorskap och möten över generationsgränser, mikropauser i tillvaron, glada grisar och mycket annat.

Maria