Ett gör-det-själv-skafferi, del 7: i trädgården

Ursäkta att jag tjatar och ursäkta att jag lägger upp matbilder. Men jag blir bara så spränglycklig varje gång jag går ner i källaren och hämtar upp egenodlad mat att bjuda min familj på till kvällsmat. Idag klyftpotatis med rödbetsbiffar, gula kulturarvsmorötter – och vintersallat som lever, trots alla minusgrader. Bäst av allt: de kräsna falukorvsuppväxta sMålajordingarna äter så det står härliga till!

Så löd ett smått euforiskt (och inte så lite malligt!) Facebookinlägg från mig i november förra året. Det är en alldeles fantastisk känsla att kunna äta mat som man själv har odlat och vårdat, följt från frö till planta till skörd och så småningom går tillbaka in i kretsloppet när avfallet blir till ny jord. Här snackar vi gör-det-själv 2.0. Att odla sin egen mat var också det tips jag fick från min kompis Ingela när jag efterlyste idéer för sådant man kan göra själv.

Ingela är ett riktigt proffs på det här. Hon och familjen har successivt växlat upp sitt odlande till att bli alltmer självhushållande de senaste åren. Om det berättar hon i senaste avsnittet av Drömmen om Målajords podd. Det handlar en hel del om fröer och ogräs men också om kreativitet, om drivkrafter, om hållbarhet, om normer och förväntningar, om stress, välmående och livskvalitet och om trädgården som ett sätt att inte bara producera mat och skönhet utan att också möta sig själv. Missa inte det!

Min egen odlingsresa har varit minst sagt krokig. Från stark antipati som barn till en trädgårdsgalen mamma (OGRÄS!!!) till pliktskyldigt odlande av tomater, gurka, sallad och dill sedan jag blev husägare för tjugo år sedan till fullkomlig PASSION. Den startade på ett litet märkligt sätt (som jag berättar om i poddsamtalet med Ingela) och växer sig bara starkare. Förra året fick jag ett stort tunnelväxthus i femtioårspresent, i år utökar jag med nya stora bäddar. Och jag har blivit helt förälskad i jord, och i att vara en del av det där kretsloppet. Min fjortonåring tittar lite medlidsamt på mig när jag kommer där med mina svartkantade fingertoppar och ett lyckligt fånleende på läpparna.

Men så där galen har jag som sagt verkligen inte alltid varit. Och man kan verkligen få mycket glädje av småskalig odling utan något som helst mål att bli självförsörjande. Det pratar vi också om i podden. Att börja med något man verkligen gillar att äta, eller blir glad av att titta på, och kanske också med något som är någorlunda lättodlat (exempelvis potatis, squash och kryddor) är ett hett tips.

Ett annat tips är att våga experimentera med olika färger, smaker, texturer, odlingsmetoder och sorter av exempelvis tomater och morötter (till skillnad från när man köper TOMATER, MORÖTTER punkt i affären). Det är ett sätt att göra odlandet roligt, omväxlande och spännande.

När jag har skalat upp min odling har jag också fått större behov av material att odla i. Mina bästa tips för att både spara pengar och miljö är att inte rusa iväg och köpa en massa krukor och annat. Jag har i stället sått fröer i exempelvis mjölkkartonger (med hål i botten så det inte blir för mycket vatten) och i toalettrullar ställda tätt intill varandra i en form (som ett hemmagjort pluggbrätte). När jag skulle plantera om till större krukor gjorde jag en efterlysning på Facebook och fick massor av napp, så nu har jag krukor för nästan en hel plantskola.

Min kompis Christel tipsade om att hon hämtat hinkar gratis i blomsteraffären (som de får med snittblommor och annars slänger) för att odla i.  Jag länsade också stans second-handbutiker på billiga brickor att ställa alla krukor på – men fick ändå ett ilsket sms från den där fjortonåringen när jag var på kurs förra helgen för att jag ställt krukor på alla våra plåtar när hon ville baka …

Eftersom jag vill odla så hållbart jag kan använder jag bara naturlig gödning. En favorit att vattna plantor med är nässelvatten, som är superenkelt att göra, bara plocka några nävar och lägga i en hink vatten, som får stå någon vecka tills det börjar lukta gammal kyrkogård. Sedan häller jag detta i vattenkannan när jag vattnar (ungefär i proportionen ett till tio). Jag vet också många som använder kissvatten som gödning (bl.a. Sara Bäckmo som jag tipsar om nedan) – här gäller samma proportioner som för nässelvatten. Det ska jag börja testa i sommar, har jag tänkt.

En annan form av egenproducerad näring är bokashikompostering av hushållsavfall, som jag kom igång med i höstas och tycker är jättekul. På Bokashi.se kan man handla allt material man behöver, men jag har nöjt mig med att köpa det strö som behövs för att nedbrytningen ska komma igång (kostar en knapp hundring för ett kilo som räcker jääättelänge) – sedan har jag använt vanliga billiga hinkar med tättslutande lock.

Jag lägger matavfallet i en kompostpåse som vanligt och när den är halvfull öser jag över innehållet i hinken (som jag bottnat med tidningspappersremsor) och strör över några matskedar bokashiströ. Så här fyller jag på tills hinken är riktigt full (under tiden får den stå lite kallt i källartrappen), då jag trycker ihop innehållet så mycket jag kan och lägger tidningspappersremsor på toppen. Sedan får hinken stå i rumstemperatur i två veckor, och så är det bara att gräva ner innehållet (som nu har börjat lukta lite surt och kanske möglat lite, det gör inget) i odlingarna, och så bryts det i bästa fall ned till jord på någon månad. Så här har jag nu fyllt mina båda växthus och det ska bli så spännande att se om det kommer växa så där bra som alla säger. Återkommer med rapport!

Det jag missar genom att använda vanliga hinkar i stället för de dyra med kran är det s.k. ”lakvattnet”, som man annars kan tappa av och använda som gödning. Men det funkar ju fint med nässel- och kissvatten också.

På tal om vattning, så blev förstås förra sommaren en rejäl utmaning för många av oss som odlar lite mer. Hur sjutton ska man kunna vattna sina snustorra land? Här är mina bästa tips: att samla regnvatten och att täcka odlingarna med organiskt material. Förra året skaffade vi en tusenliters vattentank med avrinning från garage och vedbod, som fylldes snabbt under de få åskskurar vi fick. Nu har vi precis skaffat en till eftersom vi har utökat odlingarna. Vi har också fått gamla plasttunnor på några hundra liter var av en granne som jobbar på en lastbilsfirma där de får massor av sådana tunnor med bränsle. Dessa har vi ställt vid husknutarna. De är inte så vackra, men på de ställen där de syns mest tänkte vi försöka klä in dem, antingen med nät och klätterväxter eller med någon sorts flätkonstruktion av grenar. Får väl rapportera om det också längre fram i sommar, om det blir av.

Och så täckodling, så himla fiffigt. Det ger ju dessutom dubbel effekt, eftersom det organiska material (som kan vara gräsklipp, löv, gamla växtdelar etc.) förutom att hjälpa till att hålla fukten i bäddarna längre också ger näring åt växterna (lite olika mycket beroende på vad det är). Förra året blev det inte så mycket gräsklipp att täcka med hos oss på grund av den torra sommaren, så i år har jag säkrat upp med en bal gammalt ensilage jag köpt av en kompis. Det var i för dåligt skick för att ge till djur, men funkar fint på mina bäddar. Gammal halm eller liknande är också suveränt att komplettera med när man kupar potatis – om det är lite svårt att få upp så där mycket jord som man vill. Jag använde det förra året, i mitt nygrävda potatisland, och för första gången någonsin fick jag inte en enda grön potatis!

Det luriga här är att sniglar (om man har fått in sådana i trädgården, vilket vi fick på allvar förra året) ofta trivs bra under täckmaterialet. Men man kan också hitta ganska många tips på nätet på hur man kan bli av med sniglar. En sak jag ska förändra i årets odlingar är att så mycket det går (i alla fall under mina många lediga sommarlovsveckor) vattna tidigt på morgonen i stället för på kvällen. Det är tydligen bättre ur slippa-sniglar-synpunkt.

För dig som är nyfiken på att lära dig mer, och inte bara vill köra på utifrån eget huvud, kommer här några tips på var du kan hitta inspiration: hos Sara Bäckmo (som jag förresten har poddintervjuat) som delar med sig av massor av material på sin webbplats och YouTube-kanal, i podden Odlarna och på bloggen Farbror Grön.

Och kanske är ändå det allra viktigaste tipset att du känner efter hur just du vill ha det, vad som är lagom nivå för dig, vad du tycker är roligt – och försöker undvika att känna pressen att göra som alla andra eller att läsa på om allt möjligt. Det hoppas jag att din inre kompass kan hjälpa dig med. Våga testa, våga ha kul och kom ihåg: det kommer alltid en ny säsong om något går åt skogen den här gången!

Jaha, det här var det allra sista bloggavsnittet i min jättelånga gör-det-själv-serie. Hoppas att du har hittat något i serien som du känner att du kan ha nytta av, om inte nu så när du är redo. Och som vanligt – kommentera gärna med dina egna tips och tankar.

Söndagskvällskram!

Maria

Poddavsnitt 83. Odlingen och livet. Ett samtal med Ingela Eriksson

Här kommer min Valborgspresent till dig som lyssnar på Drömmen om Målajord – ett samtal med Ingela Eriksson, projektledare och självhushållare. Det blir en hel del snack om ogräs och fröer, men också om kreativitet, om drivkrafter, om hållbarhet, om normer och förväntningar, om stress, välmående och livskvalitet och om trädgården som ett sätt att inte bara producera mat och skönhet utan att också möta sig själv.

Ett gör-det-själv-skafferi, del 1

Uppväxt i ett hem med en mamma som var hemma tills jag fyllde elva, som odlade, bakade nästan allt bröd själv och lagade i princip all mat från grunden, är det egentligen inget konstigt alls för mig, det där ”gör det själv”-tänket. Köpebröd var en sällsynt ”delikatess” (tyckte jag, utan att uppskatta min mammas arbete) och vårt städskåp saknade det mesta av de produkter som fanns hemma hos mina kompisar. Såpa användes till allt och jag minns hur jag fick tjata mig till att få köpa Klorin för att bleka bort fläckar på mina kläder. I min familj var det så giftfritt som möjligt som gällde. Mamma odlade biodynamiskt långt innan det gick att köpa ekologiska tomater på ICA.

Ändå dröjde det ganska många år av mitt liv innan jag på allvar började intressera mig för det där ”gör det själv”-spåret. Jo, bröd har jag nog alltid bakat ganska mycket, på senare år framförallt för att det är så svårt att hitta ekologiskt köpebröd och för att jag är fullkomligt galen i doften av nybakt bröd, och odlat har jag gjort lite sporadiskt sedan vi flyttat ut på landet för tjugo år sedan. Men det är först de sista två-tre åren som min inre kompass pekat ut en viktig riktning i mitt liv – att ta ett litet steg i taget mot att bli mer självförsörjande på frukt och grönt, att handla mindre hel- och halvfabrikat, att tillverka sådant som går att göra själv.

Så hur ska man då hinna med detta mitt i allt livspusslande, kan man undra? Ja, odlandet tar förstås massor av tid, men det har blivit en passion jag inte längre kan tänka mig att vara utan – ingenstans är jag så lycklig som ute i mina land eller växthus med jord under naglarna. Matlagning och bakning i stället för färdigköpt är också lite mer tidskrävande, men ofta mindre än jag trodde innan jag prövat något (obs! gäller icke surdegsbröd…). 🙂 Det jag framförallt upptäckt ofta är betydligt enklare och snabbare än väntat är tillverkning av diverse industriproducerade matvaror och hygienartiklar, som havremjölk och deodorant.

För mig, liksom för de flesta andra som har valt att bli mer självhushållande och göra-själviga, handlar det om en medveten prioritering av en livsstil som går emot samhällets norm om heltidsarbete, högt tempo och massor av sociala aktiviteter. Både min man och jag jobbar deltid och har oftast lov när barnen är lediga. Det skapar en hel del tid att göra sådant där som – eftersom vi tjänar mycket mindre pengar numera – också lönar sig ekonomiskt. Vi väljer ofta bort sociala evenemang på helgerna och prioriterar ”hemmastanning” (begreppet som min syster myntade som barn och som jag älskar), vilket också ger mycket luft i systemet. Jag passar i stället ofta på att tillgodose mitt sociala behov genom att träffa vänner över en lunch eller fika när jag ändå är inne är i stan och jobbar på vardagarna.

Om någon ser på det jag skriver om som en kvinnofälla kan jag förstå det, men i min värld är det verkligen inte så. Min man jobbar deltid precis som jag, precis som i en del av våra vänners och bekantas familjer. Förr i världen var det dessutom han som var hemma längst med barnen, han som jobbade deltid när jag gjorde karriär och jobbade heltid på universitet. Vi har alltid haft ett förhållande där vi försökt lösa det på bästa sätt för oss båda – just då.

Sedan råkar det vara så att jag är mer intresserad av just odling, bakning och matlagning än min man (i andra familjer jag känner är det mannen som har de intressena), medan han gör en massa annat bra härhemma, som att laga allt som går sönder och bygga saker som underlättar för mig. I somras byggde han exempelvis mitt jättefina utomhusodlingsbord, för att inte tala om tunnelväxthuset! Till våren och sommaren ska vi bygga hönshus – tillsammans. Och när det gäller att hitta fiffiga idéer på exempelvis hur man kan städa mer miljövänligt är det minst lika ofta han som hittar dem som jag (eftersom jag tycker städa är aptrist) – han äger exempelvis på bikarbonats- och ättikefronten härhemma. 😀

I kommande inlägg har jag tänkt dela med mig av mina bästa tips på sådant jag gör själv, liksom tips jag har samlat upp från vänner och bekanta eller hittat på nätet. På så vis får jag själv en bra samling där jag lätt kan hitta tillbaka till sådant jag kanske behöver kolla upp igen, samtidigt som jag upptäcker nya grejer att pröva.

Jag hoppas verkligen att du som läser ska få glädje och nytta av mitt lilla skafferi, kanske våga testa något du inte gjort tidigare och – precis som jag – upptäcka att mycket var betydligt enklare och mindre tidskrävande än du trodde. Framförallt hoppas jag att du inte ska känna stress eller dåligt samvete – det är verkligen inte min avsikt med de här inläggen. Och så kan det ju vara bra att tänka på att väldigt få människor gör allt själva – det är nog nästan bara Mandelmanns, som jag för övrigt ser om tillsammans med min fjortonåring på kvällarna just nu. Men kanske hittar du en bra idé till något du inte har tänkt på tidigare – i så fall blir jag jätteglad! 🙂

Vi hörs snart igen!

Maria

Att ta vara på

Hej där i januarikylan! Jag samlar ihop mig inför årets bokslut, som du kommer att få i poddform snart (jag har nyss spelat in ett avsnitt med min parhäst Sara, som vi brukar göra vid den här tiden). 🙂 Men i väntan på att det blir färdigklippt och utlagt kommer här ett litet (förhoppningsvis) inspirerande skafferi, från mig till dig.

När jag för några år sedan deltog i en workshop där vi skulle reflektera över vilka ledord vi ville sätta upp för oss inför det kommande året (något som Sara och jag brukar prata om i våra nyårspoddar) kom en vän till mig fram till uttrycket ”ta vara på”. Det har levt kvar i mig sedan dess, och fått näring från olika håll. Dels har jag i olika sammanhang påmints om min uppväxt i en familj där det ”togs vara” på det mesta (min pappa brukade till och med lägga lördagskvällens rödvinsflaska ”på lut”). Dels har detta med att ta vara på allt jag kan blivit alltmer självklart i takt med att mitt intresse för att leva hållbart har ökat.

Så här kommer nu mitt lilla inspirationsskafferi med exempel av vitt skilda slag.

Ta vara på vatten: Vattenbristen i somras fick oss att verkligen inse hur mycket vi har slösat med vatten tidigare. I rädslan för att brunnen skulle sina blev vi noga med att spara på varenda droppe, alltifrån spillvatten i diskhon som samlas i vattenkannorna till duschvatten som samlas i baljor och används att spola med (men man måste spola vanligt ibland, annars korkar rören igen). Av en kompis fick vi en småtrasig vattentank som min man lagade och byggde ihop med ett snillrikt hängrännesystem så att vi kan ta vara på massor av regnvatten för trädgårdsbevattningen.

Ta vara på matrester: Jag tycker själv att jag är väldigt bra på att inte låta mat gå till spillo. Här tittas det aldrig på bäst-före-datum utan smak och lukt får avgöra om något går att äta, ett långvarigt beteende som jag fick bekräftat i den inspirerande teveserien Maträddarna. Jag tycker också att det är så himla roligt när jag får till en riktigt god maträtt på ett antal rester – mina favoritresträtter är lasagne och gubbröra, där kan man stoppa i lite vad som helst. Men att stuva makaroner i vaniljsås prövar jag inte fler gånger… 🙂

Och så har jag blivit bokashi-frälst! En stor del av vårt hushållsavfall går numera direkt ner i en hink med tättslutande lock tillsammans med mjölksyrebakterier. Efter två veckor i rumstemperatur är avfallet klart att gräva ner, och bara någon månad senare har nästan alltihop (utom äggskal och papper) brutits ner till fin, näringsrik jord. Snacka om att ta vara på!

Ta vara på i trädgården: I somras blev jag nästan manisk i mitt ta-vara-på-tänk. Vi fick trots torkan oerhörda mängder äpplen och vinbär och jag tog vara på nästan alltihop. Kokade sylt till min morgonfil av nästan vartenda vinbär och av äpplena (som tyvärr inte är så fina att äta och inte kan lagras) blev det torkade ringar, massor av äppelmos, infrysna bitar till vinterpajer och kartäppelsaft av allt som var för smått för att jag skulle orka ansa det. Squash får vi alltid mycket av och förutom att använda det direkt i alltifrån bröd och Ernst ljuvliga ingefärascones till att gratinera och grilla frös jag också in en massa riven squash som är perfekt att ha som lasagnebas. Bara att fylla på med krossade tomater, lite sojafärs eller vad jag har hemma till en veggolasagne som såväl barnen som deras kompisar äter med god aptit. I somras lärde jag mig att blast från exempelvis rödbetor funkar jättebra som spenastsubstitut, t.ex. i smoothies. Blasten använde jag också tillsammans med diverse örter för att göra eget örtsalt, som är supergott exempelvis i tzatziki, på klyftpotatis eller på grönkålschips.

Ta vara på odlingsmaterial: Här finns en hel del man kan använda i stället för att köpa allt nytt – mjölkkartonger till frösådden, begagnade sushi- och grillpinnar för att staga upp rangliga plantor, sönderklippta Bregottaskar och -lock för att göra plantetiketter är några exempel, och jag tar gärna emot fler tips.

Ta vara på i naturen: På tal om smoothies upptäckte jag att svinmålla (som ofta ses som ett ogräs) funkar fint där. Svamp och nässlor (både till soppa och till vatten att använda som gödning) är självklarheter att ta vara på, men i år kom jag äntligen till skott med att plocka nypon (en gång trodde min dotter att jag blivit kidnappad, tills hon upptäckte mig i ett nyponbuskage på andra sidan åkern…). Jag kokade nyponen, pressade dem genom en sil och fick ihop en hel del fin puré som jag frös in och sedan kokade nyponsoppa av (några matskedar för en liter) tillsammans med vatten och socker. Så himla mycket godare än köpesoppan blev den och på nyårsafton blev den ett välkommet tillskott under vårt kylslagna utomhusfika i blåst och duggregn. Skrufset som blev över bredde jag ut på plåtar, torkade och bröt i bitar som jag använder som te.

Ta vara på till kroppen: Framförallt tre fiffiga grejer har jag kommit på. För det första har jag gjort egen deo (tycker det har varit svårt att hitta någon bra miljövänlig variant i affären) av kokosolja, som vi hade råkat få ett stort överskott på, eftersom vi tröttnade på att allt smakade kokos när vi använde det som matfett. Bara att blanda med potatismjöl och bikarbonat, lägga i en burk och sedan smeta på – helt suveränt! Jag kom också på att vi hade ett antal flaskor med gammalt badskum som ingen använder eftersom vi så sällan badar i badkar numera (p.g.a. vattensparandet). Men i stället för att slänga har jag stoppat flaskorna i duschen och använder som duschtvål. Det är en ovan känsla att dofta jordgubb och rosor när jag annars bara brukar använda oparfymerade produkter, men det känns bra att ta vara på det som ändå finns i stället för att slänga det. Och så tog jag vara på mina ringblommor, blandade dem med smält bivax från vår REKO-ring och gjorde salva till mina spruckna hälar, som nu är finare än de varit på många år.

Ta vara på kläder och tyg: Jag handlar ju det mesta second-hand, så där har jag blivit en fena på att ta vara på, tycker jag. Eftersom mina vänner vet att jag ogärna köper nytt får jag också ibland en kasse med kläder som de har rensat ut – jag plockar ut det jag vill ha och skänker resten till Erikshjälpen. Det sista året har jag också tagit vara på det som mina vänner kanske annars skulle slänga – utslitna kläder, lakan och handdukar, som jag fyller de meditationskuddar med som jag virkar av gamla trasor. Fyrtiofem kuddar har det blivit vid det här laget – i alla de olika färgnyanser, var och en med sitt unika namn. Och så har jag lämnat gamla tyger till min svärmor som syr fina påsar att stoppa frukt och grönsaker i när man handlar – och som hon generöst delar med sig till mig och sina vänner.

Ta vara på tiden: Och så till sist, något betydligt mer abstrakt, nämligen tid. Jag brukar ju ofta få frågan om hur jag hinner med allt, och även om jag inte alls jobbar sådär mycket som många tror (det är nog bara det att jag berättar om vad jag gör och gör många olika saker), så är jag också ofta ganska bra på att få saker gjorda. Det har nog till viss del att göra med min totala brist på behov av ställtid – jag kan sätta mig ner och skriva roman i bilen om jag får tio minuter över i väntan på något – och på det viset kan jag ofta ta vara på små mellanrum i tillvaron.

Jag kan passa på att riva trasor till meditationskuddar i bilen på väg till jobbet (på passagerarsidan!) eller att gå igenom tidskrifter som jag ska skänka vidare när jag är på toa, för att se vad jag vill riva ur och spara. Och så lyssnar jag ofta på poddar medan jag gör något som inte kräver så mycket tankearbete, t.ex. plocka ur diskmaskinen, hänga tvätt, baka eller stryka.

Med detta sagt är jag samtidigt fullt på det klara med att vi ibland behöver ha tråkigt, sitta i en stol och glo eller skrota runt utan att åstadkomma ett endaste jota i mellanrummen. Det där är inte min bästa gren, men jag jobbar på det… 🙂

Vad är du särskilt nöjd med att du tar (eller har tagit) vara på? Berätta gärna i en kommentar, direkt här på bloggen eller på Drömmen om Målajords Facebooksida?

PS. Till alla hamstrar som gör era familjer smått tokiga med ert ta-vara-på-tänk. Det går ju alldeles utmärkt att se Blocket som ett förråd också, allt behöver kanske inte ligga hemma i det egna. 🙂

Maria

Foto: Ricky Kharawala

Ett torftigt liv?

Omställning till en enklare livsstil? Det måste vara ett torftigt liv de har, den där familjen Estling Vannestål. Inte har de råd att åka på solsemester, eftersom frun i huset har hoppat av sin trygga anställning för att bara göra sådant som hon tycker är kul (nu glunkas det om att maken ska downshifta också för att få mer tid att leva…). De har ju förresten bestämt sig för att sluta flyga, knäppgökarna. Stackars ungar som inte får uppleva världen som andra barn!

Dessutom handlar de en massa second-hand, så ungarna går i arvegods och begagnat, för att inte tala om frun och hennes gamla hippieklänningar från Erikshjälpen. Så omodernt! Till och med julklappar och födelsedagspresenter kommer ofta den vägen, och de vuxna ger visst varandra inga presenter alls. Ja, det måste vara bra synd om den här familjen.

Nu raljerar jag förstås, men jag tror att somliga tänker såhär om våra (och många andras) livsval. När vår trettonåring berättade för kompisarna om flygstoppet möttes hon av ”Åh, stackars dig!”. Vi pratade om det under en sparkstöttingtur en gnistrande vinterkväll, och jag frågade henne vad hon själv tyckte. Jo, visst längtade hon till Grekland, men hon insåg att jordens överlevnad var viktigare. Lova, 13 år, är alltså klokare och mindre självisk än många vuxna jag känner. Framförallt konstaterade hon att hon inte alls höll med kompisarna om att det var synd om henne (vi lever ju inte precis som Amishfolket…).

Hur livet förändras när man försöker reducera sitt klimatavtryck en smula var ett av samtalsämnena i mitt senaste poddavsnitt (med Martin Hedberg), och vi var rörande överens om att det sällan är en uppoffring. Att det kan vara jätteroligt att resa på ett sätt som inte går fort. Att det är ganska oslagbart att dra upp egna rödbetor i trädgårdslandet eller hämta in en liten tjock gurka från växthuset. Att det är grymt kul att på på skattjakt i en mysig secondhandaffär, i synnerhet med vetskapen att pengarna vi handlar för gör nytta där de verkligen behövs, i stället för att hamna i någon miljardärsficka.

Javisst, det kräver lite mer planering att ha en (el)bil i stället för två fossilbränslebilar, men det funkar faktiskt väldigt bra nästan jämt. Och javisst, ekonomiskt kan det vara mer ansträngande ibland (KRAV-odlat är dyrare än besprutat, tåget är dyrare än flyget), men att hoppa över shopping och flygande kostar faktiskt inget alls! 🙂

En annan poddgäst, Rob Hopkins, en av världens mest inflytelserika miljöinspiratörer och grundaren av Omställningsnätverket, pratar mycket om att omställning till ett mer hållbart liv faktiskt kan skapa högre livskvalitet i stället för tvärtom. Att det finns så mycket roligt att göra som inte har dålig klimatpåverkan (nätverkets slogan är också ”Mer fest än protest”). Om detta handlar flera av texterna i den fina antologin Sånger från jorden, som jag har bloggat om tidigare.

Mitt klimatavtryck just nu är (såvitt jag kan bedöma) mindre än på många år, men samtidigt har mitt liv aldrig varit bättre – för att jag har valt att ägna en så stor del av det åt sådant som är roligt, utvecklande och meningsfullt. Jag behöver inte tokshoppa eller flyga till Thailand en gång om året för att känna att jag lever livet.

Maria

Poddavsnitt 57. Fröuppror och förnöjsamhet. Ett samtal med Stefan Sundström

Foto: Jeanette Andersson

Här är han nu, mannen, myten, musikern, (to)matodlaren Stefan Sundström, som jag har lyssnat så mycket på genom åren, sjungit låtar av som gatumusikant och skrivit litteraturuppsats om.

I podden möts vi i ett fint samtal om bland annat tomatodling och tvåsamhet, fröer och förnöjsamhet, surkål och självkritik, turnétrötthet och tillit – till att det ändå finns lite hopp om jorden och dess invånare, och till att vi faktiskt kan påverka genom våra val.

I höst spelar Stefan tillsammans med Martin Emtenäs och Birgitta Henriksson den fantastiskt fina föreställningen Vi som bor här, och fram till den 2 december finns det möjlighet att se den om du befinner dig i norra Sverige. Här hittar du teveprogrammet där du kan spana in Stefans solpaneler.

Maria

Maj i Målajord

DSC_0058I lördags firade vi in våren hemma i Målajord tillsammans med våra allra bästa vänner, som vi har känt så länge och umgåtts med så mycket att vi är som en enda stor familj. Hjärtat sparar ner minnet av hur alla ungarna låg tätt intill varandra under ett täcke i skenet av brasan där vi eldade upp vår gamla julgran och diverse annan bråte till tonerna av Sköna maj och Vintern rasat på Spotify. Tänk att vi fick en sån fin Valborgsmässoafton efter alla dessa kyliga, regniga, snöiga, haglande aprildagar.

Och sen kom den ju äntligen, solen och värmen. Efter att under många år ha rusat genom våren, jagad av tentor och uppsatser att rätta, utan att hinna stanna upp och vara närvarande i allt det underbara omkring mig, tar jag igen det där och njuter retroaktivt för alla de där gångerna jag missade årets bästa månad. Hemma i Målajord går vi barfota i gräset, luktar på blommorna och picknickar på en filt i trädgården efter jobb, skola och dagis. Barnen studsar och spelar fotboll, jag odlar och får äntligen yoga utomhus.

Välkommen, sköna sköna maj! ❤

Maria

DSC_0106DSC_0003
DSC_0110

DSC_0128