Klokskap från down under

”Det är inte ofta jag läser ut en bok och omedelbart tänker att jag vill läsa den igen.”

Så sa en vän till mig om Budskap från andra sidan, vilken har en högst missvisande svensk titel – det handlar inte alls om några budskap från döda människor, som jag först trodde. På engelska heter den Mutant Message Down Under och boken handlar om de erfarenheter och insikter en amerikansk läkare fick när hon under ett antal månader vandrade tillsammans med en aboriginstam i Australiens outback, det Äkta Folket, som de kallar sig .

Bara några dagar efter det att min vän pratade om boken fick jag låna den av en annan vän (som också just läst den) och jag kände precis likadant när jag var färdig. Den här boken måste jag läsa igen – och jag måste skaffa mig ett eget ex, för att kunna stryka under och över, skriva i kanten och vika hörn.

Eftersom boken dök upp i för mig två helt olika sammanhang på kort tid kunde man tro att det var något nyutkommet, men den utgavs redan under tidigt nittiotal. Däremot är den mer aktuell än någonsin just nu, eftersom det där budskapet i titeln handlar om hur galet vi på många sätt lever i vårt västerländska samhälle och att vi måste förändra vår livsstil om vi ska överleva på vår planet. Och jag som gillar att fånga upp synkroniciteter – till synes slumpartade sammanträffanden i tillvaron – väljer att se ”sammanträffandet” av två vänner som berättade om boken nästan samtidigt som ett tecken att boken var viktig för mig just nu. Därför vill jag också dela med mig av några av de tankar jag fastnade särskilt för till dig här.

Tacksamheten hos dessa människor som nästan inte äger någonting. De är tacksamma för allt det där som vi så lätt tar för givet, som att få äta sig mätta. Här några ord ur boken: ”De äkta människorna förklarade hur absurt de tyckte det var när missionärerna envisades med att de skulle lära sin barn att knäppa händerna och läsa bordsbön i två minuter före maten. De känner tacksamhet varje morgon när de vaknar! Under dagen tar de ingenting för givet. Om missionärerna måste lära sina egna barn tacksamhet, något som är medfött hos alla människor, borde de enligt aboriginerna ta sig en allvarlig titt på sitt eget samhälle. Kanske är det missionärerna som behöver hjälp.” Ja, visst är det så att många av oss har tappat bort mycket av den där naturliga tacksamheten och kanske helt enkelt behöver lite stöd för att träna upp den – som jag skriver om i det senaste Brevet från Målajord (som du kan prenumerera på här).

Lekfullheten verkar vara ständigt närvarande. Man sjunger, spelar, leker lekar och umgås med varandra på ett väldigt avslappnat sätt. En sådan kontrast till stela middagar och andra formella tillställningar i vårt samhälle – som jag i och för sig oftast undviker nuförtiden. Jag tänkte direkt på hur roligt vi hade tillsammans om kvällarna under Circle Way-lägren med Medicine Story och hans fru Ellika i Mundekulla: lekar, musik, danser, Öppen scen. Barn och vuxna tillsammans och på lika villkor. Vi hade också en lekdag då barnen bestämde vad vi skulle leka.

Tilliten hos det Äkta Folket övergår allt jag någonsin varit i närheten av. De vandrar genom öknen, men hittar oftast något att äta – och tvivlar egentligen aldrig på att de ska klara sig, även om de somliga kvällar får gå till sängs hungriga. Så futtig min egen oro – över om pengarna ska räcka, över om vad människor ska tycka om min nya bok, över sniglar i odlingarna – ter sig i jämförelse. Jag säger som min fjortonåring: ”Andas, mamma!”.

Acceptans är något som jag har jobbat mycket med, i synnerhet sedan jag utbildade mig i ACT (Acceptance and Commitment Training). Att inte kämpa emot eller försöka fly från det som är jobbigt går bra ibland, men kan vara jättesvårt andra gånger. Bokens författare får uppleva acceptansträning på en helt ny nivå när gruppen som vandrar utsätts för bushflugorna, som krälar över hela kroppen, kryper in i näsan, öronen och är helt omöjliga att komma undan. Hon får då förklarat för sig att allt i naturen har en funktion, och flugornas är att rengöra djur och människor för att de exempelvis ska höra bättre och kunna andas lättare i värmen. Så här skriver hon: ”Så när flugorna kom gav jag mig av. Jag for till New York i fantasin. Jag gick till en mycket dyr skönhetssalong. Med slutna ögon kände jag hur någon rengjorde mina öron och min näsa. Jag såg framför mig denna välutbildade experts diplom på väggen. Jag kände hur hundratals små bomullstussar rengjorde hela kroppen. Till slut försvann varelserna och jag återvände till Australiens outback. Det var sant, kapitulation är absolut det rätta svaret under vissa omständigheter.”

Precis som alla djur har en funktion i naturen så har alla människor en speciell funktion eller talang, något som just hen är bra på och som tillför världen något positivt. Någon kanske har bra ledaregenskaper, någon är en extra bra jägare, någon är bra på att laga saker, ytterligare någon är en god healer.  Jag tycker boken så vackert beskriver hur en persons talang är att vara en god lyssnare. ”Hon kallades Hemlighetsbevararen. Vad stammedlemmarna än ville tala om, prata av sig, bekänna eller ventilera, fanns hon alltid till hands. Hon bedömde samtalen som privata, gav egentligen inga råd och satte sig inte heller till doms. Personen fick hålla henne i handen eller lägga huvudet i hennes knä medan hon helt enkelt lyssnade. Hon tycktes kunna uppmuntra andra att finna egna lösningar och följa sin innersta röst”.

Födelsedagsfirande på vårt västerländska sätt tyckte aboriginerna lät väldigt konstigt: ”Jag berättade om tårtan, sångerna och presenterna – och att vi lägger till ett ljus på tårtan för varje år. ‘Varför gör ni det’ frågade de. ‘När vi firar, firar vi en speciell händelse. Det är inget speciellt med att bli äldre. Det kostar ingen möda. Det bara sker!’. ‘Om ni inte firar att ni blir äldre, vad firar ni då?’ frågade jag. ‘Att vi blir bättre’, blev svaret. ‘Vi firar om vi är bättre och klokare människor i år än förra året. Det är bara man själv som kan veta det, så man får berätta för sina vänner när det är dags att ställa till fest.'” Det där tycker jag lät intressant, att fira att man har utvecklats som människa, i stället för att man bara har levt ett visst antal dagar. Är inte det himla fiffigt?

Och så inför varje beslut, som huruvida man ska döda ett djur för att mätta hunger eller ej, ställer man sig frågan ”om det är till det bästa för mig och för allt liv överallt”. Det här fick mig att tänka på något som man ofta förknippar med nordamerikanska ursprungsfolk – att man ska tänka i sju generationer framåt innan man fattar ett viktigt beslut. En av mina poddgäster, Peter Elmberg, pratar om den livsregeln i vårt samtal, och det är också något som Joanna Macy och Chris Johnstone skriver om i boken Aktivt hopp som jag har varit med och översatt. Tänk så annorlunda vår planet skulle ha sett ut om vi oftare tänkte i de banorna.

Det Äkta Folket ger författaren i uppgift att sprida deras budskap, men är tydliga med att de inte dömer ”mutanterna” (som de kallar oss västerlänningar) utan ber oss fundera över vår livsstil och våra värderingar och hoppas att vi lär oss att allt hänger ihop – innan det är för sent. Att det ska finnas tillräckligt många som börjar tänka i nya banor för att riktig förändring ska kunna äga rum.

Om du inte redan har läst Budskap från andra sidan, gör det! Och om du har läst den, gör det igen! Och berätta gärna för mig vilka tankar boken väcker hos dig, i en kommentar här eller på Drömmen om Målajords Facebooksida.

Maria

Att utgå från tacksamhet

Att utgå från tacksamhet. Det är första steget i den metod som ekofilosofen Joanna Macy har utvecklat och som hon beskriver i boken Aktivt hopp – att möta vår tids utmaningar utan att bli galen. Metoden kallas The Work That Reconnects, eftersom den hjälper oss att återknyta till känslan av att vi är en del av naturen, vilket hjälper oss att hitta kraft och energi att orka kämpa för att bevara den.

Tacksamhet är ett begrepp som jag har utforskat för egen del under lång tid. För kanske femton år sedan började jag skriva tacksamhetsdagbok . Tre saker (eller fler) – små eller stora – att vara tacksam över har jag skrivit ner i stort sett varje kväll sedan dess. För en tid sedan reflekterade jag över vad det här har gjort med mig; det kändes som om jag har fått lättare att hitta anledning till tacksamhet inte bara där vid skrivandet om kvällen, utan hela tiden. Att rutinen liksom har förändrat min inställning till livet, från att fokusera på det jag inte har eller är till det jag faktiskt kan glädjas åt, även en tung dag. Det handlar inte om att trycka undan det negativa, utan om att lägga mer energi och uppmärksamhet på det som är bra i livet.

Gissa om jag blev glad när jag jobbade med översättningen av Aktivt hopp och läste följande:

Forskning har visat att personer som är tacksamma också är lyckligare och mer nöjda med sina liv. Men är de tacksamma för att de är lyckliga eller är det tacksamheten som gör dem lyckligare? För att ta reda på detta har studier gjorts där försökspersoner regelbundet fick skriva ner händelser som de kände sig tacksamma över i en tacksamhetsdagbok. Studierna visade att den här enkla övningen har en djupgående positiv inverkan på humöret. Resultaten är så slående att en medicin med liknande fördelar förmodligen skulle ha beskrivits som en ny mirakelkur (Macy & Johnstone 2019: 62f).

Det som jag intuitivt hade känt finns alltså till och med forskningsbelagt!

Jag har skrivit tacksamhetsdagbok i med- och motgång, och faktiskt alltid lyckats hitta något, även om det vid några tillfällen mest har varit fråga om ”Tack för att den här skitdagen äntligen är över!”. När jag deltog i SvT:s Go’Kväll för att berätta om min debutroman Lex Katarina blev jag ombedd att ta med mig tacksamhetsdagboken och läsa ur hur den från tiden med min demenssjuka mamma. Det kändes fint att titta tillbaka och se att jag hittat saker att glädjas åt även när det var som jobbigast.

Kanske är tacksamhet över vardagens små mirakler också det område där jag allra mest liknar min mamma, som jag annars inte hade så väldigt mycket gemensamt med. Mamma var expert på just det där – att njuta alldeles kolossalt av en doftande syrenkvist, en bukett liljekonvaljer på köksbordet, en nybakt brödlimpa eller en solnedgång över sjön hemmavid. Och jag är så glad att jag verkar ha ärvt den där talangen, eller om det nu är så att jag har tränat upp den alldeles själv. Förmodligen en kombination av båda.

Att ha tacksamheten som en utgångspunkt för vårt varande får enligt Joanna Macy och Chris Johnstone flera djupgående positiva konsekvenser. Förutom att vi ökar vårt generella välmående kan tacksamheten exempelvis stärka vår tillit till andra människor ”eftersom den hjälper oss att minnas alla gånger vi har kunnat räkna med varandra” och göra oss mer generösa gentemot andra.  Den är också ett bra ”vaccin” mot konsumtionshysterin, eftersom den tar oss bort från bristtänkande och får oss att värdesätta det vi redan har (Macy & Johnstone 2019: 64f).

Medan vi i vårt västerländska samhälle ofta har ett helt annat fokus, är tacksamhet gentemot allt som naturen ger oss en självklarhet hos många ursprungsfolk. I Aktivt hopp nämns bland annat Haudenosaunee och Mohawkerna i Nordamerika, och jag läser just nu om samma förhållningssätt i boken Budskap från andra sidan (av Marlo Morgan) som handlar om hur en läkare under en tid vandrar tillsammans med aboriginer i Australien och tar del av deras kunskap och tankar.

Precis som Joanna Macy och Chris Johnstone beskriver det är jag helt övertygad om att tacksamhet är en av de viktigaste grundförutsättningarna för att vi ska kunna ta hand om vår planet på ett bättre sätt än vi gör idag. Så låt oss alla göra vad vi kan för att hitta tillbaka till den där tacksamheten som jag är övertygad finns inom oss alla, och som ibland kanske bara behöver lite träning för att ta sig upp till vattenytan. Ett sätt kan vara att skriva tacksamhetsdagbok, ett annat att jobba med att återknyta vår naturkontakt, som jag pratar om med Josefin Wilkins i senaste poddavsnittet. För tänk så mycket det finns att vara tacksam över runtomkring oss, inte minst nu i gröna, sköna maj!

Maria

Att få lov att sörja fast ingen har dött

När vi tänker på sorg tänker vi ofta på det allra värsta. Att mista en nära anhörig genom ett dödsfall. Men sorg kan ha många olika orsaker och nyanser.

Jag minns att vi pratade om detta, min poddgäst Ingela Hansson och jag, i avsnitt 39. Att vi kan ha nytta av att betrakta även andra situationer än när någon dör som en sorg, som något vi behöver ta oss igenom på ungefär samma sätt. När vi skiljer oss eller en vänskapsrelation går sönder, när vi blir uppsagda eller går i pension från ett jobb som har betytt mycket för oss …

Häromdagen tog jag farväl av ett flerårigt projekt som jag har älskat att arbeta med, bilderböckerna om Lovis Ansjovis, som jag har skrivit tillsammans med min äldsta dotter Sanna, och som hon har illustrerat. Det blir ingen fjärde bilderbok som planerat. Kanske återuppstår Lovis Ansjovis i annan form i framtiden, men än så länge är inget bestämt.

Det gör ont att det är över, även om jag vet att det kommer att bli bra, och jag har bestämt mig för att tillåta mig att sörja – trots att ingen har dött. Kvällen beslutet hade tagits lyssnade jag på mina allra gråtigaste låtar, gjorde min yogaguru Adrienes Yoga for a Broken Heart.

Och jag tror på att ge plats för sorgen även i sådana här till synes ganska banala situationer, som om det hade handlat om ett dödsfall eller en brusten relation, för att inte fastna i besvikelse eller bitterhet. Det gör det så mycket lättare att känna tacksamhet över allt det fina som har varit, acceptera det som blev och gå vidare sedan.

Maria

Tack Livet!

Den här hösten har varit tuff på många sätt. För mycket jobb för både mig och min man. För lite fokus på relation och fysisk aktivitet. Två veckors ovisshet i väntan på besked om en hudförändring skulle innebära ett nytt besök i cancerhelvetet för mig efter fjorton år. En svärmor som kämpat med en egen cancerbehandling. Grymhet, elände och den ena absurditeten efter den andra i världen runtomkring.

Extra viktigt då att inte tappa bort tacksamheten. För det finns ju så mycket fint där också, mitt ibland det mörka, så mycket att glädjas åt. Mycket har jag fångat i tacksamhetsdagböckerna – en aktivitet jag ägnat mig åt i stort sett varje kväll under tio års tid.

ma%cc%8abrabo%cc%88cker

Min poddgäst Anna Lovind gav också en extra skjuts åt tacksamheten under decemberdagarna fram till jul, genom sin Instagramutmaning: #24momentsofgratitude. Här har jag samlat alla mina 24 tackbilder med tillhörande kommentarer. Kanske kan de inspirera dig att fundera över vad du själv är tacksam för?

Day 1. Today I’m grateful that – after three days in bed with a cold – I had the strength to go outside and capture this fabulous December morning.

1

Day 2. Today I feel very grateful to myself for listening to my inner voice some years ago, leaving a career in Academia for a freer and more creative life. This autumn has sen the birth of a children’s book (written with my daughter), my fifth published short story (in an anthology) and my first novel.

2

Day 3. Warming my cold feet in home-knit wool socks by the fire after four hours of book selling at a Christmas market.

3

Day 4. I’m so grateful to have a daughter who is at the same time my writing colleague and my best friend.

4

Day 5. How a few words on a piece of paper from the doctor can make all the difference between Life and Death. Fourteen years ago I faced Death. The last two weeks I have dreaded history repeating itself. Today I celebrate Life.

5

Day 6. Today I’m grateful to spend an evening with my soon-to-be fifteen-year-old and learn about her YouTube-world.

6

Day 7. I’m happy to be surrounded by so many loving and supportive people, cheering me on no matter how crazy projects I embark upon. My tribe.

7

Day 8. Even a really lousy day has its beautiful moments. Such as a nice sharing with a favourite long-time-no-see friend on Skype when we couldn’t get together IRL.

8

Day 9. The fire burning inside.

9

Day 10. I simply love this time of the year. The smells, the gentle light from the Christmas lamps, the candles, tea by the fire, baking with my kids. Those things.

10

Day 11. Release party for my first novel! So happy about all the friends that managed to find a little time slot at this hectic time of the year to come and celebrate with me.

11

Day 12. The crisp air, the sun, the blue sky. And I have given myself a life where I have the opportunity to go outside and enjoy all this beauty on an ordinary Monday morning.

dsc_0002-1

Day 13. It’s the most wonderful smell of the year…

dsc_0007-1

Day 14. A moonlit walk from the bus, then coming home to this.

15870552_10209477959359266_267270762_n

Day 15. Tucked up in bed with saffron cheesecake and my eleven-year-old in front of our favourite pre-Christmas TV program.

ska%cc%88rmavbild-2017-01-03-kl-16-47-03

Day 16. My clan.

12434489_10154674617469368_360103338_n

Day 17. Bringing on the tradition from my childhood to my own children.

15577596_10209334004800492_389553647_n

Day 18. My best teacher of gratitude for the simple things in life.

15870866_10209477958999257_630991999_n

Day 19. The true wonder of having a job that I love so much that even though I have to work late hours all the way up until Christmas, I enjoy every minute of it. (Foto: Malin Enestubbe)

53

Day 20. Weeping with joy, finally leaving the feeling of failure behind.

20

Day 21. In the midst of all the hustle and bustle I’m totally calm. Ra Ma Da Sa.

dsc_0004-kopia

Day 22. My best teacher in the art of following your heart and going your own way. I’m so grateful that today I’ve been a mother to this amazing little person for fifteen years.

15841639_10209477958159236_1769241786_n

Day 23. A windy evening walk with my firstborn. In nine days she’ll be off to Scotland with a one-way ticket. I’m so grateful that she still chooses to come home to us for stop-overs on her adventurous journey through life.

15841303_10209477957359216_782293169_n

Day 24. Christmas. Family. Home.

15841592_10209477956399192_1985635611_n

Maria