Välkommen, kära vildkvinna!

Ända sedan jag och Sara bloggade på Livstid, har jag ofta använt begreppet inre kompass för att beskriva det där som handlar om att följa sitt hjärta (inte bara sin hjärna), sin magkänsla, sin intuition, eller vad man nu vill kalla det. Att lyssna inåt, gå sin egen väg, inte bry sig så mycket om normer och andras förväntningar.

Jag har pratat om inre kompasser (utifrån flera olika perspektiv) med många av Drömmen om Målajords poddgäster, döpt min webbkurs och en meditation på Insight Timer till Den inre kompassen, och idag har såväl min firma som mitt förlag ordet kompass i sig. Min fina logga, som min dotter Sanna har designat, är en kombinerad drömfångare och kompass.

Nu har jag dessutom fått min inre kompass lite mer personifierad i form av en ”inre vildkvinna”. Jag är med i en Facebookgrupp på det här temat och just nu läser vi tillsammans boken Women Who Run with the Wolves. Myths and Stories of the Wild Woman Archetype av Clarissa Pinkola Estés.

Det handlar mycket om att lämna den försynta, rädda, förtryckta och prestationsfokuserade kvinnan (den ”duktiga flickan”) och släppa fram den där andra, vilda, modiga, starka, kreativa, intuitiva, känslofyllda, visa vildkvinnan. Låta henne få ta större plats. Jag ser tydliga kopplingar mellan vildkvinnans befrielse och #metoo-rörelsen. Jag ser också hur väl vildkvinnan passar ihop med tanken om att följa sitt hjärta och sin inre kompass.

På meditationskudden häromdagen, där det emellanåt landar viktiga insikter, blev det klart för mig vad tillgången till min inre vildkvinna hjälper mig med just nu.

Å ena sidan gör hon mig modig, stark och kreativ. Hon får mig att våga skriva böcker och blogginlägg om mina innersta tankar och känslor, även sådant som provocerar eller kanske får andra att tycka att jag är jättekonstig. Hon får mig att ta initiativ till en andlig cirkel för att möta andra kvinnor för djupa samtal och fira vintersolståndet på en gammal offerplats.

Å andra sidan är det också min inre vildkvinna som stryker mig över ryggen och säger till mig att jag ska ta hand om mig. Krypa ner under täcket en stund till när övriga familjen åkt till skola och jobb, för att min kropp behöver mer sömn. Tacka nej till uppdrag och förfrågningar som inte leder i rätt riktning eller som jag inte orkar med just nu. Stänga av datorn och sätta mig på meditationskudden framför ett tänt ljus, även om mitt förnuftsjag tycker att jag borde jobba en stund till, göra klart den där punkten också på att-göra-listan.

Här är två låtar som min inre vildkvinna inspireras mycket av.

https://open.spotify.com/embed/track/2HQEBCIzfhBPMyrnndCZWi https://open.spotify.com/embed/track/6dqArkORc6F2mA3ovr8QxO

Har du också hittat något som du skulle vilja likna vid en inre vildkvinna? I så fall, vad säger hon till dig? Kommentera gärna!

Poddavsnitt 61. Flöde och tillit. Ett samtal med Sara Norrby Wallin

Välkommen till årets första poddavsnitt, ett samtal med min vän och kollega Sara Norrby Wallin, där vi – liksom vid tidigare årsskiften – reflekterar kring vad vi tar med oss och vad vi vill med nästa år. Det blir ett samtal om guldklimpar och tacksamhet, utmaningar och lärdomar, liksom om kravlöst umgänge och relationskapital, egot och själen, livets flöde, gränssättning, om att hitta komfortzoner i nya sammanhang, om att kalibrera kompassen i bakändan, om att lägga sig på marken för att tanka närvaro och mycket annat. Här hittar du Susannah Conways reflektionsmaterial Unravel Your Year som vi nämner i vårt samtal.

Maria

Mer träd och plättar 2018, tack!

Jag tycker att det känns fint att göra ett litet bokslut vid årsskiftet – reflektera över det som varit och visionera inför det som komma ska. I fem års tid har jag gjort det med hjälp av en av mina husgudar Susannah Conways inspirationsguide Unravel Your Year, så även i år.

Den här gången tjuvstartade jag redan före jul. För första gången i mitt liv firade jag vintersolståndet – med en härligt sprakande, livgivande eld på en gammal offerplats mitt i stan, tillsammans med några kvinnor som står mig nära. Vi hade skrivit lappar – med vad vi ville släppa taget om och vad vi ville välkomna in i våra liv – som vi slängde i elden.

Jag har fortsatt att reflektera ända sedan dess, i samtal med familj och vänner, i arbetet med Unravelhäftet, i min nyligen införskaffade Bullet Journal för 2018 (en analog kalender i kombo med idésamlare), på min meditationskudde, under ensamma skogspromenader och i samtal med min nyfunna trädkompis.

Jag vill exempelvis …

… oroa mig, sura och irritera mig mindre – skratta, gråta, sjunga och kramas mer

… jobba mindre gratis – tjäna mer pengar på det jag älskar att göra

… äta mindre sötsaker och annat onyttigt – äta ännu mer vegetariskt och veganskt

… tillbringa mindre tid vid dator och mobil – vara mer i rörelse utomhus, framförallt i skogen, och på yogamattan

… umgås mindre med många – vara mer med få och nära

Jag vill fortsätta med mina dagliga meditationer (morgon och kväll), skriva klart min andra roman, krama fler träd, hitta tillbaka till en vikt jag trivs med, bygga hönshus och odla mer eget, rensa, fotografera, virka och sticka.

Men det jag kanske önskar allra mest är att dra ner på tempot så pass att jag oftare kan uppleva känslan jag fick när jag häromdagen valde att steka plättar i stället för pannkakor – bara för att det var kul. Lite mer mellanrum i livet, helt enkelt!

Vad är du redo att släppa taget om? Och vad vill du bjuda in till ditt 2018? Kommentera gärna! 🙂

Maria

 

Poddavsnitt 59. Alla svar du behöver har du inom dig. Ett samtal med Ulf Wallgren

Välkommen till Drömmen om Målajords avsnitt 59, där du får möta Ulf Wallgren, mannen vars ansikte vi har varit vana att se i teverutan i otaliga nyhetssändningar. För ett år sedan bytte han ut kostymen mot mjukare kläder, och idag jobbar han som yogainstruktör på Mediyogainstitutet i Stockholm – och som gästlärare och föreläsare runtom i landet. I samtalet får du ta del av Ulfs spännande livsresa från barndomens upptäckt av ordens magi till dagens arbete med att hjälpa andra att lära sig lyssna på såväl kropp som själ. Vi pratar bland mycket annat om den inre kritikern, vikten av långsiktighet, stress och återhämtning, tid och lyssnande.

Maria

Poddavsnitt 51: Att se att allting förändras. Ett samtal med Maria Ståhl

Den här gången är min gäst Maria Ståhl, som du hittar på Yogatalk.se. Vi pratar om Marias slingriga livsväg, där skrivandet funnits som en röd tråd, och där yoga och meditation kommit att ta allt större plats, både privat och professionellt.

Det blir ett samtal om frihet inom ramar, om känslor som kommer och går, om yoga och meditation som mycket mer än bara en praktik på yogamattan eller meditationskudden, om varför alla människor kanske borde gå en skrivkurs och om vad som kan hända när man är helt tyst i tio dagar.

Maria

Tempo OCH stillhet

Sedan några år tillbaka väljer jag, inspirerad av Susannah Conways arbetsmaterial Unravelling your Year vid varje årsskifte ett ord, som får bli mitt ledord för det kommande året, ett ord som påminner mig om vad som känns lite extra viktigt just nu. De ord jag har valt tidigare har varit frihet, lust och balans. I år tänkte jag länge att mitt ord för 2017 skulle bli stillhet; ordet reflekterade min längtan under en hektisk period.

Efter lite ytterligare funderande upptäckte jag att ordet ändå inte passade mig, i alla fall inte just nu. Jo, jag vill ha stillhet i mitt liv, allt mer av det ju äldre jag blir. Jag älskar stillsam yoga, meditation, tystnad. Men jag älskar också när tempot är högt, när det händer en massa spännande saker jobbmässigt, när barnen och jag vrider upp volymen hemma i köket och vrålar ut våra favoritlåtar i takt med pannkaksstekandet, i samtal med människor som lever lika intensivt som jag.

Jag vill ha båda: stillhet och tempo.

solnedga%cc%8ang-o%cc%88ver-sjo%cc%88n

Ordet jag valde blev i stället närvaro. Slitet och klyschigt, måhända, men det är precis det jag vill fokusera mer på det här året. Att vara så nära 100% närvarande jag kan, både när jag rusar fram i 180 och när jag sitter på min meditationskudde. Att när jag rusar inte tänka att jag borde sitta på kudden nu. Att när jag sitter där inte distraheras för mycket av det andra som rusar runt mig.

Stunderna av special time med barnen har påmint mig om hur mycket mer intressant livet blir när jag kan vara sådär riktigt, riktigt närvarande en stund. Jag strävar efter att den sortens närvaro ska breda ut sig ännu mer i mitt liv – att både ha fler och längre stunder. Samtidigt är jag fullt på det klara med hur svårt det är. Och att grunden i det som vi ibland kallar medveten närvaro eller mindfulness är att bara observera utan att värdera eller kritisera. Att alltså inte döma mig själv när jag upptäcker att jag tappat min närvaro och virvlat iväg i tankar på annat än det jag just då håller på med. Att bara observera att det har hänt och återvända – till andningen, boken, leken eller vad det nu var.

För att ytterligare fördjupa mitt fokus på medveten närvaro under 2017 har jag just börjat en onlinekurs, som känns precis mitt i prick: The Power of Awareness.

ska%cc%88rmavbild-2017-03-01-kl-17-13-28

Redan i den andra lektionsvideon fick jag höra exakt det beskrivas som mitt år handlar om: att vara närvarande just där jag är i mitt liv, inte bara i stillheten och meditationen utan också i allt det där andra. Om tretton veckor vet jag om det har fortsatt lika bra som det har börjat.

Maria 

 

Alla dessa ”slumpar”

Det här inlägget är främst till er som liksom jag tror att magi inte bara är något vi hittar i Harry Potters värld, utan alldeles precis här omkring oss, mitt i vardagsträsket, bland disk, tvätt och regniga cykelturer till jobb och dagis. Och att vi själva bidrar till den, genom att öppna oss för möjligheten att det finns något mer än det vi kan se omkring oss. Jag har egentligen aldrig tvivlat på att det är så, ända sedan min mormor under min barndom berättade en massa spännande historier om mystiska saker som hänt i vår släkt. Efter ett antal år då mitt intresse för Universum och all kraft som finns att hämta där gått på sparlåga – inte minst under den långa tiden bland förnuftspoliserna på universitetet – öppnade jag dörren på allvar för några år sedan.

Sedan dess har det hänt så mycket häftiga och oförklarliga saker i mitt liv, och idag tänkte jag dela med mig av några berättelser om ”synkroniciteter”, något som av förnuftspoliserna gärna avfärdas som ”slumpar”, ”tillfälligheter” eller ”sammanträffanden”. Av någon underlig anledning finns namnet Kajsa med som en röd tråd i mina historier.

skrivluft-solnedga%cc%8ang

Den första synkroniciteten handlar om poddsamtalet jag fick möjlighet att spela in med en av mina stora inspirationskällor, Kajsa Ingemarsson, som har skrivit om just synkroniciteter i sin trilogi om Hjärtats väg. Jag hade haft lite mejlkontakt med Kajsa i ett annat sammanhang, och jag vet att jag tänkte att hon skulle vara en drömgäst i podden någon gång framöver, men det kändes ju som en tämligen omöjlig utopi. Varför skulle hon vilja komma och prata med mig, liksom? Hon som redan varit med i oräkneliga morgonsoffor.

Så dök Kajsa plötsligt upp i mina tankar flera gånger under mina meditationer i början av året, samtidigt som sista boken i trilogin gav mig nycklar i en komplicerad situation jag befann mig i. En februarikväll satt jag och påbörjade ett mejl till Kajsa för att tacka henne för att hon hjälpt mig genom sina texter, men jag fick aldrig iväg det där mejlet. Dagen därpå reste jag till Stockholm för att poddintervjua ett antal personer jag hade avtalat tid med. På tåget upp fick jag veta att ett poddsamtal planerat till torsdagen måste skjutas på framtiden. Synd, tyckte jag, men funderade inte så mycket mer över det.

När jag några timmar senare klev ut från ett möte på Söder, var jag tvungen att snabbt hitta någonstans att sitta för att kunna Skypa med min dotter Sanna om ett viktigt beslut för vår gemensamma barnbok. Jag slank in på första bästa fik och gissa vem som redan satt där – Kajsa förstås! ”Bete dig nu inte som en fjantig tonåring på popkonsert!” sa jag till mig själv, eftersom Kajsa var där med sin man och jag inte ville störa dem.

I stället skrev jag färdigt det där mejlet jag påbörjat jag när jag kom hem på kvällen och tänkte att ”Det får bära eller brista, men jag väljer att se det här som ett tecken så nu frågar jag om jag får poddintervjua Kajsa på torsdag, då jag fått mitt återbud.” Klockan fem skulle mitt tåg gå hem, och klockan två hade Kajsa tid och lust att ta emot mig. Resultatet av inspelningen kan du lyssna på här.

Var det sammanträffanden – slumpar – som fick våra vägar att mötas?

dsc_0016

Den andra synkroniciteten har också med Kajsa Ingemarsson att göra. En av de där meditationerna där hon dykt upp i mina tankar handlade om olika ”gåvor” eller ”visdomar” jag skulle få med mig för respektive månad under året (här finns instruktioner till meditationen om du skulle vilja testa den inför nästa år). Min ”gåva” för september var självaste Kajsa (detta var i januari) och i april kom ett nyhetsbrev där hon berättade om att hon just i september tänkte bjuda in till en vandringsretreat. Självklart var jag tvungen att följa med, och självklart kom den att bli väldigt betydelsefull för mig. De insikter jag fick under vandringen har jag bloggat om här.

Var det ett sammanträffande – en slump – att jag fick möjligheten att vandra med Kajsa just i september, då hon visat sig i min meditation ett halvår tidigare?

dsc_0020

Det tredje, och kanske allra mest märkliga exemplet, handlar om en helt annan Kajsa – eller egentligen två. En dag tog jag en liten promenad innan jag skulle träffa den ena Kajsan för ett lunchmöte; jag var hennes företagsmentor via Almi. På väg dit träffade jag en bekant som bad om lite snabb rådgivning i några jobbfunderingar, vi pratade en stund, och sedan vi skiljts åt messade jag Kajsa för att säga att jag blev några minuter sen. ”Hamnade i en liten spontancoaching” skrev jag i mitt sms. Det där messet råkade jag skicka fel så att det hamnade hos en helt annan Kajsa, som jag inte kände, men som svarade, jag bad om ursäkt och gick till dejten med ”min” Kajsa. Och tänkte förstås inte mer på det.

Nästa dag kom ett långt mejl från Kajsa som fått mitt felaktigt skickade mejl. Hon berättade hur hon befann sig i en besvärlig situation som hon inte visste riktigt hur hon skulle ta sig ur, hur hon dagen före mitt mess gått en promenad där hon bett Universum skicka en vägledare till henne. Dagen efter fick hon så mitt felskickade mess med texten ”Hamnade i en liten spontancoaching”. När hon sökte på telefonnumret för att se vem personen som skickat detta var, fick hon upp mitt namn och adressen ”Målajord”. Då fattade hon att jag var Maria i Drömmen om Målajord-podden som hon själv lyssnat på och blivit inspirerad av!

Nu undrade hon om jag möjligen kunde hjälpa henne på något sätt. I samma veva hade jag gått och funderat på hur jag skulle hitta en provklient till det mentorsprogram jag har tänkt erbjuda i anslutning till webbkursen jag släpper i vår. Och så dök hon plötsligt upp där, min provklient!

Var det ett sammanträffande – en slump – att Kajsa och jag hittade varandra?

dsc_0010

Kanske ser du rationella förklaringar till allt jag just har berättat om, men då kan jag bara säga ”synd för dig!”. Livet blir nämligen så oändligt mycket mer spännande och intressant, när man bara vågar öppna ögonen och se alla tecken som finns runtomkring oss och leder oss på rätt väg. 🙂

Kanske har du själva upplevt liknande saker? Ser du dem som tecken eller som bara som sammanträffanden med helt naturliga förklaringar? Skriv gärna och berätta!

Maria

dsc_0028