Om att må skit ihop och läka tillsammans

Vi pratade om det häromsistens, en vän och jag, hur mycket lättare det blir att bära ett ok av knackigt mående när vi får sällskap längs vägen. Då och då, exempelvis just nu, brottas vi båda med diverse mörka moln på våra annars ofta ganska så ljusblå himlar. Men vi delar med oss om hur vi har det, och det gör något med oss, det där att för en stund få lägga känslorna i någon annans knä. Någon som lyssnar med värme och öppen blick utan att döma, värdera eller komma med goda råd. Någon som inte säger till oss att rycka upp oss, utan i stället hjälper oss att acceptera det som är just nu. Och det gör något med oss att  känna att vi inte är ensamma om att inte vara på topp.

Foto: Clark Young

För det är ju så här det är att vara människa, en ständigt pågående process med toppar och dalar. Livet ger oss sina törnar, ibland mest utifrån medan de ibland plötsligt finns där inom oss utan att vi riktigt förstår varför. Då är det gott att få lov att bara vara där. I det som gör ont, oroar oss, gör oss ledsna eller förvirrade. Mitt i alltihop kan vi känna oss så oändligt levande, just för att vi vågar tillåta oss att vara där, mitt i smärtan, oron, sorgen, förvirring, utan att försöka trycka undan den.

Jag pratar mycket om det här när jag föreläser om min roman, Lex Katarina. Om att våga tillåta oss alla våra känslor, även de riktigt jobbiga. Och om vikten av att få lov att dela dem med någon, gärna andra i samma situation. Det får huvudpersonen Katarina möjlighet att göra i boken, och i dess uppföljare, Kantstötta porslinsugglors paradorkester, är just detta – samtalets läkande kraft – huvudtemat. Som jag längtar efter att få dela den boken med världen! Snart så …

Speaking of which. Ni som har följt min resa vet hur mycket kursgården Mundekulla och samtalslägren (Circle Way Camp) som jag var med och arrangerade för ett antal år sedan har betytt för mig – såväl privat som professionellt. Det är där jag har fått fatt på många av mina innersta känslor och drömmar.

Vår stora inspirationskälla, Medicine Story, som tillsammans med sin fru Ellika Lindén höll i mycket av lägrens innehåll, gick bort i somras, strax efter sin 89-årsdag. Tack och lov har lägret fått ett par fantastiskt värdiga arvtagare, Camilla Måne och Kalle Grill, som har lång erfarenhet av att både delta i och arrangera Circle Way-läger. Sommaren 2017 deltog jag i deras alldeles eget läger i Umeå – en mycket fin upplevelse.

Kanske är det din tur nu? Här kan du läsa om årets läger i Mundekulla.

Här kan du höra min poddintervju med Kalle och Camilla och här den med Ellika.

Till sist, här kan du höra Kalle reflektera kring The Circle Way i Sveriges Radios Tankar för dagen.

Maria

Annonser

Att få lov att sörja fast ingen har dött

När vi tänker på sorg tänker vi ofta på det allra värsta. Att mista en nära anhörig genom ett dödsfall. Men sorg kan ha många olika orsaker och nyanser.

Jag minns att vi pratade om detta, min poddgäst Ingela Hansson och jag, i avsnitt 39. Att vi kan ha nytta av att betrakta även andra situationer än när någon dör som en sorg, som något vi behöver ta oss igenom på ungefär samma sätt. När vi skiljer oss eller en vänskapsrelation går sönder, när vi blir uppsagda eller går i pension från ett jobb som har betytt mycket för oss …

Häromdagen tog jag farväl av ett flerårigt projekt som jag har älskat att arbeta med, bilderböckerna om Lovis Ansjovis, som jag har skrivit tillsammans med min äldsta dotter Sanna, och som hon har illustrerat. Det blir ingen fjärde bilderbok som planerat. Kanske återuppstår Lovis Ansjovis i annan form i framtiden, men än så länge är inget bestämt.

Det gör ont att det är över, även om jag vet att det kommer att bli bra, och jag har bestämt mig för att tillåta mig att sörja – trots att ingen har dött. Kvällen beslutet hade tagits lyssnade jag på mina allra gråtigaste låtar, gjorde min yogaguru Adrienes Yoga for a Broken Heart.

Och jag tror på att ge plats för sorgen även i sådana här till synes ganska banala situationer, som om det hade handlat om ett dödsfall eller en brusten relation, för att inte fastna i besvikelse eller bitterhet. Det gör det så mycket lättare att känna tacksamhet över allt det fina som har varit, acceptera det som blev och gå vidare sedan.

Maria

Här kommer alla känslorna på en och samma gång!

Igår skrev jag en kommentar till ett Facebookinlägg om ilska, som jag kände att jag ville dela med er bloggläsare också, så här kommer det, så gott som oredigerat:

”Jag är jättejättearg – och ledsen – över det som händer i Sverige och världen just nu (en vansinnesbudget och politiskt kaos som gynnar SD, att vi skickar ungdomar till ett livsfarligt Afghanistan, Trump, den nyvalda brasilianska presidenten, gräsliga krig…).

Ilskan ger mig ofta drivkraft att fortsätta försöka bidra på mitt sätt – genom ideellt arbete, klimatstrejk med Greta och att mer och mer styra även mitt yrkesliv mot hållbarhetsarbete – att aldrig, aldrig ge upp, även om det känns hopplöst ibland.

Klimatstrejk med Lena

Jag har också insett att jag kan härbärgera helt motstridiga känslor inom mig. För samtidigt som jag är argare än någonsin är jag också lyckligare än någonsin, över hur jag har hittat så fullkomligt rätt yrkesmässigt, hur barnen växer och utvecklas till kloka och kreativa människor, hur bra jag bor, med möjligheter att odla allt mer av vår mat, handla lokalproducerat i REKO-ring, och till sommaren kommer förhoppningsvis äntligen våra höns.

Ja, det är komplext det där livet, men jag är så glad att jag tillåter mig att ha tillgång till de här väldigt olika känslorna, att jag exempelvis får lov att vara glad samtidigt som jag är så ledsen och arg. För om jag fastnar helt i ilskan kan jag också hamna i uppgivenhet och tappa min drivkraft att kämpa vidare. I söndags släppte jag taget om lite av den vid vår (lite tidiga) vintersolståndskväll vid lägerelden i min andliga cirkel. 🙂

Vad vore världen utan oss vildkvinnor, och vår ilska, sorg och vilda glädje?”

När det vänder – än en gång

Sommaren. Den som ska vara så där idyllisk och underbar. Då alla är glada och lätta om sinnet. Många förväntningar att infria. Ibland blir det inte alls som man tänkt sig.

Sommaren för två år sedan skulle vara just sådär skön som jag vant mig vid under några år, men blev något helt annat. Jag drabbades av någon sorts existentiell ångest. Ifrågasatte det mesta i mitt liv utom det yrkesmässiga. Var ett kort tag på randen till att lämna allt jag älskar. Hittade tillbaka till kärleken – till mannen och barnen, till huset och byn. Och sedan dess har jag inte tvivlat på att det är här jag hör hemma. Med mannen som jag är så olik men ändå delar de flesta grundläggande värderingar och en mer än tjugoårig historia (förutom tre av fyra barn) med.

Förra sommaren förmörkades bara någon stund då och då av ett lätt stresskav över kursen som skulle vara färdig att släppas i september. Men Den inre kompassen blev klar och sommaren gick till historien som en av de bättre i mitt liv.

Så kom sommaren 2018. Herregud. Jag hade trott att det inte kunde bli värre än 2016, men det kunde det. Den här gången var det inte mina egna livsval som stod i centrum utan något mycket större. Sommaren då somliga bara njöt av den ständigt skinande solen och de varma baden gick jag i nästan konstant skräck och sorg över världen, över vad som händer med den, över att vi fortfarande vägrar inse fakta och ställa om. Fick svårt att andas, svårt att glädjas, svårt att tänka på något annat. Jag hamnade i det där jag själv trodde att jag kommit från – uppgivenhet och hopplöshet. Helvete också, det går inte.

Idag har jag börjat jobba på allvar efter åtta veckors ledighet (avbrutet en stund då och då för poddande och översättande). Jag älskar känslan av ett oändligt sommarlov med alla barnen, att det jag inte gör idag kan jag göra i morgon. Men just den här sommaren kanske det var lite för länge. Evighetslovet gav lite för mycket utrymme för grubblande. Eller så var det just vad jag behövde.

Två av mina livsdeviser var i alla fall som bortblåsta under en stor del av sommaren. Den första, den som jag hämtat hos såväl min husgud Bodil Jönsson som i ett gammalt medeltida persiskt ordspråk. Stilla dig, det går över. This too shall pass. Ångest, förtvivlan, sorg, smärta, uppgivenhet blir mycket sällan konstanta tillstånd. Det lugnar vanligtvis ner sig med tiden. Jag glömde att det kunde vara så.

Och så den andra, den som blev tydlig för mig när jag utbildad mig inom Acceptance and Commitment Training (ACT). Flera känslor kan existera samtidigt. Det går att vara ledsen och orolig över världen och samtidigt tokglädjas åt allt fantastiskt som fortsätter att hända samtidigt. Jag glömde det också emellanåt.

Samtidigt som sorgen och oron finns kvar i en del av mig har jag börjat hitta tillbaka till lugnet och livsglädjen, precis som jag gjorde efter den där sommaren för två år sedan. Mycket beror det på boken jag översätter, Active Hope – how to face the mess we’re in without going crazy (av Joanna Macy och Chris Johnstone).

Arbetet har inte gått fort i sommar, men det har gått stadigt framåt. Ord läggs till ord och  texten växer fram under mina fingrar. Och sakta, sakta vänder min förtvivlan och uppgivenhet till ny beslutsamhet och aktivt hopp. Kanske är detta världens viktigaste bok just nu. För vi får aldrig sluta hoppas, aldrig sluta tro att våra val (hur futtiga de än kan te sig) gör skillnad. Det är först då det blir farligt på riktigt.

Jag vill avsluta med några ord från min dotter Sannas krönika i Smålandsposten (2018-08-16), som liksom Active Hope hjälper mig att andas lättare igen:

Så jag låter mina rötter växa djupare, väver samman mina nervtrådar med jordens även om det gör ont ibland. För när vinden och molnen äntligen drar in och vräker ur sig allt de gått och grubblat över under sommaren blir deras och markens och växternas lättnad min lättnad. När jorden läker blir jag också hel.

Maria

PS. Ibland när det känns tungt kan det vara skönt att låta sig guidas i en  meditation. Jag vill särskilt tipsa om två gratismeditationer i appen Insight Timer: Rachel Hillarys Waning Moon Prayer: Releasing och min egen Meditation för tröst och hopp.

 

Sorgen i sommarnatten

Det här är förmodligen inte ett av de där blogginläggen du vill läsa. Om du brukar följa min blogg och podcast kanske du mest gör det för att bli upplyft och inspirerad, och i så fall lär du blir besviken den här gången. Jag vet också att jag blir en jobbig, provocerande, obekväm jävel för somliga. En sådan som skapar dålig stämning.

Kanske förlorar jag några bekanta, följare eller potentiella kunder längs vägen när jag skriver om sådana här saker (de riktiga vännerna tror jag ändå stannar kvar). Men jag känner att jag just nu måste använda mitt lilla space i cyberrymden till att prata om något väldigt, väldigt viktigt. Det handlar om vår vackra planet.

Ännu en stekhet dag har passerat. Tack och lov fick vi en regnskur i söndags och kunde fylla vår nyinrättade tusenliterstank så att jag kan ge mina stackars odlingar lite vätska. Herregud, som jag har kånkat på vattenkannor denna sommar.

På Facebook tar jag del av omväxlande suckar och stön över värmen och hur orkeslösa den gör oss, omväxlande hyllningar till den ständigt blåa himlen och den ljuvliga tropikvärmen. En och annan kommentar om skogsbränderna som rasar och katastrofläget för bönderna.

Men det verkar som om väldigt, väldigt många stoppar huvudet i sanden. Ganska få verkar koppla ihop rekordsommarvärmen med klimatförändringarna (och då har jag säkert ändå en ovanligt hög andel miljömedvetna människor i min bekantskapskrets). Man fortsätter glatt att flyga till Medelhavet och tokshoppa i Ullared utan antydan till dåligt samvete (eftersom man stolt lägger upp bilder på Facebook). Igår (den 1/8) var det världens Overshoot Day (vi lever alltså över våra tillgångar hela resten av året) och för Sveriges del nådde vi den punkten redan i april.

Kanske är det bara en slump, som någon skrev i en insändare i lokaltidningen häromdagen – om det är den varmaste sommaren på 260 år så har det ju uppenbarligen hänt tidigare, innan vi hade bilar och flyg och allt det där som förstör? Då kan väl inte sommarvärmen ha med klimatförändringarna att göra – det är ju bara propaganda från Miljöpartiet!

Jag är förstås ingen klimatexpert, men när jag hör personer som faktiskt är det, som meteorologen Martin Hedberg som jag poddintervjuade i vintras, uttrycka djup oro så tror jag på dem. Jag tror inte det här är normalt. Jag kan inte bara sola och bada och njuta och glädjas. Den senaste månaden har jag gått runt med en stor klump i magen, hur härliga dagar jag än har haft, både hemma i odlingarna och på tältsemestrar i Småland och Bergslagen.

Miljöfrågan är inte ett ”intresse”, som någon uttryckte det, utan något mycket, mycket större. Jag tror aldrig jag har varit så rädd, orolig och sorgsen i hela mitt liv. Försöker hitta glada stunder också, framförallt för barnens skull, men så fort jag inte umgås med någon annan eller är riktigt inne i ett Sommarprogram är rädslan där och tar strupgrepp på mig igen. Det håller på att gå åt helvete och alldeles för många är för upptagna med att njuta av (eller sucka över) värmen för att fatta eller bry sig.

Om det tidigare har varit alldeles för lätt att känna att det där med klimatkrisen är något som händer långt borta, på andra sidan jordklotet, så har det nu krupit riktigt nära, in på skinnet. För det är allvar nu och det har varit det länge. Konsekvenserna av vårt kollektiva, egoistiska, ansvarslösa beteende har bara blivit lite tydligare denna sommar och jag önskar av hela mitt hjärta att det ska få fler att vakna till.

Det är så jag nästan önskar att vi får lite livsmedelskris här i höst. Kanske det kan göra att fler både tänker om, ställer om och säger ifrån, exempelvis till våra politiker: Nu får det vara nog!

Om bara en dryg månad är det val igen i Sverige. Alla andra politiska frågor blir oväsentliga om vi inte har en jord vi kan leva på längre. Det är ganska lätt att se vilka partier som tar klimathotet på allvar och vill göra något åt det genom sin politik. Det är också ganska lätt att se vilka partier som inte bara lovar utan också genomför sina löften. Framförallt är det väldigt lätt att se vilket parti du inte ska rösta på.

       

Källa: Naturskyddsföreningen

Så snälla läsare, se över dina fotavtryck, om du inte redan har gjort det. Finns det områden där du kan förändra din livsstil och sänka ditt koldioxidutsläpp (det finns mycket inspiration att hämta på nätet)? Och framförallt just nu: tänk efter vad du röstar på i september om du vill fortsätta hoppas att det ska finnas den minsta chans att dina barn och barnbarn ska kunna leva ett drägligt liv.

Tack för att du orkade läsa!

Maria

En sång för Julia

Sjung en sång för Julia

För ängen och skogen och sjön 

Textraderna ur låten av Staffan Hellstrand har gått på repeat i mitt huvud sedan i förrgår. Vad jag än ägnar mig åt återvänder de, gång på gång. Och det är precis som det ska. De hjälper mig att släppa fram sorgen och saknaden här mitt i det outsägligt vackra vårlandskapet runt omkring, det som i sig är nästan tillräckligt för att det ska göra ont.

Häromdagen nåddes jag av beskedet att min fina vän Julia hade somnat in, i stillhet, med sin älskade vid sin sida, efter en tids sjukdom. Efter ett antal år med många begravningar – men av släktingar som gått vidare efter ett långt liv – är Julia den första vän i min egen ålder som lämnat oss här på jorden.

Julia har inte funnits i mitt liv i så många år, men hon har kommit att betyda mycket på senare tid. Vi delade många sammanhang, alltifrån bokcirkeln till självhushållargruppen på Facebook som hon bjöd in mig till. Nu scrollar jag bakåt i hennes Facebookinlägg, ler och gråter om vartannat.

Ett minne gör mig extra varm om hjärtat. Jag vet exakt var jag befann mig, med lortig kropp och spade i det som skulle bli mitt nya potatisland. Det plingade i mobilen, där jag lyssnade på en podd. Julia, som då hade börjat få svårt att skriva, berättade att hon hade glädje av mina meditationer på Insight Timer, nätter då sömnen inte ville infinna sig. Jag är så tacksam att hon tog sig mödan att skriva och berätta det för mig.

Julia var en alldeles speciell person. Jag brukar ju prata om att följa sitt hjärta och sin inre kompass, och Julia levde just så, utan att göra någon större affär av det. Hon var en av de mest självklara, jordnära, naturliga människor jag har träffat. Och jag saknar henne så. Jag saknar det där okonstlade, hennes humor och självdistans, hennes kärlek till allt levande, våra samtal om alltifrån hönor till böckerna vi läste i bokcirkeln. Världen har blivit tystare och tråkigare utan Julia.

Hennes bortgång har också gett mig en insikt som är smärtsam att bära. Under många års tid hade jag ganska få nära vänner, människor utöver familjen som betydde mycket för mig. De senaste fem-tio åren har vänkretsen mångdubblats, och en hel del av dem har kommit riktigt nära, för att jag har vågat öppna hjärtat och släppa in. Om jag får leva ett långt liv är risken stor att många av dem kommer att gå före mig. Det kan bli många sorger att ta sig igenom.

Ja du, kära Julia, jag vet att du avskydde sådana där käcka budskap som folk har på kylskapsmagneter. Därför tänker jag inte skriva ut uttrycket som förkortas CD, men det är just det jag tänker på. Att jag ska vara så innerligt tacksam över allt jag har, och ta vara på varje minut. Din bortgång påminner mig om det, och även om din röst har tystnat så lever dina kloka tankar och ditt förhållningssätt till livet kvar – hos mig och hos många andra som hade förmånen att få finnas i din närhet.

Maria

Poddavsnitt 67. Min livsuppgift är att skapa ett mer lekfullt samhälle. Ett samtal med Sofi Aronsson

I det här avsnittet får du möta konstnären Sofi Aronsson, som har kreativiteten som en viktig grundbult i både sin personliga och professionella utveckling. Välkommen till ett samtal om att välja med hjärtat, om matmissbruk och läkande, om att älska måndagar, om att hitta tillbaka till sin tillit, om förbandslådor och vandringsstavar, om att möta rädslor, om döden som en viktig del av livet och en hel del annat. Scrolla ner för att få ett smakprov på Sofis häftiga papier maché-skulpturer.