Ett gör-det-själv-skafferi, del 2

Här kommer nu den andra delen i min lilla bloggserie om att göra själv. I första delen presenterade jag några tankar som dök upp i samband med att jag efterlyste tips och här kommer några fler reflektioner – innan vi går vidare till själva tipsandet.

Att vi ofta använder termen ”husmorstips” pekar förstås på en svunnen tid, där kvinnan var den självklara centralfiguren i hemmet, och framförallt i kök och städskrubbar. Och så ser det ut i många familjer även på 2000-talet. Kvinnor står fortfarande för en betydligt större del av det obetalda arbetet i hemmet än män.

Men ibland kan jag bli lite trött på att det så ofta sätts likhetstecken mellan det som görs i hemmet och frustrerade, stressade kvinnor som hamnat i en kvinnofälla. Att det liksom nästan inte skulle vara möjligt att högst medvetet välja en livsstil som går ut på att jobba mindre och därmed skapa tidsutrymme och ork att göra sin egen deo eller baka brödet själv. Det är nästan lite fult och framförallt väldigt pretto, det bloggade jag om för flera år sedan. Att man också kan betraktas som bakåtsträvare och antifeminist. Bloggaren Clara Lidström har råkat ut för detta, gång på gång. Man kan liksom inte gilla att koka sylt och driva feministiska frågor samtidigt.

Själv ser jag precis som Clara ingen som helst motsättning, i synnerhet inte som jag lever i ett förhållande där min man och jag visserligen ofta gör saker enligt könsstereotypa mönster – jag bakar, han bygger eftersom det är så våra huvudintressen ser ut – men där jag exempelvis har huvudansvaret för familjens årliga vedklyvning medan han kan baka Madeleinekakor eller scones i timmar inför stadens Kulturnatt eller sockerkaka till mötet med Vägföreningen. Städa är han också mycket bättre på än jag. Vi tycker liksom inte att det är så nödvändigt med millimeterrättvisa så länge båda är någorlunda nöjda med fördelningen.

Jag tror också att vi – även om vi lever könsstereotypt på vissa sätt – bidrar till att ge våra barn ett någorlunda nyanserat och medvetet perspektiv på det här ämnet. Vi har ofta spännande samtal vid middagsbordet då ett av barnen upprörts av något – det har handlat om alltifrån speciella flick- och pojkplåster till varför konståkning är könsuppdelad eller varför historieämnet har så lite fokus på kvinnor. Det senare verkar faktiskt ha lett till en förändring i skolan, sedan ett av barnen sa ifrån – kvinnorna har fått ta betydligt större plats i lillasysters undervisning. De två äldsta barnen har också gått kurser i feministiskt självförsvar.

Foto: Aaron Burden

Så länge vi låter vår inre kompass styra vad som är viktigt för oss, kan vi då inte få göra just det som funkar för just oss, oavsett om det innebär att vara hundra procent självhushållande och göra allt från grunden eller köpa hundra procent helfabrikat på ICA? Oavsett om vi gör saker efter könsstereotypa mönster eller fördelar tiden med linjal. Kan vi inte sluta jämföra oss en massa med andra, och framförallt, kan vi göra det vi gör för att vi vill, inte för att vi tror att vi måste?

Ursäkta att det blev lite fördröjning på själva tipsen, men jag lovar att de kommer snart! 🙂

Maria

Ett gör-det-själv-skafferi, del 1

Uppväxt i ett hem med en mamma som var hemma tills jag fyllde elva, som odlade, bakade nästan allt bröd själv och lagade i princip all mat från grunden, är det egentligen inget konstigt alls för mig, det där ”gör det själv”-tänket. Köpebröd var en sällsynt ”delikatess” (tyckte jag, utan att uppskatta min mammas arbete) och vårt städskåp saknade det mesta av de produkter som fanns hemma hos mina kompisar. Såpa användes till allt och jag minns hur jag fick tjata mig till att få köpa Klorin för att bleka bort fläckar på mina kläder. I min familj var det så giftfritt som möjligt som gällde. Mamma odlade biodynamiskt långt innan det gick att köpa ekologiska tomater på ICA.

Ändå dröjde det ganska många år av mitt liv innan jag på allvar började intressera mig för det där ”gör det själv”-spåret. Jo, bröd har jag nog alltid bakat ganska mycket, på senare år framförallt för att det är så svårt att hitta ekologiskt köpebröd och för att jag är fullkomligt galen i doften av nybakt bröd, och odlat har jag gjort lite sporadiskt sedan vi flyttat ut på landet för tjugo år sedan. Men det är först de sista två-tre åren som min inre kompass pekat ut en viktig riktning i mitt liv – att ta ett litet steg i taget mot att bli mer självförsörjande på frukt och grönt, att handla mindre hel- och halvfabrikat, att tillverka sådant som går att göra själv.

Så hur ska man då hinna med detta mitt i allt livspusslande, kan man undra? Ja, odlandet tar förstås massor av tid, men det har blivit en passion jag inte längre kan tänka mig att vara utan – ingenstans är jag så lycklig som ute i mina land eller växthus med jord under naglarna. Matlagning och bakning i stället för färdigköpt är också lite mer tidskrävande, men ofta mindre än jag trodde innan jag prövat något (obs! gäller icke surdegsbröd…). 🙂 Det jag framförallt upptäckt ofta är betydligt enklare och snabbare än väntat är tillverkning av diverse industriproducerade matvaror och hygienartiklar, som havremjölk och deodorant.

För mig, liksom för de flesta andra som har valt att bli mer självhushållande och göra-själviga, handlar det om en medveten prioritering av en livsstil som går emot samhällets norm om heltidsarbete, högt tempo och massor av sociala aktiviteter. Både min man och jag jobbar deltid och har oftast lov när barnen är lediga. Det skapar en hel del tid att göra sådant där som – eftersom vi tjänar mycket mindre pengar numera – också lönar sig ekonomiskt. Vi väljer ofta bort sociala evenemang på helgerna och prioriterar ”hemmastanning” (begreppet som min syster myntade som barn och som jag älskar), vilket också ger mycket luft i systemet. Jag passar i stället ofta på att tillgodose mitt sociala behov genom att träffa vänner över en lunch eller fika när jag ändå är inne är i stan och jobbar på vardagarna.

Om någon ser på det jag skriver om som en kvinnofälla kan jag förstå det, men i min värld är det verkligen inte så. Min man jobbar deltid precis som jag, precis som i en del av våra vänners och bekantas familjer. Förr i världen var det dessutom han som var hemma längst med barnen, han som jobbade deltid när jag gjorde karriär och jobbade heltid på universitet. Vi har alltid haft ett förhållande där vi försökt lösa det på bästa sätt för oss båda – just då.

Sedan råkar det vara så att jag är mer intresserad av just odling, bakning och matlagning än min man (i andra familjer jag känner är det mannen som har de intressena), medan han gör en massa annat bra härhemma, som att laga allt som går sönder och bygga saker som underlättar för mig. I somras byggde han exempelvis mitt jättefina utomhusodlingsbord, för att inte tala om tunnelväxthuset! Till våren och sommaren ska vi bygga hönshus – tillsammans. Och när det gäller att hitta fiffiga idéer på exempelvis hur man kan städa mer miljövänligt är det minst lika ofta han som hittar dem som jag (eftersom jag tycker städa är aptrist) – han äger exempelvis på bikarbonats- och ättikefronten härhemma. 😀

I kommande inlägg har jag tänkt dela med mig av mina bästa tips på sådant jag gör själv, liksom tips jag har samlat upp från vänner och bekanta eller hittat på nätet. På så vis får jag själv en bra samling där jag lätt kan hitta tillbaka till sådant jag kanske behöver kolla upp igen, samtidigt som jag upptäcker nya grejer att pröva.

Jag hoppas verkligen att du som läser ska få glädje och nytta av mitt lilla skafferi, kanske våga testa något du inte gjort tidigare och – precis som jag – upptäcka att mycket var betydligt enklare och mindre tidskrävande än du trodde. Framförallt hoppas jag att du inte ska känna stress eller dåligt samvete – det är verkligen inte min avsikt med de här inläggen. Och så kan det ju vara bra att tänka på att väldigt få människor gör allt själva – det är nog nästan bara Mandelmanns, som jag för övrigt ser om tillsammans med min fjortonåring på kvällarna just nu. Men kanske hittar du en bra idé till något du inte har tänkt på tidigare – i så fall blir jag jätteglad! 🙂

Vi hörs snart igen!

Maria

Special Time revisited

I ett blogginlägg tidigare i höst berättade jag om det nya begreppet Special Time som vi infört här i Målajord, och som jag inspirerats till av en av mina gurus, Medicine Story, vars bok The Joy of Caring for Children jag håller på att översätta. Det går alltså ut på att man under en överenskommen tidsperiod (i vårt fall en timme/vecka) ägnar sig helt och hållet åt ett barn, som får bestämma exakt vad barnet och den vuxne ska göra tillsammans. Jag kände att detta var ett bra sätt att låta barnen då och då få min odelade uppmärksamhet, utan konkurrens från någon av de andra barnen, min mobil eller något annat störningsmoment.

img_1515Vad jag inte hade räknat med var att jag själv skulle ha så roligt – det blir så mycket lättare att vara 100% närvarande när jag släpper alla tankar på annat för en timme – och lära mig så mycket nya saker! Så vad har jag då fått vara med om hittills? Här är några exempel:

Jo, jag har gjort garnbollar med sexåringen och loombands-armband med elvaåringen.

Sexåringen och jag har ritat Pokémon och halloweenbilder.

Jag och elvaåringen har pysslat julkort och gjort en kreativ ritutmaning där jag vi turades om att ange ett tema, fick 2 minuter för att tolka det i bildform och sedan jämförde våra tolkningar.

img_1304Elvaåringen bjöd in mig till en egendesignad yogastudio med levande ljus och min favoritmeditationsmusik med Snatam Kaur på Spotify, där vi sedan körde mitt älsklingsyogapass tillsammans.

Jag har skapat en egen karaktär på Momio (lite som ett Facebook för barn) med elvaåringen, lärt mig grunderna i Minecraft och tittat på fjortonåringen bästa YouTubers.

Jag har hjälpt fjortonåringen med en skolrapport och med att formulera ett brev till kommunen om skolans dåliga vegetariska mat.

img_1250Elvaåringen och jag har byggt en himmelsäng till hennes rum.

När vi varit extra trötta har aktiviteterna anpassat efter vår energinivå. Då har jag pusslat eller lyssnat på ljudbok (skriven av ännu en YouTuber) med elvaåringen, spelat lugna spel och tittat på film eller barnprogram om torskfiske (heja SvT!) med sexåringen.

En annan insikt – utöver att det här är så roligt och lärorikt – är hur svårt det kan vara vissa veckor att få till TRE ynka hela timmar (en per barn). Dagar då vi kommer hem sent från jobb och skola blir det inte mycket tid över. Och helgerna den här hösten har varit ovanligt välfyllda med aktiviteter. Jag hoppas och tror på en lugnare vår!

Och jag rekommenderar alla som har barn eller barnbarn att prova på Special Time på det här sättet vi har gjort. Berätta gärna som en kommentar till bloggen om vad du får uppleva! 🙂

Maria

 

Acceptans och förändring – ACT – på vedbacken

13649687_10208004555525091_1019323064_n

Ett Facebookminne igen. Ett år sedan. Samma klyv, ny ved. Vi värmer upp hela vårt stora hus på det sättet, så det är många stockar som ska kapas, klyvas, köras in i vedboden och staplas varje år. Från att ha varit en av de där hemsysslorna som jag bara såg som ett enda stort, tungt MÅSTE har det blivit en av mina favoritaktiviteter, något jag märkligt nog både kan längta till och njuta av (trots att det numera är jag som har totalansvaret för klyvandet och staplandet). Hur gick det till?

Mitt förhållande till veden är ett sådant där exempel på hur jag tillämpar ACT (Acceptance and Commitment Training) i mitt vardagsliv som jag skrev i bloggens premiärinlägg att jag skulle bjuda på ibland. Acceptans och Förändring. Och mindfulness.

Acceptans: Ja, grunden till alltihop är att acceptera att – om vi ska fortsätta med den här typen av uppvärmning, vilket vi gärna gör av bland annat ekonomiska skäl – vedarbetet är en del av mitt liv på landet. Att gå omkring och sura över att det finns annat jag hellre skulle vilja använda tiden till, eller försöka förtränga att det måste göras, hjälper inte ett skvatt.

Förändring: Men att leva enligt ACT innebär inte att bara lägga sig passivt platt och acceptera allt. Det handlar också om att se över en situation och se om det finns något som går att förändra. Jag accepterade faktumet att veden måste hanteras, men jag har också gjort ett antal förändringar som har gjort arbetet mer angenämt. Vi har förflyttat klyvplatsen närmare vedboden, så att det blir mycket kortare sträckor för de många hundra skottkärreturerna. Jag gör jobbet under sommaren (i stället för under vår eller höst som tidigare), när jag är ledig och vädret ofta är bra, vilket innebär att jag slipper ”förlora” ett antal värdefulla helger när livet snurrar på i snabbare takt än sommartid.

DSC_0010Jag har också lyckats att åtminstone till en del förändra mina tankarna och betrakta processen med mer positiva glasögon:

Jag får massa frisk luft, utsikt över ängen utanför, vind mot mitt ansikte, (ofta) sol på min bleka kropp och gratis tillgång till vardagsmotion.

Jag får egentid med bra poddar (exempelvis Sommar i P1 – som nu också finns på Spotify så att jag inte ens behöver tulla på mitt internet!) i lurarna.

Jag gläds åt tanken på fyllda vedförråd som ska värma oss hela hösten och vintern.

Jag låter inte den första lilla klena raden med vedträn göra mig deppig som tidigare, utan tänker att ”Ja, ja, allting har en början och snart når jag inte upp för att fylla på!”

DSC_0015Och så var det det där med mindfulness. Vedhanteringen har blivit ett sätt att stanna upp. Här måste jag vara närvarande och fokuserad, annars riskerar jag att skada mig – tappa en tung vedklump på foten eller få ett finger i kläm. Jag arbetar långsamt och metodiskt, till skillnad från i många andra sammanhang. Det är något meditativt och väldigt lugnande över det hela.

DSC_0018

Till sist: för mig har veden också kommit att få en symbolisk betydelse. Den representerar mitt behov av att jorda mig, att känna mig förankrad i verklighet och vardag, eftersom jag också är en person som är mycket i tankar och själ.

Här sista raderna ur en nyskriven dikt:

Fötterna på vedbacken

Förankras för att kunna växa

För att kunna lyfta blicken

Sträcka armarna mot himlen

Sträva uppåt och framåt

Vidare och samtidigt stadigt kvar

Utan mina rötter inget

Och när jag tittar ut ser jag att regnskuren som kom och avbröt mig verkar vara på väg bort. Tror att jag ska ta en stund till där ute med min kompis klyven före kvällsmat.

Maria

DSC_0011 1

 

Att stanna upp och hitta riktning

Igår klockan 14.30 kramade jag om och vinkade av sex härliga kvinnor, varav fyra fram till fredag eftermiddag varit helt obekanta för mig. Under två dygn ägnade jag och min parhäst Sara oss tillsammans med våra deltagare åt övningar, reflektionsrundor, meditationer, promenader och hemlagad vegetarisk mat hemma i mitt älskade Målajord.

DSC_0041 1

Temat för helgen var just det som podden handlar om: att följa sitt hjärta och sin inre kompass, att komma till sin rätt som människa och att förverkliga drömmar. Vi pratade om balans mellan livets olika tårtbitar, om att ta ut riktningar kring det som känns viktigt för var och en, om att träna sig på att acceptera de tankar och känslor som gärna vill sätta upp hinder för att följa den inre kompassen. Tankarna klädde vi i ord och bild, men vi lät dem också vila i tystnad.

DSC_0017 2

Här och nu förverkligade jag min dröm om en egen kursgård – om än i liten skala. En av deltagarna berättade efteråt att hon inspireras av att jag gör just så: tar tag i saker, gräver där jag står, inte väntar på bättre förutsättningar utan helt enkelt bara skapar ändå, för att det känns viktigt för mig.

DSC_0036 1Och så just idag dök det upp ett Facebookminne som berättar om var och hur allt det här började, i ett inlägg på Livstidsbloggen från den 4 juli 2009. Så här skriver jag då:

Under förra helgens Kvinnofestival [på Mundekulla Retreatcentrum] kom många tankar och insikter fram i mötet med mig själv och andra kloka kvinnor. Den troligtvis viktigaste för mig handlar om det där som ligger och gnager i mig som en liten, liten sten mot kläderna i tvättmaskinen: jag behöver förändra min arbetssituation. Medan andra kvinnor pratade om andra förändringar i livet kände jag att jag är där jag vill vara i så gott som alla andra sammanhang.

DSC_0038 1

Mycket har redan gjorts även på jobbfronten; jag har idag ett helt annat förhållningssätt till mitt arbete än tidigare. Ändå är det något som inte stämmer: ”Här står livet i farstun så nära inpå, men det är nåt som gnager ändå. Det kallas tvivel, det där som stör, det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör”, sjunger Lars Winnerbäck och jag känner att han sjunger mig rakt in i hjärtat.

Tedx Växjö Maria Estling VannestålDet var där den inre rösten som jag pratar om i mitt TEDx-föredrag började viska till mig. Det var också en sådan där liten hållplats i livet – som den jag själv upplevde i Mundekulla – som jag hoppades bidra till att skapa med i Målajord. Och jag tror att vi lyckades riktigt bra, att döma av deltagarnas respons. Vad som kommer ut av den här helgen för våra deltagare i det långa loppet återstår att se, men tänk om någon av dem skulle tänka tillbaka på Målajordsvistelsen på samma sätt som jag gör med mina dagar i Mundekulladagar: Det var där det hände. Och tänk att det är här jag är nu, sju år efter Kvinnofestivalen.

När deltagarna åkt blev det lika tyst och stilla som vid vår tysta frukost under morgonen. Innan jag tog hand om disk och tvätt var jag tvungen att bara sätta mig en liten stund i glasrummet där vi tillbringat större delen av vår tid, med mitt ljus, blomsterskålen från vår avslutande cirkel, min tekopp och resterna av hallon- och rabarberpajen som mötte gästerna på fredagseftermiddagen. När jag lyssnade riktigt noga kunde jag fortfarande höra klirret från te- och kaffekoppar, rösterna från helgens alla reflektionsrundor där människor under två dagar delat med sig från sitt allra innersta. Vilken gåva.

DSC_0043 1

Kanske är det din tur att vara med om vi gör det igen? 🙂

Maria

Dan före dan i Målajord

Dan före dan i Målajord. I morgon är det årets kanske bästa dag här i vårt paradis, åtminstone om du frågar våra barn. Jag plockar in grönsaker från mitt eget trädgårdsland. I köket bakas det tårta och hackas ägg, lök, äpplen och sill till gubbröran. Den här gången testar vi också att göra inlagd aubergine som veggoalternativ till sillen.

DSC_0048

Det är full aktivitet i hus och trädgård, men vi tar oss även tid att cykla ner till sjön (lillebror för första gången hela vägen på egen tvåhjuling – vilken frihet!) för ett bad i ljummen sommarsjö.

DSC_0030

På vägen hem hinner vi stanna en stund och titta på en humla på besök i en av de stora blåklockorna vid vägkanten. Plocka några blommor till morgondagens stång.

DSC_0043 DSC_0047

Jag vet inte hur många år vi har hållit på, men bebisar har blivit tonåringar och småbarnsföräldrar har blivit medelålders. År efter år kommer vänfamiljerna till oss, de flesta varje år, några bara ibland. En familj har sagt att om vi kommer på tanken att sluta med våra Målajordsmidsomrar måste vi meddela dem senast vid jul, så att deras barn ska få chans att vänja sig vid tanken långsamt och inte bli alltför traumatiserade. 🙂

Upplägget är ungefär detsamma vartenda år – och verkar uppskattas av alla. En Stockholmsfamilj kommer några dagar i förväg för att hinna med lite extra lantismys. Vi kör sillknytis till lunch och grillknytis till kvällen. Det blir hembakt fika producerat av oss Målajordingar. Kransbindning och midsommarstång förstås.

IMG_9379 IMG_9376

Då och då blir vi lite wild and crazy. Som förra året, när vi gjorde en midsommarstång i form av en feministsymbol i stället för den traditionella fallosvarianten på initiativ av våra medvetna tonåringar. Och överraskade gästerna med att förnya våra bröllopslöften. I år ryktas det om både öppen scen och allsång.

Nästan alla sover över, så varenda säng och de flesta golv blir proppfulla; somliga år tältas det i trädgården också. Och så äter vi en riktigt lång midsommarfrukost tillsammans allihop – ofta med regnet strilande utanför.

DSC_0021Kanske är det som jag bloggade om på Livstid för ett antal år sedan, att jag uppskattar våra midsomrar en lite extra mycket på grund av att jag inte hade så många kompisar och periodvis var mobbad som barn. Den här fantastiska gemenskapen är liksom ingenting jag tar för givet, jag är så oändligt tacksam. Namaste och GLAD MIDSOMMAR, kära bloggläsare och poddlyssnare! ❤

Maria

Inspiration i sommartråkköket

Sommarlov och semester är underbart – färre tider att passa, mer utrymme för kroppsarbete och gemenskap. Men det är en sjuhelvetes massa mat som ska lagas när hela familjen plötsligt är hemma DSC_0003precis hela tiden. Därför har vi de senaste åren försökte hitta på lite nytt kring matlagningen för att det ska bli en smula roligare. Årets sommarlovsköksutmaning är att laga mat från en massa olika länder. Vi fyller på listan efterhand.

Det kan antingen handla om att laga något vi redan brukar göra – men på ett mer traditionellt sätt, exempelvis italiensk pizza och mexikanska tacos, inte Svennebanan Style. Men framförallt vill vi upptäcka och testa maträtter som vi inte har prövat (eller som i alla fall inte alla familjemedlemmar har prövat) tidigare.

DSC_0028Barnen är med i alltifrån planering till matlagning, och om möjligt spelar vi musik från det aktuella landet och pratar om det medan vi äter.

Hittills har vi lagat sushi och ratatouille. Till den senare lyssnade vi på La Marseillaise och mor i huset berättade om äventyr från ungdomliga tågluffar och gatumusikantturnéer i Frankrike. Har du tips på maträtter som du absolut tycker att vi borde testa – helst utan kött (eller möjligt att göra vegetariskt, eller med fisk/skaldjur)? Tipsa oss gärna! 🙂

Maria

DSC_0045

DSC_0050DSC_0020DSC_0036