Special Time revisited

I ett blogginlägg tidigare i höst berättade jag om det nya begreppet Special Time som vi infört här i Målajord, och som jag inspirerats till av en av mina gurus, Medicine Story, vars bok The Joy of Caring for Children jag håller på att översätta. Det går alltså ut på att man under en överenskommen tidsperiod (i vårt fall en timme/vecka) ägnar sig helt och hållet åt ett barn, som får bestämma exakt vad barnet och den vuxne ska göra tillsammans. Jag kände att detta var ett bra sätt att låta barnen då och då få min odelade uppmärksamhet, utan konkurrens från någon av de andra barnen, min mobil eller något annat störningsmoment.

img_1515Vad jag inte hade räknat med var att jag själv skulle ha så roligt – det blir så mycket lättare att vara 100% närvarande när jag släpper alla tankar på annat för en timme – och lära mig så mycket nya saker! Så vad har jag då fått vara med om hittills? Här är några exempel:

Jo, jag har gjort garnbollar med sexåringen och loombands-armband med elvaåringen.

Sexåringen och jag har ritat Pokémon och halloweenbilder.

Jag och elvaåringen har pysslat julkort och gjort en kreativ ritutmaning där jag vi turades om att ange ett tema, fick 2 minuter för att tolka det i bildform och sedan jämförde våra tolkningar.

img_1304Elvaåringen bjöd in mig till en egendesignad yogastudio med levande ljus och min favoritmeditationsmusik med Snatam Kaur på Spotify, där vi sedan körde mitt älsklingsyogapass tillsammans.

Jag har skapat en egen karaktär på Momio (lite som ett Facebook för barn) med elvaåringen, lärt mig grunderna i Minecraft och tittat på fjortonåringen bästa YouTubers.

Jag har hjälpt fjortonåringen med en skolrapport och med att formulera ett brev till kommunen om skolans dåliga vegetariska mat.

img_1250Elvaåringen och jag har byggt en himmelsäng till hennes rum.

När vi varit extra trötta har aktiviteterna anpassat efter vår energinivå. Då har jag pusslat eller lyssnat på ljudbok (skriven av ännu en YouTuber) med elvaåringen, spelat lugna spel och tittat på film eller barnprogram om torskfiske (heja SvT!) med sexåringen.

En annan insikt – utöver att det här är så roligt och lärorikt – är hur svårt det kan vara vissa veckor att få till TRE ynka hela timmar (en per barn). Dagar då vi kommer hem sent från jobb och skola blir det inte mycket tid över. Och helgerna den här hösten har varit ovanligt välfyllda med aktiviteter. Jag hoppas och tror på en lugnare vår!

Och jag rekommenderar alla som har barn eller barnbarn att prova på Special Time på det här sättet vi har gjort. Berätta gärna som en kommentar till bloggen om vad du får uppleva! 🙂

Maria

 

Annonser

Acceptans och förändring – ACT – på vedbacken

13649687_10208004555525091_1019323064_n

Ett Facebookminne igen. Ett år sedan. Samma klyv, ny ved. Vi värmer upp hela vårt stora hus på det sättet, så det är många stockar som ska kapas, klyvas, köras in i vedboden och staplas varje år. Från att ha varit en av de där hemsysslorna som jag bara såg som ett enda stort, tungt MÅSTE har det blivit en av mina favoritaktiviteter, något jag märkligt nog både kan längta till och njuta av (trots att det numera är jag som har totalansvaret för klyvandet och staplandet). Hur gick det till?

Mitt förhållande till veden är ett sådant där exempel på hur jag tillämpar ACT (Acceptance and Commitment Training) i mitt vardagsliv som jag skrev i bloggens premiärinlägg att jag skulle bjuda på ibland. Acceptans och Förändring. Och mindfulness.

Acceptans: Ja, grunden till alltihop är att acceptera att – om vi ska fortsätta med den här typen av uppvärmning, vilket vi gärna gör av bland annat ekonomiska skäl – vedarbetet är en del av mitt liv på landet. Att gå omkring och sura över att det finns annat jag hellre skulle vilja använda tiden till, eller försöka förtränga att det måste göras, hjälper inte ett skvatt.

Förändring: Men att leva enligt ACT innebär inte att bara lägga sig passivt platt och acceptera allt. Det handlar också om att se över en situation och se om det finns något som går att förändra. Jag accepterade faktumet att veden måste hanteras, men jag har också gjort ett antal förändringar som har gjort arbetet mer angenämt. Vi har förflyttat klyvplatsen närmare vedboden, så att det blir mycket kortare sträckor för de många hundra skottkärreturerna. Jag gör jobbet under sommaren (i stället för under vår eller höst som tidigare), när jag är ledig och vädret ofta är bra, vilket innebär att jag slipper ”förlora” ett antal värdefulla helger när livet snurrar på i snabbare takt än sommartid.

DSC_0010Jag har också lyckats att åtminstone till en del förändra mina tankarna och betrakta processen med mer positiva glasögon:

Jag får massa frisk luft, utsikt över ängen utanför, vind mot mitt ansikte, (ofta) sol på min bleka kropp och gratis tillgång till vardagsmotion.

Jag får egentid med bra poddar (exempelvis Sommar i P1 – som nu också finns på Spotify så att jag inte ens behöver tulla på mitt internet!) i lurarna.

Jag gläds åt tanken på fyllda vedförråd som ska värma oss hela hösten och vintern.

Jag låter inte den första lilla klena raden med vedträn göra mig deppig som tidigare, utan tänker att ”Ja, ja, allting har en början och snart når jag inte upp för att fylla på!”

DSC_0015Och så var det det där med mindfulness. Vedhanteringen har blivit ett sätt att stanna upp. Här måste jag vara närvarande och fokuserad, annars riskerar jag att skada mig – tappa en tung vedklump på foten eller få ett finger i kläm. Jag arbetar långsamt och metodiskt, till skillnad från i många andra sammanhang. Det är något meditativt och väldigt lugnande över det hela.

DSC_0018

Till sist: för mig har veden också kommit att få en symbolisk betydelse. Den representerar mitt behov av att jorda mig, att känna mig förankrad i verklighet och vardag, eftersom jag också är en person som är mycket i tankar och själ.

Här sista raderna ur en nyskriven dikt:

Fötterna på vedbacken

Förankras för att kunna växa

För att kunna lyfta blicken

Sträcka armarna mot himlen

Sträva uppåt och framåt

Vidare och samtidigt stadigt kvar

Utan mina rötter inget

Och när jag tittar ut ser jag att regnskuren som kom och avbröt mig verkar vara på väg bort. Tror att jag ska ta en stund till där ute med min kompis klyven före kvällsmat.

Maria

DSC_0011 1

 

Att stanna upp och hitta riktning

Igår klockan 14.30 kramade jag om och vinkade av sex härliga kvinnor, varav fyra fram till fredag eftermiddag varit helt obekanta för mig. Under två dygn ägnade jag och min parhäst Sara oss tillsammans med våra deltagare åt övningar, reflektionsrundor, meditationer, promenader och hemlagad vegetarisk mat hemma i mitt älskade Målajord.

DSC_0041 1

Temat för helgen var just det som podden handlar om: att följa sitt hjärta och sin inre kompass, att komma till sin rätt som människa och att förverkliga drömmar. Vi pratade om balans mellan livets olika tårtbitar, om att ta ut riktningar kring det som känns viktigt för var och en, om att träna sig på att acceptera de tankar och känslor som gärna vill sätta upp hinder för att följa den inre kompassen. Tankarna klädde vi i ord och bild, men vi lät dem också vila i tystnad.

DSC_0017 2

Här och nu förverkligade jag min dröm om en egen kursgård – om än i liten skala. En av deltagarna berättade efteråt att hon inspireras av att jag gör just så: tar tag i saker, gräver där jag står, inte väntar på bättre förutsättningar utan helt enkelt bara skapar ändå, för att det känns viktigt för mig.

DSC_0036 1Och så just idag dök det upp ett Facebookminne som berättar om var och hur allt det här började, i ett inlägg på Livstidsbloggen från den 4 juli 2009. Så här skriver jag då:

Under förra helgens Kvinnofestival [på Mundekulla Retreatcentrum] kom många tankar och insikter fram i mötet med mig själv och andra kloka kvinnor. Den troligtvis viktigaste för mig handlar om det där som ligger och gnager i mig som en liten, liten sten mot kläderna i tvättmaskinen: jag behöver förändra min arbetssituation. Medan andra kvinnor pratade om andra förändringar i livet kände jag att jag är där jag vill vara i så gott som alla andra sammanhang.

DSC_0038 1

Mycket har redan gjorts även på jobbfronten; jag har idag ett helt annat förhållningssätt till mitt arbete än tidigare. Ändå är det något som inte stämmer: ”Här står livet i farstun så nära inpå, men det är nåt som gnager ändå. Det kallas tvivel, det där som stör, det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör”, sjunger Lars Winnerbäck och jag känner att han sjunger mig rakt in i hjärtat.

Tedx Växjö Maria Estling VannestålDet var där den inre rösten som jag pratar om i mitt TEDx-föredrag började viska till mig. Det var också en sådan där liten hållplats i livet – som den jag själv upplevde i Mundekulla – som jag hoppades bidra till att skapa med i Målajord. Och jag tror att vi lyckades riktigt bra, att döma av deltagarnas respons. Vad som kommer ut av den här helgen för våra deltagare i det långa loppet återstår att se, men tänk om någon av dem skulle tänka tillbaka på Målajordsvistelsen på samma sätt som jag gör med mina dagar i Mundekulladagar: Det var där det hände. Och tänk att det är här jag är nu, sju år efter Kvinnofestivalen.

När deltagarna åkt blev det lika tyst och stilla som vid vår tysta frukost under morgonen. Innan jag tog hand om disk och tvätt var jag tvungen att bara sätta mig en liten stund i glasrummet där vi tillbringat större delen av vår tid, med mitt ljus, blomsterskålen från vår avslutande cirkel, min tekopp och resterna av hallon- och rabarberpajen som mötte gästerna på fredagseftermiddagen. När jag lyssnade riktigt noga kunde jag fortfarande höra klirret från te- och kaffekoppar, rösterna från helgens alla reflektionsrundor där människor under två dagar delat med sig från sitt allra innersta. Vilken gåva.

DSC_0043 1

Kanske är det din tur att vara med om vi gör det igen? 🙂

Maria

Dan före dan i Målajord

Dan före dan i Målajord. I morgon är det årets kanske bästa dag här i vårt paradis, åtminstone om du frågar våra barn. Jag plockar in grönsaker från mitt eget trädgårdsland. I köket bakas det tårta och hackas ägg, lök, äpplen och sill till gubbröran. Den här gången testar vi också att göra inlagd aubergine som veggoalternativ till sillen.

DSC_0048

Det är full aktivitet i hus och trädgård, men vi tar oss även tid att cykla ner till sjön (lillebror för första gången hela vägen på egen tvåhjuling – vilken frihet!) för ett bad i ljummen sommarsjö.

DSC_0030

På vägen hem hinner vi stanna en stund och titta på en humla på besök i en av de stora blåklockorna vid vägkanten. Plocka några blommor till morgondagens stång.

DSC_0043 DSC_0047

Jag vet inte hur många år vi har hållit på, men bebisar har blivit tonåringar och småbarnsföräldrar har blivit medelålders. År efter år kommer vänfamiljerna till oss, de flesta varje år, några bara ibland. En familj har sagt att om vi kommer på tanken att sluta med våra Målajordsmidsomrar måste vi meddela dem senast vid jul, så att deras barn ska få chans att vänja sig vid tanken långsamt och inte bli alltför traumatiserade. 🙂

Upplägget är ungefär detsamma vartenda år – och verkar uppskattas av alla. En Stockholmsfamilj kommer några dagar i förväg för att hinna med lite extra lantismys. Vi kör sillknytis till lunch och grillknytis till kvällen. Det blir hembakt fika producerat av oss Målajordingar. Kransbindning och midsommarstång förstås.

IMG_9379 IMG_9376

Då och då blir vi lite wild and crazy. Som förra året, när vi gjorde en midsommarstång i form av en feministsymbol i stället för den traditionella fallosvarianten på initiativ av våra medvetna tonåringar. Och överraskade gästerna med att förnya våra bröllopslöften. I år ryktas det om både öppen scen och allsång.

Nästan alla sover över, så varenda säng och de flesta golv blir proppfulla; somliga år tältas det i trädgården också. Och så äter vi en riktigt lång midsommarfrukost tillsammans allihop – ofta med regnet strilande utanför.

DSC_0021Kanske är det som jag bloggade om på Livstid för ett antal år sedan, att jag uppskattar våra midsomrar en lite extra mycket på grund av att jag inte hade så många kompisar och periodvis var mobbad som barn. Den här fantastiska gemenskapen är liksom ingenting jag tar för givet, jag är så oändligt tacksam. Namaste och GLAD MIDSOMMAR, kära bloggläsare och poddlyssnare! ❤

Maria

Inspiration i sommartråkköket

Sommarlov och semester är underbart – färre tider att passa, mer utrymme för kroppsarbete och gemenskap. Men det är en sjuhelvetes massa mat som ska lagas när hela familjen plötsligt är hemma DSC_0003precis hela tiden. Därför har vi de senaste åren försökte hitta på lite nytt kring matlagningen för att det ska bli en smula roligare. Årets sommarlovsköksutmaning är att laga mat från en massa olika länder. Vi fyller på listan efterhand.

Det kan antingen handla om att laga något vi redan brukar göra – men på ett mer traditionellt sätt, exempelvis italiensk pizza och mexikanska tacos, inte Svennebanan Style. Men framförallt vill vi upptäcka och testa maträtter som vi inte har prövat (eller som i alla fall inte alla familjemedlemmar har prövat) tidigare.

DSC_0028Barnen är med i alltifrån planering till matlagning, och om möjligt spelar vi musik från det aktuella landet och pratar om det medan vi äter.

Hittills har vi lagat sushi och ratatouille. Till den senare lyssnade vi på La Marseillaise och mor i huset berättade om äventyr från ungdomliga tågluffar och gatumusikantturnéer i Frankrike. Har du tips på maträtter som du absolut tycker att vi borde testa – helst utan kött (eller möjligt att göra vegetariskt, eller med fisk/skaldjur)? Tipsa oss gärna! 🙂

Maria

DSC_0045

DSC_0050DSC_0020DSC_0036

 

Good enough eller top notch?

Kom när ni vill. Räkna med lite lort både i hus och på människor, men det står ni väl ut med.
Absolut! Då kan vi komma oduschade. 🙂

Två lantisfamiljer planerar lördagskvällshäng. Jag älskar det. Jag älskar att inte behöva duscha, sminka mig eller städa huset för att kunna umgås. Med min bästa vän och kollega Saras familj är det verkligen så. Vi är så trygga med varandra att vi inte behöver några yttre fasader för att fungera ihop. Det är okej med smulor på golvet, en diskbänk full av disk och oftast kör vi knytisvariant till den delade måltiden.

DSC_0009

I lördags, till exempel, hade vänfamiljen med sig en bunke falafelsmet, en packe pitabröd, grönsaker och jordgubbar inhandlade på vägen samt en matberedare med en halvvägsfärdig hummus. Vi kompletterade med halloumi, guacamole, tzatziki och rabarberpaj. Och så blev det en sån där härligt innerlig kväll med massa god mat, en stunds kubbspelande där den mest intensiva striden var mot knotten omkring oss, och så förstås: goda samtal, bland annat en runda där alla närvarande, barn såväl som vuxna, berättade om sina förväntningar inför sommaren.

DSC_0007

Efter min sjukskrivning för utmattning för många år sedan blev en av mina överlevnadsstrategier att släppa på perfektionskraven, att bli lite mer good enough. Jag insåg att jag inte måste vara bäst på precis allting samtidigt. Att världen inte går under om jag inte alltid är påläst till tänderna, väntar mer än fem minuter med att svara på ett mejl eller inte har välstädat hemma. Det är inte alltid lätt, långt därifrån, men min förändrade inställning har gjort stor skillnad i mitt liv. Jobbmässigt förstås, inte minst under mina år i den prestationsfokuserade universitetsvärlden. Och Drömmen om Målajord hade nog aldrig sett dagens ljus om jag inte hade vågat tänka ”Nu kör jag trots att jag inte kan allt om podcasting, och så får jag lära mig under resans gång!”. Men också på många andra plan. I hemmet. I mitt föräldraskap. I fråga om löpning, yoga och meditation.

Jag har blivit bättre på att inte jämföra mig med alla andra samtidigt, som vi så lätt gör när vi ser att X är superbra på något, Y suberbra på något annat och Z superbra på en tredje grej. Och så tror vi att vi måste hinna och kunna och göra allt det där perfekt – och tio saker till.

DSC_0014

Men, tänker du då, ska jag nu bli en mellanmjölksmänniska som bara gör allt lite halvdant? Icke då. Det finfina med att bli mer good enough är att jag får tid och energi över för att lägga hela min själ när det verkligen finns fog för det. Jag vet exempelvis inte hur många timmar jag lade ner på TEDx-föreläsningen om att följa min inre röst – som jag insåg skulle kunna bli ett sätt för mig att nå ut med mina tankar. Där fanns good enough inte på kartan. Jag använder mig alltså av någon sorts skala där jag på vissa områden tillåter mig att vara ganska usel (städning), på andra tycker att jag duger om jag är ganska bra (podden) och så ibland ger 110% (TED).

DSC_0012Ett sådant där 110%-projekt just nu är inspirationshelgen här i Målajord den 1-3 juli. Helgen är fulltecknad med reservlista och jag vill verkligen att det ska bli en riktigt härlig upplevelse för alla deltagare. Då räcker inte good enough. Jag anstränger mig till det yttersta för att huset ska vara i toppform, vilket innebär att jag nu är igång med fönsterputsning och annat som jag inte ägnat mig åt på åratal, eftersom jag som sagt ofta ligger snäppet under good enough på hemmafronten. Jag planerar god mat och bakar bröd, bullar och kakor för att deltagarna ska få njuta. Hela huset är uppochnervänt av städning, målning och bakning, det är massor att göra, men jag har gott om tid och behöver inte stressa. Tycker till och med att kaoset är ganska så underbart.

Och så planerar Sara och jag ett program som vi hoppas ska kunna ge varje deltagare en alldeles lagom kombination av inspiration, reflektion och avkoppling. Om det blir topnotch eller bara good enough återstår att se, men vi tror på det första, och om du skulle vara sugen på att delta i en ny inspirationshelg i höst får du gärna höra av dig på maria@livstid.nu så sätter vi dig på intresselistan (ingen bindande anmälan).

Finns det områden i ditt liv där du skulle kunna tillåta dig att vara mer good enough, eller rentav lite usel emellanåt?

Maria

Hoffice i Målajord

Hoffice maj 2016 (1)Klockan är kvart över åtta och jag preppar te- och kaffehörnan inför ankomsten av de tre personer som ska bli mina kollegor för en dag. Det är dags för Målajords andra hoffice (‘home office’), alltså ett hemmakontor där vi är några egenföretagare som går samman och jobbar tillsammans, var och en med sitt, men med en inledningsrunda om vad vi har tänkt oss att åstadkomma under dagen, en avslutningsrunda för att rapportera om hur det har gått – och så kanske en liten avstämning halvvägs. Var och en har med egen matlåda – precis som på en vanlig arbetsplats och vi tar lunchpaus tillsammans.

Hoffice maj 2016 (4)Någon har en lång att-göra-lista att beta av, någon en kortare, mejlboxar ska rensas, skrivprojekt sättas igång. Själv har jag ett poddavsnitt som ska klippas färdigt. Telefonsamtal rings, fast i ett annat rum för att inte störa. Arbetsuppgifterna varierar. Tillsammans blir vi både kreativa och effektiva. Många av oss egenföretagare jobbar ju mycket ensamma, vilket jag ofta tycker är skönt, men det kan också vara mycket inspirerande att arbeta med egenhändigt skapade kollegor på det här sättet. De här tre sköna damerna har jag kommit i kontakt med via gruppen Ensamföretagare i Växjötrakten, som jag startade tillsammans med min frisör som en kul grej för några år sedan och som idag har inte mindre än 580 medlemmar! 🙂 Ett fantastiskt nätverk för kunskaps- och erfarenhetsutbyte, samarbete och träffar IRL.

IMG_0005Just den där friheten – att så ofta kunna jobba när jag vill, var jag vill och till och med tillsammans med vem jag vill – är en av de faktorer jag uppskattar mest med att vara min egen. Att kunna sitta helt oergonomiskt hemma i soffan med datorn i knät och fötterna på soffbordet om jag känner för det, att hänga över en te på café när det är så jag vill ha det, eller som nu: skapa ett frilanskontor för en dag.

Och det här är ju inte något som bara måste vara förunnat den som arbetar som egen företagare, när många arbetsgivare idag erbjuder möjligheten att jobba hemifrån en eller flera dagar i veckan. I vilken miljö blir du själv mest kreativ och effektiv?

Maria