Drömkorn 11: Man får en tillit till människan. Ett samtal med Stefan Thorendal

I Drömmen om Målajords tionde Drömkorn får du några glimtar ur mitt poddsamtal med vandrarhemsägaren och globetrottern Stefan Thorendal. Det handlar om fördelen med att ibland inte tänka efter för mycket, om vikten av sammanhang och nätverk och om att utgå från tillit i stället för rädsla.

***

Drömkorn finns både som film och ljudfil:

Här kan du lyssna på hela poddavsnittet med Stefan:

Maria

Klokskap från down under

”Det är inte ofta jag läser ut en bok och omedelbart tänker att jag vill läsa den igen.”

Så sa en vän till mig om Budskap från andra sidan, vilken har en högst missvisande svensk titel – det handlar inte alls om några budskap från döda människor, som jag först trodde. På engelska heter den Mutant Message Down Under och boken handlar om de erfarenheter och insikter en amerikansk läkare fick när hon under ett antal månader vandrade tillsammans med en aboriginstam i Australiens outback, det Äkta Folket, som de kallar sig .

Bara några dagar efter det att min vän pratade om boken fick jag låna den av en annan vän (som också just läst den) och jag kände precis likadant när jag var färdig. Den här boken måste jag läsa igen – och jag måste skaffa mig ett eget ex, för att kunna stryka under och över, skriva i kanten och vika hörn.

Eftersom boken dök upp i för mig två helt olika sammanhang på kort tid kunde man tro att det var något nyutkommet, men den utgavs redan under tidigt nittiotal. Däremot är den mer aktuell än någonsin just nu, eftersom det där budskapet i titeln handlar om hur galet vi på många sätt lever i vårt västerländska samhälle och att vi måste förändra vår livsstil om vi ska överleva på vår planet. Och jag som gillar att fånga upp synkroniciteter – till synes slumpartade sammanträffanden i tillvaron – väljer att se ”sammanträffandet” av två vänner som berättade om boken nästan samtidigt som ett tecken att boken var viktig för mig just nu. Därför vill jag också dela med mig av några av de tankar jag fastnade särskilt för till dig här.

Tacksamheten hos dessa människor som nästan inte äger någonting. De är tacksamma för allt det där som vi så lätt tar för givet, som att få äta sig mätta. Här några ord ur boken: ”De äkta människorna förklarade hur absurt de tyckte det var när missionärerna envisades med att de skulle lära sin barn att knäppa händerna och läsa bordsbön i två minuter före maten. De känner tacksamhet varje morgon när de vaknar! Under dagen tar de ingenting för givet. Om missionärerna måste lära sina egna barn tacksamhet, något som är medfött hos alla människor, borde de enligt aboriginerna ta sig en allvarlig titt på sitt eget samhälle. Kanske är det missionärerna som behöver hjälp.” Ja, visst är det så att många av oss har tappat bort mycket av den där naturliga tacksamheten och kanske helt enkelt behöver lite stöd för att träna upp den – som jag skriver om i det senaste Brevet från Målajord (som du kan prenumerera på här).

Lekfullheten verkar vara ständigt närvarande. Man sjunger, spelar, leker lekar och umgås med varandra på ett väldigt avslappnat sätt. En sådan kontrast till stela middagar och andra formella tillställningar i vårt samhälle – som jag i och för sig oftast undviker nuförtiden. Jag tänkte direkt på hur roligt vi hade tillsammans om kvällarna under Circle Way-lägren med Medicine Story och hans fru Ellika i Mundekulla: lekar, musik, danser, Öppen scen. Barn och vuxna tillsammans och på lika villkor. Vi hade också en lekdag då barnen bestämde vad vi skulle leka.

Tilliten hos det Äkta Folket övergår allt jag någonsin varit i närheten av. De vandrar genom öknen, men hittar oftast något att äta – och tvivlar egentligen aldrig på att de ska klara sig, även om de somliga kvällar får gå till sängs hungriga. Så futtig min egen oro – över om pengarna ska räcka, över om vad människor ska tycka om min nya bok, över sniglar i odlingarna – ter sig i jämförelse. Jag säger som min fjortonåring: ”Andas, mamma!”.

Acceptans är något som jag har jobbat mycket med, i synnerhet sedan jag utbildade mig i ACT (Acceptance and Commitment Training). Att inte kämpa emot eller försöka fly från det som är jobbigt går bra ibland, men kan vara jättesvårt andra gånger. Bokens författare får uppleva acceptansträning på en helt ny nivå när gruppen som vandrar utsätts för bushflugorna, som krälar över hela kroppen, kryper in i näsan, öronen och är helt omöjliga att komma undan. Hon får då förklarat för sig att allt i naturen har en funktion, och flugornas är att rengöra djur och människor för att de exempelvis ska höra bättre och kunna andas lättare i värmen. Så här skriver hon: ”Så när flugorna kom gav jag mig av. Jag for till New York i fantasin. Jag gick till en mycket dyr skönhetssalong. Med slutna ögon kände jag hur någon rengjorde mina öron och min näsa. Jag såg framför mig denna välutbildade experts diplom på väggen. Jag kände hur hundratals små bomullstussar rengjorde hela kroppen. Till slut försvann varelserna och jag återvände till Australiens outback. Det var sant, kapitulation är absolut det rätta svaret under vissa omständigheter.”

Precis som alla djur har en funktion i naturen så har alla människor en speciell funktion eller talang, något som just hen är bra på och som tillför världen något positivt. Någon kanske har bra ledaregenskaper, någon är en extra bra jägare, någon är bra på att laga saker, ytterligare någon är en god healer.  Jag tycker boken så vackert beskriver hur en persons talang är att vara en god lyssnare. ”Hon kallades Hemlighetsbevararen. Vad stammedlemmarna än ville tala om, prata av sig, bekänna eller ventilera, fanns hon alltid till hands. Hon bedömde samtalen som privata, gav egentligen inga råd och satte sig inte heller till doms. Personen fick hålla henne i handen eller lägga huvudet i hennes knä medan hon helt enkelt lyssnade. Hon tycktes kunna uppmuntra andra att finna egna lösningar och följa sin innersta röst”.

Födelsedagsfirande på vårt västerländska sätt tyckte aboriginerna lät väldigt konstigt: ”Jag berättade om tårtan, sångerna och presenterna – och att vi lägger till ett ljus på tårtan för varje år. ‘Varför gör ni det’ frågade de. ‘När vi firar, firar vi en speciell händelse. Det är inget speciellt med att bli äldre. Det kostar ingen möda. Det bara sker!’. ‘Om ni inte firar att ni blir äldre, vad firar ni då?’ frågade jag. ‘Att vi blir bättre’, blev svaret. ‘Vi firar om vi är bättre och klokare människor i år än förra året. Det är bara man själv som kan veta det, så man får berätta för sina vänner när det är dags att ställa till fest.'” Det där tycker jag lät intressant, att fira att man har utvecklats som människa, i stället för att man bara har levt ett visst antal dagar. Är inte det himla fiffigt?

Och så inför varje beslut, som huruvida man ska döda ett djur för att mätta hunger eller ej, ställer man sig frågan ”om det är till det bästa för mig och för allt liv överallt”. Det här fick mig att tänka på något som man ofta förknippar med nordamerikanska ursprungsfolk – att man ska tänka i sju generationer framåt innan man fattar ett viktigt beslut. En av mina poddgäster, Peter Elmberg, pratar om den livsregeln i vårt samtal, och det är också något som Joanna Macy och Chris Johnstone skriver om i boken Aktivt hopp som jag har varit med och översatt. Tänk så annorlunda vår planet skulle ha sett ut om vi oftare tänkte i de banorna.

Det Äkta Folket ger författaren i uppgift att sprida deras budskap, men är tydliga med att de inte dömer ”mutanterna” (som de kallar oss västerlänningar) utan ber oss fundera över vår livsstil och våra värderingar och hoppas att vi lär oss att allt hänger ihop – innan det är för sent. Att det ska finnas tillräckligt många som börjar tänka i nya banor för att riktig förändring ska kunna äga rum.

Om du inte redan har läst Budskap från andra sidan, gör det! Och om du har läst den, gör det igen! Och berätta gärna för mig vilka tankar boken väcker hos dig, i en kommentar här eller på Drömmen om Målajords Facebooksida.

Maria

Att utgå från tacksamhet

Att utgå från tacksamhet. Det är första steget i den metod som ekofilosofen Joanna Macy har utvecklat och som hon beskriver i boken Aktivt hopp – att möta vår tids utmaningar utan att bli galen. Metoden kallas The Work That Reconnects, eftersom den hjälper oss att återknyta till känslan av att vi är en del av naturen, vilket hjälper oss att hitta kraft och energi att orka kämpa för att bevara den.

Tacksamhet är ett begrepp som jag har utforskat för egen del under lång tid. För kanske femton år sedan började jag skriva tacksamhetsdagbok . Tre saker (eller fler) – små eller stora – att vara tacksam över har jag skrivit ner i stort sett varje kväll sedan dess. För en tid sedan reflekterade jag över vad det här har gjort med mig; det kändes som om jag har fått lättare att hitta anledning till tacksamhet inte bara där vid skrivandet om kvällen, utan hela tiden. Att rutinen liksom har förändrat min inställning till livet, från att fokusera på det jag inte har eller är till det jag faktiskt kan glädjas åt, även en tung dag. Det handlar inte om att trycka undan det negativa, utan om att lägga mer energi och uppmärksamhet på det som är bra i livet.

Gissa om jag blev glad när jag jobbade med översättningen av Aktivt hopp och läste följande:

Forskning har visat att personer som är tacksamma också är lyckligare och mer nöjda med sina liv. Men är de tacksamma för att de är lyckliga eller är det tacksamheten som gör dem lyckligare? För att ta reda på detta har studier gjorts där försökspersoner regelbundet fick skriva ner händelser som de kände sig tacksamma över i en tacksamhetsdagbok. Studierna visade att den här enkla övningen har en djupgående positiv inverkan på humöret. Resultaten är så slående att en medicin med liknande fördelar förmodligen skulle ha beskrivits som en ny mirakelkur (Macy & Johnstone 2019: 62f).

Det som jag intuitivt hade känt finns alltså till och med forskningsbelagt!

Jag har skrivit tacksamhetsdagbok i med- och motgång, och faktiskt alltid lyckats hitta något, även om det vid några tillfällen mest har varit fråga om ”Tack för att den här skitdagen äntligen är över!”. När jag deltog i SvT:s Go’Kväll för att berätta om min debutroman Lex Katarina blev jag ombedd att ta med mig tacksamhetsdagboken och läsa ur hur den från tiden med min demenssjuka mamma. Det kändes fint att titta tillbaka och se att jag hittat saker att glädjas åt även när det var som jobbigast.

Kanske är tacksamhet över vardagens små mirakler också det område där jag allra mest liknar min mamma, som jag annars inte hade så väldigt mycket gemensamt med. Mamma var expert på just det där – att njuta alldeles kolossalt av en doftande syrenkvist, en bukett liljekonvaljer på köksbordet, en nybakt brödlimpa eller en solnedgång över sjön hemmavid. Och jag är så glad att jag verkar ha ärvt den där talangen, eller om det nu är så att jag har tränat upp den alldeles själv. Förmodligen en kombination av båda.

Att ha tacksamheten som en utgångspunkt för vårt varande får enligt Joanna Macy och Chris Johnstone flera djupgående positiva konsekvenser. Förutom att vi ökar vårt generella välmående kan tacksamheten exempelvis stärka vår tillit till andra människor ”eftersom den hjälper oss att minnas alla gånger vi har kunnat räkna med varandra” och göra oss mer generösa gentemot andra.  Den är också ett bra ”vaccin” mot konsumtionshysterin, eftersom den tar oss bort från bristtänkande och får oss att värdesätta det vi redan har (Macy & Johnstone 2019: 64f).

Medan vi i vårt västerländska samhälle ofta har ett helt annat fokus, är tacksamhet gentemot allt som naturen ger oss en självklarhet hos många ursprungsfolk. I Aktivt hopp nämns bland annat Haudenosaunee och Mohawkerna i Nordamerika, och jag läser just nu om samma förhållningssätt i boken Budskap från andra sidan (av Marlo Morgan) som handlar om hur en läkare under en tid vandrar tillsammans med aboriginer i Australien och tar del av deras kunskap och tankar.

Precis som Joanna Macy och Chris Johnstone beskriver det är jag helt övertygad om att tacksamhet är en av de viktigaste grundförutsättningarna för att vi ska kunna ta hand om vår planet på ett bättre sätt än vi gör idag. Så låt oss alla göra vad vi kan för att hitta tillbaka till den där tacksamheten som jag är övertygad finns inom oss alla, och som ibland kanske bara behöver lite träning för att ta sig upp till vattenytan. Ett sätt kan vara att skriva tacksamhetsdagbok, ett annat att jobba med att återknyta vår naturkontakt, som jag pratar om med Josefin Wilkins i senaste poddavsnittet. För tänk så mycket det finns att vara tacksam över runtomkring oss, inte minst nu i gröna, sköna maj!

Maria

Poddavsnitt 79. Kärna och framgång. Ett samtal med Sara Norrby Wallin

I 2019 års första poddavsnitt får du, som traditionen bjuder, lyssna på ett samtal mellan mig och min vän Sara Norrby Wallin. Vi reflekterar över året som gått, vad vi tar med oss i form av guldkorn och lärdomar, och visionerar inför det som just har börjat, bland annat utifrån våra valda ledord för året, kärna och framgång.

I Saras fall handlar det bland annat om att sakta ner lite och gå mer inåt, såväl i det professionella livet som i det privata. Hos mig finns en förhoppning om ett år med mindre tyngd på axlarna, liksom om att få fortsätta att jobba utifrån det japanska begreppet ikigai – med något som jag älskar, något som jag är bra på, som är bra för världen och som det går att leva på.

Vårt samtal handlar också om hur det kanske minst förväntade kan bli de största guldkornen, hur ett långt föräldraskap kan erbjuda nya utmaningar, om att kunna släppa längtan efter facit och kontroll, om att hitta sitt eget sätt att reflektera och mycket annat.

Här är länken till Greta Thunbergs TEDx-talk i Stockholm och här är intervjun med henne i Skavlan.

Är du också en sådan som gör bokslut och visionerar i samband med ett nytt år, eller låter du det gamla gå och det nya komma utan att göra något särskilt av det? Berätta gärna om hur du tänker i en kommentar!

Maria

Poddavsnitt 67. Min livsuppgift är att skapa ett mer lekfullt samhälle. Ett samtal med Sofi Aronsson

I det här avsnittet får du möta konstnären Sofi Aronsson, som har kreativiteten som en viktig grundbult i både sin personliga och professionella utveckling. Välkommen till ett samtal om att välja med hjärtat, om matmissbruk och läkande, om att älska måndagar, om att hitta tillbaka till sin tillit, om förbandslådor och vandringsstavar, om att möta rädslor, om döden som en viktig del av livet och en hel del annat. Scrolla ner för att få ett smakprov på Sofis häftiga papier maché-skulpturer.

   

   

Lite motgångar också, por favor!

Den senaste tiden har det verkligen lossnat för mig på många sätt, som jag skrev om i det senaste blogginlägget. Ibland är det ju så, att de där fröna man har sått genom envishet och hårt arbete till sist börjar gro, och det blir någon slags ketchupeffekt så att allt händer på en gång.

När jag blir så där euforisk över allt kul som händer måste det emellanåt få bubbla över lite, på Facebook, Instagram och i bloggen, och den senaste tiden har det bubblat både här och där. Jag har fått många gratulationer till framgångarna, medan andra har säkert suckat för sig själva och tänkt att det var ju förfärligt vad hon skryter, den där människan.

Ja, man kan se det som skryt, eller så kan man välja att se det som att jag delar min glädje och tacksamhet, för att jag känner den ännu djupare då, och för att jag hoppas att det jag berättar om kanske kan inspirera någon annan som fortfarande mest känner av uppförsbackarna att orka kämpa vidare.

Men jag vill också påminna om att även till synes framgångsrika människor upplever massor av motgångar, parallellt med framgångarna, och jag brukar faktiskt berätta om dem också emellanåt. Förra sommaren var exempelvis riktigt tung, vilket jag bloggade om både här och här. Processen med min roman Lex Katarina har ju också stundtals gått väldigt trögt, med massor av refuseringar, vilket fick mig att till stor del tappa bort min skrivlust och författaridentitet.

Nu tänkte jag bjuda på några relativt färska motgångar, bara för att i någon mån balansera upp den senaste tidens många glädjande händelser. 🙂 Jodå, de finns där hela tiden, och jag blir besviken, men jag tränar också på att acceptera, släppa taget och tänka att ”ja ja, allt kommer till mig – NÄR JAG ÄR REDO (alltså inte nu…). Tålamod och tillit! Och så gläds jag kolossalt åt det som faktiskt gått vägen.

  • Avslag på ansökan om litteraturstöd från Kulturrådet
  • Avslag på ansökan om arbetsstipendium från Författarförbundet
  • Min bok gick inte vidare till topp 3 i Selmapriset (men blev i alla fall nominerad)
  • Nobben från Smålandsposten på årets Sommarspaning (men jag har fått vara med tre gånger tidigare)
  • Avslag från Växjö bibliotek om att köpa in min bok till sin bokcirkelkasse
  • Färre deltagare än planerat till min sommarkurs på Grimslövs folkhögskola (men vi kör ändå)
  • Tystnad från majoriteten av de lokala demensförbund jag erbjudit mitt föredrag om att leva i sandwichgenerationen (men fyra har hört av sig)
  • Tystnad från många av de mediaaktörer jag kontaktat (men intervjuer för två lokala och fyra nationella, vilket ju är fantastiskt bra)
  • Få sålda böcker trots ganska stor medial uppmärksamhet

Summa summarum, livet är en berg-och-dalbalbana – för oss alla. Ibland går det bättre än annars, och ibland känns det som att uppförsbacken aldrig ska ta slut. Men en sak har jag lärt mig. Den gör det, förr eller senare, och då blir det desto roligare att glida nerför.

Maria

Poddavsnitt 46: Sätt nästa fot framför den andra. Ett samtal med Kristina Paltén

I det här avsnittet får du möta Kristina Paltén, Ericssoningenjören som började springa efter 30, och som sedan dess har satt världsrekord på löpband, sprungit från Turkiet till Finland och nu senast, ensam genom Iran.

För Kristina är springandet så mycket mer än fysiska utmaningar och äventyr; det handlar om personlig utveckling på många plan, och om att försöka bidra till en öppnare och mer tillitsfull värld.

Just tillit är ett av våra samtalsämnen, liksom fördomar, rädslor, utmaningar och alla människors inneboende förmåga att lära, utvecklas och klara mer än vi tror.

Maria