Vad kan du och jag göra för planeten? Argument, inspiration och konkreta tips från en omställaramatör med klappande miljöhjärta

Varning för det absolut längsta blogginlägget i Drömmen om Målajords-historien (somligt kanske självklarheter eller sådant jag har skrivit om förut, men det tål att upprepas, tror jag). Guldstjärna till dig som orkar läsa alltihop! 🙂

Eftersom jag en stor del av min tid omger mig med miljömedvetna människor (en del av dem betydligt mer omställda än jag själv) är det lätt att få för sig att alla har full koll på hur man bär sig åt för att ställa om till en mer hållbar tillvaro, där vi slösar mindre med jordens resurser och minskar våra ekologiska fotavtryck. Häromdagen insåg jag att det även för människor i min bekantskapskrets inte alls är någon självklarhet – att det är jag själv som är bortskämd med såväl kunskaps- som inspirationskällor. Att många kanske inte har kommit så mycket längre än till att sortera sopor och köpa ekologiska bananer –  men egentligen skulle vilja göra mer.

Jag tror att många tänker att det inte spelar någon roll vad jag gör (det måste till politiska beslut etc.) eller att vi i Sverige ju är så miljömedvetna jämfört med många andra länder. Då har jag fem argument för varför just du och jag (alldeles vanliga individer) kan göra skillnad genom våra livsval:

  1. Sverige framställs ofta i positiva ordalag, men vi är faktiskt ett av de länder vars invånare släpper ut mest växthusgaser, inte mindre än elva ton per år i genomsnitt (källa: Naturvårdsverket), bland annat genom vårt myckna flygande, bilkörande, köttätande och shoppande (av vilket mycket produceras i länder med mindre hållbar produktion än i Sverige). Vi skulle behöva få ner den siffran till mellan 1 och 2 ton.
  2. Det är lätt att känna sig pytteliten, och att det man själv gör inte har någon betydelse, men om alla tänker så händer ingenting. För var och en som lever mer hållbart,  lite mindre miljöpåverkan. Punkt.
  3. Det finns forskning som visar att vi gärna lever som de människor vi omger oss med, exempelvis våra grannar. Genom att själv leva mer hållbart kan du alltså sprida goda exempel till andra. Jag har själv inspirerats mycket av framförallt vänner och bekanta, och tror kanske att jag har lyckats inspirera en och annan också, såväl i min bekantskapskrets som genom podden och bloggen.
  4. När många engagerar sig i en fråga och skapar opinion blir det svårare för politiker och andra med större makt att påverka än vi att strunta i den.
  5. När man börjar göra små förändringar förändras många tankemönster och beteenden nästan utan att man märker det, så att man undan för undan också gör större förändringar – som därmed gör ännu större skillnad.

Det finns de som hävdar att klimathotet är överdrivet, att det som sker inte har med mänsklig påverkan att göra utan är naturliga förändringar, och att vi inte alls är så nära en kollaps som det sägs. Men majoriteten av forskarna är ganska överens i klimatfrågan (här kan du som vill veta mer lyssna på en intressant diskussion), och oavsett vad man tror på kan det i mina ögon aldrig vara fel att försöka vara snäll mot planeten och inte skada eller överutnyttja dess resurser i onödan, eller hur? Så vad kan man göra då, som vanlig Svensson?

Jag skulle vilja börja med att tipsa om att lyssna på årets Sommar i P1 med Magnus Carlsson, sångaren i Weeping Willows, som tar väl vara på sina minuter i etern genom att ställa de där frågorna som många av oss funderar över. Hur står det egentligen till med vår värld och hur ska jag tänka? Ett himla bra exempel därifrån är ungefär såhär (som jag minns det): Om någon sa till mig att mitt barn skulle dö i morgon om jag flyger till Kina, så skulle jag aldrig flyga till Kina. Men eftersom hotet ligger längre bort än vi kan greppa tänker vi inte på samma sätt. Därför fortsätter vi flyga och leva ohållbart. Vi är inte onda människor, men vi kan helt enkelt inte ta in något så abstrakt (om detta fenomen skriver Joanna Macy & Chris Johnstone också i boken Active Hope, som jag håller på att översätta).

Jag tänkte också sammanfatta mina bästa omställningstips, med fokus på vad jag har jag gjort för att försöka minska mitt och familjens fotavtryck. Jag säger inte att det jag har gjort är det bästa man kan göra, eller att du borde göra samma val som jag, men kanske kan du inspireras av något, till små förändringar, känna att du bidrar så gott du kan just nu till att bevara den här fantastiskt vackra planeten vi har fått i vår vård?

Ok, då kör vi!

Eftersom flyget är en riktig klimatbov har jag bestämt mig för att helt välja bort flyget så länge det inte finns något mer klimatsmart sätt att flyga på (tyvärr verkar varken elflyg, biobränsle eller klimatkompensation vara några särskilt bra lösningar). Inom jobbet åker jag nästan alltid tåg eller buss (någon gång ibland bil, om jag inte kan ta mig på annat sätt) eller träffas via Skype, och familjen drömmer om (och försöker spara till) en tågluff i Europa med barnen (som jag gjorde med min äldsta dotter på nittiotalet). Vi har fått ett samhälle där det handlar om att komma fram så fort som möjligt, där det alltid är målet som är det viktiga, men om vi vänder på det och ser resan mer som en del av upplevelsen, så är det lättare att uppskatta den, både när vi åker på semester (och därmed får se mer än om vi flyger), och när vi reser i jobbet (i synnerhet om vi kan utnyttja resan till arbete, som jag alltid gör, även om jag är fullt medveten om att det inte funkar i alla yrken).

Jag inspireras av andra som väljer att stanna på marken, bland annat i Facebookgruppen Jag flyger inte – för klimatets skull och TågsemesterKanske är det svårt för dig att helt välja bort flyget, men kanske du i alla fall kan flyga mer sällan? Vad skulle hända om du sa till din arbetsgivare att du inte vill flyga och föreslog att ni tar tåg i stället för flyg till nästa konferens? Eller har fler möten via Skype i stället för att ses IRL? 

Vi har gått från två bilar (en bensin- och en etanoldriven) till en enda elbil. Jag trodde nog att det skulle bli mer komplicerat att vara en trebarnsfamilj på landet med bara en bil, men det har gått förvånansvärt enkelt, kräver bara lite mer planering. Barnen knotar inte längre över att åka buss och jag kan ofta utnyttja mina bussresor till en stunds arbete – eller skön vila. Det finns definitivt stora miljömässiga nackdelar med elbil också, men det verkar ändå vara det bästa alternativet i nuläget, om man anser sig behöva en bil (vilket vi fortfarande gör – kanske klarar vi oss utan när barnen flyttat ut). Om jag bodde i stan skulle jag garanterat välja bort bilen; det kan ju föra med sig en massa andra fördelar också, förutom minskade utsläpp, såsom gratismotion, frisk luft och sparade pengar.

Jag använder promenader och cykling som vardagsmotion. Gått mycket har jag alltid gjort och det blir extra inspirerande med en stegräknare i mobilen. Jag cyklade jämt under min uppväxt och unga vuxentid, men slutade helt med det när jag flyttade 2,5 mil ut på landet för tjugo år sedan. Som jag har saknat cyklandet, denna sköna, gröna källa till motion. Och så i somras bestämde jag mig för att återuppta min kärleksrelation med cykeln. Målet är att cykla till stan ena vägen en gång i veckan vid okej väder och hälsa, och så hem nästa vecka (cykeln parkerar jag hos vänner som bor nära stan åt mitt håll). En cykeltur hemifrån och till stan eller tvärtom tar drygt 1,5 timme – inte mer än vad det skulle ta att ta sig till en idrottsanläggning för att köra ett träningspass. Och så lyssnar jag på bra poddar och får frisk luft på köpet.

Jag försöker äta så klimatsmart jag kan och orkar (även om jag skulle kunna ställa om ännu mer på det området), vilket innebär att hela familjen äter mycket mindre kött än tidigare (men vi är inte vegetarianer utan försöker i stället äta bra kött när vi väl gör det, se nedan), mer växtbaserat (t.ex. havremjölk i matlagning, men se upp för en del veganska varor som transporteras långt eller innehåller ingredienser som inte alls är bra, t.ex. palmolja) och mer frukt och grönt efter säsong, så jag inte bidrar så mycket till långa transporter (i det senare fallet lyckas jag inte alltid så bra, särskilt inte vintertid).

Jag försöker handla så mycket som möjligt av vår mat ekologiskt och närproducerat. När jag inte har hittat ekologiska varor i min närmaste butik har jag bett dem ta in och det har funkat hyfsat. Den senaste tiden har jag handlat massor av grönsaker, frukt och ägg – och lite kött – i Växjös nystartade REKO-ring. Här erbjuder lokala mer eller mindre småskaliga producenter sina varor utan mellanhänder och vi konsumenter förbeställer det vi vill köpa, så att det inte blir något matsvinn. REKO-ringar finns över hela Sverige och fenomenet växer, så kolla gärna upp om det finns en där du bor – eller starta en själv annars!

Ibland handlar jag också mat med kort bäst-före-datum, som annars skulle slängas, i min mataffär eller från MatSmart (där det dels finns den typen av varor men också varor som inte kan säljas av andra skäl, t.ex. förändrade eller skadade förpackningar). Om det inte finns någon kort-datum-hylla i din butik, fråga varför. Vissa affärer har redan en deal med restauranger och liknande, men ibland kanske handlaren helt enkelt inte har kommit på tanken. Då kan vi konsumenter hjälpa till att påverka, precis som när vi ber om fler ekovaror i butiken. Konsumentmakt när den är som bäst! 🙂 

Jag har börjat odla själv (mer närproducerat än så blir det ju inte) med sikte på att bli alltmer självförsörjande på grönsaker (och förhoppningsvis också ägg) för varje år. I förtida femtioårspresent fick jag ett tunnelväxthus av familjen och jag håller på att lära mig mer om hur man kan odla på ett hållbart sätt (t.ex. genom täckodling), om hur man kan förlänga säsongen och skörda året om och om hur man kan ta vara på det man odlar.

Några böcker jag inspirerats av på sistone är min poddgäst Stefan Sundströms Stefans lilla gröna , Bella Lindes Rätt ur jorden – handbok i självhushållning och Sara Bäckmos (ännu en poddgäst) bok Vinterodling – skörda när det är kallt. Nu råkar jag ha en jättestor trädgård på landet med stora möjligheter, men man kan självklart också odla på mindre yta – och i stan (på sin balkong, på en kolonilott eller i en gemensam innergårds- eller större stadsodling). Några av mina största inspirationskällor i odlandet är Skillnadens trädgård, Farbror Grön och podcasten Odlarna. Och förhoppnings blir det egna hönor nästa år (de blev uppskjutna pga växthuset)! 🙂

Jag börjar också bli bättre på att ta tillvara det som finns ute i naturen, som nypon till puré som jag kokar nyponsoppa på, nässlor till soppa och gödselvatten, lindblommor och älggräs till förkylningste. 

När det gäller kläder, skor, prylar m.m. handlar vi mestadels begagnat, i affärer eller på nätet. Under våra tältsemestrar på somrarna har det blivit en uppskattad aktivitet att besöka traktens secondhand-butiker (Röda Korset, Myrorna, Erikshjälpen, Emmaus, Stadsmissionen eller vad som nu finns på platsen) och fynda. Det innebär att vi – förutom att återanvända – stöttar organisationer som gör bra saker för världen. Mina barn är jättebra på att hitta kläder begagnat, även från olika webbtjänster, som Tradera, Shpock och Plick. Möbler, cyklar och liknande handlar vi framförallt på Blocket eller i någon lokal köp- och säljgrupp på Facebook (t.ex. vår stora härliga soffa, där hela familjen + en del vänner får plats, som vi hittade i en sådan grupp och hämtade en halvmil hemifrån).

Framförallt försöker vi undvika att handla i onödan. Jag blev faktiskt uppriktigt sorgsen när jag såg en skylt vid vårt lokala köpcentrum – med budskapet att inte tänka efter före.

Återbruk är något jag har intresserat mig för lite extra på senare tid, sedan jag började virka meditationskuddar på beställning – av trasmattetrasor och fyllda med gamla handdukar, lakan och kläder i för dåligt skick för att skänka. Men det finns ju så mycket mer man kan återbruka – mjölkkartonger till plantsådd, gamla tygbitar till påsar att handla frukt och grönsaker i är bara två exempel. För att inte tala om allt som kan lagas i stället för att vi slänger och köper nytt. I somras fick vi en gammal trasig vattentank för djur som min man fixade (han är världsmästare på lagning) och nu fungerar den som reservoar för regnvatten – helt ovärderligt denna torra sommar.

För några år sedan bytte vi till miljömärkt el från GodEl. Det känns extra bra att vinsten går till välgörande ändamål, som vi kunder styr över. Flera av våra vänner har satt solpaneler på sina tak och vi skulle gärna vilja göra det också (i synnerhet som taket är gammalt och skruttigt och ändå kommer att behöva bytas snart). Det är krångligt i nuläget, eftersom vi har ett brutet tak med små och icke-fyrkantiga ytor, varav de största inte vetter mot söder, men vi har börjat fundera på att sätta solceller på marken i stället. Drömmen är att gå ihop hela Målajord och bygga en solcellspark på åkern utanför oss, men där är vi inte än. 🙂

Ja, och så är det ju alla de där små sätten att spara på elen, som att använda ledlampor, undvika att tvätta kläder för ofta (t.ex. vädra i stället), hänga upp tvätten på tork i stället för att använda torktumlaren, dra ur sladden i teven i stället för att stänga av med fjärrkotrollen …

Ett område där jag känner att vi tidigt kom in i omställningstänk var i våra presentköp. Vuxna i familjen och närmaste släkten köper sällan eller aldrig presenter till varandra vid jul och födelsedagar (så det där växthuset jag fick hör verkligen till ovanligheterna – jag och min man brukar exempelvis gå ut och äta i stället) och vi försöker begränsa presenterna även till våra barn. Vi ger ofta bort upplevelser (barnen har exempelvis fått besök på bio, konsert eller badland) i stället för prylar och ibland handlar vi begagnat till barnen även som present.

En av de presenter jag blivit allra mest nöjd med var ett presentkort på Erikshjälpen till min shoppingälskande trettonåring. Hon hittade massor av bra grejer och handlade inte bara klimatsmart utan fick också betydligt mer för pengarna än om hon köpt nytt.

Om jag vill ta med mig en gåbortspresent byter jag ofta blombuketten mot något egenproducerat, som en burk torkad fjällskivling, en nyskördad squash eller en flaska flädersaft. Mina poddgäster får en gåva till Läkare utan gränser i stället för en present och sådana gåvor ger vi varandra i familjen ibland också till jul och födelsedagar.

Att hitta och odla klimatsmarta intressen, sådant som inte ger så stora fotavtryck, tycker jag är ett finurligt sätt att ställa om och något jag själv har gjort mycket på senare år. I stället för att åka på shoppingresa till Ullared kanske man kan ses och laga mat ihop (i min vänkrets har vi exempelvis ofta knytis  – vilket gör det mycket enklare att bjuda hem folk), gå med i en samtalscirkel om något man är intresserad av, börja odla, skriva, sjunga i kör, ägna sig åt kulturupplevelser av olika slag, lyssna på intressanta poddar eller hitta på något kul i naturen. De senaste somrarna har vi exempelvis under ett dygn tagit med barnen på mobilfri vildmarkscamping – jag önskar så att vi hade gjort mycket mer sådant när de var mindre, nu är det betydligt svårare att få med dem ….

Och det där sista, att få en bättre kontakt med naturen, gör ju också oss människor mer benägna att uppskatta och vara rädda om den. Eller kanske snarare som den brittiske konstnären Andy Goldsworthy så klokt uttryckte det: ”We often forget that we are nature. Nature is not something separate from us. So when we say that we have lost our connection to nature, we’ve lost our connection to ourselves.”

Jag försöker inspirera andra genom att berätta om vad jag själv gör, och ibland vågar jag också vara en sådan där jobbig jävel och ställa frågor som ”Hur känner du inför klimathotet och vad gör du för att förhindra det?”. Det gjorde jag exempelvis till ett antal Facebookvänner engagerade i politiken inför valet. Om det gör någon nytta vet jag inte, men jag tror att det ibland kan vara bra att få lite dåligt samvete också. I alla fall har det stundtals hjälpt mig att förändra mitt beteende. Men självklart tror jag mer på att inspirera än att skapa rädsla och skuldkänslor.

Till sist, om du vill testa ditt eget ekologiska fotavtryck för att se hur du ligger till, finns det en del sådana sajter på nätet, t.ex. hos Världsnaturfonden (WWF) och Svenska Miljöinstitutet (IVL). Jag har hört att de här uppskattningarna inte är så himla tillförlitliga, men jag tror ändå att de kan ge en liten fingervisning. Om inte annat kan det ju vara intressant att testa, göra några förändringar och så testa igen.

Och så, allra, allra sist, tänkte jag tipsa om en programserie på SvT Play, Kalles och Brittas sex liv (ja, det ska vara särskrivet, det är inget sexprogram det handlar om, som mina barn trodde först…). Det handlar om hur Kalle och Britta Zachari ifrågasätter sin egen livsstil och utforskar alternativa sätt att leva. Av de avsnitt jag har sett hittills så har framförallt avsnitt två och tre handlat mycket om att leva mer hållbart. Överhuvudtaget tycker jag att det är många spännande frågor som ställs i programmet – om drömmar, normer och förväntningar. Ett typiskt Drömmen om Målajord-program, med andra ord!

Har du andra tips på hur man kan leva mer hållbart, som jag inte har nämnt här? Tipsa gärna i en kommentar. Och tack, tack, tack för att du orkade läsa ända hit! Hoppas du har fått någon ny tanke om något du skulle vilja göra för att bli en (ännu) bättre planetskötare. ❤

Maria

PS. Kom på ett tips till för dig som vill inspireras och hänga med en massa andra trevliga omställare. Den 5-7 oktober blir det nationell Omställningskonferens i Malmö (jag var med och ordnade den i Växjö förra året, då vi hade hela den internationella rörelsens grundare Rob Hopkins på besök och jag fick äran att göra en livepodd med honom). Jag kommer att vara där – hör gärna av dig om du vill ses! 🙂

Poddavsnitt 74. När man följer sin inre röst blir livet magiskt. Ett samtal med Stina Gray

Välkommen till Drömmen om Målajords sjuttiofjärde poddavsnitt! Den här gången är min gäst Stina Gray, sagoberättare och naturälskare, och vårt samtal är inspelat på Mundekulla Retreatcentrum, en plats som har betytt så mycket för mig, Stina och flera andra av mina poddgäster. Det blev ett finstämt samtal om gåvan att ha två nationaliteter och kulturer, om att leva nomadliv, om att hitta tillbaka till naturen, om att lyssna till sin inre röst – även när den låter väldigt ologisk – om att inte vara rädda för mörkret inom oss och mycket annat! Du får också höra Stina berätta en av sina fina sagor. Här är länkar till Stinas och Camillas vildkvinneworkshop som vi pratar om och till poddavsnitten jag refererar till: Magnus Hjort, Anne och Peter Elmberg, Ellika Lindén, Camilla Måne & Kalle Grill och Therése Högberg. Det strulade till sig lite med ljudet i samtalsinspelningen den här gången (sorry!), så du får se det som ett tillfälle att öva (brus)acceptans – ACT i praktiken! ☺
/Maria

När det vänder – än en gång

Sommaren. Den som ska vara så där idyllisk och underbar. Då alla är glada och lätta om sinnet. Många förväntningar att infria. Ibland blir det inte alls som man tänkt sig.

Sommaren för två år sedan skulle vara just sådär skön som jag vant mig vid under några år, men blev något helt annat. Jag drabbades av någon sorts existentiell ångest. Ifrågasatte det mesta i mitt liv utom det yrkesmässiga. Var ett kort tag på randen till att lämna allt jag älskar. Hittade tillbaka till kärleken – till mannen och barnen, till huset och byn. Och sedan dess har jag inte tvivlat på att det är här jag hör hemma. Med mannen som jag är så olik men ändå delar de flesta grundläggande värderingar och en mer än tjugoårig historia (förutom tre av fyra barn) med.

Förra sommaren förmörkades bara någon stund då och då av ett lätt stresskav över kursen som skulle vara färdig att släppas i september. Men Den inre kompassen blev klar och sommaren gick till historien som en av de bättre i mitt liv.

Så kom sommaren 2018. Herregud. Jag hade trott att det inte kunde bli värre än 2016, men det kunde det. Den här gången var det inte mina egna livsval som stod i centrum utan något mycket större. Sommaren då somliga bara njöt av den ständigt skinande solen och de varma baden gick jag i nästan konstant skräck och sorg över världen, över vad som händer med den, över att vi fortfarande vägrar inse fakta och ställa om. Fick svårt att andas, svårt att glädjas, svårt att tänka på något annat. Jag hamnade i det där jag själv trodde att jag kommit från – uppgivenhet och hopplöshet. Helvete också, det går inte.

Idag har jag börjat jobba på allvar efter åtta veckors ledighet (avbrutet en stund då och då för poddande och översättande). Jag älskar känslan av ett oändligt sommarlov med alla barnen, att det jag inte gör idag kan jag göra i morgon. Men just den här sommaren kanske det var lite för länge. Evighetslovet gav lite för mycket utrymme för grubblande. Eller så var det just vad jag behövde.

Två av mina livsdeviser var i alla fall som bortblåsta under en stor del av sommaren. Den första, den som jag hämtat hos såväl min husgud Bodil Jönsson som i ett gammalt medeltida persiskt ordspråk. Stilla dig, det går över. This too shall pass. Ångest, förtvivlan, sorg, smärta, uppgivenhet blir mycket sällan konstanta tillstånd. Det lugnar vanligtvis ner sig med tiden. Jag glömde att det kunde vara så.

Och så den andra, den som blev tydlig för mig när jag utbildad mig inom Acceptance and Commitment Training (ACT). Flera känslor kan existera samtidigt. Det går att vara ledsen och orolig över världen och samtidigt tokglädjas åt allt fantastiskt som fortsätter att hända samtidigt. Jag glömde det också emellanåt.

Samtidigt som sorgen och oron finns kvar i en del av mig har jag börjat hitta tillbaka till lugnet och livsglädjen, precis som jag gjorde efter den där sommaren för två år sedan. Mycket beror det på boken jag översätter, Active Hope – how to face the mess we’re in without going crazy (av Joanna Macy och Chris Johnstone).

Arbetet har inte gått fort i sommar, men det har gått stadigt framåt. Ord läggs till ord och  texten växer fram under mina fingrar. Och sakta, sakta vänder min förtvivlan och uppgivenhet till ny beslutsamhet och aktivt hopp. Kanske är detta världens viktigaste bok just nu. För vi får aldrig sluta hoppas, aldrig sluta tro att våra val (hur futtiga de än kan te sig) gör skillnad. Det är först då det blir farligt på riktigt.

Jag vill avsluta med några ord från min dotter Sannas krönika i Smålandsposten (2018-08-16), som liksom Active Hope hjälper mig att andas lättare igen:

Så jag låter mina rötter växa djupare, väver samman mina nervtrådar med jordens även om det gör ont ibland. För när vinden och molnen äntligen drar in och vräker ur sig allt de gått och grubblat över under sommaren blir deras och markens och växternas lättnad min lättnad. När jorden läker blir jag också hel.

Maria

PS. Ibland när det känns tungt kan det vara skönt att låta sig guidas i en  meditation. Jag vill särskilt tipsa om två gratismeditationer i appen Insight Timer: Rachel Hillarys Waning Moon Prayer: Releasing och min egen Meditation för tröst och hopp.

 

Poddavsnitt 70. Närvaro, naturkontakt och kreativitet. Ett samtal med Johan Granbom

I poddens sjuttionde (!) avsnitt får du träffa Johan Granbom, som har gjort en spännande livsresa via bland annat utlandsvistelser och utbildningar i alltifrån skådespeleri till teologi till ekosofi. Idag arbetar Johan framförallt med workshops i kreativitet, meditationskvällar och örtvandringar. I boken Böja linjer och bygga cirklar delar han med sig av glimtar från sin resa och berättar också bland annat om hur vi människor kan följa naturens rytm och skapa våra egna ceremonier där. Johan och jag är eniga om att det krävs mer än politiska och tekniska lösningar om vi ska kunna skapa en mer hållbar värld. Vi behöver också inre omställning och aktivt hopp.

En sång för Julia

Sjung en sång för Julia

För ängen och skogen och sjön 

Textraderna ur låten av Staffan Hellstrand har gått på repeat i mitt huvud sedan i förrgår. Vad jag än ägnar mig åt återvänder de, gång på gång. Och det är precis som det ska. De hjälper mig att släppa fram sorgen och saknaden här mitt i det outsägligt vackra vårlandskapet runt omkring, det som i sig är nästan tillräckligt för att det ska göra ont.

Häromdagen nåddes jag av beskedet att min fina vän Julia hade somnat in, i stillhet, med sin älskade vid sin sida, efter en tids sjukdom. Efter ett antal år med många begravningar – men av släktingar som gått vidare efter ett långt liv – är Julia den första vän i min egen ålder som lämnat oss här på jorden.

Julia har inte funnits i mitt liv i så många år, men hon har kommit att betyda mycket på senare tid. Vi delade många sammanhang, alltifrån bokcirkeln till självhushållargruppen på Facebook som hon bjöd in mig till. Nu scrollar jag bakåt i hennes Facebookinlägg, ler och gråter om vartannat.

Ett minne gör mig extra varm om hjärtat. Jag vet exakt var jag befann mig, med lortig kropp och spade i det som skulle bli mitt nya potatisland. Det plingade i mobilen, där jag lyssnade på en podd. Julia, som då hade börjat få svårt att skriva, berättade att hon hade glädje av mina meditationer på Insight Timer, nätter då sömnen inte ville infinna sig. Jag är så tacksam att hon tog sig mödan att skriva och berätta det för mig.

Julia var en alldeles speciell person. Jag brukar ju prata om att följa sitt hjärta och sin inre kompass, och Julia levde just så, utan att göra någon större affär av det. Hon var en av de mest självklara, jordnära, naturliga människor jag har träffat. Och jag saknar henne så. Jag saknar det där okonstlade, hennes humor och självdistans, hennes kärlek till allt levande, våra samtal om alltifrån hönor till böckerna vi läste i bokcirkeln. Världen har blivit tystare och tråkigare utan Julia.

Hennes bortgång har också gett mig en insikt som är smärtsam att bära. Under många års tid hade jag ganska få nära vänner, människor utöver familjen som betydde mycket för mig. De senaste fem-tio åren har vänkretsen mångdubblats, och en hel del av dem har kommit riktigt nära, för att jag har vågat öppna hjärtat och släppa in. Om jag får leva ett långt liv är risken stor att många av dem kommer att gå före mig. Det kan bli många sorger att ta sig igenom.

Ja du, kära Julia, jag vet att du avskydde sådana där käcka budskap som folk har på kylskapsmagneter. Därför tänker jag inte skriva ut uttrycket som förkortas CD, men det är just det jag tänker på. Att jag ska vara så innerligt tacksam över allt jag har, och ta vara på varje minut. Din bortgång påminner mig om det, och även om din röst har tystnat så lever dina kloka tankar och ditt förhållningssätt till livet kvar – hos mig och hos många andra som hade förmånen att få finnas i din närhet.

Maria

Poddavsnitt 66. Att öppna dörren till naturen. Ett samtal med Martin Emtenäs

Dags att släppa poddavsnitt 66 ur boet – ett samtal inspelat för livepublik. Den här gången är min gäst Martin Emtenäs, som hittat in i svenska folkets hjärtan genom att bland annat programleda Mitt i naturen och dokusåpan Det stora fågeläventyret. Du får höra Martin prata om att stå öga mot öga med en björn, om att försöka få någon som inte kan se skillnad på en svan och en plastpåse att fascineras av naturen, om att halka på bananskal utan att landa på nacken, om hur journalisternas bakgrund styr vad vi ser på nyheterna, om dystopikänslor kontra hoppfullhet och om skapandet som en röd tråd genom livet.

Poddavsnitt 63. En kris är en inbjudan till förändring. Ett samtal med Magnus Hjort

Foto: Leonarda Arcidiacono

För några månader sedan besökte jag en alldeles magisk plats, Magnus Hjorts egentillverkade yurta (en sorts mongoliskt tält) utanför Järna. På golvet framför brasan spelade vi in samtalet i poddavsnitt 63, där Magnus berättar om den stora omställning han har gjort, från ett hektiskt liv i IT-branschen på Irland till stillheten mitt i den svenska naturen. Det blev ett samtal om skav och förändring, om att våga lyssna på sitt hjärta och gå dit det leder en, om mänskligheten som en förvuxen tonåring, om att vara platsbunden, om att vara en del av naturen och – förstås – om hur man kan bygga en yurta. Här är en länk till den fina filmen Intuition – vår värdefulla kunskap som jag nämner i vårt samtal.