Att odla squashen och själen

Just nu befinner jag mig på en plats som har blivit nästan som ett andra hem: vandrarhemmet på norra Öland där jag de senaste fem åren har ägnat några dagar varje år åt att boosta mitt skrivande.

Det är en ynnest att gång på gång få återvända till en plats där jag å ena sidan kan släppa alla vardagsmåsten – jag kan äta vad och när jag vill, jobba var och när jag vill, sova när jag känner för det – och samtidigt vara så trygg och invand att jag inte känner något större behov av att utforska omgivningarna. Jag kan bara gå ut i trädgården och lukta på äppelblommen, eller ta en promenad eller joggrunda på välbekanta stigar, när sittfläsket blir för tungt.

Detta innebär att jag kan fokusera på mina skrivprojekt, samtidigt som det runt omkring mig finns andra som gör likadant. Emellanåt samtalar vi – om skrivandet och livet – och ibland äter vi tillsammans. Men var och en sköter sitt. Jag behöver inte ta ansvar för någonting mer än att bjuda in till skrivdagarna.

I år tror jag att jag behövde min lilla miniretreat mer än på länge. Det har varit ganska tunga vinter- och vårmånader. Ett barn har det jobbigt och jag kämpar med mitt föräldraskap. Men samtidigt som det fortfarande finns mycket som tynger, känner jag också en enorm tacksamhet över det liv jag lever, och som jag på många sätt har skapat själv.

Jag får lov att ägna den här våren åt tre stora passioner:

Odlingarna, där jag i rask takt utökar mina domäner. Egentligen var det ett poddavsnitt om en dystopisk framtid som satte ordentlig fart på mitt intresse, men snart övergick den negativa drivkraften till lust och nyfikenhet att på ett allt bättre sätt utnyttja våra 3000 kvadratmeter tomt, i små steg. Året som gått har vi varit självförsörjande på morötter och vinbärssylt fram till mars, och i frysen ligger fortfarande burkar med svamp och spenat. I år har jag grävt nya land, bland annat för potatis, med målet att så småningom klara oss helt själva där också. Jag har blivit mer våghalsig och odlar inte bara sådant jag vet funkar, som squash och spenat, utan experimenterar i år även exempelvis med pumpor odlade i halmbäddar liksom vattenmeloner. Mitt sällskap i lurarna är just nu ofta odlardrottningen Sara Bäckmo, som jag ska poddintervjua om ett par veckor.

Jag odlar, alltså finns jag till. 

Kuddvirkandet, som tog fart sedan jag i sociala medier lagt ut en bild på en meditationskudde jag i julas virkade till mig själv av trasor och fyllde med gamla kläder och tygspill. Nu har jag virkat femton kuddar till och så fort jag tror att beställningslistan är på väg att vara avbetad kommer det in nya önskemål. Varje kudde är unik, med ett eget namn, och till hundra procent gjord av återvunnet material. Handarbetandet är en gammal tonårspassion som jag tappade bort för många år sedan, och jag mår gott av göra något så praktiskt, med mina händer, som motvikt till arbetet med hjärna och dator. Dessutom ger detta mig  ytterligare ett utlopp för min skaparlusta, vid sidan av skrivande, poddande, kursskapande och meditationer. Familjen delar dock inte min passion, och när jag och de minsta hälsade på storasyster på Gotland förra helgen gömde de min virkning och fick mig att känna mig nästan som en alkoholistmorsa … 🙂

Jag virkar, alltså finns jag till.

Och så romanenKantstötta porslinsugglors paradorkester, uppföljaren till debuten Lex Katarina. Jag påbörjade den här på Öland för nästan exakt ett år sedan och nu håller den på att få sin slutfinish. Den märkliga titeln kom till mig en kväll när jag höll på att somna, och den skapade först lika delar förundran och förvirring. Men det dröjde inte länge förrän jag tillsammans med min äldsta dotter hade löst mysteriet, och nu finns här alltså en trehundrasidorshistoria – om kantstötta människor, familjerelationer, psykisk ohälsa och samtalets läkande kraft – som jag tycker så mycket om att jag knappt kan bärga mig innan jag får släppa ut den till omvärlden.

Jag skriver, alltså finns jag till.

Allt detta, som gläder och utvecklar mig på så många sätt, får ta stor plats i mitt liv just nu. Jag måste nästan nypa mig lite ibland för att fatta att det är sant. Att det dessutom är jag själv som har skapat förutsättningarna. Så blev det när jag slutade leva efter andras förväntningar och i stället började följa mitt hjärta.

Hur odlar du din själ? Kommentera gärna!

Maria

Annonser

En ärlig reflektion kring den svåra konsten att vara mamma

Nu har jag varit mamma i nästan 28 år och jag har lyckats sätta inte mindre än fyra barn till världen, faktiskt fött barn i tre decennier – 1990-tal, 2000-tal och 2010-tal. Nog borde jag ha blivit något av en expert på det här med föräldraskap med så mycket erfarenhet i bagaget?

Jodå, visst finns det gott om dagar i mitt liv då jag känner mig som världens bästa mamma. Dagar då mina barn älskar mig från månen och tillbaka och dessutom har vänligheten att tala om det för mig, då jag får kramar och kärleksbrev. Dagar då människor jag inte ens känner säger att vår familj är fantastisk som såg det som en självklarhet att acceptera och stötta vår transson. Dagar då jag är sådär närvarande och kärleksfull och tålmodig och pedagogisk och fixar väldigt bra saker som gemensamma kulturaktiviteter, inspirerande och utvecklande samtal med hela familjen, kvällsmat ute vid lägerelden eller metning vid bryggan. Vissa dagar är föräldraskapet enkelt och självklart.

De flesta dagar är jag bara en alldeles vanlig, helt okej mamma, inte fantastisk på något sätt men tillräckligt bra. En mamma som gör sitt bästa utifrån sina förutsättningar, som kramas, läser godnattsaga, kokar makaroner, fnissar och suckar åt töntiga teveprogram, hjälper till med läxor, torkar spyor och annat som hör vardagsmammalivet till.

Men det finns också andra dagar i mitt föräldraskap. Oftast är jag väl bara lite sådär halvkass. Lagar näringsfattig mat, proppar i ungskocken för mycket socker, glömmer påminna om dusch och gympapåsar, skolkar från föräldramöten, skickar iväg barn till skolan med smutsiga kläder, fastnar i Facebooksamtal med andra när mina ungar vill ha hundra procent av mig i sin värld, är borta hemifrån lite mer än de uppskattar.

Under åren då vi levde med min mammas demenssjukdom kände jag ständigt av otillräckligheten. Var jag hos mamma hade jag dåligt samvete för att jag inte var hemma hos barnen och vice versa.  Men det var ju en väldigt speciell situation jag ofrivilligt hade hamnat i. Jag försökte vara en bläckfisk, och räckte inte till när alla drog i mina många armar.

Foto: Antonella Lombardi

Men de här sakerna – alltifrån dålig mathållning till otillräcklighet under extraordinära omständigheter som demensåren – kan jag stå ut med. Jag kan till och med tänka att ”Vilken tur att jag är en sådan där operfekt mamma, så att barnen inte får något alldeles ouppnåeligt att leva upp till när de själva blir föräldrar!” eller ”Vad bra att jag visar dem att det är viktigt att våga satsa på sina drömmar och göra saker som man själv tycker är kul, inte bara uppoffra sig för andra!”

Den senaste tiden har jag blivit smärtsamt medveten om att det nu när barnen börjar bli större (minstingen har fyllt åtta) också finns en del ordentliga mammamisslyckandena i mitt liv, sådana som inte går att kategorisera som bara lite halvdant och operfekt föräldraskap, kanske inte alls reparera. Sådana som jag skäms över, sörjer över och som då och då håller mig vaken på natten.

  • Jag har misslyckats fullkomligt med att få mina mellanbarn att uppskatta och intressera sig för vår fantastiska natur, trots att vi under hela deras uppväxt har bott ett stenkast från skog och mark – helt enkelt för att jag inte har visat dem vägen (den äldsta hittade dit på egen hand och den minste försöker jag tack och lov fånga upp nu, innan han bli för stor). Idag kan jag inte förstå hur jag kunde slarva bort något så viktigt; det gör ont i mig att tänka på det.
  • Jag lärde inte mina ungar att äta nyttigt, varierat och vegetariskt när de var små, vilket innebär att det nu, när polletten äntligen har trillat ner hos mig, är i stort sett omöjligt att övertyga dem om tjusningen med rödbetsbiffar, linsgrytor eller morotssoppor. Kanske lär de sig när de blir större, kanske kommer de vara lika kräsna resten av sina liv.
  • Jag får då och då, efter att ha bitit ihop tänderna om frustration och irritation under lång tid, ett ordentligt vulkanutbrott och säger saker som jag sedan ångrar, men som aldrig går att få osagda, och som så mycket lättare etsar sig fast i själen hos sin mottagare än tusen kramar och kärleksfulla ord (minns ju själv hur jag alltid mindes en enda negativ studentutvärdering och snabbt glömde tjugofem positiva). Jodå, jag känner till det där om att bygga ett positivt kapital så att man kan falla igenom emellanåt, men när jag får höra om saker jag sa för väldigt länge sedan och som fortfarande gör ont har jag svårt att bli tröstad av den tanken.
  • Jag har också en tendens att ge mina barn skuldkänslor och dåligt samvete när jag har förväntningar på dem som de inte kan leva upp till. Det handlar inte om att vara duktig i skolan – där har jag tack och lov insett att mina höga prestationskrav bottnar i min egen barndom och i alla fall försökt att inte upprepa mina egna föräldrars misstag. Men det finns andra områden, alltifrån att uttrycka min besvikelse över bristande entusiasm över måltider och aktiviteter, till att inte inse att det för en person som är riktigt under isen är en fullt tillräcklig utmaning att ta sig ur sängen och iväg till skolan – att man då kanske inte klarar av så mycket mer på en dag.

Jag har framförallt insett att jag är bättre på att vara mamma till små barn än till stora och till barn som mår bra än till barn som mår dåligt. Jag vill väl men säger fel saker, tjatar när jag inte borde, har inte tillräckligt med tålamod och omsorgskompetens, tröttnar på att bara ge och ge och ge när jag får så lite tillbaka, som villkorslös kärlek ju faktiskt handlar om.

Min äldsta påminner mig ibland, när jag suckar och gråter, att det var mitt eget val att skaffa så många barn. Och jag vill verkligen deras bästa – jag är ingen ond människa – önskar ju bara att de ska bli kloka, snälla, starka och lyckliga. Men ibland är det så ofantligt svårt, det där jobbet som vi förväntas klara av utan någon vidare utbildning. Det skämtas ibland om att som förälder ge stoff till sina barns framtida stunder på terapisoffan. För två av mina fyra har det redan varit eller är verklighet.

Jag tror inte att jag är ensam om att ibland känna mig totalt misslyckad i mitt föräldraskap, men det är  förknippat med så mycket skuld och skam att prata om det här. Jag tror också att det vore bra om fler vågade lyfta på locket, pysa ut en dos föräldraångest och öppna dörren till det som inte är så lätt eller går så bra. Vi behöver sluta manifestera vårt föräldraskap i sociala medier uteslutande genom stolta inlägg om fantastiska semestrar, härliga skogsutflykter och framgångsrika barn som lyckas i idrottssammanhang eller med uppkörningar. Jag tror att vi alla behöver känna att vi inte är ensamma om att ibland inte ens vara ”good enough”.

Hur tänker du som också har barn kring ditt föräldraskap? Kan du känna igen dig i något av det jag skriver?

Maria

PS 1. Jag har sällan ångest inför att trycka på knappen och publicera ett blogginlägg nuförtiden. Den här gången har jag haft det.

PS 2. Vilket mycket enklare liv jag skulle ha om min hjärna inte var så bra på att älta, grubbla och vrida och vända på mina tankar, om jag bara kunde trycka på pausknappen ibland, tänkte jag häromdagen när jag satte mig på Snälltåget.

En egen (helig) plats

I vårt hus har jag en egen liten plats, en hörna av sovrummet, som är extra viktig, faktiskt lite helig, för mig. Det är här jag tänder mitt ljus och sätter mig på min meditationskudde, med en mjuk kudde bakom ryggen, om kvällarna.

Det är här jag stannar upp en liten stund så gott som varje dag, på mitt eget sätt, utan några regler för hur jag ”borde” meditera. Ibland lyssnar jag bara på mina egna andetag, ibland på musik, ibland på en guidad meditation. Ibland rusar tankarna, ibland är det mer stilla där uppe, men oavsett vad som händer så vet jag att den där lilla stunden är bra för mig.

Jag tror också att det är bra för mig att ha det där egna lilla spacet, även om det är litet och inte så privat (när nästa unge flyttat ut tänker jag helt fräckt knycka hans rum och göra om det till skriv-/yoga-/meditationsrum).

Har du också en alldeles egen plats i ditt hem, eller längtar du efter en? Skriv gärna en kommentar och berätta! ❤

PS. Vill du läsa om gratismeditationerna jag lägger ut på Insight Timer och meditationskuddarna jag virkar på beställning, kika in här.

Vi säger nej och vi säger ja – och så formas en människa

Klockan var över nio på lördagskvällen när vi upptäckte att det saknades ett paket grädde till födelsedagstårtan. Jag for till affären, och på väg från parkeringen till Coop passerade jag en pub och slängde ett öga in på gästerna och deras ölglas. En miljö jag liksom så många andra vistats i en del genom åren, men som jag helt har valt bort under väldigt lång tid nu. Så välbekant och ändå så totalt främmande.

Där och då blev det tydligt för mig hur alla val jag har gjort har spelat en viktig roll i mitt liv, bidragit till att forma mig till den jag är just nu. En huvudsakligen ganska förnöjsam fyrabarnsmamma som fyller femtio i år och som aldrig någonsin förut har känt sig mer som sig själv.

Längs vägen har jag exempelvis (undan för undan, och ofta i små steg) sagt hej då till…

  • en akademisk karriär med en professur som slutmål
  • alkohol och krogbesök
  • ytliga samtal och mingel
  • oreflekterat shoppande
  • att umgås med människor jag inte har något utbyte av
  • lägenhet i stan
  • stress på grund av en arbetssituation där jag inte står vi rodret
  • gruppträning på gym (yogastudion stannar jag däremot kvar i)
  • en huvudsakligen köttbaserad kost
  • självförakt och prestationsångest
  • flygresor

Det finns också en massa saker jag har sagt ja till, bjudit in i mitt liv, såsom…

  • skrivande och författarskap
  • hus på landet
  • en huvudsakligen vegetarisk kost
  • yoga och meditation
  • egenföretagande
  • naturen
  • djupa samtal om livets berg- och dalbanor
  • ideellt arbete inom hållbarhet och integration
  • nya vänner och sammanhang som stämmer med mina värderingar
  • andlighet och medialitet
  • odling och (snart) höns

I mitt poddsamtal med James Hollingworth pratade vi bland annat om vägskälen vi alla hamnar i då och då, där vi gör ett val, tar av åt ena hållet, säger nej till somligt, ja till annat. Jag kan till exempel bli nyfiken på vad som hade hänt om jag stannat kvar i min akademiska karriär (eller om jag hade utbildat mig till kirurg, som var ett av mina drömyrken som barn). Hur hade mitt liv som femtioåring sett ut då? Just nu känner jag mig väldigt tacksam över de val jag har gjort, och skulle inte kunna tänka mig att ändra riktning vid ett endaste av dessa vägskäl.

Om du tänker tillbaka på ditt liv, vilka vägskäl har du stått vid, vilka val har du gjort, vad har du plockat bort och vad har du lagt till? Hur har dina val påverkat dig till att bli den du är idag? Finns det fler saker du skulle vilja säga adjö till eller bjuda in i ditt liv? Kommentera gärna!

Maria

Ett torftigt liv?

Omställning till en enklare livsstil? Det måste vara ett torftigt liv de har, den där familjen Estling Vannestål. Inte har de råd att åka på solsemester, eftersom frun i huset har hoppat av sin trygga anställning för att bara göra sådant som hon tycker är kul (nu glunkas det om att maken ska downshifta också för att få mer tid att leva…). De har ju förresten bestämt sig för att sluta flyga, knäppgökarna. Stackars ungar som inte får uppleva världen som andra barn!

Dessutom handlar de en massa second-hand, så ungarna går i arvegods och begagnat, för att inte tala om frun och hennes gamla hippieklänningar från Erikshjälpen. Så omodernt! Till och med julklappar och födelsedagspresenter kommer ofta den vägen, och de vuxna ger visst varandra inga presenter alls. Ja, det måste vara bra synd om den här familjen.

Nu raljerar jag förstås, men jag tror att somliga tänker såhär om våra (och många andras) livsval. När vår trettonåring berättade för kompisarna om flygstoppet möttes hon av ”Åh, stackars dig!”. Vi pratade om det under en sparkstöttingtur en gnistrande vinterkväll, och jag frågade henne vad hon själv tyckte. Jo, visst längtade hon till Grekland, men hon insåg att jordens överlevnad var viktigare. Lova, 13 år, är alltså klokare och mindre självisk än många vuxna jag känner. Framförallt konstaterade hon att hon inte alls höll med kompisarna om att det var synd om henne (vi lever ju inte precis som Amishfolket…).

Hur livet förändras när man försöker reducera sitt klimatavtryck en smula var ett av samtalsämnena i mitt senaste poddavsnitt (med Martin Hedberg), och vi var rörande överens om att det sällan är en uppoffring. Att det kan vara jätteroligt att resa på ett sätt som inte går fort. Att det är ganska oslagbart att dra upp egna rödbetor i trädgårdslandet eller hämta in en liten tjock gurka från växthuset. Att det är grymt kul att på på skattjakt i en mysig secondhandaffär, i synnerhet med vetskapen att pengarna vi handlar för gör nytta där de verkligen behövs, i stället för att hamna i någon miljardärsficka.

Javisst, det kräver lite mer planering att ha en (el)bil i stället för två fossilbränslebilar, men det funkar faktiskt väldigt bra nästan jämt. Och javisst, ekonomiskt kan det vara mer ansträngande ibland (KRAV-odlat är dyrare än besprutat, tåget är dyrare än flyget), men att hoppa över shopping och flygande kostar faktiskt inget alls! 🙂

En annan poddgäst, Rob Hopkins, en av världens mest inflytelserika miljöinspiratörer och grundaren av Omställningsnätverket, pratar mycket om att omställning till ett mer hållbart liv faktiskt kan skapa högre livskvalitet i stället för tvärtom. Att det finns så mycket roligt att göra som inte har dålig klimatpåverkan (nätverkets slogan är också ”Mer fest än protest”). Om detta handlar flera av texterna i den fina antologin Sånger från jorden, som jag har bloggat om tidigare.

Mitt klimatavtryck just nu är (såvitt jag kan bedöma) mindre än på många år, men samtidigt har mitt liv aldrig varit bättre – för att jag har valt att ägna en så stor del av det åt sådant som är roligt, utvecklande och meningsfullt. Jag behöver inte tokshoppa eller flyga till Thailand en gång om året för att känna att jag lever livet.

Maria

Välkommen, kära vildkvinna!

Ända sedan jag och Sara bloggade på Livstid, har jag ofta använt begreppet inre kompass för att beskriva det där som handlar om att följa sitt hjärta (inte bara sin hjärna), sin magkänsla, sin intuition, eller vad man nu vill kalla det. Att lyssna inåt, gå sin egen väg, inte bry sig så mycket om normer och andras förväntningar.

Jag har pratat om inre kompasser (utifrån flera olika perspektiv) med många av Drömmen om Målajords poddgäster, döpt min webbkurs och en meditation på Insight Timer till Den inre kompassen, och idag har såväl min firma som mitt förlag ordet kompass i sig. Min fina logga, som min dotter Sanna har designat, är en kombinerad drömfångare och kompass.

Nu har jag dessutom fått min inre kompass lite mer personifierad i form av en ”inre vildkvinna”. Jag är med i en Facebookgrupp på det här temat och just nu läser vi tillsammans boken Women Who Run with the Wolves. Myths and Stories of the Wild Woman Archetype av Clarissa Pinkola Estés.

Det handlar mycket om att lämna den försynta, rädda, förtryckta och prestationsfokuserade kvinnan (den ”duktiga flickan”) och släppa fram den där andra, vilda, modiga, starka, kreativa, intuitiva, känslofyllda, visa vildkvinnan. Låta henne få ta större plats. Jag ser tydliga kopplingar mellan vildkvinnans befrielse och #metoo-rörelsen. Jag ser också hur väl vildkvinnan passar ihop med tanken om att följa sitt hjärta och sin inre kompass.

På meditationskudden häromdagen, där det emellanåt landar viktiga insikter, blev det klart för mig vad tillgången till min inre vildkvinna hjälper mig med just nu.

Å ena sidan gör hon mig modig, stark och kreativ. Hon får mig att våga skriva böcker och blogginlägg om mina innersta tankar och känslor, även sådant som provocerar eller kanske får andra att tycka att jag är jättekonstig. Hon får mig att ta initiativ till en andlig cirkel för att möta andra kvinnor för djupa samtal och fira vintersolståndet på en gammal offerplats.

Å andra sidan är det också min inre vildkvinna som stryker mig över ryggen och säger till mig att jag ska ta hand om mig. Krypa ner under täcket en stund till när övriga familjen åkt till skola och jobb, för att min kropp behöver mer sömn. Tacka nej till uppdrag och förfrågningar som inte leder i rätt riktning eller som jag inte orkar med just nu. Stänga av datorn och sätta mig på meditationskudden framför ett tänt ljus, även om mitt förnuftsjag tycker att jag borde jobba en stund till, göra klart den där punkten också på att-göra-listan.

Här är två låtar som min inre vildkvinna inspireras mycket av.

https://open.spotify.com/embed/track/2HQEBCIzfhBPMyrnndCZWi https://open.spotify.com/embed/track/6dqArkORc6F2mA3ovr8QxO

Har du också hittat något som du skulle vilja likna vid en inre vildkvinna? I så fall, vad säger hon till dig? Kommentera gärna!

Vilket är ditt ledord för 2018?

Under fyra års tid har jag i samband med varje årsskifte, när vårt mörka december går över i det lite, lite ljusare januari, reflekterat, lite mer systematiskt, över året som gått – vad vill jag ta med mig därifrån i form av guldkorn, utmaningar och lärdomar? – och året som ska komma – vad vill jag sträva mot där? Till min hjälp har jag haft Susannah Conways fantastiskt fina (och alldeles gratis) reflektionsmaterial Unravel Your Year.

I Unravelarbetet ingår att välja ett ord att använda som en slags ledstjärna under det kommande året, ett ord som står för vad som känns extra viktigt för just mig just nu och som jag kan återvända till och stämma av mot då och då: Lever jag så som jag vill leva? Gör jag val som stämmer överens med mitt ledord?

Ordet jag har valt för 2018 är tillit. Det handlar mycket om att jag har tröttnat på att oroa mig för att jag inte ska kunna leva på det jag älskar att göra, att det liksom aldrig ska ”lossna”, så att jag den dagen mina gamla läromedel inte ger några inkomster längre måste jobba med något jag inte alls trivs lika bra med som det jag gör nu. Jag har bestämt mig, inte för att tvinga borta alla orostankar – det tror jag inte på – men för att försöka låta dem ta mindre plats i mitt liv. Jag vill helt enkelt öva mig mycket på att känna den där sköna känslan av att saker och ting löser sig och flödar på, att jag inte måste slita så förtvivlat, att saker och ting liksom kan spira och gro lite av sig självt.

Hittills har det gott över förväntan att känna den där tilliten, mycket tack vare att jag gav mig själv några magiska dagar hos min äldsta dotter Sanna i Visby just precis i skiftet mellan jullov och terminsstart. Och jag hade bara jobbat några timmar det här året när det trillade in ett roligt betaluppdrag i mejlkorgen! 🙂

Det handlar också om tillit på det privata planet. Tillit till att min man och jag ska bli bättre på att odla vår relation – de senaste åren har vi båda jobbat så förtvivlat mycket att vi lite grann tappat bort varandra. Tillit till att min sons könsutredningsprocess inte ska stöta på för många och för höga hinder. Tillit till att mina självhushållarambitioner ska utvecklas i rätt riktning. Och så till sist – och kanske det svåraste av allt – tillit till att det faktiskt finns tillräckligt många människor som vill arbeta i riktning mot en skönare, grönare, vänligare värld, för att det lilla jag själv gör också ska ha någon betydelse.

Kanske skulle du också vilja ha ett ledord att navigera efter under året, men tycker det är svårt att hitta ett? I så fall kanske kanske du kan ha nytta av Susannahs Conways lilla gratiskurs Find Your Word? Om du har hittat ett ord på egen hand, eller hittar ett med hjälp av kursen, får du gärna dela med dig av dina tankar i en kommentar.

Lyssna gärna på det poddavsnitt som jag och min vän Sara spelade in i förra veckan, där vi bland annat reflekterar över vad orden vi valde för 2017 har betytt för oss, och berättar om våra tankar kring de ord vi nu har valt för 2018. Kanske kan vårt samtal så ett litet frö av inspiration hos just dig?

Maria