Mer träd och plättar 2018, tack!

Jag tycker att det känns fint att göra ett litet bokslut vid årsskiftet – reflektera över det som varit och visionera inför det som komma ska. I fem års tid har jag gjort det med hjälp av en av mina husgudar Susannah Conways inspirationsguide Unravel Your Year, så även i år.

Den här gången tjuvstartade jag redan före jul. För första gången i mitt liv firade jag vintersolståndet – med en härligt sprakande, livgivande eld på en gammal offerplats mitt i stan, tillsammans med några kvinnor som står mig nära. Vi hade skrivit lappar – med vad vi ville släppa taget om och vad vi ville välkomna in i våra liv – som vi slängde i elden.

Jag har fortsatt att reflektera ända sedan dess, i samtal med familj och vänner, i arbetet med Unravelhäftet, i min nyligen införskaffade Bullet Journal för 2018 (en analog kalender i kombo med idésamlare), på min meditationskudde, under ensamma skogspromenader och i samtal med min nyfunna trädkompis.

Jag vill exempelvis …

… oroa mig, sura och irritera mig mindre – skratta, gråta, sjunga och kramas mer

… jobba mindre gratis – tjäna mer pengar på det jag älskar att göra

… äta mindre sötsaker och annat onyttigt – äta ännu mer vegetariskt och veganskt

… tillbringa mindre tid vid dator och mobil – vara mer i rörelse utomhus, framförallt i skogen, och på yogamattan

… umgås mindre med många – vara mer med få och nära

Jag vill fortsätta med mina dagliga meditationer (morgon och kväll), skriva klart min andra roman, krama fler träd, hitta tillbaka till en vikt jag trivs med, bygga hönshus och odla mer eget, rensa, fotografera, virka och sticka.

Men det jag kanske önskar allra mest är att dra ner på tempot så pass att jag oftare kan uppleva känslan jag fick när jag häromdagen valde att steka plättar i stället för pannkakor – bara för att det var kul. Lite mer mellanrum i livet, helt enkelt!

Vad är du redo att släppa taget om? Och vad vill du bjuda in till ditt 2018? Kommentera gärna! 🙂

Maria

 

Annonser

Min enda hårda regel: lyssna!

Under ett antal år nu har jag mött så många människor som gått i rejäl närkamp med väggar av olika slag, eller – liksom jag – bara blivit vid- men inte utbrända. Jag klarade mig med en hårsmån och två månaders sjukskrivning den där gången för sjutton år sedan, och trots att jag varit väldigt nära vid ytterligare ett par tillfällen har jag stått på benen, inte trillat allra längst ner i det bottenlösa.

Det där att komma lagom nära, men inte falla till botten – som flera i min nära omgivningen gjort, och sedan haft väldigt svårt att återvända till ett funderade arbets- och vardagsliv från igen – det är kanske inte så dumt ändå. För jag brände aldrig ut mig på riktigt. Jag har kvar min höga arbetskapacitet, men jag har lärt känna mig själv så väl under resans gång. Jag vet precis när det är på väg att barka åt pipsvängen och jag måste dra i nödbromsen.

Även om jag idag har en arbetssituation där jag styr min egen tid och ganska sällan känner mig pressad, går det i mitt fall alldeles utmärkt att då och då jobba väldigt hårt. Det senaste året har det blivit så under inte mindre än tre olika perioder. Det blir lätt så när man brinner, när man har ett arbete som ger så mycket glädje och mening. Så hur bär jag mig då åt för att inte brinna ut?

Den enda regel jag MÅSTE följa är den som vi pratar om mot slutet av mitt långa, fina poddsamtal med Ulf Wallgren: att inte glömma bort att LYSSNA – på min kropp och på min själ. Mitt tydligaste tecken på överansträngning och stress är att jag börjar sova dåligt, antingen har svårt för att somna eller vaknar väldigt tidigt med hjärnan i spinn. Händer det så vet jag.

Jag har också lärt mig att jag efter en intensiv arbetsperiod måste ge mig själv återhämtning, en eller flera dagar med total vila, där kropp och själ får vad de just då behöver. Kanske en skogspromenad, kanske ett rejält yogapass eller en extra lång stund på meditationskudden, kanske en fika med en vän som jag känner mig trygg och avslappnad tillsammans med.

Undan för undan blir jag allt bättre på att stanna upp och lyssna på både min kropp (som att känna efter vilka yogaövningar den vill ha just idag) och min själ (som att sätta gränser eller välja bort ett uppdrag som inte leder mig i rätt riktning). Det är verkligen inte alltid lätt, och jag halkar tillbaka i gamla mönster då och då, men jag vet att den där inre rösten finns där hela tiden och leder mig rätt – om jag bara lyssnar. Som Ulf Wallgren uttryckte det i vårt samtal: ”Alla svar du behöver har du inom dig.”

Känner du att du också skulle behöva träna lite mer fokuserat på att utforska och lyssna på din inre röst? Då kanske min webbaserade självreflektionskurs Den inre kompassen är något för dig. Du kan börja precis när du vill och läsa helt i din egen takt. Till din hjälp får du guidade meditationer, inspirationsföreläsningar, övningar och reflektionsfrågor. Varför inte köpa kursen som julklapp till dig själv – och/eller till någon du tycker om och som du tror skulle ha glädje av den? Fram till och med 24/12 får du dessutom julrabatt. 🙂 Varmt välkommen!

Maria

Ingen är för liten för att göra skillnad

Brukar du reflektera över om dina val – i stort och smått – påverkar andra människor och världen omkring oss? Att det faktiskt spelar roll vad du säger, gör, ja, kanske till och med tänker? Det här är något jag ofta pratar om, i alltifrån samtal med mina barn till kurser och samtalscirklar.

För mig handlar det å ena sidan att sträva efter att avstå från sådant som kan få en negativ inverkan på världen – som att undvika ohållbara transporter och att inte konsumera i onödan eller sådant som produceras på ett sätt som inte är hållbart, för såväl planeten som dess invånare. Att inte tänka att det inte spelar någon roll vad lilla jag gör i det stora hela, att allt handlar om politiska beslut och stora företags agerande.

På samma sätt envisas jag med att våga tänka att när jag gör något som är bra för världen – oavsett hur obetydligt det kan kännas – så gör det faktiskt skillnad. Den här veckan har jag fått två bevis på att jag tänkt rätt, när några av mina samtalscirkeldeltagare delat med sig av underbart fina berättelser om hur vårt arbete i cirkeln gett ringar på vattnet.

Samma sak upplever jag när jag får mejl från för mig helt okända människor som berättar om hur mina – ganska amatörmässigt gjorda poddsamtal i Drömmen om Målajord (jag är ju varken utbildad journalist eller särskilt teknikkompetent) betytt något för dem. En lyssnare skrev: ”Podden har blivit något av ett livselixir och mental snuttefilt”.

Snart kommer min och dottern Sannas tredje bilderbok, Lovis Ansjovis och jorden, som handlar om hur Lovis och hennes kompisar drar igång ett miljöprojekt och räddar skolans skog. Vi vill sprida just den där tanken, att ingen är för liten för att göra skillnad, och skapar också en inspirationsguide för lärare som vill jobba med hållbarhet i skolan. Den kommer att vara fylld av tips och goda exempel, bland annat från Vällingby där ett gäng åttaåringar såg till att deras skola nu kommer att utrustas med solpaneler!

Här kan du se ett smakprov ur boken.

Boken finns tillgänglig i nätbokhandlarna från slutet av november, och det går också bra att beställa signerade ex direkt från mig (mejla maria@inrekompass.nu). Eftersom Lovis Ansjovis och jorden utspelar sig veckorna före jul passar den ju också extra bra som julklappsbok! 🙂

Kanske du idag vill fundera lite extra över på vilket sätt du gör (eller skulle kunna göra) skillnad, genom små handlingar? Ha en riktigt fin novemberhelg!

Maria

Låt mig gråta en skvätt – så går jag vidare sen

De senaste veckorna har haft ett tydligt tema i mitt liv. Det har handlat om känslor: att våga känna, att få lov att känna och att prata om känslor.

Under ett föredrag om min roman Lex Katarina och erfarenheterna som har lett fram till den, berättade jag bland annat om de många – mestadels jobbiga – känslor jag själv, och många med mig, har upplevt som anhörig till en demenssjuk familjemedlem. Frustration när hemtjänsten inte fungerar, avund gentemot vänner med friska föräldrar, skuld över att inte räcka till och skam över att bli irriterad eller över att känna lättnad när föräldern till sist går bort är bara några av de exempel jag gav. 

Efter föredraget delade åhörarna med sig till varandra av egna erfarenheter och tankar som väckts hos dem. Jag fick väldigt fin respons på min stund hos Jönköpings demensförening, och jag tror det är så viktigt att våga tala om de här – lite ”förbjudna” – känslorna för att vi ska orka. Under bilresan hem genom den regniga septemberkvällen, blev det så tydligt för mig att det är detta som är min livsuppgift: att skriva och prata om känslor (det var därför min bok blev till), liksom att få andra att läsa, skriva och prata om känslor.

Sedan (framförallt) förra sommaren har mitt liv också kännetecknats av många jobbiga känslor kopplat till världsläget. Somliga dagar känner jag mest bara sorg och vanmakt över allt elände, blandat med skam över att jag själv har det så bra. Men den här veckan bjöd också på glädje, hopp och stolthet över hur mycket vi kan åstadkomma när vi bara går samman och hjälps åt.

Den tredje händelsen som fick mig att fundera över det här med känslor är kopplad till en ganska sur kommentar till en Facebookannons om min webbkurs Den inre kompassen (som för övrigt handlar mycket om just detta – att våga möta och prata om våra känslor). Personen önskade att slippa se sånt ”trams” och tyckte att kurser som min fostrar egoister i stället för att skapa samhällsengagemang.

Kritiken gjorde ont, riktigt ont, framförallt för att mitt syfte med kursen är just det motsatta. Att hjälpa människor att hitta mer rätt i livet så att de därigenom ska hitta ork och energi att bidra till en bättre värld. Som det där med syrgasmasken på flygplanet. Jag skrev ett svar och kände att jag kunde bemöta på ett bra sätt, förtydliga och förklara att jag tycker att det är tråkigt om man ska behöva se arbete med personlig utveckling och samhällsengagemang som två motpoler, snarare än som två delar i en helhet, där var och en kan berika den andra. Jag fick inget svar.

Men det mest intressanta var det som hände efteråt. Jag berättade om vad som hänt och hur det påverkat mig på Facebook – framförallt för att be mina vänner att gilla mitt svar på kritiken om de höll med mig, och att inte själva bemöta personen som kritiserat med hårda ord – och inlägget väckte en storm av kommentarer. Så gott som alla var väldigt kärleksfulla och stöttande, men jag noterade att mycket handlade om att jag inte skulle fästa någon vikt vid kritiken (gärna radera kommentaren, eller hela annonsen), att det var kritikern som var korkad, att jag inte borde låta en enda kommentar förstöra för mig och så vidare.

Jag förstår naturligtvis att detta skrevs i all välmening, men frågan är: varför ska jag inte bry mig? Är det fel att vara känslig och bli ledsen av kritik? Är det något jag måste sluta med bara för att jag har valt ett liv där jag blivit lite offentlig och lägger ut mitt hjärta till vargarna allt emellanåt.

Jo, om det att jag blev ledsen hindrade mig från att fortsätta, om det fick mig att sluta skriva, podda, föreläsa och skapa kurser, då kunde jag förstå att jag kanske måste jobba med mina känslor. Men så är det ju inte. Jag tänker inte för ett ögonblick att jag ska sluta med det jag gör. Däremot vill jag ha rätt till mina känslor – såväl stoltheten och glädjen när saker och ting går min väg, som sorgen och besvikelsen när jag möter motgångar.

På det viset lever jag också som jag lär, inspirerad av den filosofi jag är utbildad inom: Acceptance and Commitment Therapy/Training (ACT). Där pratar vi mycket om hur viktigt det är att tillåta även sina negativa känslor. Att inte trycka undan Radio Jämmer och Elände och i stället skruva upp volymen på Radio Go’ och Glad så att den andra inte hörs. Att låta eländesradion få stå där och skvala i bakgrunden bäst den vill, men utan att låta den stoppa oss från att göra det som är viktigt för oss.

Det är just så jag vill leva mitt liv. Med tillgång och närhet till alla mina känslor, inte bara de positiva. Våga känna. Få lov att känna. Prata om känslorna. Vara rädd och hoppa ändå. Bli ledsen över kritik men ändå fortsätta skapa.

Så snälla, låt mig gråta en skvätt, så borstar jag av mig, torkar tårarna och trampar vidare i den riktning som min kompassnål har pekat ut åt mig sedan!

Maria

PS. De två senaste avsnitten av Drömmen om Målajord har handlat väldigt mycket om känslor. Lyssna gärna på Camilla Måne och Kalle Grill respektive Charlotta Lagerberg Thunes om du är intresserad.

Att leva The Circle Way

För ett par veckor sedan tillbringade jag fem dagar på en lägergård utanför Umeå. Det var mina vänner Camilla och Kalle som arrangerade ett så kallat Circle Way-läger, där vi deltagare fick mötas i fina samtal där våra känslor och tankar fick ta plats och alla fick lika mycket talutrymme. Vi möttes i gråt, skratt, lek, sång, dans och gemensam matlagning och städning.

Här hittar du ett poddsamtal som jag spelade in med Kalle och Camilla under lägret och här finns ett annat poddsamtal, med Ellika Lindén, som tillsammans med sin man Manitonquat (Medicine Story) jobbat med Circle Way-läger över hela världen.

Så vad är då The Circle Way? Ja, det är inte helt lätt att förklara i korta ordalag, men jag skulle vilja säga att det är ett förhållningssätt till livet som innebär att gemenskap och lek, par- och cirkelsamtal, lyssnande och respekt för såväl människor som jorden vi lever på är centrala beståndsdelar. Jag använder bland annat Circle Way-samtalet – där alla får lika mycket talutrymme, där en person i taget pratar (genom användning av en talpinne eller talsten) och de andra lyssnar, utan att avbryta, kommentera eller värdera – både hemma med familjen och i mina samtalscirklar, liksom under kurser och workshops. Det handlar mycket om att få (och våga) dela med sig av sina känslor och tankar, och att mötas med respekt inför dem.

Du som är intresserad kan läsa mer om The Circle Way, t.ex.

Maria

Lite motgångar också, por favor!

Den senaste tiden har det verkligen lossnat för mig på många sätt, som jag skrev om i det senaste blogginlägget. Ibland är det ju så, att de där fröna man har sått genom envishet och hårt arbete till sist börjar gro, och det blir någon slags ketchupeffekt så att allt händer på en gång.

När jag blir så där euforisk över allt kul som händer måste det emellanåt få bubbla över lite, på Facebook, Instagram och i bloggen, och den senaste tiden har det bubblat både här och där. Jag har fått många gratulationer till framgångarna, medan andra har säkert suckat för sig själva och tänkt att det var ju förfärligt vad hon skryter, den där människan.

Ja, man kan se det som skryt, eller så kan man välja att se det som att jag delar min glädje och tacksamhet, för att jag känner den ännu djupare då, och för att jag hoppas att det jag berättar om kanske kan inspirera någon annan som fortfarande mest känner av uppförsbackarna att orka kämpa vidare.

Men jag vill också påminna om att även till synes framgångsrika människor upplever massor av motgångar, parallellt med framgångarna, och jag brukar faktiskt berätta om dem också emellanåt. Förra sommaren var exempelvis riktigt tung, vilket jag bloggade om både här och här. Processen med min roman Lex Katarina har ju också stundtals gått väldigt trögt, med massor av refuseringar, vilket fick mig att till stor del tappa bort min skrivlust och författaridentitet.

Nu tänkte jag bjuda på några relativt färska motgångar, bara för att i någon mån balansera upp den senaste tidens många glädjande händelser. 🙂 Jodå, de finns där hela tiden, och jag blir besviken, men jag tränar också på att acceptera, släppa taget och tänka att ”ja ja, allt kommer till mig – NÄR JAG ÄR REDO (alltså inte nu…). Tålamod och tillit! Och så gläds jag kolossalt åt det som faktiskt gått vägen.

  • Avslag på ansökan om litteraturstöd från Kulturrådet
  • Avslag på ansökan om arbetsstipendium från Författarförbundet
  • Min bok gick inte vidare till topp 3 i Selmapriset (men blev i alla fall nominerad)
  • Nobben från Smålandsposten på årets Sommarspaning (men jag har fått vara med tre gånger tidigare)
  • Avslag från Växjö bibliotek om att köpa in min bok till sin bokcirkelkasse
  • Färre deltagare än planerat till min sommarkurs på Grimslövs folkhögskola (men vi kör ändå)
  • Tystnad från majoriteten av de lokala demensförbund jag erbjudit mitt föredrag om att leva i sandwichgenerationen (men fyra har hört av sig)
  • Tystnad från många av de mediaaktörer jag kontaktat (men intervjuer för två lokala och fyra nationella, vilket ju är fantastiskt bra)
  • Få sålda böcker trots ganska stor medial uppmärksamhet

Summa summarum, livet är en berg-och-dalbalbana – för oss alla. Ibland går det bättre än annars, och ibland känns det som att uppförsbacken aldrig ska ta slut. Men en sak har jag lärt mig. Den gör det, förr eller senare, och då blir det desto roligare att glida nerför.

Maria

När proppen lossnar

Inlägg från min författarblogg Skrivluft

”Men mamma, om du ska vara författare måste du ju ha lite tålamod, förstår du. Annars får du skaffa dig ett annat jobb!”

Kloka ord från min tolvåring, när jag någon gång i vintras beklagade mig över att det går trögt med min roman, Lex Katarina, som jag efter många refuseringar till sist bestämde mig för att ge ut på eget förlag (om den processen kan du läsa här). Trots fantastiskt fin läsarrespons, en nominering till Selmapriset för egenutgivna böcker, två stora reportage (i lokaltidningen Smålandsposten och i Hemmets veckotidning) och Demensförbundets rekommendation, säljer jag ju nästan inga böcker.

Det handlar inte om att jag vill bli rik på det här, men det blir svårt att fortsätta om de ofantligt många timmar jag lägger på mitt skrivande nästan inte ger något tillbaka ekonomiskt. Dessutom måste jag erkänna att det känns lite tungt att se slarvigt skrivna böcker ligga på topplistorna och sälja i många tusen ex när min bok kämpar för att komma upp i trehundra …

Och så händer allt på en gång – om än förstås som ett resultat att idogt arbetet och mycken envishet. Ett ljudboksförlag hör av sig och vill ge ut Lex Katarina. Inspelningen är nu i full gång och boken kommer redan i sommar, både som fysisk ljudbok och på alla de stora lyssnarsajterna, Storytel, Nextory etc.

Jag ska också få prata om boken i riks-TV på bästa sändningstid (Go’Kväll den 30 augusti), och ett antal demensföreningar vill att jag kommer och håller föredrag om mina erfarenheter och min bok.

Samma vecka (!) som allt detta händer får jag och min dotter besked om att första boken om Lovis Ansjovis har sålt superbra och att nästa bok (Lovis Ansjovis och glömskan) kommer ut redan i början av sommaren, inte i augusti som planerat. Dessutom blir vårt förlag (Idus) eld och lågor över vår idé till en tredje bok. Det är bara att tuta och köra. Två Lovisböcker innan året är slut alltså! 🙂

Kristi Himmelfärdshelgen tillbringar jag i mitt skrivparadis på norra Öland, dit jag för femte gången rest tillsammans med några vänner för att under ett par dagar släppa taget om hemmavardagen och fokusera på skrivande, meditation vid havet, promenader och goda samtal. Under mina dagar på Hagaby/Lantgårdens vandrarhem utanför Löttorp lägger jag grunden till uppföljaren till Lex Katarina. Jag skapar en översikt med alla kapitel och scener, googlar fram inspirationsbilder på mina nya karaktärer och skriver ett tjugotal sidor grovmanustext.

Så underbart spännande och roligt att vara igång med ett nytt stort skrivprojekt igen. Jag brukar säga att för mig är att skriva som att andas. Helgen på Öland blir ett enda långt djupt andetag, som fyller mig med syre och ny energi. Nu kör vi! 🙂

Maria