Poddavsnitt 63. En kris är en inbjudan till förändring. Ett samtal med Magnus Hjort

Foto: Leonarda Arcidiacono

För några månader sedan besökte jag en alldeles magisk plats, Magnus Hjorts egentillverkade yurta (en sorts mongoliskt tält) utanför Järna. På golvet framför brasan spelade vi in samtalet i poddavsnitt 63, där Magnus berättar om den stora omställning han har gjort, från ett hektiskt liv i IT-branschen på Irland till stillheten mitt i den svenska naturen. Det blev ett samtal om skav och förändring, om att våga lyssna på sitt hjärta och gå dit det leder en, om mänskligheten som en förvuxen tonåring, om att vara platsbunden, om att vara en del av naturen och – förstås – om hur man kan bygga en yurta. Här är en länk till den fina filmen Intuition – vår värdefulla kunskap som jag nämner i vårt samtal.

Poddavsnitt 62. Att leva hållbart behöver inte vara en uppoffring. Ett samtal med Martin Hedberg

I poddens sextioandra avsnitt får du möta meteorologen Martin Hedberg, som brinner för att förklara och inspirera inom klimatområdet – alltifrån i skolor till hos Filip & Fredrik på tv och inom finansvärlden. Det blev ett intressant samtal om ohållbar tillväxt, varför vi har så svårt att förändra våra beteenden, om grejen med att ta cykeln till jobbet, om när vägen blir en del av reseupplevelsen, om tjusningen i kontraster, om poddsamtal och andra samtal – och en hel massa annat. Här är en länk till mitt blogginlägg om beslutet att sluta flyga.

Poddavsnitt 47: Att få vara äkta i alla lägen. Ett samtal med Annsophie Färdigh

Min gäst i poddavsnitt 47 heter Annsophie Färdigh och jobbar som präst i Svenska kyrkan. Sin starka gudstro har hon med sig sedan barndomen, men prästyrket hittade hon betydligt senare i livet, och för Annsophie är det viktigt att få vara sig själv även när hon är i sin prästroll.

Vi pratar bland annat om nya sätt för kyrkan att nå ut till fler människor, om tro och vetande, om andlighet och religion och om viktiga samtal kopplat till alltifrån sorg till matlagning.

Maria

Poddavsnitt 35: I kontakt med naturen. Ett samtal med Kim Falck

Avsnitt 35 bjuder på ett möte med bergsguiden Kim Falck. På nittiotalet hamnade Kim i södra Frankrike, där han spelade rugby och jobbade med lite av varje, tills han för ett antal år sedan utbildade sig för att kunna ta med människor på guidade vandringar i Pyrenéerna.

Idag lever han i bergen med sin franska fru och deras barn, ständigt nära naturen, och med vandringen som såväl sitt arbete (www.propy.se) som – vid sidan av andra friluftsaktiviteter – sitt största fritidsintresse.

Vårt samtal handlar, förutom om vandring förstås, om röda trådar i livet, om närvaro i nuet, om skillnader mellan Sverige och Frankrike och om att ha ett jobb som man inte skulle vilja byta ut mot någonting annat. Välkommen att lyssna!

Maria

 

Poddavsnitt 34: Du måste ge dig själv tid att komma ihåg vem du är. Ett samtal med Ellika Lindén

En solig julidag tog jag min portabla inspelningsstudio med mig och åkte till Mundekulla Retreatcentrum, en plats som har betytt så mycket i mitt liv. Där spelade jag också in ett av mina första poddsamtal, med Mundekullas grundare Anne och Peter Elmberg, det avsnitt som flest personer lyssnat på hittills i poddens historia. Men den här gången åkte jag till kursgården mitt i småländska utvandrarbygden för att träffa Ellika Lindén.

Ellika och hennes man, Medicine Story, har inspirerat mig mycket, både privat och professionellt, genom den livsfilosofi – The Circle Way (www.circleway.org) – som de lever efter, i harmoni med såväl jorden som andra människor, och med cirkelsamtal och lyssnande som en viktig grundbult.

Ellika har levt ett innehållsrikt liv, där hon gjort allt från barn-TV med Staffan Westerberg till samtalscirklar i amerikanska fängelser. Vi pratar om barndomsmagi, om att ha ett hem på flera platser i världen, om roten till onda handlingar, om kärleken till naturen – bland mycket annat.

Maria

Titta på himlen

Idag har jag tittat på himlen. Under shavasana, vilan efter yogan på altanen denna ljumma sent-i-september-eftermiddag. Jag ligger där på rygg och betraktar de nästan obefintliga molnskyarna. En vit flygplansröksrand. Höstlöv som träden ännu inte släppt taget om, flertalet fortfarande gröna.

14445705_10208601067597520_1879926097_n

Under dagarna på fjället hittade jag fram till en oväntat stark kärlek till naturen, den jag inte visste fanns där inuti. En kärlek till utomhusluften. Jag skrev upp tre huvudpunkter på min mentala önskelista:

Jag vill ligga mer på marken och titta upp i himlen. (Soliga dagar som idag, men också regniga dagar som på myren under vandringen.)

Jag vill äta fler måltider utomhus. (Och då menar jag inte bara i trädgården, utan ute-ute, i en skog, på ett berg, på en äng, vid en sjö, vid ett hav …)

Jag vill klättra upp på fler berg. (Små eller stora spelar ingen roll, men jag vill upp på höjderna och se ut över vidderna.)

dsc_0041

Och jag vill paddla, springa, vandra, åka skidor. Men för att inte fastna i stora planer som blir måsten och dåliga samveten tänker jag också ta tillvara de där små pyttiga möjligheterna. Som idag, när jag valde att sitta ute i stället för inne i bussväntsalen, och att yoga på altanen i stället för i vardagsrummet. 🙂

Maria

Att säga nej är att säga ja – den inre kompassen levererar

”Ibland pekar den där kompassen så tydligt att det känns som om den borde bukta ut på utsidan av kroppen.” Så har min parhäst Sara beskrivit de där tillfällena då magkänslan är så överväldigande stark att det inte finns det minsta utrymme för tvivel om i vilken riktning det är dags att gå. Häromdagen fick jag uppleva just ett sådant tillfälle.

Det hände på gymmet. Jag gick till mitt gamla favoritpass, Body Combat, inspirerat av en rad olika kampsporter, där vi tränar kondition och styrka i form av sparkar och slag mot en låtsad fiende. Som jag har älskat detta pass sedan jag hittade det för ett tiotal år sedan. För första gången kunde jag uppleva riktig träningsglädje – att jag hade kul medan jag tränade, inte bara gjorde det för att jag borde och tyckte att det var skönt efteråt.14408760_10208552922313918_1069704203_n

Under de tuffa åren då jag hälsade på min dementa mamma på äldreboendet varje fredag var detta min belöning efteråt. Jag fick möjlighet att slå och sparka av mig all frustration och vanmakt, och kunde åka hem och fredagsmysa med familjen som en lugnare upplaga av mig själv. Barnen tyckte dessutom att det var ofantligt mysigt att ligga i kuddrummet och kolla på film under tiden – det återkommer de till fortfarande.

Det har inte blivit mycket combattande de senaste åren. Tiderna har inte passat med mitt liv, och jag har också haft problem med mina hälar i långa perioder. När jag klev in i salen idag var det säkert ett halvår sen sist. Och när jag klev ut därifrån visste jag att det var för sista gången. Varför?

Jo, plötsligt kändes allt precis allt helt fel (utöver att jag fick ont i foten igen av det hårda underlaget): Att stänga in mig med en massa andra inomhus i en fyrkant utan fönster, till hög musik. Att sparka och slå  – om än inte mot en verklig människa – nej, det funkar helt enkelt inte längre. Bara namnet får mig nu att vrida mig: body combat. Det är väl inte det jag vill ägna mig åt med min kropp, att strida med den. Den enda sortens krigare jag vill vara är en KÄRLEKSKRIGARE.

14397453_10208552922273917_878770958_n

Lite vemodigt känns det – jag har ju haft väldigt roligt i combatsalen – men samtidigt är det ett  självklart beslut. Nu säljer jag mitt klippkort på gymet och så ger jag mig ut i naturen i stället (det temat ska jag utforska mer i ett kommande blogginlägg). Och det här hände tack vare fjällvandringen jag deltog i. Den som hjälpte mig att ta ut en ny tydlig kompassriktning för livet.

Att säga nej och stänga en dörr är att samtidigt säga ja och öppna en annan (och, som min kloka vandringsrumskompis sa: ”Om man har för många dörrar öppna samtidigt så blir det korsdrag och det är lätt att man blir själsligt förkyld.”). Jag har gjort det flera gånger det här året. Sagt nej till språklärar-Maria. Sagt ja till podd och skrivande. Sagt nej till Livstidsjobb med organisationsfokus, sagt ja till att jobba med individer som självmant söker sig till mina sammanhang.

14384255_10208552922233916_1099912912_n

Det är inte så att kompassen alltid pekar i en lika tydlig riktning – det har den här sommaren gjort mig ordentligt medveten om. Emellanåt har det känts som om kompassnålen bara snurrat runt, runt. Men jag är helt övertygad om att vi alla kan bli bättre på att navigera efter vår magkänsla och intuition, och därmed få lättare att ta såväl små som stora beslut i livet. Och den tanken är jag inte ensam om. Om du har missat avsnitt 18, med psykologiforskaren Jonas Nordström, kan du lyssna på vårt samtal om just dessa ämnen. Du kan också ladda ner övningar som Jonas tipsar om.

Lycka till med ditt eget kompassnavigerande!

Maria