Poddavsnitt 69. Drömmen om ett samhälle där kärleken är det viktiga. Ett samtal med Anne Claesson

Välkommen till ett samtal med Anne Claesson, som driver Göteborgs minsta designhotell, Annes Hus. Där erbjuder hon inte bara charmigt boende utan också en hemlik konferensmiljö och kulturkvällar. Hotellet är dessutom platsen där Anne under sju års tid (2014-2020) bygger sin stora utställning, rum för rum, med utgångspunkt i Deepak Chopras sju andliga lagar eller livsprinciper. Vi pratar bland mycket annat om att gå från anställning till företagande, om att förverkliga drömmar, om att ta hand om sig själv så att man kan ta hand om andra, om skillnaden mellan mål och livsriktningar, och om att vilja göra skillnad och bidra till ett mer vänligt och kärleksfullt samhälle.

Annonser

Vi säger nej och vi säger ja – och så formas en människa

Klockan var över nio på lördagskvällen när vi upptäckte att det saknades ett paket grädde till födelsedagstårtan. Jag for till affären, och på väg från parkeringen till Coop passerade jag en pub och slängde ett öga in på gästerna och deras ölglas. En miljö jag liksom så många andra vistats i en del genom åren, men som jag helt har valt bort under väldigt lång tid nu. Så välbekant och ändå så totalt främmande.

Där och då blev det tydligt för mig hur alla val jag har gjort har spelat en viktig roll i mitt liv, bidragit till att forma mig till den jag är just nu. En huvudsakligen ganska förnöjsam fyrabarnsmamma som fyller femtio i år och som aldrig någonsin förut har känt sig mer som sig själv.

Längs vägen har jag exempelvis (undan för undan, och ofta i små steg) sagt hej då till…

  • en akademisk karriär med en professur som slutmål
  • alkohol och krogbesök
  • ytliga samtal och mingel
  • oreflekterat shoppande
  • att umgås med människor jag inte har något utbyte av
  • lägenhet i stan
  • stress på grund av en arbetssituation där jag inte står vi rodret
  • gruppträning på gym (yogastudion stannar jag däremot kvar i)
  • en huvudsakligen köttbaserad kost
  • självförakt och prestationsångest
  • flygresor

Det finns också en massa saker jag har sagt ja till, bjudit in i mitt liv, såsom…

  • skrivande och författarskap
  • hus på landet
  • en huvudsakligen vegetarisk kost
  • yoga och meditation
  • egenföretagande
  • naturen
  • djupa samtal om livets berg- och dalbanor
  • ideellt arbete inom hållbarhet och integration
  • nya vänner och sammanhang som stämmer med mina värderingar
  • andlighet och medialitet
  • odling och (snart) höns

I mitt poddsamtal med James Hollingworth pratade vi bland annat om vägskälen vi alla hamnar i då och då, där vi gör ett val, tar av åt ena hållet, säger nej till somligt, ja till annat. Jag kan till exempel bli nyfiken på vad som hade hänt om jag stannat kvar i min akademiska karriär (eller om jag hade utbildat mig till kirurg, som var ett av mina drömyrken som barn). Hur hade mitt liv som femtioåring sett ut då? Just nu känner jag mig väldigt tacksam över de val jag har gjort, och skulle inte kunna tänka mig att ändra riktning vid ett endaste av dessa vägskäl.

Om du tänker tillbaka på ditt liv, vilka vägskäl har du stått vid, vilka val har du gjort, vad har du plockat bort och vad har du lagt till? Hur har dina val påverkat dig till att bli den du är idag? Finns det fler saker du skulle vilja säga adjö till eller bjuda in i ditt liv? Kommentera gärna!

Maria

Varje litet grässtrå sjunger tyst

Varje litet grässtrå sjunger tyst …

En textrad ur en låt av Staffan Hellstrand som blivit lite av en signaturmelodi för min äldsta dotter Sannas barndom. Det är den hon minns allra bäst från det musikhav där hon tillbringade sina första år – på festivaler, konserter och med sin mamma och pappa kuskandes Sydeuropa runt som gatumusikanter.

dsc_0053

Men musik var inte vad det här blogginlägget skulle handla om. Däremot är Sanna en viktig del av det, eftersom hon inspirerar mig mycket till ett mer hållbart liv, inte minst sedan hon engagerade sig i Omställningsnätverket, som jobbar för inre och yttre omställning till en grönare, skönare och vänliga värld, och med hopp och längtan som drivkrafter, inte bara klimatångest.

Omställningsnätverkets lokala avdelning har blivit lite som min och Sannas extrafamilj och vid en lunch häromdagen kom vi att prata om hur bra det är att kunna tipsa varandra om små steg vi alla kan ta – ofta utan stora ansträngningar eller försakelser. Här är några exempel på saker jag gör – utöver att källsortera och handla ekologiskt så mycket jag kan:

  • I stället för att googla använder jag sökmotorn Ecosia, så är jag med och hjälper till att plantera träd. Detta och många andra små enkla tips har jag hittat genom minikursen Vardagshjälte från Daily Bits of. Tio små korta mejl med tankar om hur jag genom enkla handlingar kan göra något gott för världen.
  • Vi äter mycket mindre kött och mjölkprodukter i familjen och utforskar nu vegetariska/veganska alternativ till det mesta vi äter på hemmaplan. Redan under min femtonårings period som mjölkallergiker för många år sedan började vi använda havremjölk i stället för vanlig i bakning och matlagning, liksom havregrädde i stället för matlagningsgrädde (båda smakar som mjölk/grädde när de upphettas). På sistone har vi också bytt ut smält ost (på t.ex. pizza och i gratänger) mot vegansk dito (barnen tycker t.o.m. den är godare), jag äter soyghurt i stället för fil/yoghurt och mandel- eller sojamjölk till flingorna. Lite andra smaker, men det går lätt att vänja sig.
  • Vi har alltid handlat en hel del begagnat men kombinationen tunnare plånbok (sedan jag hoppade av min karriär) och ett ökat intresse för att leva hållbart har gjort att vi allt oftare köper kläder, möbler, verktyg och annat på Tradera, Blocket, i en köp- och säljgrupp på Facebook eller i någon av stans många second hand-butiker. Under höstlovets Stockholmsresa shoppade tre av fem familjemedlemmar loss med relativt gott samvete i flera av Söders jättefina butiker: Röda Korset, Stadsmissionen och Humana. Resultatet: jacka och halsduk till elvaåringen, byxor, skjorta, tröja, spel och film till sexåringen, samt rutig hipsterskjorta till den ömma modern (den tyckte min man skulle vara jättefin att ha i trädgården …).

dsc_0050En större förändring vi just har gjort i vår familj är att leasa en elbil. Men den historian tror jag får ett eget blogginlägg. 🙂

Och så tänker jag på hur viktigt det är att vi alla ibland stannar upp och ser vad vi faktiskt gör idag, som vi kanske inte gjorde för några år sedan, i stället för att fastna i allt det där vi inte gör som vi tycker att vi borde. För mig var det en bra sak att skriva en hållbarhetspolicy för mitt företag – ett sätt att få syn på både det jag gör och det jag vill sträva mot.

Varje litet grässtrå … 

Att säga nej är att säga ja – den inre kompassen levererar

”Ibland pekar den där kompassen så tydligt att det känns som om den borde bukta ut på utsidan av kroppen.” Så har min parhäst Sara beskrivit de där tillfällena då magkänslan är så överväldigande stark att det inte finns det minsta utrymme för tvivel om i vilken riktning det är dags att gå. Häromdagen fick jag uppleva just ett sådant tillfälle.

Det hände på gymmet. Jag gick till mitt gamla favoritpass, Body Combat, inspirerat av en rad olika kampsporter, där vi tränar kondition och styrka i form av sparkar och slag mot en låtsad fiende. Som jag har älskat detta pass sedan jag hittade det för ett tiotal år sedan. För första gången kunde jag uppleva riktig träningsglädje – att jag hade kul medan jag tränade, inte bara gjorde det för att jag borde och tyckte att det var skönt efteråt.14408760_10208552922313918_1069704203_n

Under de tuffa åren då jag hälsade på min dementa mamma på äldreboendet varje fredag var detta min belöning efteråt. Jag fick möjlighet att slå och sparka av mig all frustration och vanmakt, och kunde åka hem och fredagsmysa med familjen som en lugnare upplaga av mig själv. Barnen tyckte dessutom att det var ofantligt mysigt att ligga i kuddrummet och kolla på film under tiden – det återkommer de till fortfarande.

Det har inte blivit mycket combattande de senaste åren. Tiderna har inte passat med mitt liv, och jag har också haft problem med mina hälar i långa perioder. När jag klev in i salen idag var det säkert ett halvår sen sist. Och när jag klev ut därifrån visste jag att det var för sista gången. Varför?

Jo, plötsligt kändes allt precis allt helt fel (utöver att jag fick ont i foten igen av det hårda underlaget): Att stänga in mig med en massa andra inomhus i en fyrkant utan fönster, till hög musik. Att sparka och slå  – om än inte mot en verklig människa – nej, det funkar helt enkelt inte längre. Bara namnet får mig nu att vrida mig: body combat. Det är väl inte det jag vill ägna mig åt med min kropp, att strida med den. Den enda sortens krigare jag vill vara är en KÄRLEKSKRIGARE.

14397453_10208552922273917_878770958_n

Lite vemodigt känns det – jag har ju haft väldigt roligt i combatsalen – men samtidigt är det ett  självklart beslut. Nu säljer jag mitt klippkort på gymet och så ger jag mig ut i naturen i stället (det temat ska jag utforska mer i ett kommande blogginlägg). Och det här hände tack vare fjällvandringen jag deltog i. Den som hjälpte mig att ta ut en ny tydlig kompassriktning för livet.

Att säga nej och stänga en dörr är att samtidigt säga ja och öppna en annan (och, som min kloka vandringsrumskompis sa: ”Om man har för många dörrar öppna samtidigt så blir det korsdrag och det är lätt att man blir själsligt förkyld.”). Jag har gjort det flera gånger det här året. Sagt nej till språklärar-Maria. Sagt ja till podd och skrivande. Sagt nej till Livstidsjobb med organisationsfokus, sagt ja till att jobba med individer som självmant söker sig till mina sammanhang.

14384255_10208552922233916_1099912912_n

Det är inte så att kompassen alltid pekar i en lika tydlig riktning – det har den här sommaren gjort mig ordentligt medveten om. Emellanåt har det känts som om kompassnålen bara snurrat runt, runt. Men jag är helt övertygad om att vi alla kan bli bättre på att navigera efter vår magkänsla och intuition, och därmed få lättare att ta såväl små som stora beslut i livet. Och den tanken är jag inte ensam om. Om du har missat avsnitt 18, med psykologiforskaren Jonas Nordström, kan du lyssna på vårt samtal om just dessa ämnen. Du kan också ladda ner övningar som Jonas tipsar om.

Lycka till med ditt eget kompassnavigerande!

Maria

Poddavsnitt 30: Man måste agera på ett nytt sätt för att växa. Ett samtal med Maria Gerlofson

Maria Gerlofson har en brokig och spännande bakgrund. Hon har varit ekonomijournalist på Svenska Dagbladet, chefredaktör för två stora magasin och dramapedagog.

Idag jobbar Maria med sitt eget företag, Act and Grow, som författare, föreläsare, coach och kursledare med fokus på bland annat ledarskap och stresshantering. ACT (Acceptance and Commitment Training) och improvisationsteater är viktiga komponenter i hennes verksamhet.

I vårt samtal pratar vi exempelvis om mod att stå upp för den man är, om drömförverkligandets baksidor och om att agera för att kunna växa.

Maria

Att stanna upp och hitta riktning

Igår klockan 14.30 kramade jag om och vinkade av sex härliga kvinnor, varav fyra fram till fredag eftermiddag varit helt obekanta för mig. Under två dygn ägnade jag och min parhäst Sara oss tillsammans med våra deltagare åt övningar, reflektionsrundor, meditationer, promenader och hemlagad vegetarisk mat hemma i mitt älskade Målajord.

DSC_0041 1

Temat för helgen var just det som podden handlar om: att följa sitt hjärta och sin inre kompass, att komma till sin rätt som människa och att förverkliga drömmar. Vi pratade om balans mellan livets olika tårtbitar, om att ta ut riktningar kring det som känns viktigt för var och en, om att träna sig på att acceptera de tankar och känslor som gärna vill sätta upp hinder för att följa den inre kompassen. Tankarna klädde vi i ord och bild, men vi lät dem också vila i tystnad.

DSC_0017 2

Här och nu förverkligade jag min dröm om en egen kursgård – om än i liten skala. En av deltagarna berättade efteråt att hon inspireras av att jag gör just så: tar tag i saker, gräver där jag står, inte väntar på bättre förutsättningar utan helt enkelt bara skapar ändå, för att det känns viktigt för mig.

DSC_0036 1Och så just idag dök det upp ett Facebookminne som berättar om var och hur allt det här började, i ett inlägg på Livstidsbloggen från den 4 juli 2009. Så här skriver jag då:

Under förra helgens Kvinnofestival [på Mundekulla Retreatcentrum] kom många tankar och insikter fram i mötet med mig själv och andra kloka kvinnor. Den troligtvis viktigaste för mig handlar om det där som ligger och gnager i mig som en liten, liten sten mot kläderna i tvättmaskinen: jag behöver förändra min arbetssituation. Medan andra kvinnor pratade om andra förändringar i livet kände jag att jag är där jag vill vara i så gott som alla andra sammanhang.

DSC_0038 1

Mycket har redan gjorts även på jobbfronten; jag har idag ett helt annat förhållningssätt till mitt arbete än tidigare. Ändå är det något som inte stämmer: ”Här står livet i farstun så nära inpå, men det är nåt som gnager ändå. Det kallas tvivel, det där som stör, det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör”, sjunger Lars Winnerbäck och jag känner att han sjunger mig rakt in i hjärtat.

Tedx Växjö Maria Estling VannestålDet var där den inre rösten som jag pratar om i mitt TEDx-föredrag började viska till mig. Det var också en sådan där liten hållplats i livet – som den jag själv upplevde i Mundekulla – som jag hoppades bidra till att skapa med i Målajord. Och jag tror att vi lyckades riktigt bra, att döma av deltagarnas respons. Vad som kommer ut av den här helgen för våra deltagare i det långa loppet återstår att se, men tänk om någon av dem skulle tänka tillbaka på Målajordsvistelsen på samma sätt som jag gör med mina dagar i Mundekulladagar: Det var där det hände. Och tänk att det är här jag är nu, sju år efter Kvinnofestivalen.

När deltagarna åkt blev det lika tyst och stilla som vid vår tysta frukost under morgonen. Innan jag tog hand om disk och tvätt var jag tvungen att bara sätta mig en liten stund i glasrummet där vi tillbringat större delen av vår tid, med mitt ljus, blomsterskålen från vår avslutande cirkel, min tekopp och resterna av hallon- och rabarberpajen som mötte gästerna på fredagseftermiddagen. När jag lyssnade riktigt noga kunde jag fortfarande höra klirret från te- och kaffekoppar, rösterna från helgens alla reflektionsrundor där människor under två dagar delat med sig från sitt allra innersta. Vilken gåva.

DSC_0043 1

Kanske är det din tur att vara med om vi gör det igen? 🙂

Maria

Poddavsnitt 27: Det finns många sätt att leva på. Ett samtal med Hilma Wallin, Elsa Wallin och Maya Vannestål

Min hittills äldsta poddgäst, Dagny Carlsson, föddes nästan 90 år före det här avsnittets poddgäster: Elsa 17, Hilma 15 och Maya 14 år. Hur är det att vara tonåring 2016? Hur kan det bli när man följer sitt hjärta och inte bara gör som alla andra?

I vårt samtal avhandlar vi allt från djur-människa-relationer och veganism till politiskt engagemang och drömmar som krockar. Och så får du ett litet bonusavsnitt med Mayas lillebror Adam, sex år, som bland annat tipsar oss vuxna om hur vi kan få ett bra liv.

Maria