Har du mer än 24 timmar på ditt dygn?

”Vad ska du göra idag?” undrar den vuxna, utflyttade dottern på Messenger. Och så kommer en lång lista med alltifrån poddklippning och webbflytt till äppelmoskok och ogräsrensning. ”Jo, och så ska jag blogga om varför jag har mer än 24 timmar på dygnet”, avslutar jag. Jag får nämligen ganska ofta den frågan: ”Har du fler timmar än vi andra?” eller ”Hur hinner du allt?”. Nu ska jag försöka reda ut begreppen en smula.

För det första tror jag absolut inte att jag gör särskilt mycket mer än de flesta på ett dygn (jag brukar exempelvis se till att alltid försöka sova minst 7 timmar). Min man jobbar ofta mer än jag, fast det syns liksom inte på samma sätt när man har ett lite mer vanligt jobb. Det är nog mest det att jag gör en massa olika saker – och berättar om en del av dem i sociala medier. Varför gör jag det då?

Dels tycker jag det är så himla kul att kunna inspirera andra till exempelvis odling, göra saker själv och försöka leva mer efter sin egen inre kompass, och jag får många kvitton på att jag faktiskt lyckas en del med det, även om somliga förstås blir superstressade och tror att de måste göra allt det där jag gör. Jag hoppas att de stänger av mig från sina flöden i så fall, i stället för att låta mina inlägg påverka dem negativt.

Dels är jag egenföretagare, och om jag inte berättar om det jag gör finns det ingen som vet om det och exempelvis kan köpa mina återbrukskuddar och böcker eller läsa mina kurser. Att använda sig av gratis marknadsföringskanaler är himla praktiskt när man inte har några pengar att betala för sånt.

Så är jag ju en berättare  också – annars hade jag väl inte satsat på författaryrket. Jag älskar att berätta små historier – om mitt liv och om saker jag snappar upp omkring mig. Det är också ett sätt för mig att få lite extra skrivträning.

Och visst hinner jag med en massa saker, och jag har nog alltid varit ganska bra på att få saker gjorda. Men det finns också en hel del medvetna val som påverkar.

Jag har skalat bort en hel del inbillade måsten ur mitt liv. Jag tycker inte saker måste vara så perfekta, varken jag själv, det jag skapar, mitt hem eller något annat. Devisen ”good enough” har jag haft stor nytta av ända sedan jag hörde den första gången (på temat föräldraskap) när jag var i väggen och vände.

Ett exempel på detta är att min podcast säkert aldrig hade blivit av om jag inte vågat tänka så (jag hade ju varken koll på intervjuteknik, mikrofoner, klippning eller något annat). Ett annat är att jag har gett ut mina romaner själv när inget förlag har nappat. Jag kunde ju ha gett upp och tänkt att jag inte dög som författare, men alla fina ord jag har fått höra om böckerna har fått mig att tro att de faktiskt är ”good enough” även om förlagen inte tyckte det.

Ett tredje exempel är odlandet, där jag prövar mig fram, lyckas ibland, misslyckas ibland, men inte tänker att jag måste kunna allt innan jag börjar. Och jag lär mig ju så himla mycket längs (den stundtals ganska krokiga) vägen, precis som med allt annat i livet.

Jag ägnar en stor del av mina dagar åt saker som jag tycker är roliga och ger mig energi. Jag har hoppat av en karriär som inte var för mig, tagit reda på vad som är mina viktiga livsriktningar (såsom frihet, kreativitet, nära relationer, hållbarhet) och försöker utgå från dem och göra medvetna val, helt enkelt prioritera det som ger mig lust att leva och aktivt hopp om framtiden.

Jag omger mig idag också så mycket mer än tidigare av personer som brinner för olika saker, som också har kommit fram till vad som är viktigt för dem och lever efter det – och som jag både kan gråta och skratta tillsammans med. Då kan vi ge varandra energi och ork, även när det är motigt. För det är det såklart för mig också emellanåt.

Även det där som är ganska tråkigt och ändå måste göras förr eller senare (som disk och tvätt) tycker jag blir mycket roligare om jag exempelvis lyssnar på ett intressant poddsamtal samtidigt. Eller så gör jag det tillsammans med barn eller man och får ett litet samtal om livet på köpet.

När man är en aktiv och drivande person är det förstås lätt att gå i fällan att driva sig för hårt, slita ut sig, bli utmattad. Jag har varit där – flera gånger – men jag blir allt bättre på att ta hand om mig själv, och det är väl därför jag också orkar mycket. Jag ser helt enkelt till att ge mig själv små mellanrum här och där. Meditation (igår på en parkbänk i stan inför två kvällsmöten), yoga, skogspromenader – allt är sådant som ger mig utrymme för både återhämtning och reflektion. Och så älskar jag att titta på bra teveserier, ensam eller tillsammans med en eller flera familjemedlem(mar).

Till sist: ”Vad gör du INTE då?” undrade någon häromsistens. Jag är skitdålig på nyheter – läser knappt tidningen, lyssnar sällan på radio och tittar inte på tevenyheter. Jag slötittar heller ALDRIG på teveprogram jag inte vill se. Jag tränar inte på gym utan springer, cyklar eller simmar härhemma (eftersom jag trivs så bra här) och spar pengar och tid på det sättet. Yogar gör jag också oftast hemma, även om jag älskar att vara i yogastudion när jag väl tar mig dit.

Jag väljer bort många aktiviteter, särskilt sådana som jag ser som ”inbillade måsten”, som det där med att man som företagare måste gå på affärsmingel och liknande. Jag prioriterar också ofta att vara med barnen framför något ur det otroliga utbudet av spännande evenemang – kulturaktiviteter och annat – som min lilla stad bjuder på. Det kommer snart en tid då det fönstret öppnar sig på vid gavel igen.

Ja, och så kan du få komma hem till mig en vanlig tisdagskväll och spana in den överfyllda köksbänken, dammråttorna under sängarna, de försummade krukväxterna inomhus, igenväxta odlingsbäddar, tvättberg i fåtöljen och kassarna med stoppning till mina kuddar som jag skulle packat upp för två veckor sedan … Jodå, när det gäller vissa saker är jag också väldigt bra på att prokrastinera.

Hur tänker du själv kring de här frågorna? Är du en prokrastinerare? Har du några inbillade måsten som hindrar dig från att göra det du hellre skulle vilja? Eller har du hittat en bra balans mellan plikten och lusten? Och vad är det som ger just dig energi? Berätta gärna i en kommentar här eller på Facebook!

Maria

 

Annonser

Klokskap från down under

”Det är inte ofta jag läser ut en bok och omedelbart tänker att jag vill läsa den igen.”

Så sa en vän till mig om Budskap från andra sidan, vilken har en högst missvisande svensk titel – det handlar inte alls om några budskap från döda människor, som jag först trodde. På engelska heter den Mutant Message Down Under och boken handlar om de erfarenheter och insikter en amerikansk läkare fick när hon under ett antal månader vandrade tillsammans med en aboriginstam i Australiens outback, det Äkta Folket, som de kallar sig .

Bara några dagar efter det att min vän pratade om boken fick jag låna den av en annan vän (som också just läst den) och jag kände precis likadant när jag var färdig. Den här boken måste jag läsa igen – och jag måste skaffa mig ett eget ex, för att kunna stryka under och över, skriva i kanten och vika hörn.

Eftersom boken dök upp i för mig två helt olika sammanhang på kort tid kunde man tro att det var något nyutkommet, men den utgavs redan under tidigt nittiotal. Däremot är den mer aktuell än någonsin just nu, eftersom det där budskapet i titeln handlar om hur galet vi på många sätt lever i vårt västerländska samhälle och att vi måste förändra vår livsstil om vi ska överleva på vår planet. Och jag som gillar att fånga upp synkroniciteter – till synes slumpartade sammanträffanden i tillvaron – väljer att se ”sammanträffandet” av två vänner som berättade om boken nästan samtidigt som ett tecken att boken var viktig för mig just nu. Därför vill jag också dela med mig av några av de tankar jag fastnade särskilt för till dig här.

Tacksamheten hos dessa människor som nästan inte äger någonting. De är tacksamma för allt det där som vi så lätt tar för givet, som att få äta sig mätta. Här några ord ur boken: ”De äkta människorna förklarade hur absurt de tyckte det var när missionärerna envisades med att de skulle lära sin barn att knäppa händerna och läsa bordsbön i två minuter före maten. De känner tacksamhet varje morgon när de vaknar! Under dagen tar de ingenting för givet. Om missionärerna måste lära sina egna barn tacksamhet, något som är medfött hos alla människor, borde de enligt aboriginerna ta sig en allvarlig titt på sitt eget samhälle. Kanske är det missionärerna som behöver hjälp.” Ja, visst är det så att många av oss har tappat bort mycket av den där naturliga tacksamheten och kanske helt enkelt behöver lite stöd för att träna upp den – som jag skriver om i det senaste Brevet från Målajord (som du kan prenumerera på här).

Lekfullheten verkar vara ständigt närvarande. Man sjunger, spelar, leker lekar och umgås med varandra på ett väldigt avslappnat sätt. En sådan kontrast till stela middagar och andra formella tillställningar i vårt samhälle – som jag i och för sig oftast undviker nuförtiden. Jag tänkte direkt på hur roligt vi hade tillsammans om kvällarna under Circle Way-lägren med Medicine Story och hans fru Ellika i Mundekulla: lekar, musik, danser, Öppen scen. Barn och vuxna tillsammans och på lika villkor. Vi hade också en lekdag då barnen bestämde vad vi skulle leka.

Tilliten hos det Äkta Folket övergår allt jag någonsin varit i närheten av. De vandrar genom öknen, men hittar oftast något att äta – och tvivlar egentligen aldrig på att de ska klara sig, även om de somliga kvällar får gå till sängs hungriga. Så futtig min egen oro – över om pengarna ska räcka, över om vad människor ska tycka om min nya bok, över sniglar i odlingarna – ter sig i jämförelse. Jag säger som min fjortonåring: ”Andas, mamma!”.

Acceptans är något som jag har jobbat mycket med, i synnerhet sedan jag utbildade mig i ACT (Acceptance and Commitment Training). Att inte kämpa emot eller försöka fly från det som är jobbigt går bra ibland, men kan vara jättesvårt andra gånger. Bokens författare får uppleva acceptansträning på en helt ny nivå när gruppen som vandrar utsätts för bushflugorna, som krälar över hela kroppen, kryper in i näsan, öronen och är helt omöjliga att komma undan. Hon får då förklarat för sig att allt i naturen har en funktion, och flugornas är att rengöra djur och människor för att de exempelvis ska höra bättre och kunna andas lättare i värmen. Så här skriver hon: ”Så när flugorna kom gav jag mig av. Jag for till New York i fantasin. Jag gick till en mycket dyr skönhetssalong. Med slutna ögon kände jag hur någon rengjorde mina öron och min näsa. Jag såg framför mig denna välutbildade experts diplom på väggen. Jag kände hur hundratals små bomullstussar rengjorde hela kroppen. Till slut försvann varelserna och jag återvände till Australiens outback. Det var sant, kapitulation är absolut det rätta svaret under vissa omständigheter.”

Precis som alla djur har en funktion i naturen så har alla människor en speciell funktion eller talang, något som just hen är bra på och som tillför världen något positivt. Någon kanske har bra ledaregenskaper, någon är en extra bra jägare, någon är bra på att laga saker, ytterligare någon är en god healer.  Jag tycker boken så vackert beskriver hur en persons talang är att vara en god lyssnare. ”Hon kallades Hemlighetsbevararen. Vad stammedlemmarna än ville tala om, prata av sig, bekänna eller ventilera, fanns hon alltid till hands. Hon bedömde samtalen som privata, gav egentligen inga råd och satte sig inte heller till doms. Personen fick hålla henne i handen eller lägga huvudet i hennes knä medan hon helt enkelt lyssnade. Hon tycktes kunna uppmuntra andra att finna egna lösningar och följa sin innersta röst”.

Födelsedagsfirande på vårt västerländska sätt tyckte aboriginerna lät väldigt konstigt: ”Jag berättade om tårtan, sångerna och presenterna – och att vi lägger till ett ljus på tårtan för varje år. ‘Varför gör ni det’ frågade de. ‘När vi firar, firar vi en speciell händelse. Det är inget speciellt med att bli äldre. Det kostar ingen möda. Det bara sker!’. ‘Om ni inte firar att ni blir äldre, vad firar ni då?’ frågade jag. ‘Att vi blir bättre’, blev svaret. ‘Vi firar om vi är bättre och klokare människor i år än förra året. Det är bara man själv som kan veta det, så man får berätta för sina vänner när det är dags att ställa till fest.'” Det där tycker jag lät intressant, att fira att man har utvecklats som människa, i stället för att man bara har levt ett visst antal dagar. Är inte det himla fiffigt?

Och så inför varje beslut, som huruvida man ska döda ett djur för att mätta hunger eller ej, ställer man sig frågan ”om det är till det bästa för mig och för allt liv överallt”. Det här fick mig att tänka på något som man ofta förknippar med nordamerikanska ursprungsfolk – att man ska tänka i sju generationer framåt innan man fattar ett viktigt beslut. En av mina poddgäster, Peter Elmberg, pratar om den livsregeln i vårt samtal, och det är också något som Joanna Macy och Chris Johnstone skriver om i boken Aktivt hopp som jag har varit med och översatt. Tänk så annorlunda vår planet skulle ha sett ut om vi oftare tänkte i de banorna.

Det Äkta Folket ger författaren i uppgift att sprida deras budskap, men är tydliga med att de inte dömer ”mutanterna” (som de kallar oss västerlänningar) utan ber oss fundera över vår livsstil och våra värderingar och hoppas att vi lär oss att allt hänger ihop – innan det är för sent. Att det ska finnas tillräckligt många som börjar tänka i nya banor för att riktig förändring ska kunna äga rum.

Om du inte redan har läst Budskap från andra sidan, gör det! Och om du har läst den, gör det igen! Och berätta gärna för mig vilka tankar boken väcker hos dig, i en kommentar här eller på Drömmen om Målajords Facebooksida.

Maria

Att utgå från tacksamhet

Att utgå från tacksamhet. Det är första steget i den metod som ekofilosofen Joanna Macy har utvecklat och som hon beskriver i boken Aktivt hopp – att möta vår tids utmaningar utan att bli galen. Metoden kallas The Work That Reconnects, eftersom den hjälper oss att återknyta till känslan av att vi är en del av naturen, vilket hjälper oss att hitta kraft och energi att orka kämpa för att bevara den.

Tacksamhet är ett begrepp som jag har utforskat för egen del under lång tid. För kanske femton år sedan började jag skriva tacksamhetsdagbok . Tre saker (eller fler) – små eller stora – att vara tacksam över har jag skrivit ner i stort sett varje kväll sedan dess. För en tid sedan reflekterade jag över vad det här har gjort med mig; det kändes som om jag har fått lättare att hitta anledning till tacksamhet inte bara där vid skrivandet om kvällen, utan hela tiden. Att rutinen liksom har förändrat min inställning till livet, från att fokusera på det jag inte har eller är till det jag faktiskt kan glädjas åt, även en tung dag. Det handlar inte om att trycka undan det negativa, utan om att lägga mer energi och uppmärksamhet på det som är bra i livet.

Gissa om jag blev glad när jag jobbade med översättningen av Aktivt hopp och läste följande:

Forskning har visat att personer som är tacksamma också är lyckligare och mer nöjda med sina liv. Men är de tacksamma för att de är lyckliga eller är det tacksamheten som gör dem lyckligare? För att ta reda på detta har studier gjorts där försökspersoner regelbundet fick skriva ner händelser som de kände sig tacksamma över i en tacksamhetsdagbok. Studierna visade att den här enkla övningen har en djupgående positiv inverkan på humöret. Resultaten är så slående att en medicin med liknande fördelar förmodligen skulle ha beskrivits som en ny mirakelkur (Macy & Johnstone 2019: 62f).

Det som jag intuitivt hade känt finns alltså till och med forskningsbelagt!

Jag har skrivit tacksamhetsdagbok i med- och motgång, och faktiskt alltid lyckats hitta något, även om det vid några tillfällen mest har varit fråga om ”Tack för att den här skitdagen äntligen är över!”. När jag deltog i SvT:s Go’Kväll för att berätta om min debutroman Lex Katarina blev jag ombedd att ta med mig tacksamhetsdagboken och läsa ur hur den från tiden med min demenssjuka mamma. Det kändes fint att titta tillbaka och se att jag hittat saker att glädjas åt även när det var som jobbigast.

Kanske är tacksamhet över vardagens små mirakler också det område där jag allra mest liknar min mamma, som jag annars inte hade så väldigt mycket gemensamt med. Mamma var expert på just det där – att njuta alldeles kolossalt av en doftande syrenkvist, en bukett liljekonvaljer på köksbordet, en nybakt brödlimpa eller en solnedgång över sjön hemmavid. Och jag är så glad att jag verkar ha ärvt den där talangen, eller om det nu är så att jag har tränat upp den alldeles själv. Förmodligen en kombination av båda.

Att ha tacksamheten som en utgångspunkt för vårt varande får enligt Joanna Macy och Chris Johnstone flera djupgående positiva konsekvenser. Förutom att vi ökar vårt generella välmående kan tacksamheten exempelvis stärka vår tillit till andra människor ”eftersom den hjälper oss att minnas alla gånger vi har kunnat räkna med varandra” och göra oss mer generösa gentemot andra.  Den är också ett bra ”vaccin” mot konsumtionshysterin, eftersom den tar oss bort från bristtänkande och får oss att värdesätta det vi redan har (Macy & Johnstone 2019: 64f).

Medan vi i vårt västerländska samhälle ofta har ett helt annat fokus, är tacksamhet gentemot allt som naturen ger oss en självklarhet hos många ursprungsfolk. I Aktivt hopp nämns bland annat Haudenosaunee och Mohawkerna i Nordamerika, och jag läser just nu om samma förhållningssätt i boken Budskap från andra sidan (av Marlo Morgan) som handlar om hur en läkare under en tid vandrar tillsammans med aboriginer i Australien och tar del av deras kunskap och tankar.

Precis som Joanna Macy och Chris Johnstone beskriver det är jag helt övertygad om att tacksamhet är en av de viktigaste grundförutsättningarna för att vi ska kunna ta hand om vår planet på ett bättre sätt än vi gör idag. Så låt oss alla göra vad vi kan för att hitta tillbaka till den där tacksamheten som jag är övertygad finns inom oss alla, och som ibland kanske bara behöver lite träning för att ta sig upp till vattenytan. Ett sätt kan vara att skriva tacksamhetsdagbok, ett annat att jobba med att återknyta vår naturkontakt, som jag pratar om med Josefin Wilkins i senaste poddavsnittet. För tänk så mycket det finns att vara tacksam över runtomkring oss, inte minst nu i gröna, sköna maj!

Maria

Poddavsnitt 84. I naturen får vi både utsikt och insikt. Ett samtal med Josefin Wilkins

I poddavsnitt 84 får du möta Josefine Wilkins, som arbetar som integrationssamordnare och naturhälsokommunikatör. Vårt samtal handlar om hur viktigt det är för oss människor att känna att vi är en del av naturen, och om hur den stärker vår psykiska hälsa.

Vi pratar också bland annat om vår relation till platser, om att hitta glädje mitt i kaos, om att kunna sätta ord på vad vi känner, om lyssnande och tystnad – och om att inte alltid göra och analysera utan ibland bara vara och känna. OBS! Det smög sig in ett litet fel i mitt outro. Adressen till Josefins webbplats är varamednaturen.com och inget annat.