Hello darkness, my old friend

Sommaren 2016. Dig kommer jag inte att glömma i första taget. Efter ett pärlband av somrar som glittrat och gett energi, somrar där jag funnit en alldeles lagom balans – mellan vara och göra, borta och hemma, ensamhet och gemensamhet – kom den nu. En sommar då balansen varit som bortblåst, då jag titt som tätt har känt stress, otillräcklighet, irritation, frustration. Grubblat och ältat. Ifrågasatt smått och stort, nästan allt utom mitt yrkesliv. Och därmed ständigt längtat efter just det. Smitit iväg då och då, självklart med skulden som en pålitlig följeslagare. Hur kan jag gå och längta efter att jobba när jag har en stor fin familj att njuta långt sommarlov tillsammans med?

DSC_0064Kanske kan man kalla det någon sorts existentiell ångest. Sorg, förtvivlan och vanmakt över att världen ser ut som den gör. Att den är så orättvis. Att den är så grym. Att vi behandlar jorden, barnen och andra utsatta grupper så illa. Att så få verkar bry sig. Att jag själv skulle kunna göra så mycket mer. Att jag kunde ha gjort andra val i livet. Varför blev det ett villa-vovve-volvo-liv i stället för ett liv i en självförsörjande ekoby?

DSC_0019Medierapporteringen har gjort sitt till. Nästan varje dag en ny skräckhistoria. De viktiga Sommarprogrammen som griper tag, gör ont, skakar om: Gunhild Stordalen, Ahmad Khan Mahmoodzada, Ulrika Rogland, Anders Kompass, Sara MohammadParul Sharma. Mitt arbete med översättningen av en bok om en helt annan relation till planeten, till våra medmänniskor och framförallt till våra barn än den som större delen av mänskligheten lever i. Min äldsta dotters sommar på Mundekulla Retreatcentrum och de insikter hon får där, om hur hon vill leva sitt liv, om vad hon vill ge sina framtida barn. Allt det där som jag inte har gett mina. Samtidigt som jag är så glad att hon hittar sin väg så mycket tidigare än jag gör det ont. Jag betraktar min egen familj, ser bara hur fel jag har gjort och gör. Vill fly ifrån dem för att de påminner mig.

DSC_0043

Som en fysisk spegling av den existentiella ångesten har min häl värkt hela sommaren, – en tragikomisk rimsaga. Hjärta och smärta, själ och häl. Den har begränsat mig, hindrat mig från att röra på mig i den utsträckning som jag behöver för att må bra. Därmed förstärkt det där andra som gör ont. Det är ju till och med forskningsbelagt, att fysisk aktivitet är en av de mest effektiva verktygen mot depression. Och så rädslan att missa vandringsretreaten i september, med min poddgäst Kajsa Ingemarsson i jämtländska fjällen.

DSC_0040Kanske är det precis som Kajsa pratade om i vårt poddsamtal; när man har tagit sig igenom en stor utmaning – häromsistens var det fem år sedan natten då jag låg sömnlös och gråtande över min borttappade yrkesmässiga kompass – blir nästa ännu lite större. Jag vet att jag kommer att gå både starkare och klokare ur den här sommarens grubblerier, är redan en bra bit på väg.

DSC_0044Jag har haft goda samtal med människor som betyder mycket för mig. Jag har skrivit av mig, på Facebook, i diktform och nu här i bloggen. Arbetet med poddavsnitt 31, med Selina Hami, gav tröst, liksom ett nyhetsbrev från min tidigare poddgäst Anna Lovind: om att bidra på sitt sätt, att alla inte kan göra samma. Jag har yogat, mediterat och bett Universum om stöd och hjälp. Jag har skapat mig små stunder av eget utrymme, och blivit allt bättre på att släppa det dåliga samvetet för att jag smiter. Jag har (inte alltid, men emellanåt) haft nytta av mina ACT-verktyg, att både våga möta mörkret och att ställa mig lite vid sidan och observera, i stället för att låta de mörka tankarna och känslorna äta upp mig.

DSC_0043Det som nog har hjälpt mig allra mest är ett samtal med min älskade syster. När jag berättade om kvalen över mina livsval bad hon mig att fundera över vad jag egentligen jämför mig med. Hur så många i min bekantskapskrets är extremt engagerade världsförbättrare av olika slag – vegetarianer och veganer, miljöaktivister, politiker, ideellt arbetande för nyanlända eller i olika organisationer. Etcetera etcetera. Hennes egen vänkrets ser ganska annorlunda ut. I den är det jag som är en av de mest engagerade. Och så berättade hon att hon själv blir mycket mer inspirerad av sådana som jag, som lever just det där Svenssonlivet och ändå lyckas väva in ett engagemang i den vanliga vardagen.

DSC_0045Och så tänker jag så här: om jag hade levt i en ekoby, varit självförsörjande och låtit mina barn växa upp på ett annat sätt hade kanske jag (och möjligen också de) mått bättre själv, haft mindre skuldkänslor gentemot planeten och mina barn. Men kanske gör jag ändå mest nytta för världen genom att leva just det liv jag lever. Att försöka inspirera, dels genom mitt arbete, dels genom det lilla jag ändå gör i min vardag. Att vara en brygga mellan det extrema och det alldeles vanliga. Kanske är jag på precis rätt plats i tillvaron, med eller utan ont i själen.

Maria

Rätten till en tro

På väg hem till Målajord efter fem härliga lägerdagar i Oskarshamns skärgård lyssnar jag på Carola Häggkvists Sommarprogram. Ända sedan hon blev en offentlig person för över 30 år sedan har hon fått utstå spott och spe för sin gudstro. Vad är det som är så provocerande med att tro på något mer än det vi kan se? Jo, jag blir också heligt förbannad över att det dödas, förtrycks och sätts upp idiotiska regler i religionens namn (lyssna till exempel på Sara Mohammads kloka tankar i ännu ett Sommar). Men att fredliga individer hånas eller betraktas som lite mindre vetande på grund av vad de tror på, det har jag väldigt svårt att förstå.

DSC_0164Till skillnad från Carola, som växte upp i ett icke-kyrkligt hem och hittade sin religion på egen hand, levde jag med troende föräldrar, söndagsskola och frekventa gudstjänstbesök. Under min bitvis tunga tonårstid – då jag var mobbad – vände jag helt ryggen åt min barnatro, och förnekade existensen av något mer än det som kan bevisas. Dels var det säkert ett sätt att visa min omgivning att jag INTE var som mina föräldrar (gudstro var som sagt inte allmänt socialt accepterat utan något det fnissades åt). Dels handlade det om att jag inte kunde tro på en gud som lät mig må så dåligt som jag stundtals gjorde.

DSC_0168Men ju äldre jag blir, desto mer vill och vågar jag. Jag kallar mig fortfarande inte kristen, går bara i kyrkan om jag har något särskilt ärende (som ett dop, ett bröllop, en konfirmation eller det årliga luciatåget i Växjö Domkyrka), även om jag trivs väldigt bra i själva kyrkorummet. Jag ber inte till en personifierad gud, även om jag ibland vänder mig till ett abstrakt Universum med en önskan om hjälp. Jag har inte döpt mina barn, eftersom jag ville undvika att göra som mina egna föräldrar, pracka på dem något de inte bett om.

DSC_0167Min tro vill inte låta sig bindas i yttre ramar, den vill bestämma själv. Den handlar om att jag tror på att det finns mer än det vi kan se och ta på, en kraft som vill gott och stödjer och hjälper den som vill och vågar ta emot, att livet inte tar slut efter döden, att vi lever kvar i någon annan typ av existens, och att de som gått över till den sidan ibland kan komma i kontakt med oss som trampar kvar på jorden. Jag har hittat min egen tro. Jag har hittat en trygghet och en tillit som jag saknade tidigare. En känsla av att inte vara ensam. Den gör mig gott och den skadar inte någon annan.

DSC_0025Lägerdagarna i skärgården – som jag besöker regelbundet sedan ett antal år tillbaka – anordnas av min systers före detta svärföräldrar och deras vänner i Metodistkyrkan. Mina dagar på lägret består mestadels av bad, promenader, springrundor, yoga, meditation, en del kroppsarbete då vi hjälps åt med fasadmålning eller något annat renoveringsarbete, lek med barnen, goda samtal och massor av mat – till exempel grillar vi alla vid en stor lägereld vid vattnet varje kväll. Som vilket sommarläger som helst.

DSC_0024Men så är det det där andra. Varje morgon möts vi i gårdens egen lilla träkyrka för en liten andakt, och jag märker att jag njuter av gemenskapen, stillheten och psalmerna. Vid ett par tillfällen har jag till och med fått förtroendet att hålla i det hela. Min utgångspunkt har varit ACT (Acceptance and Commitment Training), förenklat sammanfattat i den berömda Sinnesrobönen – som ju har en kristen grund:

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan,

och förstånd att inse skillnaden.

13872825_10208150841502149_1668512121635338617_nI andra sammanhang brukar jag plocka bort det där lilla Gud i början, men här har det passat fint. Jag har pratat om lycka, acceptans, förändring, hållbarhet, närvaro och stillhet. Jag har läst texter av bland andra Stefan Edman, Kajsa Ingemarsson och Amanda Martling (vars bok Sånger från jorden jag har bloggat om tidigare), i stället för Bibeln eller böneböcker, men det har funkat fint ändå. Psalmer kan jag en hel hög sedan barndomens alla gudstjänstbesök och mina år i kyrkliga barnkörer – och jag tycker om dem och sjunger med kärlek och inlevelse, även om min tro ser lite annorlunda ut än mina åhörares.

Jag tror nog att salig prästmorfar Otto är någorlunda nöjd där uppe i sin himmel, trots att det här barnbarnet – till skillnad från hans övriga åtta – inte har döpt en enda av sina fyra telningar. Och jag är nöjd över att både få vara en del av en gemenskap när jag så önskar, och att få ha min egen hemmasnickrade tro – utan en massa regler och ramar – alldeles för mig själv.

Maria

Acceptans och förändring – ACT – på vedbacken

13649687_10208004555525091_1019323064_n

Ett Facebookminne igen. Ett år sedan. Samma klyv, ny ved. Vi värmer upp hela vårt stora hus på det sättet, så det är många stockar som ska kapas, klyvas, köras in i vedboden och staplas varje år. Från att ha varit en av de där hemsysslorna som jag bara såg som ett enda stort, tungt MÅSTE har det blivit en av mina favoritaktiviteter, något jag märkligt nog både kan längta till och njuta av (trots att det numera är jag som har totalansvaret för klyvandet och staplandet). Hur gick det till?

Mitt förhållande till veden är ett sådant där exempel på hur jag tillämpar ACT (Acceptance and Commitment Training) i mitt vardagsliv som jag skrev i bloggens premiärinlägg att jag skulle bjuda på ibland. Acceptans och Förändring. Och mindfulness.

Acceptans: Ja, grunden till alltihop är att acceptera att – om vi ska fortsätta med den här typen av uppvärmning, vilket vi gärna gör av bland annat ekonomiska skäl – vedarbetet är en del av mitt liv på landet. Att gå omkring och sura över att det finns annat jag hellre skulle vilja använda tiden till, eller försöka förtränga att det måste göras, hjälper inte ett skvatt.

Förändring: Men att leva enligt ACT innebär inte att bara lägga sig passivt platt och acceptera allt. Det handlar också om att se över en situation och se om det finns något som går att förändra. Jag accepterade faktumet att veden måste hanteras, men jag har också gjort ett antal förändringar som har gjort arbetet mer angenämt. Vi har förflyttat klyvplatsen närmare vedboden, så att det blir mycket kortare sträckor för de många hundra skottkärreturerna. Jag gör jobbet under sommaren (i stället för under vår eller höst som tidigare), när jag är ledig och vädret ofta är bra, vilket innebär att jag slipper ”förlora” ett antal värdefulla helger när livet snurrar på i snabbare takt än sommartid.

DSC_0010Jag har också lyckats att åtminstone till en del förändra mina tankarna och betrakta processen med mer positiva glasögon:

Jag får massa frisk luft, utsikt över ängen utanför, vind mot mitt ansikte, (ofta) sol på min bleka kropp och gratis tillgång till vardagsmotion.

Jag får egentid med bra poddar (exempelvis Sommar i P1 – som nu också finns på Spotify så att jag inte ens behöver tulla på mitt internet!) i lurarna.

Jag gläds åt tanken på fyllda vedförråd som ska värma oss hela hösten och vintern.

Jag låter inte den första lilla klena raden med vedträn göra mig deppig som tidigare, utan tänker att ”Ja, ja, allting har en början och snart når jag inte upp för att fylla på!”

DSC_0015Och så var det det där med mindfulness. Vedhanteringen har blivit ett sätt att stanna upp. Här måste jag vara närvarande och fokuserad, annars riskerar jag att skada mig – tappa en tung vedklump på foten eller få ett finger i kläm. Jag arbetar långsamt och metodiskt, till skillnad från i många andra sammanhang. Det är något meditativt och väldigt lugnande över det hela.

DSC_0018

Till sist: för mig har veden också kommit att få en symbolisk betydelse. Den representerar mitt behov av att jorda mig, att känna mig förankrad i verklighet och vardag, eftersom jag också är en person som är mycket i tankar och själ.

Här sista raderna ur en nyskriven dikt:

Fötterna på vedbacken

Förankras för att kunna växa

För att kunna lyfta blicken

Sträcka armarna mot himlen

Sträva uppåt och framåt

Vidare och samtidigt stadigt kvar

Utan mina rötter inget

Och när jag tittar ut ser jag att regnskuren som kom och avbröt mig verkar vara på väg bort. Tror att jag ska ta en stund till där ute med min kompis klyven före kvällsmat.

Maria

DSC_0011 1