Har du mer än 24 timmar på ditt dygn?

”Vad ska du göra idag?” undrar den vuxna, utflyttade dottern på Messenger. Och så kommer en lång lista med alltifrån poddklippning och webbflytt till äppelmoskok och ogräsrensning. ”Jo, och så ska jag blogga om varför jag har mer än 24 timmar på dygnet”, avslutar jag. Jag får nämligen ganska ofta den frågan: ”Har du fler timmar än vi andra?” eller ”Hur hinner du allt?”. Nu ska jag försöka reda ut begreppen en smula.

För det första tror jag absolut inte att jag gör särskilt mycket mer än de flesta på ett dygn (jag brukar exempelvis se till att alltid försöka sova minst 7 timmar). Min man jobbar ofta mer än jag, fast det syns liksom inte på samma sätt när man har ett lite mer vanligt jobb. Det är nog mest det att jag gör en massa olika saker – och berättar om en del av dem i sociala medier. Varför gör jag det då?

Dels tycker jag det är så himla kul att kunna inspirera andra till exempelvis odling, göra saker själv och försöka leva mer efter sin egen inre kompass, och jag får många kvitton på att jag faktiskt lyckas en del med det, även om somliga förstås blir superstressade och tror att de måste göra allt det där jag gör. Jag hoppas att de stänger av mig från sina flöden i så fall, i stället för att låta mina inlägg påverka dem negativt.

Dels är jag egenföretagare, och om jag inte berättar om det jag gör finns det ingen som vet om det och exempelvis kan köpa mina återbrukskuddar och böcker eller läsa mina kurser. Att använda sig av gratis marknadsföringskanaler är himla praktiskt när man inte har några pengar att betala för sånt.

Så är jag ju en berättare  också – annars hade jag väl inte satsat på författaryrket. Jag älskar att berätta små historier – om mitt liv och om saker jag snappar upp omkring mig. Det är också ett sätt för mig att få lite extra skrivträning.

Och visst hinner jag med en massa saker, och jag har nog alltid varit ganska bra på att få saker gjorda. Men det finns också en hel del medvetna val som påverkar.

Jag har skalat bort en hel del inbillade måsten ur mitt liv. Jag tycker inte saker måste vara så perfekta, varken jag själv, det jag skapar, mitt hem eller något annat. Devisen ”good enough” har jag haft stor nytta av ända sedan jag hörde den första gången (på temat föräldraskap) när jag var i väggen och vände.

Ett exempel på detta är att min podcast säkert aldrig hade blivit av om jag inte vågat tänka så (jag hade ju varken koll på intervjuteknik, mikrofoner, klippning eller något annat). Ett annat är att jag har gett ut mina romaner själv när inget förlag har nappat. Jag kunde ju ha gett upp och tänkt att jag inte dög som författare, men alla fina ord jag har fått höra om böckerna har fått mig att tro att de faktiskt är ”good enough” även om förlagen inte tyckte det.

Ett tredje exempel är odlandet, där jag prövar mig fram, lyckas ibland, misslyckas ibland, men inte tänker att jag måste kunna allt innan jag börjar. Och jag lär mig ju så himla mycket längs (den stundtals ganska krokiga) vägen, precis som med allt annat i livet.

Jag ägnar en stor del av mina dagar åt saker som jag tycker är roliga och ger mig energi. Jag har hoppat av en karriär som inte var för mig, tagit reda på vad som är mina viktiga livsriktningar (såsom frihet, kreativitet, nära relationer, hållbarhet) och försöker utgå från dem och göra medvetna val, helt enkelt prioritera det som ger mig lust att leva och aktivt hopp om framtiden.

Jag omger mig idag också så mycket mer än tidigare av personer som brinner för olika saker, som också har kommit fram till vad som är viktigt för dem och lever efter det – och som jag både kan gråta och skratta tillsammans med. Då kan vi ge varandra energi och ork, även när det är motigt. För det är det såklart för mig också emellanåt.

Även det där som är ganska tråkigt och ändå måste göras förr eller senare (som disk och tvätt) tycker jag blir mycket roligare om jag exempelvis lyssnar på ett intressant poddsamtal samtidigt. Eller så gör jag det tillsammans med barn eller man och får ett litet samtal om livet på köpet.

När man är en aktiv och drivande person är det förstås lätt att gå i fällan att driva sig för hårt, slita ut sig, bli utmattad. Jag har varit där – flera gånger – men jag blir allt bättre på att ta hand om mig själv, och det är väl därför jag också orkar mycket. Jag ser helt enkelt till att ge mig själv små mellanrum här och där. Meditation (igår på en parkbänk i stan inför två kvällsmöten), yoga, skogspromenader – allt är sådant som ger mig utrymme för både återhämtning och reflektion. Och så älskar jag att titta på bra teveserier, ensam eller tillsammans med en eller flera familjemedlem(mar).

Till sist: ”Vad gör du INTE då?” undrade någon häromsistens. Jag är skitdålig på nyheter – läser knappt tidningen, lyssnar sällan på radio och tittar inte på tevenyheter. Jag slötittar heller ALDRIG på teveprogram jag inte vill se. Jag tränar inte på gym utan springer, cyklar eller simmar härhemma (eftersom jag trivs så bra här) och spar pengar och tid på det sättet. Yogar gör jag också oftast hemma, även om jag älskar att vara i yogastudion när jag väl tar mig dit.

Jag väljer bort många aktiviteter, särskilt sådana som jag ser som ”inbillade måsten”, som det där med att man som företagare måste gå på affärsmingel och liknande. Jag prioriterar också ofta att vara med barnen framför något ur det otroliga utbudet av spännande evenemang – kulturaktiviteter och annat – som min lilla stad bjuder på. Det kommer snart en tid då det fönstret öppnar sig på vid gavel igen.

Ja, och så kan du få komma hem till mig en vanlig tisdagskväll och spana in den överfyllda köksbänken, dammråttorna under sängarna, de försummade krukväxterna inomhus, igenväxta odlingsbäddar, tvättberg i fåtöljen och kassarna med stoppning till mina kuddar som jag skulle packat upp för två veckor sedan … Jodå, när det gäller vissa saker är jag också väldigt bra på att prokrastinera.

Hur tänker du själv kring de här frågorna? Är du en prokrastinerare? Har du några inbillade måsten som hindrar dig från att göra det du hellre skulle vilja? Eller har du hittat en bra balans mellan plikten och lusten? Och vad är det som ger just dig energi? Berätta gärna i en kommentar här eller på Facebook!

Maria

 

Drömkorn 9: En magisk plats där allt är möjligt. Ett samtal med Sofia Aifos

I Drömmen om Målajords nionde Drömkorn får du några glimtar ur mitt poddsamtal med Sofia Aifos som driver den vegetariska restaurangen Sájvva i Malmö. Det handlar om att förverkliga drömmar, om att ha ett öppet sinne i stället för att låsa fast sig vid en vision, om att jobba tillsammans med någon som står en nära och om att emellanåt påminna sig om varför man gör det man gör, vad som egentligen är grunden.

***

Drömkorn finns både som film och ljudfil:

Här kan du lyssna på hela poddsamtalet med Sofia:

Ett gör-det-själv-skafferi, del 1

Uppväxt i ett hem med en mamma som var hemma tills jag fyllde elva, som odlade, bakade nästan allt bröd själv och lagade i princip all mat från grunden, är det egentligen inget konstigt alls för mig, det där ”gör det själv”-tänket. Köpebröd var en sällsynt ”delikatess” (tyckte jag, utan att uppskatta min mammas arbete) och vårt städskåp saknade det mesta av de produkter som fanns hemma hos mina kompisar. Såpa användes till allt och jag minns hur jag fick tjata mig till att få köpa Klorin för att bleka bort fläckar på mina kläder. I min familj var det så giftfritt som möjligt som gällde. Mamma odlade biodynamiskt långt innan det gick att köpa ekologiska tomater på ICA.

Ändå dröjde det ganska många år av mitt liv innan jag på allvar började intressera mig för det där ”gör det själv”-spåret. Jo, bröd har jag nog alltid bakat ganska mycket, på senare år framförallt för att det är så svårt att hitta ekologiskt köpebröd och för att jag är fullkomligt galen i doften av nybakt bröd, och odlat har jag gjort lite sporadiskt sedan vi flyttat ut på landet för tjugo år sedan. Men det är först de sista två-tre åren som min inre kompass pekat ut en viktig riktning i mitt liv – att ta ett litet steg i taget mot att bli mer självförsörjande på frukt och grönt, att handla mindre hel- och halvfabrikat, att tillverka sådant som går att göra själv.

Så hur ska man då hinna med detta mitt i allt livspusslande, kan man undra? Ja, odlandet tar förstås massor av tid, men det har blivit en passion jag inte längre kan tänka mig att vara utan – ingenstans är jag så lycklig som ute i mina land eller växthus med jord under naglarna. Matlagning och bakning i stället för färdigköpt är också lite mer tidskrävande, men ofta mindre än jag trodde innan jag prövat något (obs! gäller icke surdegsbröd…). 🙂 Det jag framförallt upptäckt ofta är betydligt enklare och snabbare än väntat är tillverkning av diverse industriproducerade matvaror och hygienartiklar, som havremjölk och deodorant.

För mig, liksom för de flesta andra som har valt att bli mer självhushållande och göra-själviga, handlar det om en medveten prioritering av en livsstil som går emot samhällets norm om heltidsarbete, högt tempo och massor av sociala aktiviteter. Både min man och jag jobbar deltid och har oftast lov när barnen är lediga. Det skapar en hel del tid att göra sådant där som – eftersom vi tjänar mycket mindre pengar numera – också lönar sig ekonomiskt. Vi väljer ofta bort sociala evenemang på helgerna och prioriterar ”hemmastanning” (begreppet som min syster myntade som barn och som jag älskar), vilket också ger mycket luft i systemet. Jag passar i stället ofta på att tillgodose mitt sociala behov genom att träffa vänner över en lunch eller fika när jag ändå är inne är i stan och jobbar på vardagarna.

Om någon ser på det jag skriver om som en kvinnofälla kan jag förstå det, men i min värld är det verkligen inte så. Min man jobbar deltid precis som jag, precis som i en del av våra vänners och bekantas familjer. Förr i världen var det dessutom han som var hemma längst med barnen, han som jobbade deltid när jag gjorde karriär och jobbade heltid på universitet. Vi har alltid haft ett förhållande där vi försökt lösa det på bästa sätt för oss båda – just då.

Sedan råkar det vara så att jag är mer intresserad av just odling, bakning och matlagning än min man (i andra familjer jag känner är det mannen som har de intressena), medan han gör en massa annat bra härhemma, som att laga allt som går sönder och bygga saker som underlättar för mig. I somras byggde han exempelvis mitt jättefina utomhusodlingsbord, för att inte tala om tunnelväxthuset! Till våren och sommaren ska vi bygga hönshus – tillsammans. Och när det gäller att hitta fiffiga idéer på exempelvis hur man kan städa mer miljövänligt är det minst lika ofta han som hittar dem som jag (eftersom jag tycker städa är aptrist) – han äger exempelvis på bikarbonats- och ättikefronten härhemma. 😀

I kommande inlägg har jag tänkt dela med mig av mina bästa tips på sådant jag gör själv, liksom tips jag har samlat upp från vänner och bekanta eller hittat på nätet. På så vis får jag själv en bra samling där jag lätt kan hitta tillbaka till sådant jag kanske behöver kolla upp igen, samtidigt som jag upptäcker nya grejer att pröva.

Jag hoppas verkligen att du som läser ska få glädje och nytta av mitt lilla skafferi, kanske våga testa något du inte gjort tidigare och – precis som jag – upptäcka att mycket var betydligt enklare och mindre tidskrävande än du trodde. Framförallt hoppas jag att du inte ska känna stress eller dåligt samvete – det är verkligen inte min avsikt med de här inläggen. Och så kan det ju vara bra att tänka på att väldigt få människor gör allt själva – det är nog nästan bara Mandelmanns, som jag för övrigt ser om tillsammans med min fjortonåring på kvällarna just nu. Men kanske hittar du en bra idé till något du inte har tänkt på tidigare – i så fall blir jag jätteglad! 🙂

Vi hörs snart igen!

Maria

Den inre kompassen pekar mot IKIGAI!

För en tid sedan lärde jag mig ett nytt begrepp av min kloka vän Erik (som jag har poddintervjuat här). Det kommer från japanskan och heter ikigai. När Erik berättade vad det handlade om visste jag omedelbart att det är just detta jag har hittat sedan jag började utforska min inre kompass på det professionella planet för ett antal år sedan.

Nu vill jag berätta om ikigai för dig som inte har stött på det. Jag tror nämligen att det här är nyckeln till att en mycket bättre värld, där människor får må bra och komma till sin rätt, samtidigt som de bidrar på ett positivt sätt. Här är en (något förenklad) illustration:

Det är alltså när man befinner sig i skärningspunkten mellan (1) det jag älskar att göra, (2) det jag är bra på, (3) det jag kan leva på och (4) det världen behöver som man är i ikigai. Jag känner att jag i mångt och mycket är där, i korsningen av min passion och det världen behöver. Jag är inte bra på allt jag gör, men jag lär mig, undan för undan, och även om jag inte blir rik på mitt arbete så klarar jag mig någorlunda. Det är en väldigt skön känsla och en känsla som jag så gärna vill inspirera andra människor att uppnå.

Hur ser det ut i just ditt liv, är du också i ikigai? Eller är det någon (eller flera) av bitarna som saknas där du tillbringar en stor del av ditt liv, nämligen i din yrkesroll? Om du känner så, och om du skulle vilja få lite hjälp på traven med att komma närmre ditt ikigai, kanske min webbaserade självreflektionskurs Den inre kompassen skulle kunna vara något för dig?

Skulle du vilja börja lite försiktigare ger minikursen Introduktion till den inre kompassen ett smakprov, och känner du att du behöver mer individuellt stöd finns också mitt mentorsprogram i flera olika varianter.

Varmt välkommen att höra av dig om något av detta låter spännande! 🙂

Maria

Drömkorn 4. Alla människor gör skillnad. Ett samtal med Lisa Moraeus

I det fjärde avsnittet av Drömkorn, små drömkorn från Drömmen om Målajord, får du några glimtar ur mitt poddsamtal med Lisa Moraeus. Det handlar om att starta företag för att få ägna sig åt det man brinner för, på sitt eget sätt, och om att göra positiv skillnad.

***

Drömkorn finns både som film och ljudfil:

Här kan du lyssna på hela poddsamtalet med Lisa:

En hyllning till mitt femtioåriga barn

Tänk att den här lilla rödtotten fyller femtio år idag! Mitt i livet om det blir som jag har tänkt mig – att jag ska bli (minst) hundra (som Dagny). Nu är jag alltså (mega)vuxen, medelålders, (kultur)tant på riktigt. Men också väldigt mycket barn, mer och mer faktiskt sedan den där fyrtioårskrisen fick mig att styra om mitt liv. Ett barn som leker mycket, som känner efter hur hon vill ha det och ordnar det för sig.

Det innebär inte att det bara är tjo och tjim i livet – jag har fått min beskärda del av motgångar, utmaningar, dramatik och sorg under de senaste tio åren. Men jag gör det som känns viktigt och meningsfullt, sådant som får mig att känna mig fri och kreativ. Jag jobbar inte längre för att prestera för någon annan utan för att jag själv vill, och för att jag tror och hoppas att jag kan göra skillnad.

Igår frågade jag det lilla barnet hur hon ville fira sin femtioårsdag. Det blev en liten retreat, i självvald ensamhet, bestående av att …

… krypa ner i sängen och sova en timme till efter familjens skönsång
… ta en lugn, meditativ yogastund med Adriene
… packa kamera, te och mackor i ryggsäcken och gå på vandring i mitt älskade Målajord, klättra över stock och sten, äta lunch till ljudet av vågkluck, krama mitt favoritträd, ligga en stund på marken
… dricka te, tända kakelugnsbrasa, virka och sträcktitta på alla fem avsnitt av Storuman forever med Heidi Andersson och Björn Ferry

Till kvällen fick jag också …
… äta sushi och gratis-grattistårta från den lokala ICA-handlaren tillsammans med älsklingarna
… en Uppskattningscirkelrunda av desamma
… sjunga My Chemical Romance, Broder Daniel och Håkan Hellström med födelsedagsbandet Save the Tomatoes (min man på trummor, min son på gitarr och jag på rytmägg)
… titta på Anne på Grönkulla på Netflix med minstingarna

Det har varit en typisk gråmulen novemberdag, men just när jag var ute fick jag en födelsedagshälsning från Universum i form av några solstrålar.

Jag är ju inte mycket för presenter, men jag är så tacksam för det jag har fått. Det fina växthuset som Anders och jag satte ihop tillsammans i somras, som redan har gett grönt och som förhoppningsvis kommer att ge så mycket mat under många år framöver. Fröpengar och en fin sekatör till odlingarna. Ett spännande presentkort. Hemvirkade grytlappar och tygpåsar sydda av gamla tyger att handla frukt och grönsaker i. Vackra blommor att njuta av och så gratulationer från både mitt gamla förlag Studentlitteratur och bästaste GodEl, vår elleverantör. 🙂

Faktiskt har jag gett tre presenter till mig själv också (förutom den här härliga dagen): en kombinerad ACT-fördjupning och firarhelg med min vän Sara i Stockholm i januari, en helårsprenumeration på Moderskeppet – där jag ska lära mig en massa om foto, film, layout och annat roligt och kreativt – och så en helgkurs om Aktivt hopp i april.

Min äldsta dotter Sanna skrev till mig i morse: ”Lova att du inte går och blir vuxen nu, bara för att du är femtio!”. Nej, jag ska göra mitt bästa, i alla fall inte vuxen på det viset att jag slutar leka eller utforska livet med nyfikenhet. 

Kram på er!

Premiär för Drömkorn!

Under tre år med Drömmen om Målajord har jag fått mig så mycket inspiration och klokskap till livs från mina gäster. Nu vill jag bjuda dig som börjat lyssna på senare tid och kanske inte kikat så mycket bakåt – liksom dig som vill få en återblick – på små guldkorn från tidigare avsnitt.

I det första avsnittet av Drömkorn berättade jag om mina livsdrömmar och samtalar med Sara Norrby Wallin som just höll på att förverkliga en av sina drömmar, att jobba helt i egen regi.

Drömkorn finns både som film och ljudfil:

Här kan du lyssna på hela poddavsnittet: