Poddavsnitt 38: Att sprida idén om att man kan förbättra världen. Ett samtal med Karin och Anna Bengtsson

Jag måste erkänna att jag är lite förälskad i de här damerna: Karin och Anna Bengtsson. Under sommaren 2014 cyklade de från söder till norr genom sommar-Sverige för att intervjua människor som gör bra saker för världen. Resultatet blev podcasten Hjältarna. Den resan – dess ursprung, vedermödor och glädjeämnen – får du höra mycket om i podden.

Och så pratar vi om syskonrelationer, om vardagshjältars blygsamhet, om hopp och förtvivlan, om att ifrågasätta tanken om evig tillväxt, om att skapa självförtroende genom att våga försöka, och om att satsa på det område där man känner mest gnista.

Maria

Annonser

Flow i den öländska höstskrivbubblan

Inlägg från min författarblogg Skrivluft

Så är jag här igen, på norra Öland, för att tillsammans med sju andra skrivglada kliva in i en skön bubbla för en helg. Det är fjärde gången gillt och första besöket på andra sidan sommaren, mitt i oktoberhöst, med gråmulen himmel och vinden som viner runt knutarna och blåser in i mina öron under promenaden ut till ”min” fyr, den som inspirerade mig till min första novell, ni vet. Den där novellen som fortfarande ligger i byrålådan.

14686107_10208762241306762_193269063_n

I den lådan ligger däremot inte längre mitt romanmanus. Efter ett och ett halvt år och ett tiotal refuseringar – vilket ledde till att romanskrivarluften fullkomligt gick ur mig – har jag äntligen vågat mig på att plocka upp det igen. Och för första gången på denna långa tid känner jag massor av glädje, hopp och tillförsikt.

14699812_10208762229506467_1372686008_n

Egentligen hände det redan i somras, när jag en dag rymt hemifrån för att caféjobba med min dotter Sanna. Hon hade precis fixat till hemsidan till sitt nystartade Vide Förlag, där hon publicerar översatt engelskspråkig skönlitteratur av hög kvalitet, och jag insåg hur otroligt bra det kan bli när man ger ut böcker även utan ett stort förlag i ryggen. Det var där och då jag bestämde mig för att strunta i den andra förlagsrunda jag hade tänkt inleda. Göra det själv i stället. Styra hela processen.

14694810_10208762242866801_183536555_nSedan dess har det hänt så otroligt mycket annat, utgivning av vår gemensamma barnbok om Lovis Ansjovis, arbetet med min podcast, Drömmen om Målajord och webbkursen Den inre kompassen, som förhoppningsvis kommer att släppas i början av nästa år, för att bara nämna några av alla projekt. (Med sig till Öland hade förresten en av mina skrivkompisar senaste numret tidskriften Yoga World, där de tipsat om min podd!) Romanen har fått ligga kvar bland sockarna i lådan sedan den där dagen på caféet.

Samtidigt har jag hela tiden vetat att det var här, på Öland i oktober, som jag skulle sätta igång. Och precis som alla andra gånger jag åkt hit har mitt flow kommit som på beställning. Jag skulle alltså gå igenom hela manuset ännu en gång (efter alla miljoner rundor med texten innan jag skickade till förlag). De första sidorna gick trögt, tog flera timmar, men sen gick proppen ur.

14717072_10208749423826333_4197276244420812533_n

Nu har jag varit här i ett och ett halvt dygn, druckit löjligt många koppar te, redigerat snart en tredjedel av boken och planerat omslag tillsammans med Sanna som hjälper mig med formgivningen – det kommer att bli sååå fint! I takt med att jag blir färdig med kapitel efter kapitel skickar jag dem till min snälla språklärarmake som omedelbart hörsammade mitt hjälpbehov och korrekturläser en sista gång. Nu händer det. ÄNTLIGEN!

Maria

Om vandringen och livet

Här har det varit tyst. Bloggluften gick ur mig efter de två inläggen för några veckor sedan där jag vände ut och in på mitt hjärta. Vad skriver man efter något sånt? Och så kom vandringen i Jämtlandsfjällen – med utgångspunkt i Kajsa Ingemarssons bok Isobels vandring – fyren som lyst där i mitt mörker hela sommaren. För en vecka sedan kom jag hem från min mamma-på-rymmen-utflykt och kastades rakt in i familjekaoset, med klassmöten och barnaktiviteter och sena kvällar. Därtill intervjuer och planering inför releasefesten idag för min och äldsta dotterns nyligen utkomna barnbok Lovis Ansjovis och rockpappan. Jag är trött, så trött, men börjar landa, och vill gärna låta er vandra med mig i ord och bild för en liten stund.

dsc_0042Så vad tar jag då med mig från mina dagar i Norrland? Här några exempel:

Att jag klarar så mycket mer än jag tror. Vandringen är tuffare än jag har räknat med, men jag fixar det, både fysiskt och psykiskt, ett litet steg i taget och med vandringsstaven och mina medvandrare som stöd och energigivare. Tillsammans blir vi starka. (Och hälen stortrivs på det mjuka underlaget.)

Gott om acceptansträning. Som när jag efter åtta timmars tågresa inser att Gäddede inte alls ligger strax utanför Östersund, som jag fått för mig, utan att ytterligare tre timmars resa med minibuss14182426_10208437156419843_572700142_n ligger framför mig, och att jag varken har möjlighet att äta något eller ta det lugnt en stund på hotellrummet innan retreaten drar igång. Eller under den långa klafsiga lördagseftermiddagsvandringen på myren, med regnet strilande uppifrån och de vattentåliga vandrarkängor som till sist ger upp och fylls av väta.

En ny själssyster. Redan i minibussen på väg från tåget hittar vi gemensamma nämnare. När vi (som båda missat att man skulle anmäla om man ville bo i enkelrum, och som båda helst bor ensamma) så hamnar i samma rum inser vi att det förstås är meningen att vi ska hitta varandra. Gång på gång säger vi det: ”Vilket tur att det var DIG jag fick bo med!”. Att inte bara ha någon att dela upplevelser och tankar med på plats, utan dessutom i efterhand – någon som faktiskt var där och upplevde samma sak. Vilken gåva!

Att jag klarar av att släppa kontrollen. Helt i händerna på någon annan som bestämmer vart vi ska vandra, hur långt vi ska vandra, när vi ska pausa, när vi får äta. En utmaning för någon som jag, som är van att vara in charge, men ack så nyttigt. Facebook-detoxen från torsdag kväll till söndag eftermiddag likaså.

dsc_0040

Hur mycket av de ramar vi lever efter som bara är påhitt av oss människor. Som tiden. Under vandringarna har jag inte en aning om hur mycket klockan är från det att jag går utanför hotelldörren tills jag kliver in genom den igen sent på eftermiddagen. Så befriande att inte vara styrd av klocktiden. Samma sak med nationsgränserna. Ena dagen har vi plötsligt vandrat in i Norge, utan att märka ett skvatt.

14218111_10208442703718522_1161436397_n

Hur mycket jag tycker om tystnaden. Jag som är en pratkvarn i så många sammanhang njuter av de många timmar jag vandrar i tystnad, och väljer ofta tystnaden även när den inte är påbjuden. Maler på, steg för steg och låter tankar och känslor – inte bara behagliga sådana – komma upp till ytan och vandra vidare.

14249203_10208442703478516_1643455665_n

Vandringen som en metafor för livet. Ibland går det upp, ibland går det ner. Ibland lyser solen, ibland strilar regnet. Ibland är vyerna vackra, ibland är det mest myrmark omkring mig. Ibland hoppar jag från sten till sten i en bäck, ibland sjunker mina fötter ner i mossan. Och jag traskar på, ett steg i taget. Närvarande i allt.

14256447_10208442700478441_794748559_nAlla härliga ögonblick under vandringen. Vackra vyer från fjället, med mil efter mil utan ett spår av människor. Smaken av kall ugnspannka med jordgubbssylt i solskenet vid fjällsjön efter flera timmars vandring. Hjortronen, blåbären, det iskalla fjällbäcksvattnet i min kupade hand. Renarna som ställer upp sig och tittar ner på oss från bergskammen, den ensamma renen som (precis som geten i Isobels vandring) väntar in oss och verkar säga ”Kom igen då, ni klarar det, lita på mig!”, den färska björnspillningen vi hittar dagen då vi jobbar med våra inre vilddjur. Stunden då jag under en paus lägger mig raklång på mossan och låter regndropparna studsa i mitt ansikte. Den fantastiska dubbelregnbågen vid vattenfallet. Stunden då jag och alla mina medvandrare står högst upp på fjället, tacksamma för det vi fått släppa taget om där på berget. Kajsas fina guidade meditationer och uppläsningar ur Isobel – till levande ljus och doften av rökelse på hotellet.

Och så det kanske viktigaste av allt:

14256750_10208442702158483_1669715259_nEn ny nyckel till hur jag vill leva mitt liv framöver. Dagarna på fjället ger mig insikten om att jag vill ha mer natur och utevistelse i mitt liv, ensam och – framförallt – tillsammans med min man och resten av min familj. Jag tror att det är kittet som kan foga oss samman igen efter den här sommaren.

Fjällvandringen har knutit ihop min sommarsäck på ett väldigt fint sätt. Den förstärkte somligt som jag redan kommit till insikt om, och den gav nya nycklar. Nu högläser jag Isobels vandring för mina döttrar om kvällarna och så har jag tagit med mig ett stycke magi från fjällvidderna ända in i vardagslivet på småländska landsbygden.

Kram!

Maria

Rätten till en tro

På väg hem till Målajord efter fem härliga lägerdagar i Oskarshamns skärgård lyssnar jag på Carola Häggkvists Sommarprogram. Ända sedan hon blev en offentlig person för över 30 år sedan har hon fått utstå spott och spe för sin gudstro. Vad är det som är så provocerande med att tro på något mer än det vi kan se? Jo, jag blir också heligt förbannad över att det dödas, förtrycks och sätts upp idiotiska regler i religionens namn (lyssna till exempel på Sara Mohammads kloka tankar i ännu ett Sommar). Men att fredliga individer hånas eller betraktas som lite mindre vetande på grund av vad de tror på, det har jag väldigt svårt att förstå.

DSC_0164Till skillnad från Carola, som växte upp i ett icke-kyrkligt hem och hittade sin religion på egen hand, levde jag med troende föräldrar, söndagsskola och frekventa gudstjänstbesök. Under min bitvis tunga tonårstid – då jag var mobbad – vände jag helt ryggen åt min barnatro, och förnekade existensen av något mer än det som kan bevisas. Dels var det säkert ett sätt att visa min omgivning att jag INTE var som mina föräldrar (gudstro var som sagt inte allmänt socialt accepterat utan något det fnissades åt). Dels handlade det om att jag inte kunde tro på en gud som lät mig må så dåligt som jag stundtals gjorde.

DSC_0168Men ju äldre jag blir, desto mer vill och vågar jag. Jag kallar mig fortfarande inte kristen, går bara i kyrkan om jag har något särskilt ärende (som ett dop, ett bröllop, en konfirmation eller det årliga luciatåget i Växjö Domkyrka), även om jag trivs väldigt bra i själva kyrkorummet. Jag ber inte till en personifierad gud, även om jag ibland vänder mig till ett abstrakt Universum med en önskan om hjälp. Jag har inte döpt mina barn, eftersom jag ville undvika att göra som mina egna föräldrar, pracka på dem något de inte bett om.

DSC_0167Min tro vill inte låta sig bindas i yttre ramar, den vill bestämma själv. Den handlar om att jag tror på att det finns mer än det vi kan se och ta på, en kraft som vill gott och stödjer och hjälper den som vill och vågar ta emot, att livet inte tar slut efter döden, att vi lever kvar i någon annan typ av existens, och att de som gått över till den sidan ibland kan komma i kontakt med oss som trampar kvar på jorden. Jag har hittat min egen tro. Jag har hittat en trygghet och en tillit som jag saknade tidigare. En känsla av att inte vara ensam. Den gör mig gott och den skadar inte någon annan.

DSC_0025Lägerdagarna i skärgården – som jag besöker regelbundet sedan ett antal år tillbaka – anordnas av min systers före detta svärföräldrar och deras vänner i Metodistkyrkan. Mina dagar på lägret består mestadels av bad, promenader, springrundor, yoga, meditation, en del kroppsarbete då vi hjälps åt med fasadmålning eller något annat renoveringsarbete, lek med barnen, goda samtal och massor av mat – till exempel grillar vi alla vid en stor lägereld vid vattnet varje kväll. Som vilket sommarläger som helst.

DSC_0024Men så är det det där andra. Varje morgon möts vi i gårdens egen lilla träkyrka för en liten andakt, och jag märker att jag njuter av gemenskapen, stillheten och psalmerna. Vid ett par tillfällen har jag till och med fått förtroendet att hålla i det hela. Min utgångspunkt har varit ACT (Acceptance and Commitment Training), förenklat sammanfattat i den berömda Sinnesrobönen – som ju har en kristen grund:

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan,

och förstånd att inse skillnaden.

13872825_10208150841502149_1668512121635338617_nI andra sammanhang brukar jag plocka bort det där lilla Gud i början, men här har det passat fint. Jag har pratat om lycka, acceptans, förändring, hållbarhet, närvaro och stillhet. Jag har läst texter av bland andra Stefan Edman, Kajsa Ingemarsson och Amanda Martling (vars bok Sånger från jorden jag har bloggat om tidigare), i stället för Bibeln eller böneböcker, men det har funkat fint ändå. Psalmer kan jag en hel hög sedan barndomens alla gudstjänstbesök och mina år i kyrkliga barnkörer – och jag tycker om dem och sjunger med kärlek och inlevelse, även om min tro ser lite annorlunda ut än mina åhörares.

Jag tror nog att salig prästmorfar Otto är någorlunda nöjd där uppe i sin himmel, trots att det här barnbarnet – till skillnad från hans övriga åtta – inte har döpt en enda av sina fyra telningar. Och jag är nöjd över att både få vara en del av en gemenskap när jag så önskar, och att få ha min egen hemmasnickrade tro – utan en massa regler och ramar – alldeles för mig själv.

Maria

En dos Mundekulla, tack!

”Man behöver fylla på med en dos Mundekulla en gång om året för att det ska räcka till i vardagen.” Något i den stilen sa min parhäst Saras kloka dotter efter en av våra vistelser på Mundekulla Retreatcentrum, som drivs av Anne och Peter Elmberg, mina gäster i poddavsnitt 3. Under tre somrar var jag och Sara medarrangörer till sommarlägret Circle Way Camp i Mundekulla, samtidigt som vi under lägrets fem dagar deltog i aktiviteterna tillsammans med våra familjer.

Mundekullacirkel beskurenDet är nästan omöjligt att beskriva hur ett Circle Way-läger är för någon som inte har varit med, men det går i stora drag ut på att man tillsammans skapar en gemenskap där barn och vuxna umgås under både lekfulla och allvarliga former, och där alla – oavsett ålder, kön, religion, etnicitet etc. – möts på lika villkor. Det blir mycket skratt, musik och dans, men också djupa samtal om viktiga saker, och ibland tårar, när tunga känslor får chansen att komma upp till ytan i samtalscirklar och parsamtal. Om du blir nyfiken på att veta mer kan du läsa de blogginlägg som Sara och jag skrev om lägret i vår Livstidsblogg.

DSC_0037Nu har vi inte varit med på ett par år, men häromdagen besökte jag Mundekulla under Circle Way-veckan. Jag ville dels hälsa på en god vän och min dotter som volontärjobbar där – bland hästar och kurs-, läger- och festivaldeltagare – hela sommaren, dels spela in ett poddsamtal med Ellika Lindén. Tillsammans med sin man Medicine Story (Manitonquat), 87-årig stamäldste i Wampanoagstammen i Massachusetts, står hon för en stor del av innehållet i lägerveckorna, baserat på den livsfilosofi som de båda lever efter, The Circle Way.

DSC_0027Ellika, som också har en bakgrund som skådespelare, och bland annat har spelat in barnprogram med Staffan Westerberg, är en av de mest inspirerande människor jag har mött. Hon utstrålar en sådan otrolig trygghet och kärlek till alla i sin omgivning, och jag är så glad att vi – efter en hel del logistikpusslande – fick till vårt poddsamtal, som spelades in till en fond av vindsus, barnskratt och fågelsång. Det avsnittet kommer du att kunna lyssna till senare i sommar eller tidig höst.

Just nu är Medicine Story och Ellika extra aktuella i mitt liv eftersom jag och min dotter håller på att översätta en av Storys böcker, The Joy of Caring for Children in the Circle Way till svenska. Det är en otrolig lyx att få översätta en bok som man tycker så mycket om att man önskar att hela världen kunde få läsa den. Den beskriver grunden till den värld jag drömmer om, en värld där vi är rädda om jorden och varandra, där människor i alla åldrar möts med respekt, medkänsla och kärlek i stället för misstänksamhet, rädsla och hat och där leken spelar en central roll.

DSC_0050Visst är jag naiv, men för att orka fortsätta leva när världen runt omkring är så mörk som den är just nu, måste jag våga tro på ljuset. Eller som en av Sommarpratarna, jag minns inte vilken, berättade att en vis man (kanske Dalai Lama?) hade sagt en gång om ett vitt papper med en svart prick:

– Vad ser du här?

– En svart prick?

– Jag ser ett vitt papper!

Circle Way-filosofin hjälper mig att se det vita pappret, och inte bara den svarta pricken.

Maria

Kollektivt knattrande i Ölandsvåren

Inlägg från min författarblogg Skrivluft

Så gör vi det igen. Ägnar en helg på norra Öland åt inspirerat kollektivt tangentbordsknattrande. Det är tredje året i rad, och den här gången är vi elva skrivsugna, var och en med sitt eget projekt. Här skrivs dikter, kursrapporter, vetenskapliga artiklar, metodböcker, blogginlägg, skönlitteratur, betraktelser, låtar …

DSC_0002 1

Det är något lite magiskt med dessa helger. Vi sätter inga ramar eller regler för vår vistelse, mer än att vi tar en runda när alla har samlats på fredagen och låter var och en berätta om sina planer. I övrigt skriver var och en hur man vill, när man vill och var man vill. Vid ett bord i stora salen, på rummet eller i trädgården. Vädret är med oss – inte för fint, inte för fult, utan precis lagom bra för produktiviteten. Om det nu är den man vill åt.

DSC_0011 kopia

Vart jag mig i världen vänder ser jag mina härliga skrivande vänner. Några har jag känt i många år, andra är nyare bekantskaper och några har jag aldrig träffat förut. Det dröjer inte länge förrän vi känns som en enda stor familj. Själv skriver jag dikt och redigerar noveller. Det flyter på bra.

DSC_0005

Då och då pausar vi för att fylla på depåerna med kaffe, te, mat, energi och inspiration – det kan bli en promenad över strandängarna eller ut till min inspirationsfyr, en tupplur, en stunds yoga eller meditation. Somligt i gemenskap, somligt i ensamhet. Åt var och en efter behov.

DSC_0011 1

Lördagskvällen blir en fin stund, fylld av ord och musik. Några skrivvänner uppträder med egenhändigt producerade låtar. Vi sjunger allsång. Jag debuterar som estradpoet och känner mig efteråt modigare än modigast – jag som nästan aldrig skrivit dikter, aldrig låtit någon läsa och för några månader sedan definitivt inte skulle kommit på tanken att framföra en dikt inför publik.

DSC_0007

När vi skiljs åt efter vår söndagsfrukost har kreativa idéer fått vingar, några redan börjat flyga och mötet där på norra Öland har genererat nya vänskaper. Vi kramas adjö och på Facebook uttrycks glädje och tacksamhet över det som blivit. Om ett år möts vi kanske igen. Så här sammanfattar en av deltagarna helgen:

Tack för alla skratt, allvarliga stunder, lugn och samspel, samtal och musik. Skrivandet fortsatte ikväll, inspirerad av er alla. Tack, hoppas vi ses igen, ni gav mig nyckeln till det jag saknat.

Tack alla!❤

Maria

Drömmen om ett eget B&B

I det allra första poddavsnittet av Drömmen om Målajord berättade jag om en av drömmarna jag bär på, en som är av det där till synes mer ouppnåeliga slaget än skrivdrömmen – där jag ju faktiskt är på god väg redan – eftersom så många yttre omständigheter måste gå i lås. Det handlar om att tillsammans med min familj starta kombinerad Bed & Breakfast, kursgård och ekocafé i vår by. Huset finns och skulle passa perfekt för ändamålet, men (1) det är inte till salu trots att ingen egentligen bor där, (2) det skulle kräva en omfattande och kostsam renovering om vi väl fick köpa det och (3) vi drunknar inte direkt i pengar.

DSC_0008 - redigeradDen gångna helgen fick i alla fall drömmen lite ny näring då jag och min man bodde en natt på Gamla Skolans Bed & Breakfast i Yngsjö, en mil söder om Åhus, och träffade det trevliga värdparet, Mari-Ann och Thomas Gerdsson, som berättade om vägen från husköp till idag, då de har varit igång i snart ett år. Det blev som ett helt litet poddsamtal där på lördagskvällen, med Eurovision i bakgrunden, och med fortsättning på morgonen, efter vår härliga frukost. Framöver ska jag nog ta med mig mikrofonen varje gång jag beger mig hemifrån – potentiella poddgäster kan ju dyka upp lite varstans. 🙂

Det är en tuff resa de har gjort, Mari-Ann och Thomas, inte bara med det stora renoveringsarbetet utan också med alla intyg och tillstånd. Visst förstår jag att det är viktigt med brandsäkerhet, hygien och annat, men av deras berättelse får jag känslan att småföretagare med drömmar av den här typen inte direkt uppmuntras av myndigheterna. Och så gäller det att nå ut och hitta gäster, veta vilka bokningssajter man ska satsa på, lära sig hur ett kassasystem fungerar och tusen andra uppgifter som följer med verksamheten.

DSC_0068Ändå tycker jag inte att vi blev avskräckta, snarare tvärtom. Mari-Ann och Thomas har ju rott iland sitt projekt, trots motgångarna, och idag kan de stolt visa upp sitt otroligt fina B&B, där man sover gott i sköna sängar, kan njuta av den charmiga inredningen (se bilder nedan) och blir väl omhändertagen – vi bjöds exempelvis på både firarvin och nybakat frukostbröd. Så mycket mer trivsamt och personligt än ett Best Western-hotell.

På väggarna i entrén hänger foton på skolbarn – pojkar i kortbyxor och skärmmössor, flickor i Madickenförkläden – som gick här för många, många år sedan. Bilderna fick de av en B&B-gäst vars släkting hade arbetat som lärare och bott i lärarbostaden precis intill – där Mari-Anns föräldrar bor idag.

Verksamheten hittar också nya komponenter: utställningar med lokala konstnärer och hantverkare, våffelcafé och mc-träffar. Snart finns här en festlokal och samarbete är redan inlett med en cateringfirma i närheten. Precis så tänker jag också, att kunna hitta olika sätt att använda platsen, aktiviteter som kan passa olika typer av gäster.

DSC_0007Jag har en stark känsla av att vi kommer att bo över hos drömförverkligarna Thomas och Mari-Ann fler gånger – då ska jag minsann ta med mig mikrofonen! 🙂 Och i väntan på att min egen dröm möjligen en dag ska förverkligas, gör jag som det pratades om i programmet Kropp och själ på temat Livsdrömmar. Jag lever den där drömmen i lite mindre skala. Planerna just nu: rumsuthyrning i vårt stora hus via Air B&B, Afternoon Tea för den som vill träna sin engelska (någon nytta ska jag väl ha av min språklärarbakgrund), våffelcafé i trädgården, samtalscirklar i det nya glasrummet och så förstås, något som redan är inbokat: inspirationshelgen i början av juli. Kanske är du en av dem som vill komma och inspireras, reflektera och koppla av i Målajord? 🙂 Välkommen!

Maria

DSC_0003 DSC_0123.JPG  DSC_0118DSC_0121DSC_0122DSC_0128