Varje litet grässtrå sjunger tyst

Varje litet grässtrå sjunger tyst …

En textrad ur en låt av Staffan Hellstrand som blivit lite av en signaturmelodi för min äldsta dotter Sannas barndom. Det är den hon minns allra bäst från det musikhav där hon tillbringade sina första år – på festivaler, konserter och med sin mamma och pappa kuskandes Sydeuropa runt som gatumusikanter.

dsc_0053

Men musik var inte vad det här blogginlägget skulle handla om. Däremot är Sanna en viktig del av det, eftersom hon inspirerar mig mycket till ett mer hållbart liv, inte minst sedan hon engagerade sig i Omställningsnätverket, som jobbar för inre och yttre omställning till en grönare, skönare och vänliga värld, och med hopp och längtan som drivkrafter, inte bara klimatångest.

Omställningsnätverkets lokala avdelning har blivit lite som min och Sannas extrafamilj och vid en lunch häromdagen kom vi att prata om hur bra det är att kunna tipsa varandra om små steg vi alla kan ta – ofta utan stora ansträngningar eller försakelser. Här är några exempel på saker jag gör – utöver att källsortera och handla ekologiskt så mycket jag kan:

  • I stället för att googla använder jag sökmotorn Ecosia, så är jag med och hjälper till att plantera träd. Detta och många andra små enkla tips har jag hittat genom minikursen Vardagshjälte från Daily Bits of. Tio små korta mejl med tankar om hur jag genom enkla handlingar kan göra något gott för världen.
  • Vi äter mycket mindre kött och mjölkprodukter i familjen och utforskar nu vegetariska/veganska alternativ till det mesta vi äter på hemmaplan. Redan under min femtonårings period som mjölkallergiker för många år sedan började vi använda havremjölk i stället för vanlig i bakning och matlagning, liksom havregrädde i stället för matlagningsgrädde (båda smakar som mjölk/grädde när de upphettas). På sistone har vi också bytt ut smält ost (på t.ex. pizza och i gratänger) mot vegansk dito (barnen tycker t.o.m. den är godare), jag äter soyghurt i stället för fil/yoghurt och mandel- eller sojamjölk till flingorna. Lite andra smaker, men det går lätt att vänja sig.
  • Vi har alltid handlat en hel del begagnat men kombinationen tunnare plånbok (sedan jag hoppade av min karriär) och ett ökat intresse för att leva hållbart har gjort att vi allt oftare köper kläder, möbler, verktyg och annat på Tradera, Blocket, i en köp- och säljgrupp på Facebook eller i någon av stans många second hand-butiker. Under höstlovets Stockholmsresa shoppade tre av fem familjemedlemmar loss med relativt gott samvete i flera av Söders jättefina butiker: Röda Korset, Stadsmissionen och Humana. Resultatet: jacka och halsduk till elvaåringen, byxor, skjorta, tröja, spel och film till sexåringen, samt rutig hipsterskjorta till den ömma modern (den tyckte min man skulle vara jättefin att ha i trädgården …).

dsc_0050En större förändring vi just har gjort i vår familj är att leasa en elbil. Men den historian tror jag får ett eget blogginlägg. 🙂

Och så tänker jag på hur viktigt det är att vi alla ibland stannar upp och ser vad vi faktiskt gör idag, som vi kanske inte gjorde för några år sedan, i stället för att fastna i allt det där vi inte gör som vi tycker att vi borde. För mig var det en bra sak att skriva en hållbarhetspolicy för mitt företag – ett sätt att få syn på både det jag gör och det jag vill sträva mot.

Varje litet grässtrå … 

Annonser

Att säga nej är att säga ja – den inre kompassen levererar

”Ibland pekar den där kompassen så tydligt att det känns som om den borde bukta ut på utsidan av kroppen.” Så har min parhäst Sara beskrivit de där tillfällena då magkänslan är så överväldigande stark att det inte finns det minsta utrymme för tvivel om i vilken riktning det är dags att gå. Häromdagen fick jag uppleva just ett sådant tillfälle.

Det hände på gymmet. Jag gick till mitt gamla favoritpass, Body Combat, inspirerat av en rad olika kampsporter, där vi tränar kondition och styrka i form av sparkar och slag mot en låtsad fiende. Som jag har älskat detta pass sedan jag hittade det för ett tiotal år sedan. För första gången kunde jag uppleva riktig träningsglädje – att jag hade kul medan jag tränade, inte bara gjorde det för att jag borde och tyckte att det var skönt efteråt.14408760_10208552922313918_1069704203_n

Under de tuffa åren då jag hälsade på min dementa mamma på äldreboendet varje fredag var detta min belöning efteråt. Jag fick möjlighet att slå och sparka av mig all frustration och vanmakt, och kunde åka hem och fredagsmysa med familjen som en lugnare upplaga av mig själv. Barnen tyckte dessutom att det var ofantligt mysigt att ligga i kuddrummet och kolla på film under tiden – det återkommer de till fortfarande.

Det har inte blivit mycket combattande de senaste åren. Tiderna har inte passat med mitt liv, och jag har också haft problem med mina hälar i långa perioder. När jag klev in i salen idag var det säkert ett halvår sen sist. Och när jag klev ut därifrån visste jag att det var för sista gången. Varför?

Jo, plötsligt kändes allt precis allt helt fel (utöver att jag fick ont i foten igen av det hårda underlaget): Att stänga in mig med en massa andra inomhus i en fyrkant utan fönster, till hög musik. Att sparka och slå  – om än inte mot en verklig människa – nej, det funkar helt enkelt inte längre. Bara namnet får mig nu att vrida mig: body combat. Det är väl inte det jag vill ägna mig åt med min kropp, att strida med den. Den enda sortens krigare jag vill vara är en KÄRLEKSKRIGARE.

14397453_10208552922273917_878770958_n

Lite vemodigt känns det – jag har ju haft väldigt roligt i combatsalen – men samtidigt är det ett  självklart beslut. Nu säljer jag mitt klippkort på gymet och så ger jag mig ut i naturen i stället (det temat ska jag utforska mer i ett kommande blogginlägg). Och det här hände tack vare fjällvandringen jag deltog i. Den som hjälpte mig att ta ut en ny tydlig kompassriktning för livet.

Att säga nej och stänga en dörr är att samtidigt säga ja och öppna en annan (och, som min kloka vandringsrumskompis sa: ”Om man har för många dörrar öppna samtidigt så blir det korsdrag och det är lätt att man blir själsligt förkyld.”). Jag har gjort det flera gånger det här året. Sagt nej till språklärar-Maria. Sagt ja till podd och skrivande. Sagt nej till Livstidsjobb med organisationsfokus, sagt ja till att jobba med individer som självmant söker sig till mina sammanhang.

14384255_10208552922233916_1099912912_n

Det är inte så att kompassen alltid pekar i en lika tydlig riktning – det har den här sommaren gjort mig ordentligt medveten om. Emellanåt har det känts som om kompassnålen bara snurrat runt, runt. Men jag är helt övertygad om att vi alla kan bli bättre på att navigera efter vår magkänsla och intuition, och därmed få lättare att ta såväl små som stora beslut i livet. Och den tanken är jag inte ensam om. Om du har missat avsnitt 18, med psykologiforskaren Jonas Nordström, kan du lyssna på vårt samtal om just dessa ämnen. Du kan också ladda ner övningar som Jonas tipsar om.

Lycka till med ditt eget kompassnavigerande!

Maria

Poddavsnitt 30: Man måste agera på ett nytt sätt för att växa. Ett samtal med Maria Gerlofson

Maria Gerlofson har en brokig och spännande bakgrund. Hon har varit ekonomijournalist på Svenska Dagbladet, chefredaktör för två stora magasin och dramapedagog.

Idag jobbar Maria med sitt eget företag, Act and Grow, som författare, föreläsare, coach och kursledare med fokus på bland annat ledarskap och stresshantering. ACT (Acceptance and Commitment Training) och improvisationsteater är viktiga komponenter i hennes verksamhet.

I vårt samtal pratar vi exempelvis om mod att stå upp för den man är, om drömförverkligandets baksidor och om att agera för att kunna växa.

Maria

Att stanna upp och hitta riktning

Igår klockan 14.30 kramade jag om och vinkade av sex härliga kvinnor, varav fyra fram till fredag eftermiddag varit helt obekanta för mig. Under två dygn ägnade jag och min parhäst Sara oss tillsammans med våra deltagare åt övningar, reflektionsrundor, meditationer, promenader och hemlagad vegetarisk mat hemma i mitt älskade Målajord.

DSC_0041 1

Temat för helgen var just det som podden handlar om: att följa sitt hjärta och sin inre kompass, att komma till sin rätt som människa och att förverkliga drömmar. Vi pratade om balans mellan livets olika tårtbitar, om att ta ut riktningar kring det som känns viktigt för var och en, om att träna sig på att acceptera de tankar och känslor som gärna vill sätta upp hinder för att följa den inre kompassen. Tankarna klädde vi i ord och bild, men vi lät dem också vila i tystnad.

DSC_0017 2

Här och nu förverkligade jag min dröm om en egen kursgård – om än i liten skala. En av deltagarna berättade efteråt att hon inspireras av att jag gör just så: tar tag i saker, gräver där jag står, inte väntar på bättre förutsättningar utan helt enkelt bara skapar ändå, för att det känns viktigt för mig.

DSC_0036 1Och så just idag dök det upp ett Facebookminne som berättar om var och hur allt det här började, i ett inlägg på Livstidsbloggen från den 4 juli 2009. Så här skriver jag då:

Under förra helgens Kvinnofestival [på Mundekulla Retreatcentrum] kom många tankar och insikter fram i mötet med mig själv och andra kloka kvinnor. Den troligtvis viktigaste för mig handlar om det där som ligger och gnager i mig som en liten, liten sten mot kläderna i tvättmaskinen: jag behöver förändra min arbetssituation. Medan andra kvinnor pratade om andra förändringar i livet kände jag att jag är där jag vill vara i så gott som alla andra sammanhang.

DSC_0038 1

Mycket har redan gjorts även på jobbfronten; jag har idag ett helt annat förhållningssätt till mitt arbete än tidigare. Ändå är det något som inte stämmer: ”Här står livet i farstun så nära inpå, men det är nåt som gnager ändå. Det kallas tvivel, det där som stör, det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör”, sjunger Lars Winnerbäck och jag känner att han sjunger mig rakt in i hjärtat.

Tedx Växjö Maria Estling VannestålDet var där den inre rösten som jag pratar om i mitt TEDx-föredrag började viska till mig. Det var också en sådan där liten hållplats i livet – som den jag själv upplevde i Mundekulla – som jag hoppades bidra till att skapa med i Målajord. Och jag tror att vi lyckades riktigt bra, att döma av deltagarnas respons. Vad som kommer ut av den här helgen för våra deltagare i det långa loppet återstår att se, men tänk om någon av dem skulle tänka tillbaka på Målajordsvistelsen på samma sätt som jag gör med mina dagar i Mundekulladagar: Det var där det hände. Och tänk att det är här jag är nu, sju år efter Kvinnofestivalen.

När deltagarna åkt blev det lika tyst och stilla som vid vår tysta frukost under morgonen. Innan jag tog hand om disk och tvätt var jag tvungen att bara sätta mig en liten stund i glasrummet där vi tillbringat större delen av vår tid, med mitt ljus, blomsterskålen från vår avslutande cirkel, min tekopp och resterna av hallon- och rabarberpajen som mötte gästerna på fredagseftermiddagen. När jag lyssnade riktigt noga kunde jag fortfarande höra klirret från te- och kaffekoppar, rösterna från helgens alla reflektionsrundor där människor under två dagar delat med sig från sitt allra innersta. Vilken gåva.

DSC_0043 1

Kanske är det din tur att vara med om vi gör det igen? 🙂

Maria

Poddavsnitt 27: Det finns många sätt att leva på. Ett samtal med Hilma Wallin, Elsa Wallin och Maya Vannestål

Min hittills äldsta poddgäst, Dagny Carlsson, föddes nästan 90 år före det här avsnittets poddgäster: Elsa 17, Hilma 15 och Maya 14 år. Hur är det att vara tonåring 2016? Hur kan det bli när man följer sitt hjärta och inte bara gör som alla andra?

I vårt samtal avhandlar vi allt från djur-människa-relationer och veganism till politiskt engagemang och drömmar som krockar. Och så får du ett litet bonusavsnitt med Mayas lillebror Adam, sex år, som bland annat tipsar oss vuxna om hur vi kan få ett bra liv.

Maria

Till hjälp i Drömverkstaden

Mycket kan vi göra på egen hand när vi vill jobba mot ett liv där vi utvecklas, expanderar vårt medvetande och kommer alltmer till vår rätt som människor. Vi kan läsa böcker, lyssna på poddsamtal, gå på föreläsningar, reflektera och meditera. Men ibland är det skönt med någon som tar oss i handen och går bredvid oss på vägen mot det okända, hjälper oss att öppna de där dörrarna som vi inte har vågat kika bakom tidigare. Eller som ger oss de där små knuffarna i baken som får oss att komma loss – ett litet steg i taget.DSC_0026

Jag har gjort båda delarna. Å ena sidan läst och lyssnat, mediterat och reflekterat, i mitt eget huvud och i bloggform. Men också fått hjälp på traven – av terapeut, coach och mentor. Alla har sagt att jag nog egentligen inte behövde dem, eftersom jag är så bra på att sätta ord på saker och ting på egen hand. Det må vara så, men jag tror ändå att de har haft stor betydelse.

DSC_0040

Bara det där att uttala sina tankar för någon annan – som inte är ens allra närmaste. Skicka iväg sina reflektioner och låta dem studsa tillbaka från någon annans bollplank. Och så mina samtalscirklar, där jag inte ens fått tillbaka bollen på studs utan bara låtit mina ord få landa där i cirkelns mitt – och dessutom inspirerats av andras perspektiv utan att kommentera eller värdera. Eller som en cirkeldeltagare uttryckte det: ”Mina ord lämnas orörda och samtidigt så ovanligt lyssnade på.” Så värdefullt, båda delarna.

DSC_0039 1

Här nedan har jag samlat några tips som du kanske kan ha nytta av – på din väg mot ett liv där du kommer mer till din rätt:

Stöd för att hitta och följa din inre kompass: Att träffa en coach som hjälper dig att ta reda på vart du vill och hur du ska ta dig dit kan vara ett sätt att förverkliga drömmar. I poddavsnitt 14 fick du träffa Ewa Wigenheim som kan ge just den sortens stöd, liksom Maria Gerlofsson, som du kommer att få möta i podden om lite längre fram. Lisa Moraeus (avsnitt 4) jobbar specifikt med att hjälpa egenföretagare att hitta sin röda tråd.

Stöd i skrivande och andra kreativa projekt: Det kan du exempelvis få av min poddgäst Anna Lovind (avsnitt 5) och hennes kurs The Creative Doer eller min poddlyssnare Linda Fredin som erbjuder skrivarkurser, i grupp eller individuellt över nätet.

Företagsmentorsskap: Det här är något för dig som funderar på att starta eget – eller redan har gjort det, men vill komma vidare. Finns både på Nyföretagarcentrum och Almi. Jag gick Almis mentorskapsprogram som adept för några år sedan och fungerar nu som mentor själv för andra året i rad.

DSC_0028Samtals- och studiecirklar: Kanske finns det en cirkel som kan stötta dig just där du bor? Titta igenom det aktuella utbudet från studieförbund som Sensus, Studiefrämjandet, Medborgarskolan, ABF, Studieförbundet Vuxenskolan, Studieförbundet Bilda m.fl. Här i Växjö, där jag verkar, leder jag själv samtalscirklar hos Sensus med fokus på reflektion och livskvalitet. Jag hjälper också gärna till om du själv har en idé för att exempelvis göra något tillsammans med vänner och bekanta, men behöver lite starthjälp. Mer om samtalscirklarna jag jobbar med kan du läsa här.

Och så till sist: Jag planerar att lansera en webbkurs baserad på Drömmen om Målajord och mina egna kunskaper inom bland annat ACT (Acceptance and Commitment Training) nästa år. Tanken är att deltagarna ska få jobba med att hitta och ta steg mot att följa sin inre kompass. Förhoppningen är att ha en kursprototyp klar någon gång under hösten 2016, och jag skulle vilja ha tio provdeltagare som får testa kursen gratis mot att de hjälper mig med feedback. Kanske vill du bli en av dem? Anmäl i så fall ditt intresse till maria@livstid.nu, så hör jag av mig när det blir aktuellt. OBS! Det är bara en preliminär intresseanmälan. Skulle du sedan inte ha tid eller lust att gå kursen när det blir dags är det bara att hoppa av.

Ha en fin helg i försommargrönskan!

Maria

DSC_0034

När livsriktningar krockar – och allt blir bra ändå

I ett tidigare blogginlägg skrev jag om livsriktningar som krockar. Begreppet livsriktningar mötte jag för första gången under min utbildning i ACT – Acceptance and Commitment Training. Det handlar om de där lite mer långsiktiga värdena i livet man kan navigera mot, som stjärnor på himlen. De är inte som tydliga mål vi kan checka av, men de kan hjälpa oss att känna efter vad som är viktigt för oss, de kan hjälpa oss att sätta upp mål och de kan hjälpa oss att ta beslut i smått och stort.

DSC_0057Den här helgen krockade mina livsriktningar igen. Jag hade såååå gärna velat gå i Prideparaden med mina ungar, och för tredje året i rad manifestera min övertygelse om allas rätt att älska och bli älskade – en viktig livsriktning för mig. Jag hade också gärna legat under ett täcke tillsammans med de där små finingarna och tittat på Eurovision, i synnerhet som vi var på olika håll när det begav sig förra året. Familjenärvaro är en annan betydelsefull livsriktning i mitt liv. Inte nog med det, jag hade lovat att tillbringa söndagen tillsammans med ett av mina inspirerande vännätverk. Vanligtvis bokar jag aldrig av en sedan länge inplanerad aktivitet för något nytt, eftersom respekt och att vårda min vänskapsrelationer är andra viktiga livsriktningar.

Och så råkade just denna helg vara den enda som erbjöd en möjlighet för mig och min man att få barnvakt för att kunna fira att det gått hela 20 år sedan den där lördagskvällen då jag bjöd hem honom för en sång- och gitarrstund på en filt i parken. Att fira små och stora milstolpar i livet har alltid varit viktigt för mig och min familj.

DSC_0068Ja, ibland krockar de där riktningarna med varandra och vi får helt enkelt välja bort en till förmån för en annan. Den här gången valde jag firandet. Det blev en alldeles underbar utflykt till nordvästra Skåne. Vi vandrade i solskenet i Brösarps backar där gullvivor, hägg och mängder av andra blommor slogs om vår uppmärksamhet. Vi åt vårt medhavda fika mitt i härligheten. Vi hörde näktergal och gök, och vi såg ryttlande glador. Vi åt god mat precis intill kanalen i mysiga Åhus. Vi träffade en sömnig igelkott under en kvällstur till havet. Och så bodde vi fantastiskt charmigt på Gamla Skolans Bed & Breakfast, där värdparet pysslade om oss, bjöd på firarvin och inspiration till vårt eget eventuella framtida kursgårds- och B&B-projekt.

Under tiden hade telningarna förstås det hur bra som helst härhemma utan oss – såväl under paraden som framför Eurovision. Och nu ligger vi här i soffan under varsitt täcke, alla lite trötta efter gårdagens äventyr, slötittar på Harry Potter för tusende gången, bloggar och spelar Minecraft, äter överblivna Singoallakex, med regnet strilande utanför. Ibland blir krockande riktningar hur bra som helst.

Många fina bilder blev det dessutom (även om min käre make nog hellre vandrat lite längre än stannat var och varannan minut för att jag bara måste ta fram kameran och föreviga allt det vackra). 🙂

MariaDSC_0096DSC_0103DSC_0084DSC_0075 DSC_0071DSC_0107 DSC_0114DSC_0110DSC_0140DSC_0143DSC_0136 DSC_0145