En hyllning till mitt femtioåriga barn

Tänk att den här lilla rödtotten fyller femtio år idag! Mitt i livet om det blir som jag har tänkt mig – att jag ska bli (minst) hundra (som Dagny). Nu är jag alltså (mega)vuxen, medelålders, (kultur)tant på riktigt. Men också väldigt mycket barn, mer och mer faktiskt sedan den där fyrtioårskrisen fick mig att styra om mitt liv. Ett barn som leker mycket, som känner efter hur hon vill ha det och ordnar det för sig.

Det innebär inte att det bara är tjo och tjim i livet – jag har fått min beskärda del av motgångar, utmaningar, dramatik och sorg under de senaste tio åren. Men jag gör det som känns viktigt och meningsfullt, sådant som får mig att känna mig fri och kreativ. Jag jobbar inte längre för att prestera för någon annan utan för att jag själv vill, och för att jag tror och hoppas att jag kan göra skillnad.

Igår frågade jag det lilla barnet hur hon ville fira sin femtioårsdag. Det blev en liten retreat, i självvald ensamhet, bestående av att …

… krypa ner i sängen och sova en timme till efter familjens skönsång
… ta en lugn, meditativ yogastund med Adriene
… packa kamera, te och mackor i ryggsäcken och gå på vandring i mitt älskade Målajord, klättra över stock och sten, äta lunch till ljudet av vågkluck, krama mitt favoritträd, ligga en stund på marken
… dricka te, tända kakelugnsbrasa, virka och sträcktitta på alla fem avsnitt av Storuman forever med Heidi Andersson och Björn Ferry

Till kvällen fick jag också …
… äta sushi och gratis-grattistårta från den lokala ICA-handlaren tillsammans med älsklingarna
… en Uppskattningscirkelrunda av desamma
… sjunga My Chemical Romance, Broder Daniel och Håkan Hellström med födelsedagsbandet Save the Tomatoes (min man på trummor, min son på gitarr och jag på rytmägg)
… titta på Anne på Grönkulla på Netflix med minstingarna

Det har varit en typisk gråmulen novemberdag, men just när jag var ute fick jag en födelsedagshälsning från Universum i form av några solstrålar.

Jag är ju inte mycket för presenter, men jag är så tacksam för det jag har fått. Det fina växthuset som Anders och jag satte ihop tillsammans i somras, som redan har gett grönt och som förhoppningsvis kommer att ge så mycket mat under många år framöver. Fröpengar och en fin sekatör till odlingarna. Ett spännande presentkort. Hemvirkade grytlappar och tygpåsar sydda av gamla tyger att handla frukt och grönsaker i. Vackra blommor att njuta av och så gratulationer från både mitt gamla förlag Studentlitteratur och bästaste GodEl, vår elleverantör. 🙂

Faktiskt har jag gett tre presenter till mig själv också (förutom den här härliga dagen): en kombinerad ACT-fördjupning och firarhelg med min vän Sara i Stockholm i januari, en helårsprenumeration på Moderskeppet – där jag ska lära mig en massa om foto, film, layout och annat roligt och kreativt – och så en helgkurs om Aktivt hopp i april.

Min äldsta dotter Sanna skrev till mig i morse: ”Lova att du inte går och blir vuxen nu, bara för att du är femtio!”. Nej, jag ska göra mitt bästa, i alla fall inte vuxen på det viset att jag slutar leka eller utforska livet med nyfikenhet. 

Kram på er!

När det vänder – än en gång

Sommaren. Den som ska vara så där idyllisk och underbar. Då alla är glada och lätta om sinnet. Många förväntningar att infria. Ibland blir det inte alls som man tänkt sig.

Sommaren för två år sedan skulle vara just sådär skön som jag vant mig vid under några år, men blev något helt annat. Jag drabbades av någon sorts existentiell ångest. Ifrågasatte det mesta i mitt liv utom det yrkesmässiga. Var ett kort tag på randen till att lämna allt jag älskar. Hittade tillbaka till kärleken – till mannen och barnen, till huset och byn. Och sedan dess har jag inte tvivlat på att det är här jag hör hemma. Med mannen som jag är så olik men ändå delar de flesta grundläggande värderingar och en mer än tjugoårig historia (förutom tre av fyra barn) med.

Förra sommaren förmörkades bara någon stund då och då av ett lätt stresskav över kursen som skulle vara färdig att släppas i september. Men Den inre kompassen blev klar och sommaren gick till historien som en av de bättre i mitt liv.

Så kom sommaren 2018. Herregud. Jag hade trott att det inte kunde bli värre än 2016, men det kunde det. Den här gången var det inte mina egna livsval som stod i centrum utan något mycket större. Sommaren då somliga bara njöt av den ständigt skinande solen och de varma baden gick jag i nästan konstant skräck och sorg över världen, över vad som händer med den, över att vi fortfarande vägrar inse fakta och ställa om. Fick svårt att andas, svårt att glädjas, svårt att tänka på något annat. Jag hamnade i det där jag själv trodde att jag kommit från – uppgivenhet och hopplöshet. Helvete också, det går inte.

Idag har jag börjat jobba på allvar efter åtta veckors ledighet (avbrutet en stund då och då för poddande och översättande). Jag älskar känslan av ett oändligt sommarlov med alla barnen, att det jag inte gör idag kan jag göra i morgon. Men just den här sommaren kanske det var lite för länge. Evighetslovet gav lite för mycket utrymme för grubblande. Eller så var det just vad jag behövde.

Två av mina livsdeviser var i alla fall som bortblåsta under en stor del av sommaren. Den första, den som jag hämtat hos såväl min husgud Bodil Jönsson som i ett gammalt medeltida persiskt ordspråk. Stilla dig, det går över. This too shall pass. Ångest, förtvivlan, sorg, smärta, uppgivenhet blir mycket sällan konstanta tillstånd. Det lugnar vanligtvis ner sig med tiden. Jag glömde att det kunde vara så.

Och så den andra, den som blev tydlig för mig när jag utbildad mig inom Acceptance and Commitment Training (ACT). Flera känslor kan existera samtidigt. Det går att vara ledsen och orolig över världen och samtidigt tokglädjas åt allt fantastiskt som fortsätter att hända samtidigt. Jag glömde det också emellanåt.

Samtidigt som sorgen och oron finns kvar i en del av mig har jag börjat hitta tillbaka till lugnet och livsglädjen, precis som jag gjorde efter den där sommaren för två år sedan. Mycket beror det på boken jag översätter, Active Hope – how to face the mess we’re in without going crazy (av Joanna Macy och Chris Johnstone).

Arbetet har inte gått fort i sommar, men det har gått stadigt framåt. Ord läggs till ord och  texten växer fram under mina fingrar. Och sakta, sakta vänder min förtvivlan och uppgivenhet till ny beslutsamhet och aktivt hopp. Kanske är detta världens viktigaste bok just nu. För vi får aldrig sluta hoppas, aldrig sluta tro att våra val (hur futtiga de än kan te sig) gör skillnad. Det är först då det blir farligt på riktigt.

Jag vill avsluta med några ord från min dotter Sannas krönika i Smålandsposten (2018-08-16), som liksom Active Hope hjälper mig att andas lättare igen:

Så jag låter mina rötter växa djupare, väver samman mina nervtrådar med jordens även om det gör ont ibland. För när vinden och molnen äntligen drar in och vräker ur sig allt de gått och grubblat över under sommaren blir deras och markens och växternas lättnad min lättnad. När jorden läker blir jag också hel.

Maria

PS. Ibland när det känns tungt kan det vara skönt att låta sig guidas i en  meditation. Jag vill särskilt tipsa om två gratismeditationer i appen Insight Timer: Rachel Hillarys Waning Moon Prayer: Releasing och min egen Meditation för tröst och hopp.

 

Poddavsnitt 61. Flöde och tillit. Ett samtal med Sara Norrby Wallin

Välkommen till årets första poddavsnitt, ett samtal med min vän och kollega Sara Norrby Wallin, där vi – liksom vid tidigare årsskiften – reflekterar kring vad vi tar med oss och vad vi vill med nästa år. Det blir ett samtal om guldklimpar och tacksamhet, utmaningar och lärdomar, liksom om kravlöst umgänge och relationskapital, egot och själen, livets flöde, gränssättning, om att hitta komfortzoner i nya sammanhang, om att kalibrera kompassen i bakändan, om att lägga sig på marken för att tanka närvaro och mycket annat. Här hittar du Susannah Conways reflektionsmaterial Unravel Your Year som vi nämner i vårt samtal.

Maria

Årets julkalender – 24 teman för samtal eller egenreflektion

Här har jag, som traditionen bjuder, samlat alla Drömmen om Målajords julkalenderinlägg från 2017 – med 24 olika teman för samtal eller egenreflektion. Hoppas de kan vara till glädje för dig och dina nära!

1. Vilka vägskäl har du stått inför i ditt liv? Vad tror du hade hänt om du hade gått i en annan riktning än den du just då valde?

2. Vad är frihet för dig?

3. Beskriv ett ögonblick eller sammanhang då du har känt att du verkligen har kommit till din rätt som människa. Vad har det berott på?

4. Vilka är dina största rädslor? Hur brukar du hantera dem – undvika sådant som utlöser dem, acceptera dem, utmana dem?

5. Vad vill du fira idag (smått eller stort)?

6. På vilka sätt är du och ditt liv annorlunda idag jämfört med för tio (eller ett, fem, tjugo) år sedan? Vad av det som har förändrats har du själv påverkat?

7. Vad drömde du om som barn – vad ville du jobba med, hur ville du bo och leva? Har du förverkligat dina drömmar eller har de ändrats sedan dess? Finns det något du inte har gjort som du fortfarande skulle vilja göra? Det kanske inte är för sent! 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

8. Fundera över begreppen ”introvert” och ”extrovert” – vad väcker de för tankar och känslor hos dig? Känner du igen dig mer i det ena eller det andra? Hämtar du mest energi i ensamhet eller tillsammans med andra människor – eller båda? Har den upplevelsen förändrats i ena eller andra riktningen genom åren?

9. Vad säger din kropp till dig just nu – om du verkligen lyssnar?

10. Vad har du för tankar om Döden?

11. Vilken är den mest intressanta (inte nödvändigtvis bästa) bok du har läst i år? På vilket sätt har den påverkat dig?

12. Vad längtar du efter allra mest just nu och varför? Finns det något du kan göra för att komma ett litet steg närmare det du längtar efter, eller är du nöjd med att bara längta, just nu?

13. Finns det något du länge har drömt om att göra? Vad hindrar dig? Hur skulle du kunna använda dina nätverk av människor (familj, släkt, vänner, kollegor) för att ta små steg mot förverkligande av din dröm, t.ex. genom att låta dem agera bollplank för dina idéer, be om peppning och inspiration, få hjälp med kontakter etc. (givetvis i en ömsesidighet där du erbjuder dig att göra detsamma för dem).

14. Fundera över vad du redan idag gör som på något sätt gör positiv skillnad, i smått eller stort – för dig själv, din familj, dina vänner, samhället, världen. Finns det något mer du skulle vilja/kunna/orka göra?

15. Hur känns det att vara DU just precis idag?

16. Vilka tre personer skulle du vilja ta med dig till en öde ö?

17. Vad finns på din bucket list, alltså vad skulle du gärna vilja hinna med att göra under din livstid? Du får vara precis hur vild och ”orealistisk” som helst i dina önskningar!

18. Har du på sistone hittat tillbaka till något som du saknat (eller kanske inte ens visste om att du saknat förrän du hittade dit igen)?

19. När blev du riktigt arg senast? Hur upplevde du det och hur tog din ilska sig uttryck?

20. Vad är du tacksam över just nu?

21. Vilka är din eller dina absoluta favoritplats(er) i världen? Varför trivs du så bra just där?

22. Vad skulle du ägna dina dagar åt om du inte behövde jobba för att tjäna pengar, det du redan gör eller något helt annat?

23. Hur har din decembermånad varit, så här långt? Vad är du nöjd med? Vad önskar du hade varit annorlunda?

24. Vad betyder ordet ”snäll” för dig?

God fortsättning!

Maria

 

Ingen är för liten för att göra skillnad

Brukar du reflektera över om dina val – i stort och smått – påverkar andra människor och världen omkring oss? Att det faktiskt spelar roll vad du säger, gör, ja, kanske till och med tänker? Det här är något jag ofta pratar om, i alltifrån samtal med mina barn till kurser och samtalscirklar.

För mig handlar det å ena sidan att sträva efter att avstå från sådant som kan få en negativ inverkan på världen – som att undvika ohållbara transporter och att inte konsumera i onödan eller sådant som produceras på ett sätt som inte är hållbart, för såväl planeten som dess invånare. Att inte tänka att det inte spelar någon roll vad lilla jag gör i det stora hela, att allt handlar om politiska beslut och stora företags agerande.

På samma sätt envisas jag med att våga tänka att när jag gör något som är bra för världen – oavsett hur obetydligt det kan kännas – så gör det faktiskt skillnad. Den här veckan har jag fått två bevis på att jag tänkt rätt, när några av mina samtalscirkeldeltagare delat med sig av underbart fina berättelser om hur vårt arbete i cirkeln gett ringar på vattnet.

Samma sak upplever jag när jag får mejl från för mig helt okända människor som berättar om hur mina – ganska amatörmässigt gjorda poddsamtal i Drömmen om Målajord (jag är ju varken utbildad journalist eller särskilt teknikkompetent) betytt något för dem. En lyssnare skrev: ”Podden har blivit något av ett livselixir och mental snuttefilt”.

Snart kommer min och dottern Sannas tredje bilderbok, Lovis Ansjovis och jorden, som handlar om hur Lovis och hennes kompisar drar igång ett miljöprojekt och räddar skolans skog. Vi vill sprida just den där tanken, att ingen är för liten för att göra skillnad, och skapar också en inspirationsguide för lärare som vill jobba med hållbarhet i skolan. Den kommer att vara fylld av tips och goda exempel, bland annat från Vällingby där ett gäng åttaåringar såg till att deras skola nu kommer att utrustas med solpaneler!

Här kan du se ett smakprov ur boken.

Boken finns tillgänglig i nätbokhandlarna från slutet av november, och det går också bra att beställa signerade ex direkt från mig (mejla maria@inrekompass.nu). Eftersom Lovis Ansjovis och jorden utspelar sig veckorna före jul passar den ju också extra bra som julklappsbok! 🙂

Kanske du idag vill fundera lite extra över på vilket sätt du gör (eller skulle kunna göra) skillnad, genom små handlingar? Ha en riktigt fin novemberhelg!

Maria

Poddavsnitt 44: Att gå i skogen när alla andra jobbar. Ett samtal med Patrik Andersson

I det fyrtiofjärde avsnittet av Drömmen om Målajord har jag träffat Patrik Andersson, som driver podcasten Andra sätt, där de röda trådarna är downshifting, frivillig enkelhet och strävan efter att leva ett medvetet, hållbart liv.

Förutom att prata om hur det kan gå till att starta och driva en podd, får du höra Patrik berätta om sin egen resa från ekorrhjulet i storstaden till ett betydligt lugnare liv på landet. Om tunnelbaneresor som dränerar, om tid för långa tankar, om mål och riktning och mycket annat handlar vårt samtal. ‘

Här är också länken till mitt blogginlägg om att starta en podcast. Och här är mitt Swish-nummer om du vill vara med och bidra till poddens fortlevnad: 1234959680. 🙂

Maria

Poddavsnitt 41: Tyngdpunkt och närvaro. Ett samtal med Sara Norrby Wallin

Välkommen till 2017 års första poddavsnitt! Här får du för tredje gången möta min parhäst Sara Norrby Wallin, i ett samtal om året som har gått och det som ska komma, inspirerat av arbetsmaterialet Unravelling the Year Ahead.

Under året har vår relation utvecklats i en ny riktning. Det pratar vi om i podden, liksom om de ledord vi har valt för det kommande året. Det handlar om lyckliga skilsmässor, om skillnaden mellan att höra och att lyssna, om böljegång mellan harmoni och dramatik, om artighet och tacksamhet, om intellektuella nomader, om planering eller öppna dörrar, och mycket annat.

Maria