The Soundtrack of Our Lives

Är du en sådan som jag, som har vissa låtar som var och en är starkt förknippad med en viss händelse eller fas i ditt liv? Musiken har alltid funnits där som en betydelsefull strimma hos mig, ibland mer framträdande än annars, som när jag en kort period knäckte runt som gatumusikant, eller när jag tillbringade åtminstone en del av varje sommar i Roskilde eller Hultsfred.

Nuförtiden tar jag mig ytterst sällan tid att plocka fram gitarren, jag har alldeles för sällan tid och råd att gå på konsert, och den musik jag lyssnar till är oftast min meditationslista på Spotify. Den använder jag dels för jobbinspiration (i synnerhet när jag behöver stänga ute omvärlden på ett av mina cafékontor), dels på min meditationskudde.

Mina barn retar mig ibland för att jag snöar in på vissa av de här låtarna: ”Asså mamma, måste du lyssna på Snatam Kaur när vi plockar vinbär till och med?!!!” Och så har det varit en tid nu. Att jag hittat något som just då har känts som det perfekta soundtracket. Det fångar upp en nyans av mitt känsloläge och förstärker det, inte minst när jag mediterar. Och då måste jag lyssna, om och om igen. Tills jag tröttnar och byter soundtrack.

Här är några låtar som har haft en viktig koppling till min livssituation de senaste åren:

  • Ek Ong Kaar (med Snatam Kaur) – som hjälpte mig att våga tro att allt var möjligt när jag hade tagit det stora klivet ut i det okända
  • Into the Sun (med Donna de Lory) – som hjälpte mig att gråta under sommaren då jag plötsligt ifrågasatte allt
  • Ra Ma Da Sa (med Mirabai Ceiba) – som läkte och tröstade mig när Donald Trump blivit vald till president och allt kändes hopplöst
  • Dekavinanda (med Sacred Earth) – som fick mig att släppa fram min inre vildkvinna och våga förverkliga drömmen om en andlig cirkel
  • Ancient Mother (med Sacred Earth) – som tröstar mig just nu när klimatsorgen hållit mig i ett hårt grepp igen ett tag

Häromdagen bestämde jag mig för att sätta ihop en riktig gråtlista. De där låtarna ni vet som går hela vägen in i hjärtat och vrider runt – ibland är det så skönt att bara frossa i Sinead O’Connors Nothing Compares to You, Eric Claptons Tears in Heaven, Celine Dions All by Myself och Lalehs En stund på jorden… Under mina fyrtionio år på jorden har jag samlat på mig en hel hög. Kanske du också behöver skaffa dig en gråtlista? Om du vill, klicka här nedan och inspireras av min! 🙂 Har du förresten några soundtracks i ditt liv? Berätta gärna i en kommentar!

Maria

 

 

Vi säger nej och vi säger ja – och så formas en människa

Klockan var över nio på lördagskvällen när vi upptäckte att det saknades ett paket grädde till födelsedagstårtan. Jag for till affären, och på väg från parkeringen till Coop passerade jag en pub och slängde ett öga in på gästerna och deras ölglas. En miljö jag liksom så många andra vistats i en del genom åren, men som jag helt har valt bort under väldigt lång tid nu. Så välbekant och ändå så totalt främmande.

Där och då blev det tydligt för mig hur alla val jag har gjort har spelat en viktig roll i mitt liv, bidragit till att forma mig till den jag är just nu. En huvudsakligen ganska förnöjsam fyrabarnsmamma som fyller femtio i år och som aldrig någonsin förut har känt sig mer som sig själv.

Längs vägen har jag exempelvis (undan för undan, och ofta i små steg) sagt hej då till…

  • en akademisk karriär med en professur som slutmål
  • alkohol och krogbesök
  • ytliga samtal och mingel
  • oreflekterat shoppande
  • att umgås med människor jag inte har något utbyte av
  • lägenhet i stan
  • stress på grund av en arbetssituation där jag inte står vi rodret
  • gruppträning på gym (yogastudion stannar jag däremot kvar i)
  • en huvudsakligen köttbaserad kost
  • självförakt och prestationsångest
  • flygresor

Det finns också en massa saker jag har sagt ja till, bjudit in i mitt liv, såsom…

  • skrivande och författarskap
  • hus på landet
  • en huvudsakligen vegetarisk kost
  • yoga och meditation
  • egenföretagande
  • naturen
  • djupa samtal om livets berg- och dalbanor
  • ideellt arbete inom hållbarhet och integration
  • nya vänner och sammanhang som stämmer med mina värderingar
  • andlighet och medialitet
  • odling och (snart) höns

I mitt poddsamtal med James Hollingworth pratade vi bland annat om vägskälen vi alla hamnar i då och då, där vi gör ett val, tar av åt ena hållet, säger nej till somligt, ja till annat. Jag kan till exempel bli nyfiken på vad som hade hänt om jag stannat kvar i min akademiska karriär (eller om jag hade utbildat mig till kirurg, som var ett av mina drömyrken som barn). Hur hade mitt liv som femtioåring sett ut då? Just nu känner jag mig väldigt tacksam över de val jag har gjort, och skulle inte kunna tänka mig att ändra riktning vid ett endaste av dessa vägskäl.

Om du tänker tillbaka på ditt liv, vilka vägskäl har du stått vid, vilka val har du gjort, vad har du plockat bort och vad har du lagt till? Hur har dina val påverkat dig till att bli den du är idag? Finns det fler saker du skulle vilja säga adjö till eller bjuda in i ditt liv? Kommentera gärna!

Maria

Välkommen, kära vildkvinna!

Ända sedan jag och Sara bloggade på Livstid, har jag ofta använt begreppet inre kompass för att beskriva det där som handlar om att följa sitt hjärta (inte bara sin hjärna), sin magkänsla, sin intuition, eller vad man nu vill kalla det. Att lyssna inåt, gå sin egen väg, inte bry sig så mycket om normer och andras förväntningar.

Jag har pratat om inre kompasser (utifrån flera olika perspektiv) med många av Drömmen om Målajords poddgäster, döpt min webbkurs och en meditation på Insight Timer till Den inre kompassen, och idag har såväl min firma som mitt förlag ordet kompass i sig. Min fina logga, som min dotter Sanna har designat, är en kombinerad drömfångare och kompass.

Nu har jag dessutom fått min inre kompass lite mer personifierad i form av en ”inre vildkvinna”. Jag är med i en Facebookgrupp på det här temat och just nu läser vi tillsammans boken Women Who Run with the Wolves. Myths and Stories of the Wild Woman Archetype av Clarissa Pinkola Estés.

Det handlar mycket om att lämna den försynta, rädda, förtryckta och prestationsfokuserade kvinnan (den ”duktiga flickan”) och släppa fram den där andra, vilda, modiga, starka, kreativa, intuitiva, känslofyllda, visa vildkvinnan. Låta henne få ta större plats. Jag ser tydliga kopplingar mellan vildkvinnans befrielse och #metoo-rörelsen. Jag ser också hur väl vildkvinnan passar ihop med tanken om att följa sitt hjärta och sin inre kompass.

På meditationskudden häromdagen, där det emellanåt landar viktiga insikter, blev det klart för mig vad tillgången till min inre vildkvinna hjälper mig med just nu.

Å ena sidan gör hon mig modig, stark och kreativ. Hon får mig att våga skriva böcker och blogginlägg om mina innersta tankar och känslor, även sådant som provocerar eller kanske får andra att tycka att jag är jättekonstig. Hon får mig att ta initiativ till en andlig cirkel för att möta andra kvinnor för djupa samtal och fira vintersolståndet på en gammal offerplats.

Å andra sidan är det också min inre vildkvinna som stryker mig över ryggen och säger till mig att jag ska ta hand om mig. Krypa ner under täcket en stund till när övriga familjen åkt till skola och jobb, för att min kropp behöver mer sömn. Tacka nej till uppdrag och förfrågningar som inte leder i rätt riktning eller som jag inte orkar med just nu. Stänga av datorn och sätta mig på meditationskudden framför ett tänt ljus, även om mitt förnuftsjag tycker att jag borde jobba en stund till, göra klart den där punkten också på att-göra-listan.

Här är två låtar som min inre vildkvinna inspireras mycket av.

https://open.spotify.com/embed/track/2HQEBCIzfhBPMyrnndCZWi https://open.spotify.com/embed/track/6dqArkORc6F2mA3ovr8QxO

Har du också hittat något som du skulle vilja likna vid en inre vildkvinna? I så fall, vad säger hon till dig? Kommentera gärna!

Vilket är ditt ledord för 2018?

Under fyra års tid har jag i samband med varje årsskifte, när vårt mörka december går över i det lite, lite ljusare januari, reflekterat, lite mer systematiskt, över året som gått – vad vill jag ta med mig därifrån i form av guldkorn, utmaningar och lärdomar? – och året som ska komma – vad vill jag sträva mot där? Till min hjälp har jag haft Susannah Conways fantastiskt fina (och alldeles gratis) reflektionsmaterial Unravel Your Year.

I Unravelarbetet ingår att välja ett ord att använda som en slags ledstjärna under det kommande året, ett ord som står för vad som känns extra viktigt för just mig just nu och som jag kan återvända till och stämma av mot då och då: Lever jag så som jag vill leva? Gör jag val som stämmer överens med mitt ledord?

Ordet jag har valt för 2018 är tillit. Det handlar mycket om att jag har tröttnat på att oroa mig för att jag inte ska kunna leva på det jag älskar att göra, att det liksom aldrig ska ”lossna”, så att jag den dagen mina gamla läromedel inte ger några inkomster längre måste jobba med något jag inte alls trivs lika bra med som det jag gör nu. Jag har bestämt mig, inte för att tvinga borta alla orostankar – det tror jag inte på – men för att försöka låta dem ta mindre plats i mitt liv. Jag vill helt enkelt öva mig mycket på att känna den där sköna känslan av att saker och ting löser sig och flödar på, att jag inte måste slita så förtvivlat, att saker och ting liksom kan spira och gro lite av sig självt.

Hittills har det gott över förväntan att känna den där tilliten, mycket tack vare att jag gav mig själv några magiska dagar hos min äldsta dotter Sanna i Visby just precis i skiftet mellan jullov och terminsstart. Och jag hade bara jobbat några timmar det här året när det trillade in ett roligt betaluppdrag i mejlkorgen! 🙂

Det handlar också om tillit på det privata planet. Tillit till att min man och jag ska bli bättre på att odla vår relation – de senaste åren har vi båda jobbat så förtvivlat mycket att vi lite grann tappat bort varandra. Tillit till att min sons könsutredningsprocess inte ska stöta på för många och för höga hinder. Tillit till att mina självhushållarambitioner ska utvecklas i rätt riktning. Och så till sist – och kanske det svåraste av allt – tillit till att det faktiskt finns tillräckligt många människor som vill arbeta i riktning mot en skönare, grönare, vänligare värld, för att det lilla jag själv gör också ska ha någon betydelse.

Kanske skulle du också vilja ha ett ledord att navigera efter under året, men tycker det är svårt att hitta ett? I så fall kanske kanske du kan ha nytta av Susannahs Conways lilla gratiskurs Find Your Word? Om du har hittat ett ord på egen hand, eller hittar ett med hjälp av kursen, får du gärna dela med dig av dina tankar i en kommentar.

Lyssna gärna på det poddavsnitt som jag och min vän Sara spelade in i förra veckan, där vi bland annat reflekterar över vad orden vi valde för 2017 har betytt för oss, och berättar om våra tankar kring de ord vi nu har valt för 2018. Kanske kan vårt samtal så ett litet frö av inspiration hos just dig?

Maria

Vad vill du träna på i vår?

Häromdagen spelade jag in ett poddsamtal med en färgsprakande person, Karin Leoson, som har en bakgrund som dansare och koreograf i Småland, och idag jobbar med kultur och hälsa i Visby. Karin har massor av spännande tankar om hälsa, stress och livsstil, så du har ett riktigt intressant samtal i podden att se fram emot lite längre fram i vår.

En tanke jag bär med mig från vårt möte, och som jag skulle vilja dela med mig av redan nu, är denna:

Om vi mest bara fortsätter med det vi redan är bra på, hur ska vi då kunna utvecklas? Vad händer om vi i stället skulle börja träna på det vi inte kan så bra?

Karin gav ett exempel: Om den som är stressad i sitt jobb, som rusar hela dagarna – fysiskt och/eller i tankarna – sedan fortsätter rusa efter jobbet, till gymmet för att köra ett hårt träningspass, hur bra blir det egentligen? Kanske vi ibland i stället behöver träna på just det vi inte är så bra på, det vi inte gör dagligdags. Kanske den som är van att rusa i stället behöver träna på att vara i stillhet, som att meditera eller gå på ett lugnt yogapass?

Ett annat exempel kan vara att det är lätt att fortsätta på ett jobb vi egentligen inte  trivs med, eftersom vi är så bra på det – och då förstås också får uppskattning för det. Om detta handlar bland annat ett intressant avsnitt av Sunshinepodden med Sofia Rasmussen, som har skrivit boken Från jobbdröm till drömjobb, och som du kan lyssna på här om du är intresserad.

Det här fick mig att fundera på vad jag själv skulle vilja träna på i vår. Jag vill exempelvis öva mig i …

… att göra saker som att gå, äta, prata och jobba lite långsammare och mer närvarande

… att göra en sak i taget i stället för att hoppa från det ena till det andra

… att inte ta upp mobilen när jag har ett litet mellanrum i tillvaron utan i stället passa på att tänka, andas, lyssna

… att vara tyst i sammanhang där jag har en tendens att ta över

Vad vill du träna på i vår? Kommentera gärna!

Maria

Paradoxer som rockar

Vi människor vill så gärna, så gärna kategorisera världen och varandra. Svart och vitt, tydliga små fack. Sån är hon, sån är han, sån är jag. Det är en naturlig överlevnadsinstinkt hos oss, annars skulle det bli kaos på hjärnkontoret. Men ibland begränsar vårt kategoriserande oss. Vi tror kanske att om vi är såna, så kan vi inte samtidigt vara såna, att om vi känner så här så kan vi inte också känna (eller göra) så där, att om vi tycker si kan vi inte också tycka .

Men visst är det spännande att utforska kontrasterna och paradoxerna i livet, i våra personligheter, beteenden, känslor, tankar, preferenser, ja i allt det som gör oss till de komplexa varelser vi är? Det här har jag exempelvis upptäckt om mig själv:

  • Jag är både väldigt ordningssam och väldigt slarvig.
  • Jag har ibland stort tålamod och ibland temperament som en treåring.
  • Jag kan både vara extremt effektiv och en hopplös prokrastinerare.
  • Jag älskar utmaningar och jag är jätterädd för en massa saker.
  • Jag älskar att besöka storstäder och att komma hem till landet.
  • Jag älskar både det högljudda familjekaoset och stillheten på min meditationskudde.

En av mina inspirationskällor, Danielle LaPorte, skriver på samma tema i ett blogginlägg med titeln How to be truly wise? Rock your Paradoxes. Det handlar bland annat om att både ha visioner och följa flödet, att både visa förståelse för andra och stå upp för sig själv sina åsikter, att både vara idealist och realist, att både följa hjärtat och hjärnan. Det är när vi klarar av att acceptera våra inneboende paradoxer som vi kan utvecklas på riktigt.

Stina Gray, som kommer att dyka upp som gäst i podden lite längre fram, skriver också så fint om sina båda personligheter, The Wild Woman, som söker äventyret, och The Hobbit, som trivs bäst när hon får ha det lugnt, tryggt och mysigt. Stina har insett att båda behöver få näring, och att de faktiskt börjar lära sig att komma överens. Läs och njut av Stinas kloka betraktelse här!

Inom ACT pratar vi om att acceptera våra känslor och agera i den riktning som är viktig för oss, även om vi är rädda, trötta eller modstulna: Jag är rädd OCH jag söker det där jobbet/dejtar den där personen/ger mig ut på den där resan – ändå. Jag är trött OCH jag ger mig iväg och tränar/går på en promenad – ändå. Jag kanske egentligen inte tror att det går att rädda världen OCH jag fortsätter bidra med det jag kan – ändå (enligt idén om ”aktivt hopp”, som jag har bloggat om här).

Häromdagen blev ytterligare en paradox i mitt liv lite extra tydlig (den är inte ny). Det handlar om att min kompassnål pekar både uppåt och neråt, både mot himlen och jorden, samtidigt. Å ena sidan blir jag alltmer intresserad av att fördjupa min andliga sida, genom mindfulnessträning, meditation och medial utveckling. På samma gång känner jag en allt större dragningskraft till jorden, jag utvidgar mina odlingar, planerar för ett större växthus, tjatar sår i öronen på min man om att vi ska skaffa höns.

Fötterna på vedbacken och blicken mot Universum. Inte antingen eller utan både och.

Poddavsnitt 46: Sätt nästa fot framför den andra. Ett samtal med Kristina Paltén

I det här avsnittet får du möta Kristina Paltén, Ericssoningenjören som började springa efter 30, och som sedan dess har satt världsrekord på löpband, sprungit från Turkiet till Finland och nu senast, ensam genom Iran.

För Kristina är springandet så mycket mer än fysiska utmaningar och äventyr; det handlar om personlig utveckling på många plan, och om att försöka bidra till en öppnare och mer tillitsfull värld.

Just tillit är ett av våra samtalsämnen, liksom fördomar, rädslor, utmaningar och alla människors inneboende förmåga att lära, utvecklas och klara mer än vi tror.

Maria