En egen (helig) plats

I vårt hus har jag en egen liten plats, en hörna av sovrummet, som är extra viktig, faktiskt lite helig, för mig. Det är här jag tänder mitt ljus och sätter mig på min meditationskudde, med en mjuk kudde bakom ryggen, om kvällarna.

Det är här jag stannar upp en liten stund så gott som varje dag, på mitt eget sätt, utan några regler för hur jag ”borde” meditera. Ibland lyssnar jag bara på mina egna andetag, ibland på musik, ibland på en guidad meditation. Ibland rusar tankarna, ibland är det mer stilla där uppe, men oavsett vad som händer så vet jag att den där lilla stunden är bra för mig.

Jag tror också att det är bra för mig att ha det där egna lilla spacet, även om det är litet och inte så privat (när nästa unge flyttat ut tänker jag helt fräckt knycka hans rum och göra om det till skriv-/yoga-/meditationsrum).

Har du också en alldeles egen plats i ditt hem, eller längtar du efter en? Skriv gärna en kommentar och berätta! ❤

PS. Vill du läsa om gratismeditationerna jag lägger ut på Insight Timer och meditationskuddarna jag virkar på beställning, kika in här.

Vi säger nej och vi säger ja – och så formas en människa

Klockan var över nio på lördagskvällen när vi upptäckte att det saknades ett paket grädde till födelsedagstårtan. Jag for till affären, och på väg från parkeringen till Coop passerade jag en pub och slängde ett öga in på gästerna och deras ölglas. En miljö jag liksom så många andra vistats i en del genom åren, men som jag helt har valt bort under väldigt lång tid nu. Så välbekant och ändå så totalt främmande.

Där och då blev det tydligt för mig hur alla val jag har gjort har spelat en viktig roll i mitt liv, bidragit till att forma mig till den jag är just nu. En huvudsakligen ganska förnöjsam fyrabarnsmamma som fyller femtio i år och som aldrig någonsin förut har känt sig mer som sig själv.

Längs vägen har jag exempelvis (undan för undan, och ofta i små steg) sagt hej då till…

  • en akademisk karriär med en professur som slutmål
  • alkohol och krogbesök
  • ytliga samtal och mingel
  • oreflekterat shoppande
  • att umgås med människor jag inte har något utbyte av
  • lägenhet i stan
  • stress på grund av en arbetssituation där jag inte står vi rodret
  • gruppträning på gym (yogastudion stannar jag däremot kvar i)
  • en huvudsakligen köttbaserad kost
  • självförakt och prestationsångest
  • flygresor

Det finns också en massa saker jag har sagt ja till, bjudit in i mitt liv, såsom…

  • skrivande och författarskap
  • hus på landet
  • en huvudsakligen vegetarisk kost
  • yoga och meditation
  • egenföretagande
  • naturen
  • djupa samtal om livets berg- och dalbanor
  • ideellt arbete inom hållbarhet och integration
  • nya vänner och sammanhang som stämmer med mina värderingar
  • andlighet och medialitet
  • odling och (snart) höns

I mitt poddsamtal med James Hollingworth pratade vi bland annat om vägskälen vi alla hamnar i då och då, där vi gör ett val, tar av åt ena hållet, säger nej till somligt, ja till annat. Jag kan till exempel bli nyfiken på vad som hade hänt om jag stannat kvar i min akademiska karriär (eller om jag hade utbildat mig till kirurg, som var ett av mina drömyrken som barn). Hur hade mitt liv som femtioåring sett ut då? Just nu känner jag mig väldigt tacksam över de val jag har gjort, och skulle inte kunna tänka mig att ändra riktning vid ett endaste av dessa vägskäl.

Om du tänker tillbaka på ditt liv, vilka vägskäl har du stått vid, vilka val har du gjort, vad har du plockat bort och vad har du lagt till? Hur har dina val påverkat dig till att bli den du är idag? Finns det fler saker du skulle vilja säga adjö till eller bjuda in i ditt liv? Kommentera gärna!

Maria

Ett torftigt liv?

Omställning till en enklare livsstil? Det måste vara ett torftigt liv de har, den där familjen Estling Vannestål. Inte har de råd att åka på solsemester, eftersom frun i huset har hoppat av sin trygga anställning för att bara göra sådant som hon tycker är kul (nu glunkas det om att maken ska downshifta också för att få mer tid att leva…). De har ju förresten bestämt sig för att sluta flyga, knäppgökarna. Stackars ungar som inte får uppleva världen som andra barn!

Dessutom handlar de en massa second-hand, så ungarna går i arvegods och begagnat, för att inte tala om frun och hennes gamla hippieklänningar från Erikshjälpen. Så omodernt! Till och med julklappar och födelsedagspresenter kommer ofta den vägen, och de vuxna ger visst varandra inga presenter alls. Ja, det måste vara bra synd om den här familjen.

Nu raljerar jag förstås, men jag tror att somliga tänker såhär om våra (och många andras) livsval. När vår trettonåring berättade för kompisarna om flygstoppet möttes hon av ”Åh, stackars dig!”. Vi pratade om det under en sparkstöttingtur en gnistrande vinterkväll, och jag frågade henne vad hon själv tyckte. Jo, visst längtade hon till Grekland, men hon insåg att jordens överlevnad var viktigare. Lova, 13 år, är alltså klokare och mindre självisk än många vuxna jag känner. Framförallt konstaterade hon att hon inte alls höll med kompisarna om att det var synd om henne (vi lever ju inte precis som Amishfolket…).

Hur livet förändras när man försöker reducera sitt klimatavtryck en smula var ett av samtalsämnena i mitt senaste poddavsnitt (med Martin Hedberg), och vi var rörande överens om att det sällan är en uppoffring. Att det kan vara jätteroligt att resa på ett sätt som inte går fort. Att det är ganska oslagbart att dra upp egna rödbetor i trädgårdslandet eller hämta in en liten tjock gurka från växthuset. Att det är grymt kul att på på skattjakt i en mysig secondhandaffär, i synnerhet med vetskapen att pengarna vi handlar för gör nytta där de verkligen behövs, i stället för att hamna i någon miljardärsficka.

Javisst, det kräver lite mer planering att ha en (el)bil i stället för två fossilbränslebilar, men det funkar faktiskt väldigt bra nästan jämt. Och javisst, ekonomiskt kan det vara mer ansträngande ibland (KRAV-odlat är dyrare än besprutat, tåget är dyrare än flyget), men att hoppa över shopping och flygande kostar faktiskt inget alls! 🙂

En annan poddgäst, Rob Hopkins, en av världens mest inflytelserika miljöinspiratörer och grundaren av Omställningsnätverket, pratar mycket om att omställning till ett mer hållbart liv faktiskt kan skapa högre livskvalitet i stället för tvärtom. Att det finns så mycket roligt att göra som inte har dålig klimatpåverkan (nätverkets slogan är också ”Mer fest än protest”). Om detta handlar flera av texterna i den fina antologin Sånger från jorden, som jag har bloggat om tidigare.

Mitt klimatavtryck just nu är (såvitt jag kan bedöma) mindre än på många år, men samtidigt har mitt liv aldrig varit bättre – för att jag har valt att ägna en så stor del av det åt sådant som är roligt, utvecklande och meningsfullt. Jag behöver inte tokshoppa eller flyga till Thailand en gång om året för att känna att jag lever livet.

Maria

Välkommen, kära vildkvinna!

Ända sedan jag och Sara bloggade på Livstid, har jag ofta använt begreppet inre kompass för att beskriva det där som handlar om att följa sitt hjärta (inte bara sin hjärna), sin magkänsla, sin intuition, eller vad man nu vill kalla det. Att lyssna inåt, gå sin egen väg, inte bry sig så mycket om normer och andras förväntningar.

Jag har pratat om inre kompasser (utifrån flera olika perspektiv) med många av Drömmen om Målajords poddgäster, döpt min webbkurs och en meditation på Insight Timer till Den inre kompassen, och idag har såväl min firma som mitt förlag ordet kompass i sig. Min fina logga, som min dotter Sanna har designat, är en kombinerad drömfångare och kompass.

Nu har jag dessutom fått min inre kompass lite mer personifierad i form av en ”inre vildkvinna”. Jag är med i en Facebookgrupp på det här temat och just nu läser vi tillsammans boken Women Who Run with the Wolves. Myths and Stories of the Wild Woman Archetype av Clarissa Pinkola Estés.

Det handlar mycket om att lämna den försynta, rädda, förtryckta och prestationsfokuserade kvinnan (den ”duktiga flickan”) och släppa fram den där andra, vilda, modiga, starka, kreativa, intuitiva, känslofyllda, visa vildkvinnan. Låta henne få ta större plats. Jag ser tydliga kopplingar mellan vildkvinnans befrielse och #metoo-rörelsen. Jag ser också hur väl vildkvinnan passar ihop med tanken om att följa sitt hjärta och sin inre kompass.

På meditationskudden häromdagen, där det emellanåt landar viktiga insikter, blev det klart för mig vad tillgången till min inre vildkvinna hjälper mig med just nu.

Å ena sidan gör hon mig modig, stark och kreativ. Hon får mig att våga skriva böcker och blogginlägg om mina innersta tankar och känslor, även sådant som provocerar eller kanske får andra att tycka att jag är jättekonstig. Hon får mig att ta initiativ till en andlig cirkel för att möta andra kvinnor för djupa samtal och fira vintersolståndet på en gammal offerplats.

Å andra sidan är det också min inre vildkvinna som stryker mig över ryggen och säger till mig att jag ska ta hand om mig. Krypa ner under täcket en stund till när övriga familjen åkt till skola och jobb, för att min kropp behöver mer sömn. Tacka nej till uppdrag och förfrågningar som inte leder i rätt riktning eller som jag inte orkar med just nu. Stänga av datorn och sätta mig på meditationskudden framför ett tänt ljus, även om mitt förnuftsjag tycker att jag borde jobba en stund till, göra klart den där punkten också på att-göra-listan.

Här är två låtar som min inre vildkvinna inspireras mycket av.

https://open.spotify.com/embed/track/2HQEBCIzfhBPMyrnndCZWi https://open.spotify.com/embed/track/6dqArkORc6F2mA3ovr8QxO

Har du också hittat något som du skulle vilja likna vid en inre vildkvinna? I så fall, vad säger hon till dig? Kommentera gärna!

Vilket är ditt ledord för 2018?

Under fyra års tid har jag i samband med varje årsskifte, när vårt mörka december går över i det lite, lite ljusare januari, reflekterat, lite mer systematiskt, över året som gått – vad vill jag ta med mig därifrån i form av guldkorn, utmaningar och lärdomar? – och året som ska komma – vad vill jag sträva mot där? Till min hjälp har jag haft Susannah Conways fantastiskt fina (och alldeles gratis) reflektionsmaterial Unravel Your Year.

I Unravelarbetet ingår att välja ett ord att använda som en slags ledstjärna under det kommande året, ett ord som står för vad som känns extra viktigt för just mig just nu och som jag kan återvända till och stämma av mot då och då: Lever jag så som jag vill leva? Gör jag val som stämmer överens med mitt ledord?

Ordet jag har valt för 2018 är tillit. Det handlar mycket om att jag har tröttnat på att oroa mig för att jag inte ska kunna leva på det jag älskar att göra, att det liksom aldrig ska ”lossna”, så att jag den dagen mina gamla läromedel inte ger några inkomster längre måste jobba med något jag inte alls trivs lika bra med som det jag gör nu. Jag har bestämt mig, inte för att tvinga borta alla orostankar – det tror jag inte på – men för att försöka låta dem ta mindre plats i mitt liv. Jag vill helt enkelt öva mig mycket på att känna den där sköna känslan av att saker och ting löser sig och flödar på, att jag inte måste slita så förtvivlat, att saker och ting liksom kan spira och gro lite av sig självt.

Hittills har det gott över förväntan att känna den där tilliten, mycket tack vare att jag gav mig själv några magiska dagar hos min äldsta dotter Sanna i Visby just precis i skiftet mellan jullov och terminsstart. Och jag hade bara jobbat några timmar det här året när det trillade in ett roligt betaluppdrag i mejlkorgen! 🙂

Det handlar också om tillit på det privata planet. Tillit till att min man och jag ska bli bättre på att odla vår relation – de senaste åren har vi båda jobbat så förtvivlat mycket att vi lite grann tappat bort varandra. Tillit till att min sons könsutredningsprocess inte ska stöta på för många och för höga hinder. Tillit till att mina självhushållarambitioner ska utvecklas i rätt riktning. Och så till sist – och kanske det svåraste av allt – tillit till att det faktiskt finns tillräckligt många människor som vill arbeta i riktning mot en skönare, grönare, vänligare värld, för att det lilla jag själv gör också ska ha någon betydelse.

Kanske skulle du också vilja ha ett ledord att navigera efter under året, men tycker det är svårt att hitta ett? I så fall kanske kanske du kan ha nytta av Susannahs Conways lilla gratiskurs Find Your Word? Om du har hittat ett ord på egen hand, eller hittar ett med hjälp av kursen, får du gärna dela med dig av dina tankar i en kommentar.

Lyssna gärna på det poddavsnitt som jag och min vän Sara spelade in i förra veckan, där vi bland annat reflekterar över vad orden vi valde för 2017 har betytt för oss, och berättar om våra tankar kring de ord vi nu har valt för 2018. Kanske kan vårt samtal så ett litet frö av inspiration hos just dig?

Maria

Mer träd och plättar 2018, tack!

Jag tycker att det känns fint att göra ett litet bokslut vid årsskiftet – reflektera över det som varit och visionera inför det som komma ska. I fem års tid har jag gjort det med hjälp av en av mina husgudar Susannah Conways inspirationsguide Unravel Your Year, så även i år.

Den här gången tjuvstartade jag redan före jul. För första gången i mitt liv firade jag vintersolståndet – med en härligt sprakande, livgivande eld på en gammal offerplats mitt i stan, tillsammans med några kvinnor som står mig nära. Vi hade skrivit lappar – med vad vi ville släppa taget om och vad vi ville välkomna in i våra liv – som vi slängde i elden.

Jag har fortsatt att reflektera ända sedan dess, i samtal med familj och vänner, i arbetet med Unravelhäftet, i min nyligen införskaffade Bullet Journal för 2018 (en analog kalender i kombo med idésamlare), på min meditationskudde, under ensamma skogspromenader och i samtal med min nyfunna trädkompis.

Jag vill exempelvis …

… oroa mig, sura och irritera mig mindre – skratta, gråta, sjunga och kramas mer

… jobba mindre gratis – tjäna mer pengar på det jag älskar att göra

… äta mindre sötsaker och annat onyttigt – äta ännu mer vegetariskt och veganskt

… tillbringa mindre tid vid dator och mobil – vara mer i rörelse utomhus, framförallt i skogen, och på yogamattan

… umgås mindre med många – vara mer med få och nära

Jag vill fortsätta med mina dagliga meditationer (morgon och kväll), skriva klart min andra roman, krama fler träd, hitta tillbaka till en vikt jag trivs med, bygga hönshus och odla mer eget, rensa, fotografera, virka och sticka.

Men det jag kanske önskar allra mest är att dra ner på tempot så pass att jag oftare kan uppleva känslan jag fick när jag häromdagen valde att steka plättar i stället för pannkakor – bara för att det var kul. Lite mer mellanrum i livet, helt enkelt!

Vad är du redo att släppa taget om? Och vad vill du bjuda in till ditt 2018? Kommentera gärna! 🙂

Maria

 

Min enda hårda regel: lyssna!

Under ett antal år nu har jag mött så många människor som gått i rejäl närkamp med väggar av olika slag, eller – liksom jag – bara blivit vid- men inte utbrända. Jag klarade mig med en hårsmån och två månaders sjukskrivning den där gången för sjutton år sedan, och trots att jag varit väldigt nära vid ytterligare ett par tillfällen har jag stått på benen, inte trillat allra längst ner i det bottenlösa.

Det där att komma lagom nära, men inte falla till botten – som flera i min nära omgivningen gjort, och sedan haft väldigt svårt att återvända till ett funderade arbets- och vardagsliv från igen – det är kanske inte så dumt ändå. För jag brände aldrig ut mig på riktigt. Jag har kvar min höga arbetskapacitet, men jag har lärt känna mig själv så väl under resans gång. Jag vet precis när det är på väg att barka åt pipsvängen och jag måste dra i nödbromsen.

Även om jag idag har en arbetssituation där jag styr min egen tid och ganska sällan känner mig pressad, går det i mitt fall alldeles utmärkt att då och då jobba väldigt hårt. Det senaste året har det blivit så under inte mindre än tre olika perioder. Det blir lätt så när man brinner, när man har ett arbete som ger så mycket glädje och mening. Så hur bär jag mig då åt för att inte brinna ut?

Den enda regel jag MÅSTE följa är den som vi pratar om mot slutet av mitt långa, fina poddsamtal med Ulf Wallgren: att inte glömma bort att LYSSNA – på min kropp och på min själ. Mitt tydligaste tecken på överansträngning och stress är att jag börjar sova dåligt, antingen har svårt för att somna eller vaknar väldigt tidigt med hjärnan i spinn. Händer det så vet jag.

Jag har också lärt mig att jag efter en intensiv arbetsperiod måste ge mig själv återhämtning, en eller flera dagar med total vila, där kropp och själ får vad de just då behöver. Kanske en skogspromenad, kanske ett rejält yogapass eller en extra lång stund på meditationskudden, kanske en fika med en vän som jag känner mig trygg och avslappnad tillsammans med.

Undan för undan blir jag allt bättre på att stanna upp och lyssna på både min kropp (som att känna efter vilka yogaövningar den vill ha just idag) och min själ (som att sätta gränser eller välja bort ett uppdrag som inte leder mig i rätt riktning). Det är verkligen inte alltid lätt, och jag halkar tillbaka i gamla mönster då och då, men jag vet att den där inre rösten finns där hela tiden och leder mig rätt – om jag bara lyssnar. Som Ulf Wallgren uttryckte det i vårt samtal: ”Alla svar du behöver har du inom dig.”

Känner du att du också skulle behöva träna lite mer fokuserat på att utforska och lyssna på din inre röst? Då kanske min webbaserade självreflektionskurs Den inre kompassen är något för dig. Du kan börja precis när du vill och läsa helt i din egen takt. Till din hjälp får du guidade meditationer, inspirationsföreläsningar, övningar och reflektionsfrågor. Varför inte köpa kursen som julklapp till dig själv – och/eller till någon du tycker om och som du tror skulle ha glädje av den? Fram till och med 24/12 får du dessutom julrabatt. 🙂 Varmt välkommen!

Maria