När det vänder – än en gång

Sommaren. Den som ska vara så där idyllisk och underbar. Då alla är glada och lätta om sinnet. Många förväntningar att infria. Ibland blir det inte alls som man tänkt sig.

Sommaren för två år sedan skulle vara just sådär skön som jag vant mig vid under några år, men blev något helt annat. Jag drabbades av någon sorts existentiell ångest. Ifrågasatte det mesta i mitt liv utom det yrkesmässiga. Var ett kort tag på randen till att lämna allt jag älskar. Hittade tillbaka till kärleken – till mannen och barnen, till huset och byn. Och sedan dess har jag inte tvivlat på att det är här jag hör hemma. Med mannen som jag är så olik men ändå delar de flesta grundläggande värderingar och en mer än tjugoårig historia (förutom tre av fyra barn) med.

Förra sommaren förmörkades bara någon stund då och då av ett lätt stresskav över kursen som skulle vara färdig att släppas i september. Men Den inre kompassen blev klar och sommaren gick till historien som en av de bättre i mitt liv.

Så kom sommaren 2018. Herregud. Jag hade trott att det inte kunde bli värre än 2016, men det kunde det. Den här gången var det inte mina egna livsval som stod i centrum utan något mycket större. Sommaren då somliga bara njöt av den ständigt skinande solen och de varma baden gick jag i nästan konstant skräck och sorg över världen, över vad som händer med den, över att vi fortfarande vägrar inse fakta och ställa om. Fick svårt att andas, svårt att glädjas, svårt att tänka på något annat. Jag hamnade i det där jag själv trodde att jag kommit från – uppgivenhet och hopplöshet. Helvete också, det går inte.

Idag har jag börjat jobba på allvar efter åtta veckors ledighet (avbrutet en stund då och då för poddande och översättande). Jag älskar känslan av ett oändligt sommarlov med alla barnen, att det jag inte gör idag kan jag göra i morgon. Men just den här sommaren kanske det var lite för länge. Evighetslovet gav lite för mycket utrymme för grubblande. Eller så var det just vad jag behövde.

Två av mina livsdeviser var i alla fall som bortblåsta under en stor del av sommaren. Den första, den som jag hämtat hos såväl min husgud Bodil Jönsson som i ett gammalt medeltida persiskt ordspråk. Stilla dig, det går över. This too shall pass. Ångest, förtvivlan, sorg, smärta, uppgivenhet blir mycket sällan konstanta tillstånd. Det lugnar vanligtvis ner sig med tiden. Jag glömde att det kunde vara så.

Och så den andra, den som blev tydlig för mig när jag utbildad mig inom Acceptance and Commitment Training (ACT). Flera känslor kan existera samtidigt. Det går att vara ledsen och orolig över världen och samtidigt tokglädjas åt allt fantastiskt som fortsätter att hända samtidigt. Jag glömde det också emellanåt.

Samtidigt som sorgen och oron finns kvar i en del av mig har jag börjat hitta tillbaka till lugnet och livsglädjen, precis som jag gjorde efter den där sommaren för två år sedan. Mycket beror det på boken jag översätter, Active Hope – how to face the mess we’re in without going crazy (av Joanna Macy och Chris Johnstone).

Arbetet har inte gått fort i sommar, men det har gått stadigt framåt. Ord läggs till ord och  texten växer fram under mina fingrar. Och sakta, sakta vänder min förtvivlan och uppgivenhet till ny beslutsamhet och aktivt hopp. Kanske är detta världens viktigaste bok just nu. För vi får aldrig sluta hoppas, aldrig sluta tro att våra val (hur futtiga de än kan te sig) gör skillnad. Det är först då det blir farligt på riktigt.

Jag vill avsluta med några ord från min dotter Sannas krönika i Smålandsposten (2018-08-16), som liksom Active Hope hjälper mig att andas lättare igen:

Så jag låter mina rötter växa djupare, väver samman mina nervtrådar med jordens även om det gör ont ibland. För när vinden och molnen äntligen drar in och vräker ur sig allt de gått och grubblat över under sommaren blir deras och markens och växternas lättnad min lättnad. När jorden läker blir jag också hel.

Maria

PS. Ibland när det känns tungt kan det vara skönt att låta sig guidas i en  meditation. Jag vill särskilt tipsa om två gratismeditationer i appen Insight Timer: Rachel Hillarys Waning Moon Prayer: Releasing och min egen Meditation för tröst och hopp.

 

Sorgen i sommarnatten

Det här är förmodligen inte ett av de där blogginläggen du vill läsa. Om du brukar följa min blogg och podcast kanske du mest gör det för att bli upplyft och inspirerad, och i så fall lär du blir besviken den här gången. Jag vet också att jag blir en jobbig, provocerande, obekväm jävel för somliga. En sådan som skapar dålig stämning.

Kanske förlorar jag några bekanta, följare eller potentiella kunder längs vägen när jag skriver om sådana här saker (de riktiga vännerna tror jag ändå stannar kvar). Men jag känner att jag just nu måste använda mitt lilla space i cyberrymden till att prata om något väldigt, väldigt viktigt. Det handlar om vår vackra planet.

Ännu en stekhet dag har passerat. Tack och lov fick vi en regnskur i söndags och kunde fylla vår nyinrättade tusenliterstank så att jag kan ge mina stackars odlingar lite vätska. Herregud, som jag har kånkat på vattenkannor denna sommar.

På Facebook tar jag del av omväxlande suckar och stön över värmen och hur orkeslösa den gör oss, omväxlande hyllningar till den ständigt blåa himlen och den ljuvliga tropikvärmen. En och annan kommentar om skogsbränderna som rasar och katastrofläget för bönderna.

Men det verkar som om väldigt, väldigt många stoppar huvudet i sanden. Ganska få verkar koppla ihop rekordsommarvärmen med klimatförändringarna (och då har jag säkert ändå en ovanligt hög andel miljömedvetna människor i min bekantskapskrets). Man fortsätter glatt att flyga till Medelhavet och tokshoppa i Ullared utan antydan till dåligt samvete (eftersom man stolt lägger upp bilder på Facebook). Igår (den 1/8) var det världens Overshoot Day (vi lever alltså över våra tillgångar hela resten av året) och för Sveriges del nådde vi den punkten redan i april.

Kanske är det bara en slump, som någon skrev i en insändare i lokaltidningen häromdagen – om det är den varmaste sommaren på 260 år så har det ju uppenbarligen hänt tidigare, innan vi hade bilar och flyg och allt det där som förstör? Då kan väl inte sommarvärmen ha med klimatförändringarna att göra – det är ju bara propaganda från Miljöpartiet!

Jag är förstås ingen klimatexpert, men när jag hör personer som faktiskt är det, som meteorologen Martin Hedberg som jag poddintervjuade i vintras, uttrycka djup oro så tror jag på dem. Jag tror inte det här är normalt. Jag kan inte bara sola och bada och njuta och glädjas. Den senaste månaden har jag gått runt med en stor klump i magen, hur härliga dagar jag än har haft, både hemma i odlingarna och på tältsemestrar i Småland och Bergslagen.

Miljöfrågan är inte ett ”intresse”, som någon uttryckte det, utan något mycket, mycket större. Jag tror aldrig jag har varit så rädd, orolig och sorgsen i hela mitt liv. Försöker hitta glada stunder också, framförallt för barnens skull, men så fort jag inte umgås med någon annan eller är riktigt inne i ett Sommarprogram är rädslan där och tar strupgrepp på mig igen. Det håller på att gå åt helvete och alldeles för många är för upptagna med att njuta av (eller sucka över) värmen för att fatta eller bry sig.

Om det tidigare har varit alldeles för lätt att känna att det där med klimatkrisen är något som händer långt borta, på andra sidan jordklotet, så har det nu krupit riktigt nära, in på skinnet. För det är allvar nu och det har varit det länge. Konsekvenserna av vårt kollektiva, egoistiska, ansvarslösa beteende har bara blivit lite tydligare denna sommar och jag önskar av hela mitt hjärta att det ska få fler att vakna till.

Det är så jag nästan önskar att vi får lite livsmedelskris här i höst. Kanske det kan göra att fler både tänker om, ställer om och säger ifrån, exempelvis till våra politiker: Nu får det vara nog!

Om bara en dryg månad är det val igen i Sverige. Alla andra politiska frågor blir oväsentliga om vi inte har en jord vi kan leva på längre. Det är ganska lätt att se vilka partier som tar klimathotet på allvar och vill göra något åt det genom sin politik. Det är också ganska lätt att se vilka partier som inte bara lovar utan också genomför sina löften. Framförallt är det väldigt lätt att se vilket parti du inte ska rösta på.

       

Källa: Naturskyddsföreningen

Så snälla läsare, se över dina fotavtryck, om du inte redan har gjort det. Finns det områden där du kan förändra din livsstil och sänka ditt koldioxidutsläpp (det finns mycket inspiration att hämta på nätet)? Och framförallt just nu: tänk efter vad du röstar på i september om du vill fortsätta hoppas att det ska finnas den minsta chans att dina barn och barnbarn ska kunna leva ett drägligt liv.

Tack för att du orkade läsa!

Maria

En sång för Julia

Sjung en sång för Julia

För ängen och skogen och sjön 

Textraderna ur låten av Staffan Hellstrand har gått på repeat i mitt huvud sedan i förrgår. Vad jag än ägnar mig åt återvänder de, gång på gång. Och det är precis som det ska. De hjälper mig att släppa fram sorgen och saknaden här mitt i det outsägligt vackra vårlandskapet runt omkring, det som i sig är nästan tillräckligt för att det ska göra ont.

Häromdagen nåddes jag av beskedet att min fina vän Julia hade somnat in, i stillhet, med sin älskade vid sin sida, efter en tids sjukdom. Efter ett antal år med många begravningar – men av släktingar som gått vidare efter ett långt liv – är Julia den första vän i min egen ålder som lämnat oss här på jorden.

Julia har inte funnits i mitt liv i så många år, men hon har kommit att betyda mycket på senare tid. Vi delade många sammanhang, alltifrån bokcirkeln till självhushållargruppen på Facebook som hon bjöd in mig till. Nu scrollar jag bakåt i hennes Facebookinlägg, ler och gråter om vartannat.

Ett minne gör mig extra varm om hjärtat. Jag vet exakt var jag befann mig, med lortig kropp och spade i det som skulle bli mitt nya potatisland. Det plingade i mobilen, där jag lyssnade på en podd. Julia, som då hade börjat få svårt att skriva, berättade att hon hade glädje av mina meditationer på Insight Timer, nätter då sömnen inte ville infinna sig. Jag är så tacksam att hon tog sig mödan att skriva och berätta det för mig.

Julia var en alldeles speciell person. Jag brukar ju prata om att följa sitt hjärta och sin inre kompass, och Julia levde just så, utan att göra någon större affär av det. Hon var en av de mest självklara, jordnära, naturliga människor jag har träffat. Och jag saknar henne så. Jag saknar det där okonstlade, hennes humor och självdistans, hennes kärlek till allt levande, våra samtal om alltifrån hönor till böckerna vi läste i bokcirkeln. Världen har blivit tystare och tråkigare utan Julia.

Hennes bortgång har också gett mig en insikt som är smärtsam att bära. Under många års tid hade jag ganska få nära vänner, människor utöver familjen som betydde mycket för mig. De senaste fem-tio åren har vänkretsen mångdubblats, och en hel del av dem har kommit riktigt nära, för att jag har vågat öppna hjärtat och släppa in. Om jag får leva ett långt liv är risken stor att många av dem kommer att gå före mig. Det kan bli många sorger att ta sig igenom.

Ja du, kära Julia, jag vet att du avskydde sådana där käcka budskap som folk har på kylskapsmagneter. Därför tänker jag inte skriva ut uttrycket som förkortas CD, men det är just det jag tänker på. Att jag ska vara så innerligt tacksam över allt jag har, och ta vara på varje minut. Din bortgång påminner mig om det, och även om din röst har tystnat så lever dina kloka tankar och ditt förhållningssätt till livet kvar – hos mig och hos många andra som hade förmånen att få finnas i din närhet.

Maria

Poddavsnitt 67. Min livsuppgift är att skapa ett mer lekfullt samhälle. Ett samtal med Sofi Aronsson

I det här avsnittet får du möta konstnären Sofi Aronsson, som har kreativiteten som en viktig grundbult i både sin personliga och professionella utveckling. Välkommen till ett samtal om att välja med hjärtat, om matmissbruk och läkande, om att älska måndagar, om att hitta tillbaka till sin tillit, om förbandslådor och vandringsstavar, om att möta rädslor, om döden som en viktig del av livet och en hel del annat. Scrolla ner för att få ett smakprov på Sofis häftiga papier maché-skulpturer.

   

   

Poddavsnitt 47: Att få vara äkta i alla lägen. Ett samtal med Annsophie Färdigh

Min gäst i poddavsnitt 47 heter Annsophie Färdigh och jobbar som präst i Svenska kyrkan. Sin starka gudstro har hon med sig sedan barndomen, men prästyrket hittade hon betydligt senare i livet, och för Annsophie är det viktigt att få vara sig själv även när hon är i sin prästroll.

Vi pratar bland annat om nya sätt för kyrkan att nå ut till fler människor, om tro och vetande, om andlighet och religion och om viktiga samtal kopplat till alltifrån sorg till matlagning.

Maria

När mörkret blev min vän – på riktigt

Maria sjön 1
Foto: Maya Vannestål

Mitt blogginlägg häromveckan – Hello darkness, my old friend, där jag berättade om en psykiskt ganska påfrestande sommar – fick mer spridning och respons än något jag tidigare skrivit på webben. I sommar har jag gjort allt det där som jag såväl vet, i synnerhet efter min utbildning i ACT (Acceptance and Commitment Training), inte fungerar nåt vidare: förtvivlat, kämpat emot, flytt, tappat hoppet. Ibland behöver vi påminnas om att vi inte är ensamma om att reagera så, att vi alla är människor. Och det är gott att veta. Tack alla som läst, delat och kommenterat i olika sammanhang!

Så, är bluesen över för den här gången? Både ja och nej. Den senaste veckan har det hänt så mycket – såväl utanför som inuti mig – att jag skulle vilja dela med mig till dig, med förhoppningen att det, liksom det förra inlägget, kan ge en smula tröst och hopp.

****

DSC_0039 kopia

På ett yttre plan inträffade fyra händelser:

(1) Jag hade ett långt och djupt samtal med min man, som jag inte riktigt har klarat av att kommunicera med under sommaren, eftersom delar av det jag känt legat så nära oss och vår familj att det blivit för smärtsamt. Under det samtalet förstod jag vidden av hans kärlek – och min – trots våra många olikheter.

(2) Min äldsta dotter kom hem från Mundekulla Retreatcentrum, där hon volontärjobbat under sommaren. Det blev fler långa djupa samtal, vi mediterade och lade Tarotkort tillsammans (ja, ja, du som tycker att allt sånt luktar spåtant och hokus pokus får ha överseende – för mig är korten intressanta verktyg precis som reflektionsfrågor och annat som hjälper mig att tänja på mina tankegränser).

DSC_0071

(3) Jag lyssnade på en poddintervju i Värvet med Miriam Bryant, vilket gav mig ett nytt perspektiv på att ”må dåligt”. Att acceptera att det händer i våra liv emellanåt är en sak. Att som denna härliga unga människa (i min dotters ålder) på allvar omfamna det dåliga måendet och tycka att det är fantastiskt, det är något helt annat. Plötsligt kunde jag känna att, ja, så är det ju. Lite som de alltför ofta citerade orden i Hjalmar Söderbergs Doktor Glas (jag har hört dem i mer än ett Sommar-prat det här året):

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.

Skillnaden är bara att den där kontakten i det här sammanhanget är den med mig själv, inte med någon annan. Det handlar om att verkligen LEVA och känna. Med allt vad det innebär.

IMG_0778

(4) Och så kom det ett nyhetsbrev från min stora inspirationskälla, Kajsa Ingemarsson (poddgäst 17), som jag ska fjällvandra med i nästa vecka. Orden som gick rakt in i hjärtat. Som hjälpte mig att förstå mer av vad det är som pågår i mig än vad jag själv kunnat sätta ord på. Som både förtydligade och gav hopp.

Jag inser att jag precis som Kajsa beskrev i sitt nyhetsbrev har levlat upp nu, tagit ett nytt steg i mitt medvetande. Under en massa år har jag jobbat med min personliga utveckling, där fokus varit på att jag ska trivas så bra som möjligt. Det kan stundtals vara smärtsamt, men gör ofta inte lika ont, eftersom man ändå så tydligt kan se hur det liksom blir roligare att leva när man blir bättre på att lyssna på sig själv. Och det är ett viktigt steg, för utan att ha gått igenom det tror jag att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att överhuvudtaget kunna lyfta blicken och se bortom egot.

DSC_0016Det jag nu håller på med handlar om expansion, ett expanderat medvetande, där det inte längre bara är fråga om mig och mitt välmående utan också om min plats i världen – och mitt bidrag till den. Hur vill jag leva för att verkligen komma till min rätt, på alla plan? I det finns inte bara välmående. Att ha ett expanderat medvetande innebär också att jag inte längre – som väldigt många av oss – stänger av det som händer i världen för att jag inte orkar ta in det. Jag tillåter mig att på allvar sörja och förtvivla, att som Anna Lovind (poddgäst 5) skrev i sitt nyhetsbrev, låta hjärtat gå sönder. Men jag stannar inte där och låter känslan av uppgivenhet få bo kvar i bröstet för evigt. Framförallt bor den där inte ensam. Där finns plats för solglitter också.

DSC_0003

Kajsa beskriver den här expansionsprocessen i ett antal steg, som förstås också kan appliceras på den lite mer ”lighta” version av utveckling jag gått igenom tidigare:

rädsla -> motstånd -> uppgivenhet -> neutralt betraktande -> nyfikenhet -> glädje -> hänförelse

När jag plockar fram hjärnan en stund och analyserar, konstaterar jag att jag för ungefär en vecka sedan började förflytta mig från uppgivenhet till neutralt betraktande, men redan nu kan jag börja känna av den där nyfikenheten och till och med glimtar av glädje och hänförelse. Samtidigt som mörkret och förtvivlan finns kvar och gör mig till en hel människa. Precis det vi pratar om i ACT.

IMG_0807En annan insikt är att under mina riktigt tunga perioder tidigare i livet har mörkret i mig alltid haft en tydlig yttre orsak: otrivsel på jobbet, min vidbrändhet, min hudcancer, oro när min äldsta dotter mådde fruktansvärt dåligt, min mammas demens. Den här gången tog mörkret mig på sängen, mitt i en sommar jag trodde skulle bli sådär ljuvlig som mina somrar faktiskt har varit de senaste åren. Det tycker jag är intressant. Förmodligen var jag väl helt enkelt redo nu. Någon har sagt till mig att ”vi får så mycket som vi klarar av att hantera”.

Det mörka är alltså inte på något sätt över. Maria 2.0 har nog ett lite tydligare sorgestråk i sig än den tidigare versionen. Men jag förstår att det var det här jag behövde just nu. Det jag har upplevt kommer att få resultat, på olika sätt. Bland annat tar jag med mig tankarna in i den webbkurs som jag jobbar med för fullt, ska provköra i höst och – om allt går som det ska – lansera i början av 2017.

Och vet ni något riktigt intressant? Min häl – som har bråkat med mig så länge och blivit lite av en symbol för värken i själen – är visserligen på bättringsvägen, men på något underligt sätt stör den mig inte ens när den krånglar längre. Min naprapat har gett mig grönt ljus att vandra om en vecka. Hans inställning speglar den själsliga förändring jag upplever också: nu är det färdigt med att fly (vila) och kämpa emot (bli frustrerad över smärtan). Nu tänker jag i stället, varje gång det hugger till (och jag ber om ursäkt om det låter skruvat eller klämkäckt, men det är faktiskt alldeles på riktigt): Tack hälen för att du på ett så konkret sätt påminner mig om att livet faktiskt blir mer färgstarkt när vi tar in alla dess färger – också de riktigt mörka.

DSC_0051

Tack för att du orkade ta dig igenom allt detta! Det betyder mycket för mig – hoppas det kan betyda något litet för dig också.

Kärlek!

Maria

 

Hello darkness, my old friend

Sommaren 2016. Dig kommer jag inte att glömma i första taget. Efter ett pärlband av somrar som glittrat och gett energi, somrar där jag funnit en alldeles lagom balans – mellan vara och göra, borta och hemma, ensamhet och gemensamhet – kom den nu. En sommar då balansen varit som bortblåst, då jag titt som tätt har känt stress, otillräcklighet, irritation, frustration. Grubblat och ältat. Ifrågasatt smått och stort, nästan allt utom mitt yrkesliv. Och därmed ständigt längtat efter just det. Smitit iväg då och då, självklart med skulden som en pålitlig följeslagare. Hur kan jag gå och längta efter att jobba när jag har en stor fin familj att njuta långt sommarlov tillsammans med?

DSC_0064Kanske kan man kalla det någon sorts existentiell ångest. Sorg, förtvivlan och vanmakt över att världen ser ut som den gör. Att den är så orättvis. Att den är så grym. Att vi behandlar jorden, barnen och andra utsatta grupper så illa. Att så få verkar bry sig. Att jag själv skulle kunna göra så mycket mer. Att jag kunde ha gjort andra val i livet. Varför blev det ett villa-vovve-volvo-liv i stället för ett liv i en självförsörjande ekoby?

DSC_0019Medierapporteringen har gjort sitt till. Nästan varje dag en ny skräckhistoria. De viktiga Sommarprogrammen som griper tag, gör ont, skakar om: Gunhild Stordalen, Ahmad Khan Mahmoodzada, Ulrika Rogland, Anders Kompass, Sara MohammadParul Sharma. Mitt arbete med översättningen av en bok om en helt annan relation till planeten, till våra medmänniskor och framförallt till våra barn än den som större delen av mänskligheten lever i. Min äldsta dotters sommar på Mundekulla Retreatcentrum och de insikter hon får där, om hur hon vill leva sitt liv, om vad hon vill ge sina framtida barn. Allt det där som jag inte har gett mina. Samtidigt som jag är så glad att hon hittar sin väg så mycket tidigare än jag gör det ont. Jag betraktar min egen familj, ser bara hur fel jag har gjort och gör. Vill fly ifrån dem för att de påminner mig.

DSC_0043

Som en fysisk spegling av den existentiella ångesten har min häl värkt hela sommaren, – en tragikomisk rimsaga. Hjärta och smärta, själ och häl. Den har begränsat mig, hindrat mig från att röra på mig i den utsträckning som jag behöver för att må bra. Därmed förstärkt det där andra som gör ont. Det är ju till och med forskningsbelagt, att fysisk aktivitet är en av de mest effektiva verktygen mot depression. Och så rädslan att missa vandringsretreaten i september, med min poddgäst Kajsa Ingemarsson i jämtländska fjällen.

DSC_0040Kanske är det precis som Kajsa pratade om i vårt poddsamtal; när man har tagit sig igenom en stor utmaning – häromsistens var det fem år sedan natten då jag låg sömnlös och gråtande över min borttappade yrkesmässiga kompass – blir nästa ännu lite större. Jag vet att jag kommer att gå både starkare och klokare ur den här sommarens grubblerier, är redan en bra bit på väg.

DSC_0044Jag har haft goda samtal med människor som betyder mycket för mig. Jag har skrivit av mig, på Facebook, i diktform och nu här i bloggen. Arbetet med poddavsnitt 31, med Selina Hami, gav tröst, liksom ett nyhetsbrev från min tidigare poddgäst Anna Lovind: om att bidra på sitt sätt, att alla inte kan göra samma. Jag har yogat, mediterat och bett Universum om stöd och hjälp. Jag har skapat mig små stunder av eget utrymme, och blivit allt bättre på att släppa det dåliga samvetet för att jag smiter. Jag har (inte alltid, men emellanåt) haft nytta av mina ACT-verktyg, att både våga möta mörkret och att ställa mig lite vid sidan och observera, i stället för att låta de mörka tankarna och känslorna äta upp mig.

DSC_0043Det som nog har hjälpt mig allra mest är ett samtal med min älskade syster. När jag berättade om kvalen över mina livsval bad hon mig att fundera över vad jag egentligen jämför mig med. Hur så många i min bekantskapskrets är extremt engagerade världsförbättrare av olika slag – vegetarianer och veganer, miljöaktivister, politiker, ideellt arbetande för nyanlända eller i olika organisationer. Etcetera etcetera. Hennes egen vänkrets ser ganska annorlunda ut. I den är det jag som är en av de mest engagerade. Och så berättade hon att hon själv blir mycket mer inspirerad av sådana som jag, som lever just det där Svenssonlivet och ändå lyckas väva in ett engagemang i den vanliga vardagen.

DSC_0045Och så tänker jag så här: om jag hade levt i en ekoby, varit självförsörjande och låtit mina barn växa upp på ett annat sätt hade kanske jag (och möjligen också de) mått bättre själv, haft mindre skuldkänslor gentemot planeten och mina barn. Men kanske gör jag ändå mest nytta för världen genom att leva just det liv jag lever. Att försöka inspirera, dels genom mitt arbete, dels genom det lilla jag ändå gör i min vardag. Att vara en brygga mellan det extrema och det alldeles vanliga. Kanske är jag på precis rätt plats i tillvaron, med eller utan ont i själen.

Maria