Ett gör-det-själv-skafferi, del 5: tvätt, disk och städ

Den senaste veckan har varit så vansinnigt nyttig för mig. Den har nämligen påmint mig om en livsstil som jag inte alls känner igen mig i längre – och om hur övertygad jag är om att jag inte vill ha den tillbaka. Utöver ett stressigt och ganska infekterat jobbprojekt som fullkomligt suger musten ur mig just, en fyrtioåttatimmars arbetsvecka, för lite sömn varvat med oro, tvivel och saknad på det privata planet, har veckan också innehållit två långresor och fyra bortakvällar. Det har varit roliga aktiviteter alltihop – föreläsning om min roman, tioårsjubileum med min bokcirkel, en föreställning med min favoritartist Emil Jensen (fick gratisbiljetter i sista minuten) och ett femtioårskalas för en gammal vän.

Och samtidigt. Alldeles för lite luft i systemet för att min själ ska hänga med. Alldeles för lite tid för odlingarna, barnen och yogamattan, som allihop ger mig så mycket näring. Det är helt okej att ha en sådan vecka, då och då, men precis som jag skrev om i det första inlägget i den här serien har jag på senare år medvetet valt en livsstil med mindre jobb, lägre tempo och färre sociala aktiviteter än förr. Det är därför en vecka som den som just gått var så nyttig för mig. Jag påminns med obarmhärtig tydlighet om hur jag absolut inte vill ha det. Mer om dessa tankar får du höra i ett poddsamtal med min vän Ingela Eriksson lite längre fram i vår.

Men nu är det dags att kravla mig upp på gör-det-själv-hästen igen och bjuda på några tips på med koppling till tvättstugan och städskåpet. Det här inte mina bästa grenar, så här har jag tagit hjälp av bland annat ett gäng goa vänner.

Malin tipsar exempelvis om att hon inte har köpt sköljmedel på länge, utan i stället gör eget på 2 dl (24%-ig)  ättika och 5 dl vatten. Det går bra att ha i några droppar eterisk olja för doft också om man vill. Eget sköljmedel i stället för köpt, om man nu använder det – jag har inte gjort det på väldigt många år – spar inte bara miljön (kemikalier, transporter och plastförpackningar) utan också pengar, hud och kläder (som slits mindre).

Lotta använder citronsyra mot mögel och ättika mot kalk för att rengöra i duschen när det blivit sunkigt där. Blanda citronsyran i lite vatten så du kan smörja på. Vänta nån timme. Gnugga rent med borste eller svamp. Ättikan är bara att hälla på en svamp, stryka på och spola av efter en stund.

Har du läst Britt-Marie var här av Fredrik Backman? I så fall vet du liksom jag att bikarbonat verkar funka till TYP ALLT (se exempelvis mitt tips om att göra egen deo). Och om jag möjligen hade ett uns av tvivel på Britt-Maries övertygelse, försvann det totalt sedan jag fått den här boken av min svärmor. Här kommer några exempel (som jag dock inte har testat själv än):

  • En skål vatten med bikarbonat tar bort dålig lukt i kylen och på en våt trasa gör det hyllorna där skinande rena.
  • Vatten och bikarbonat gör nappflaskor fina.
  • Strö bikarbonat på ugnsbottnen och skrapa sedan lätt bort brända matrester.
  • En pasta av vatten och bikarbonat tar bort svettfläckar och gör smutsiga kragar rena igen (fast det där vill jag nog se först innan jag tror på det …).
  • Sjabbiga duschdraperier blir fräscha igen om du lägger en halv kopp bikarbonat tillsammans med tvättmedlet i tvättmaskinen.

Ja, så här fortsätter det, sida efter sida!

Ljusstakar fulla av stearin som runnit ner, vad gör jag med dem? Linda tipsar om att ställa dem i ugnen (60 grader) på en plåt med bakplåtspapper. Så smälter stearinet och rinner ner på pappret. Och sedan är det bara att diska dem så blir de som nya! (Fast min man skulle nog säga: torka av ordentligt med hushållspapper först, så det inte rinner ner stearin i  avloppet som stelnar och täpper igen…) 🙂

Tessan virkar egna disktrasor, som går finfint att koka för att hålla dem fräscha. Hon använder lingarn, som är mer miljösmart än exempelvis bomullsgarn, men om du har gammalt bomullsgarn liggande är detta ju också ett fint sätt att låta det komma till användning. Och det är bara att googla om du vill ha hjälp med mönster. Själv brukar jag klippa trasor av uttjänta frottéhanddukar. Barnens gamla tygblöjor används också flitigt, inte minst när något spillts ut, eftersom uppsugningsförmågan är helt oslagbar – såklart, det var ju det de var till för en gång i tiden. 🙂

Till sist: för dig som vill hitta fler fiffiga och hållbara gör-det-själv-grejer (inte bara inom tvätt-, disk- och städområdet) tipsar Emilia om Instagramkontot Ekotipset, där man kan få hur mycket inspiration som helst.

Vi ses snart igen – får se om det blir i köket eller grönsakslandet! 🙂

Maria

Ett gör-det-själv-skafferi, del 4: pengar

Innan vi går vidare till nästa avdelning med konkreta gör-det-själv-tips måste jag sticka emellan och prata lite om pengar. Det är ett ämne som väcker mycket känslor och som nästan är oundvikligt att fundera på i förhållande till det jag skrev om i de första inläggen, att jobba mindre för att få mer tid över för allt det där jag vill göra själv, som att baka bröd och göra min egen deo. Och det man då kommer in på är dels hur mycket pengar man behöver för att vardagen ska flyta på, dels hur det går med pensionen. I det senare fallet kopplas diskussionen ofta till oss kvinnor och den kvinnofälla många av oss har gått i när vi har varit hemma med barn och sedan fått dåliga pensioner.

Foto: Michael Longmire

Jovisst, den ekonomiska aspekten kan vara väldigt viktig för många, framförallt om man är lågavlönad och kanske ensamstående. Och för en och annan betyder arbetet så mycket att man inte skulle kunna tänka sig att jobba mindre – det behöver absolut inte vara något fel i det (sådan är jag själv i perioder). Men jag tror att det också finns jättemånga människor som jobbar väldigt mycket bara för att det liksom hör till, och som kanske inte alls skulle behöva det egentligen, eftersom man i själva verket skulle klara sig på betydligt mindre.

Varför pratar vi förresten alltid om kvinnor när det handlar om att jobba deltid – som ju inte heller alls behöver handla om en halverad inkomst, utan kanske några tusenlappar mindre i månaden om man exempelvis går från 100 till 80 procent? Det kan göra jättestor skillnad för att få lite mer luft i systemet. Och varför kan inte alla som vill, inte bara kvinnor, få jobba deltid, som min man och flera av våra manliga vänner? I så fall blir det ju ingen kvinnofälla utan snarare (möjligen) en människofälla.

Men vet ni, jag tror faktiskt att den allra största människofällan är att vi ofta mäter livskvalitet i pengar. Jag blir ganska beklämd över tv-reklamen från Pensionsmyndigheten där kontentan är att det enda viktiga är att jobba så mycket som möjligt. Men om man vänder på det och funderar på hur mycket pengar man egentligen behöver för att kunna leva ett liv med god livskvalitet?

Jag har nog ungefär halverat min inkomst sedan jag hoppade av min universitetskarriär och blev egenföretagare, och min man har gått från 100 till 80%. Javisst, han har en helt okej ursprungslön som gymnasielärare, om än inte i närheten av vänner i exempelvis IT-branschen. MEN vi har de facto betydligt mindre pengar att röra oss med än när vi båda jobbade heltid. Idag reser  vi väldigt sällan utomlands, vi handlar nästan bara begagnat, vi hoppar ofta över dyra kulturevenemang hur roliga de än låter och så vidare.

Samtidigt har i alla fall jag (får ju tala för mig själv här) aldrig haft ett så bra liv som nu – mycket bättre än när jag tjänade mycket – och för mig är hela självhushållargrejen med odling och gör-det-själv-tänk (som ju också förhoppningsvis ska spara lite pengar, om än på längre sikt) en viktig del i det. Min svärmor, som varit ensamstående kommunalarbetare i större delen av sitt liv och har en pension därefter, säger detsamma. Vi pratar en del om det här i mitt poddsamtal med Mimmi och Daniel Lowejko (foto: Abigail Sykes), som är jätteduktiga på att leva på väldigt lite, och även i intervjun jag gjorde med Patrik Appelquist är vi inne på samma spår, att utgifterna är minst lika viktiga som inkomsterna.

För övrigt är jag inte ensam om att vara ganska övertygad om att vårt fullkomligt ohållbara ekonomiska system (inklusive pensionssystemet) kommer att kollapsa förr eller senare. Då kan man ju fråga sig om det är värt att jobba ihjäl sig för en så osäker framtid. Så visst kan det vara bra att tänka framåt, och spara är förstås aldrig fel om man har möjlighet, men jag tror att det är minst lika viktigt att fundera över vilket liv man vill leva just nu, vad som är viktigt på riktigt och hur man kan anpassa sig efter nya omständigheter, det som brukar kallas för ”resiliens”. Att vänja oss vid att klara oss på mindre känner jag är ett bra sätt att förbereda oss för ett framtida samhälle som kanske inte alls ser ut på det sätt vi är vana vid idag.

Hur tänker du kring det här med ekonomi och livskvalitet? Kommentera gärna, direkt här på bloggen eller på Drömmen om Målajords Facebooksida.

Maria

En bred strimma hoppfullhet

Nu tar jag en kort paus i gör-det-själv-serien och sticker emellan med en dos klimathoppfullhet! 🙂 Som ni som följer bloggen vet har jag oroat mig mycket över klimatet under lång tid, men extra intensivt sedan i somras. Det går lite i vågor, alltifrån nästan ”kan-inte-andas-panik” till mer hoppfulla stunder. Men den ligger där liksom hela tiden och gnager, känslan av att förändringarna går för långsamt och i många fall till och med åt helt fel håll (Trump, Brasilien, ökade koldioxidutsläpp, befolkningsökning etc.).

Det som hjälpt mig mest under den här tiden har dels varit arbetet med översättningen av boken Active Hope – How to Face the Mess We’re in without Going Crazy, som visar att vi kan välja hopp, oavsett om vi tror att det vi hoppas på ska lyckas eller ej, och därmed arbeta för det vi tror på. Dels har det varit just det senare: att arbeta för det jag tror på, att faktiskt göra något, som att skriva inlägg på Facebook och i bloggen eller stå utanför kommunhuset i Växjö fredag klockan tre, vecka efter vecka.

Klimatstrejkar med Lena

Men de senaste dagarna har mitt aktiva hopp fått lite extra draghjälp av en ganska bred strimma av verklig hoppfullhet, och jag skulle vilja berätta varför. Kanske kan det sprida lite hopp även till dig. Här kommer mina sex glädjeämnen:

(1) Klimatmanifestationen i Greta Thunbergs anda engagerade i fredags mer än 1,5 miljoner människor i mer än 2000 städer, i mer än 120 länder. I Växjö, där vi vid första tillfället den 30 november var två personer, samlades i fredags runt 200. Hur mycket ett antal korkade (eller kanske rädda) vuxna än försöker förminska ungdomarnas engagemang så händer det något nu. Ja, det finns säkert en och annan som strejkar mer för att slippa skolan än för att de är genuint engagerade, men som exempel hade vi i Växjö massor av ungdomar på plats i fredags – och vi manifesterade efter skoltid!

(2) Under Framtidsdagen i Växjö på temat cirkulära affärsmodeller i förra veckan fick jag många positiva exempel på hur företagarvärlden börjar inse att det går att förena klimatnytta med affärsnytta, att det inte behöver finnas en motsättning dem emellan. Jag tror att det är nyckeln till att få med många/stora företag utan ett planet-filantropiskt förhållningssätt på skutan, när de inser att de inte bara gör miljönytta genom att ställa om utan också kan tjäna pengar på det. Från Green Wash till Green Cash. 🙂

(3) Igår kom beskedet att minst 35% av EU:s forskningsbudget (400 miljarder kronor) inom programmet Horizon Europe ska gå till klimatforskning.

(4) Igår läste jag också en oerhört inspirerande text skriven av Joachim Skeppstedt som, med hans egna ord, ”under en längre tid varit en ”Svensson” i miljöfrågor, alltså källsorterat och tyckt jag är lite duktig…Har gillat att glida till jobbet i min lyxiga och fullt utrustade bmw X5:a, planerat Thailandsresa med familjen osv…alltså ”Svensson” a la övre medelklass”, men som nu har ställt om på flera olika plan.

Foto: Matthew Huang

Det här är en av alla de texter om klimatet jag läst som har gjort mig allra mest hoppfull. Inte just för att Joachim har gjort ett antal positiva förändringar (vilket förstås är bra i sig) utan för att han har gjort den där upptäckten som jag tror är en av de viktigaste nycklarna om världen ska kunna ställa om på riktigt – att ett omställt liv inte bara handlar om en massa försakelser, utan kan gå mycket enklare än vi tror och dessutom ge oss HÖGRE livskvalitet än tidigare.

(5) Igår kom också min dotter Sannas senaste krönika i Smålandsposten, där hon bland annat skriver att ”när ord som klimatet och miljön blir så stora och skrämmande att vuxna människor börjar håna engagerade barn kanske vi behöver hitta något mindre, närmare och mer konkret att kämpa för. En liten del av världen att älska och ta hand om.”

Kanske är de tre sista punkterna helt enkelt tre av de viktigaste nycklarna: att företagen ser vinsten med att ställa om, att privatpersoner ser vinsten med att ställa om och att var och en av oss hittar en liten del av världen att älska och ta hand om.

I mitt eget fall består den där lilla delen av världen just nu väldigt mycket av min trädgård och mina odlingar – som sprider hopp genom varje litet frö som tar sig upp ur myllan och sträcker armarna mot solen. Efter en välbehövlig vintervila för både trädgården och mig är det ljuvligt med rosenröda kinder och jord under naglarna igen!

Jag skulle avslutningsvis vilja rekommendera en mycket nyanserad och välskriven artikel av Bengt-Ove Boström, statsvetare och tidigare vicerektor vid Göteborgs universitet, på temat klimatångest. Han skriver bland annat så här: ”Att försöka agera i enlighet med vad den samlade forskningen anser vara nödvändigt, det är rationellt, ingenting annat.”

Är det kanske så att vi äntligen börjar närma oss den där efterlängtade ”tipping pointen” där det faktiskt vänder och vi lyckas räta upp den här sjunkande skutan? Jag är långt ifrån säker, men just idag känner jag mig riktigt hoppfull.

Maria

Ett gör-det-själv-skafferi, del 2

Här kommer nu den andra delen i min lilla bloggserie om att göra själv. I första delen presenterade jag några tankar som dök upp i samband med att jag efterlyste tips och här kommer några fler reflektioner – innan vi går vidare till själva tipsandet.

Att vi ofta använder termen ”husmorstips” pekar förstås på en svunnen tid, där kvinnan var den självklara centralfiguren i hemmet, och framförallt i kök och städskrubbar. Och så ser det ut i många familjer även på 2000-talet. Kvinnor står fortfarande för en betydligt större del av det obetalda arbetet i hemmet än män.

Men ibland kan jag bli lite trött på att det så ofta sätts likhetstecken mellan det som görs i hemmet och frustrerade, stressade kvinnor som hamnat i en kvinnofälla. Att det liksom nästan inte skulle vara möjligt att högst medvetet välja en livsstil som går ut på att jobba mindre och därmed skapa tidsutrymme och ork att göra sin egen deo eller baka brödet själv. Det är nästan lite fult och framförallt väldigt pretto, det bloggade jag om för flera år sedan. Att man också kan betraktas som bakåtsträvare och antifeminist. Bloggaren Clara Lidström har råkat ut för detta, gång på gång. Man kan liksom inte gilla att koka sylt och driva feministiska frågor samtidigt.

Själv ser jag precis som Clara ingen som helst motsättning, i synnerhet inte som jag lever i ett förhållande där min man och jag visserligen ofta gör saker enligt könsstereotypa mönster – jag bakar, han bygger eftersom det är så våra huvudintressen ser ut – men där jag exempelvis har huvudansvaret för familjens årliga vedklyvning medan han kan baka Madeleinekakor eller scones i timmar inför stadens Kulturnatt eller sockerkaka till mötet med Vägföreningen. Städa är han också mycket bättre på än jag. Vi tycker liksom inte att det är så nödvändigt med millimeterrättvisa så länge båda är någorlunda nöjda med fördelningen.

Jag tror också att vi – även om vi lever könsstereotypt på vissa sätt – bidrar till att ge våra barn ett någorlunda nyanserat och medvetet perspektiv på det här ämnet. Vi har ofta spännande samtal vid middagsbordet då ett av barnen upprörts av något – det har handlat om alltifrån speciella flick- och pojkplåster till varför konståkning är könsuppdelad eller varför historieämnet har så lite fokus på kvinnor. Det senare verkar faktiskt ha lett till en förändring i skolan, sedan ett av barnen sa ifrån – kvinnorna har fått ta betydligt större plats i lillasysters undervisning. De två äldsta barnen har också gått kurser i feministiskt självförsvar.

Foto: Aaron Burden

Så länge vi låter vår inre kompass styra vad som är viktigt för oss, kan vi då inte få göra just det som funkar för just oss, oavsett om det innebär att vara hundra procent självhushållande och göra allt från grunden eller köpa hundra procent helfabrikat på ICA? Oavsett om vi gör saker efter könsstereotypa mönster eller fördelar tiden med linjal. Kan vi inte sluta jämföra oss en massa med andra, och framförallt, kan vi göra det vi gör för att vi vill, inte för att vi tror att vi måste?

Ursäkta att det blev lite fördröjning på själva tipsen, men jag lovar att de kommer snart! 🙂

Maria

Ett gör-det-själv-skafferi, del 1

Uppväxt i ett hem med en mamma som var hemma tills jag fyllde elva, som odlade, bakade nästan allt bröd själv och lagade i princip all mat från grunden, är det egentligen inget konstigt alls för mig, det där ”gör det själv”-tänket. Köpebröd var en sällsynt ”delikatess” (tyckte jag, utan att uppskatta min mammas arbete) och vårt städskåp saknade det mesta av de produkter som fanns hemma hos mina kompisar. Såpa användes till allt och jag minns hur jag fick tjata mig till att få köpa Klorin för att bleka bort fläckar på mina kläder. I min familj var det så giftfritt som möjligt som gällde. Mamma odlade biodynamiskt långt innan det gick att köpa ekologiska tomater på ICA.

Ändå dröjde det ganska många år av mitt liv innan jag på allvar började intressera mig för det där ”gör det själv”-spåret. Jo, bröd har jag nog alltid bakat ganska mycket, på senare år framförallt för att det är så svårt att hitta ekologiskt köpebröd och för att jag är fullkomligt galen i doften av nybakt bröd, och odlat har jag gjort lite sporadiskt sedan vi flyttat ut på landet för tjugo år sedan. Men det är först de sista två-tre åren som min inre kompass pekat ut en viktig riktning i mitt liv – att ta ett litet steg i taget mot att bli mer självförsörjande på frukt och grönt, att handla mindre hel- och halvfabrikat, att tillverka sådant som går att göra själv.

Så hur ska man då hinna med detta mitt i allt livspusslande, kan man undra? Ja, odlandet tar förstås massor av tid, men det har blivit en passion jag inte längre kan tänka mig att vara utan – ingenstans är jag så lycklig som ute i mina land eller växthus med jord under naglarna. Matlagning och bakning i stället för färdigköpt är också lite mer tidskrävande, men ofta mindre än jag trodde innan jag prövat något (obs! gäller icke surdegsbröd…). 🙂 Det jag framförallt upptäckt ofta är betydligt enklare och snabbare än väntat är tillverkning av diverse industriproducerade matvaror och hygienartiklar, som havremjölk och deodorant.

För mig, liksom för de flesta andra som har valt att bli mer självhushållande och göra-själviga, handlar det om en medveten prioritering av en livsstil som går emot samhällets norm om heltidsarbete, högt tempo och massor av sociala aktiviteter. Både min man och jag jobbar deltid och har oftast lov när barnen är lediga. Det skapar en hel del tid att göra sådant där som – eftersom vi tjänar mycket mindre pengar numera – också lönar sig ekonomiskt. Vi väljer ofta bort sociala evenemang på helgerna och prioriterar ”hemmastanning” (begreppet som min syster myntade som barn och som jag älskar), vilket också ger mycket luft i systemet. Jag passar i stället ofta på att tillgodose mitt sociala behov genom att träffa vänner över en lunch eller fika när jag ändå är inne är i stan och jobbar på vardagarna.

Om någon ser på det jag skriver om som en kvinnofälla kan jag förstå det, men i min värld är det verkligen inte så. Min man jobbar deltid precis som jag, precis som i en del av våra vänners och bekantas familjer. Förr i världen var det dessutom han som var hemma längst med barnen, han som jobbade deltid när jag gjorde karriär och jobbade heltid på universitet. Vi har alltid haft ett förhållande där vi försökt lösa det på bästa sätt för oss båda – just då.

Sedan råkar det vara så att jag är mer intresserad av just odling, bakning och matlagning än min man (i andra familjer jag känner är det mannen som har de intressena), medan han gör en massa annat bra härhemma, som att laga allt som går sönder och bygga saker som underlättar för mig. I somras byggde han exempelvis mitt jättefina utomhusodlingsbord, för att inte tala om tunnelväxthuset! Till våren och sommaren ska vi bygga hönshus – tillsammans. Och när det gäller att hitta fiffiga idéer på exempelvis hur man kan städa mer miljövänligt är det minst lika ofta han som hittar dem som jag (eftersom jag tycker städa är aptrist) – han äger exempelvis på bikarbonats- och ättikefronten härhemma. 😀

I kommande inlägg har jag tänkt dela med mig av mina bästa tips på sådant jag gör själv, liksom tips jag har samlat upp från vänner och bekanta eller hittat på nätet. På så vis får jag själv en bra samling där jag lätt kan hitta tillbaka till sådant jag kanske behöver kolla upp igen, samtidigt som jag upptäcker nya grejer att pröva.

Jag hoppas verkligen att du som läser ska få glädje och nytta av mitt lilla skafferi, kanske våga testa något du inte gjort tidigare och – precis som jag – upptäcka att mycket var betydligt enklare och mindre tidskrävande än du trodde. Framförallt hoppas jag att du inte ska känna stress eller dåligt samvete – det är verkligen inte min avsikt med de här inläggen. Och så kan det ju vara bra att tänka på att väldigt få människor gör allt själva – det är nog nästan bara Mandelmanns, som jag för övrigt ser om tillsammans med min fjortonåring på kvällarna just nu. Men kanske hittar du en bra idé till något du inte har tänkt på tidigare – i så fall blir jag jätteglad! 🙂

Vi hörs snart igen!

Maria

Om att må skit ihop och läka tillsammans

Vi pratade om det häromsistens, en vän och jag, hur mycket lättare det blir att bära ett ok av knackigt mående när vi får sällskap längs vägen. Då och då, exempelvis just nu, brottas vi båda med diverse mörka moln på våra annars ofta ganska så ljusblå himlar. Men vi delar med oss om hur vi har det, och det gör något med oss, det där att för en stund få lägga känslorna i någon annans knä. Någon som lyssnar med värme och öppen blick utan att döma, värdera eller komma med goda råd. Någon som inte säger till oss att rycka upp oss, utan i stället hjälper oss att acceptera det som är just nu. Och det gör något med oss att  känna att vi inte är ensamma om att inte vara på topp.

Foto: Clark Young

För det är ju så här det är att vara människa, en ständigt pågående process med toppar och dalar. Livet ger oss sina törnar, ibland mest utifrån medan de ibland plötsligt finns där inom oss utan att vi riktigt förstår varför. Då är det gott att få lov att bara vara där. I det som gör ont, oroar oss, gör oss ledsna eller förvirrade. Mitt i alltihop kan vi känna oss så oändligt levande, just för att vi vågar tillåta oss att vara där, mitt i smärtan, oron, sorgen, förvirring, utan att försöka trycka undan den.

Jag pratar mycket om det här när jag föreläser om min roman, Lex Katarina. Om att våga tillåta oss alla våra känslor, även de riktigt jobbiga. Och om vikten av att få lov att dela dem med någon, gärna andra i samma situation. Det får huvudpersonen Katarina möjlighet att göra i boken, och i dess uppföljare, Kantstötta porslinsugglors paradorkester, är just detta – samtalets läkande kraft – huvudtemat. Som jag längtar efter att få dela den boken med världen! Snart så …

Speaking of which. Ni som har följt min resa vet hur mycket kursgården Mundekulla och samtalslägren (Circle Way Camp) som jag var med och arrangerade för ett antal år sedan har betytt för mig – såväl privat som professionellt. Det är där jag har fått fatt på många av mina innersta känslor och drömmar.

Vår stora inspirationskälla, Medicine Story, som tillsammans med sin fru Ellika Lindén höll i mycket av lägrens innehåll, gick bort i somras, strax efter sin 89-årsdag. Tack och lov har lägret fått ett par fantastiskt värdiga arvtagare, Camilla Måne och Kalle Grill, som har lång erfarenhet av att både delta i och arrangera Circle Way-läger. Sommaren 2017 deltog jag i deras alldeles eget läger i Umeå – en mycket fin upplevelse.

Kanske är det din tur nu? Här kan du läsa om årets läger i Mundekulla.

Här kan du höra min poddintervju med Kalle och Camilla och här den med Ellika.

Till sist, här kan du höra Kalle reflektera kring The Circle Way i Sveriges Radios Tankar för dagen.

Maria

Den inre kompassen pekar mot IKIGAI!

För en tid sedan lärde jag mig ett nytt begrepp av min kloka vän Erik (som jag har poddintervjuat här). Det kommer från japanskan och heter ikigai. När Erik berättade vad det handlade om visste jag omedelbart att det är just detta jag har hittat sedan jag började utforska min inre kompass på det professionella planet för ett antal år sedan.

Nu vill jag berätta om ikigai för dig som inte har stött på det. Jag tror nämligen att det här är nyckeln till att en mycket bättre värld, där människor får må bra och komma till sin rätt, samtidigt som de bidrar på ett positivt sätt. Här är en (något förenklad) illustration:

Det är alltså när man befinner sig i skärningspunkten mellan (1) det jag älskar att göra, (2) det jag är bra på, (3) det jag kan leva på och (4) det världen behöver som man är i ikigai. Jag känner att jag i mångt och mycket är där, i korsningen av min passion och det världen behöver. Jag är inte bra på allt jag gör, men jag lär mig, undan för undan, och även om jag inte blir rik på mitt arbete så klarar jag mig någorlunda. Det är en väldigt skön känsla och en känsla som jag så gärna vill inspirera andra människor att uppnå.

Hur ser det ut i just ditt liv, är du också i ikigai? Eller är det någon (eller flera) av bitarna som saknas där du tillbringar en stor del av ditt liv, nämligen i din yrkesroll? Om du känner så, och om du skulle vilja få lite hjälp på traven med att komma närmre ditt ikigai, kanske min webbaserade självreflektionskurs Den inre kompassen skulle kunna vara något för dig?

Skulle du vilja börja lite försiktigare ger minikursen Introduktion till den inre kompassen ett smakprov, och känner du att du behöver mer individuellt stöd finns också mitt mentorsprogram i flera olika varianter.

Varmt välkommen att höra av dig om något av detta låter spännande! 🙂

Maria