En hyllning till mitt femtioåriga barn

Tänk att den här lilla rödtotten fyller femtio år idag! Mitt i livet om det blir som jag har tänkt mig – att jag ska bli (minst) hundra (som Dagny). Nu är jag alltså (mega)vuxen, medelålders, (kultur)tant på riktigt. Men också väldigt mycket barn, mer och mer faktiskt sedan den där fyrtioårskrisen fick mig att styra om mitt liv. Ett barn som leker mycket, som känner efter hur hon vill ha det och ordnar det för sig.

Det innebär inte att det bara är tjo och tjim i livet – jag har fått min beskärda del av motgångar, utmaningar, dramatik och sorg under de senaste tio åren. Men jag gör det som känns viktigt och meningsfullt, sådant som får mig att känna mig fri och kreativ. Jag jobbar inte längre för att prestera för någon annan utan för att jag själv vill, och för att jag tror och hoppas att jag kan göra skillnad.

Igår frågade jag det lilla barnet hur hon ville fira sin femtioårsdag. Det blev en liten retreat, i självvald ensamhet, bestående av att …

… krypa ner i sängen och sova en timme till efter familjens skönsång
… ta en lugn, meditativ yogastund med Adriene
… packa kamera, te och mackor i ryggsäcken och gå på vandring i mitt älskade Målajord, klättra över stock och sten, äta lunch till ljudet av vågkluck, krama mitt favoritträd, ligga en stund på marken
… dricka te, tända kakelugnsbrasa, virka och sträcktitta på alla fem avsnitt av Storuman forever med Heidi Andersson och Björn Ferry

Till kvällen fick jag också …
… äta sushi och gratis-grattistårta från den lokala ICA-handlaren tillsammans med älsklingarna
… en Uppskattningscirkelrunda av desamma
… sjunga My Chemical Romance, Broder Daniel och Håkan Hellström med födelsedagsbandet Save the Tomatoes (min man på trummor, min son på gitarr och jag på rytmägg)
… titta på Anne på Grönkulla på Netflix med minstingarna

Det har varit en typisk gråmulen novemberdag, men just när jag var ute fick jag en födelsedagshälsning från Universum i form av några solstrålar.

Jag är ju inte mycket för presenter, men jag är så tacksam för det jag har fått. Det fina växthuset som Anders och jag satte ihop tillsammans i somras, som redan har gett grönt och som förhoppningsvis kommer att ge så mycket mat under många år framöver. Fröpengar och en fin sekatör till odlingarna. Ett spännande presentkort. Hemvirkade grytlappar och tygpåsar sydda av gamla tyger att handla frukt och grönsaker i. Vackra blommor att njuta av och så gratulationer från både mitt gamla förlag Studentlitteratur och bästaste GodEl, vår elleverantör. 🙂

Faktiskt har jag gett tre presenter till mig själv också (förutom den här härliga dagen): en kombinerad ACT-fördjupning och firarhelg med min vän Sara i Stockholm i januari, en helårsprenumeration på Moderskeppet – där jag ska lära mig en massa om foto, film, layout och annat roligt och kreativt – och så en helgkurs om Aktivt hopp i april.

Min äldsta dotter Sanna skrev till mig i morse: ”Lova att du inte går och blir vuxen nu, bara för att du är femtio!”. Nej, jag ska göra mitt bästa, i alla fall inte vuxen på det viset att jag slutar leka eller utforska livet med nyfikenhet. 

Kram på er!

En älskvärd krigare?

Du som yogar kanske känner till positionen The Humble/Peaceful Warrior (den ödmjuka/fredliga krigaren). Jag minns att jag i början funderade över namnet – hur kan den fredliga yogatraditionen överhuvudtaget använda ett begrepp som ger mig associationer till våld (krigaren finns dessutom i flera varianter), och går det verkligen att vara en fredlig krigare?

adult-balance-beach-616997
Foto: Artem Bali

Året som gått har gett mig anledning att återvända till det där begreppet. När jag började känna att det går för långsamt, att det inte räcker med att lirka med och inspirera min omgivning till att ta bättre hand om världen vi lever i. När jag började känna att jag kanske ibland också måste få vara en ”jobbig jävel”, som jag har benämnt mig själv emellanåt. Någon som inte bara skapar hopp och inspiration utan också – då och då – vågar prata om elefanten i rummet, presenterar obehagliga sanningar, kryper in under skinnet, öppet ifrågasätter livsstilar och värderingar, utifrån perspektivet att vi alla måste hjälpas åt om vi ska ha någon chans. Att det inte bara kan vara en uppgift för en del av oss att ställa om.

ben-o-bro-652122-unsplash
Foto: Ben O’Bro

Min inre kompass pekar ju så tydligt ibland att jag måste våga göra just så, trots att jag är avskyr konflikter, är rädd för att bli påhoppad, ifrågasatt, utskrattad. Ja, det är inte alls alltid så behagligt att lyssna på den där rösten inuti.

Efter mycket sommargrubbel kom jag fram till att jag inte ska engagera mig i politiken; det är helt enkelt inte där jag kommer till min rätt. Jag är betydligt bättre på att inspirera genom mina egna livsval än på att debattera, även om jag på senare tid har märkt att jag allt oftare får sista ordet i en Facebookdiskussion. Kanske har jag lärt mig mer, slipat mina egna argument. Kanske har mina ”opponenter” helt enkelt inte någon riktigt stabil grund för sina ståndpunkter. Eller kanske blir de bara less på att jag inte ger mig? 🙂

Jag tror inte heller på att ständigt dela negativa, frustrerade, ilskna och bittra inlägg. Jag tror till och med att de kan göra mer skada än nytta om de bidrar till att man stänger av känslorna och än mer stoppar huvudet i sanden. Jag tror så mycket mer på konkreta tips, inspiration och hoppfullhet.

MEN, det finns ett men. För lite lagom ”jobbig jävel” måste jag nog ändå fortsätta vara ibland, för sinnesfridens skull. Jag har till och och med fått det forskningsbelagt att det kanske inte är en så dum tanke, att den forskning som visar att det är bättre att vara positiv än att måla upp skräckscenarier faktiskt verkar vara överdriven.

Och egentligen räcker det att jag går till mig själv. Det mesta av de förändringar jag har gjort i mitt liv (små såväl som stora) har kommit till utifrån en kombination av navelskådande och yttre positiv inspiration, exempelvis genom goda exempel på vad och hur andra har gjort. Då och då har jag däremot också behövt bli ordentligt skitskraj eller samvetstyngd. Det var exempelvis det som fick mig att för ett drygt halvår sedan bestämma mig för att det är slutfluget i mitt liv. Och det är bråttom, riktigt bråttom nu, visar inte minst FN:s klimatrapport som kom i natt. Det handlar inte längre (bara) om våra barnbarns och barnbarnsbarns framtid utan också om den värld vi själva och våra egna barn ska leva i.

Foto: Matthew Huang

Så jag fortsätter att försöka inspirera en sisådär 95% av tiden, och så kanske jag sticker ut hakan med en obekväm sanning eller påminnelse på de där sista fem procenten. Häromdagen pratade jag och några vänner om att vi som vågar göra så också kan stötta varandra, att det är så viktigt att inte känna sig alldeles ensam i sitt ”krigande”. Tack och lov för att jag har en stor stödtrupp omkring mig, som hejar på och älskar oavsett vad jag kläcker ur mig. När jag för en tid sedan skrev om mitt ”jobbiga jävlande” på Facebook skrev en god vän att mitt sätt att vara jobbig på nog var det mest älskvärda han kunde tänka sig.

Så får jag fortsätta vara en älskvärd krigare i ditt cyberspace? En krigare som kämpar för det jag tror så starkt på, men som krigar med fredliga medel och strävan efter respekt och förståelse för andra perspektiv. Kanske du rent av vill kriga tillsammans med mig? Jag hoppas det, för jag har bestämt mig för att våga tro att våra röster kan göra skillnad.

Maria

PS. På tal om yoga. I senaste avsnittet av Drömmen om Målajords podcast intervjuar jag yogaläraren Linda Wikström. Missa inte det! 🙂

Poddavsnitt 75. Att möta sig själv, lite i taget. Ett samtal med Linda Wikström

Foto: Natalie Johansson

Den här gången är det sjuttiofemavsnittsjubileum – med yogaläraren Linda Wikström, som driver Veda Yoga i Växjö. Linda har en bakgrund som konstsimmare på elitnivå, och det var just via idrotten som hon hittade till yogan – den som idag är hennes stora passion och livsstil.

Vårt samtal handlar bland annat om skillnaden mellan yoga på riktigt och bilden av yoga, om sökandet efter sammanhang, om varje människas inneboende passion, om tillit inför att det man längtar efter kan bli verklighet utan att man själv styr varje steg i processen – och så om att även yogalärare faktiskt är alldeles vanliga människor. På YouTube (eller Veda Yogas webbplats) hittar du Lindas egna yogavideor.

Poddavsnitt 67. Min livsuppgift är att skapa ett mer lekfullt samhälle. Ett samtal med Sofi Aronsson

I det här avsnittet får du möta konstnären Sofi Aronsson, som har kreativiteten som en viktig grundbult i både sin personliga och professionella utveckling. Välkommen till ett samtal om att välja med hjärtat, om matmissbruk och läkande, om att älska måndagar, om att hitta tillbaka till sin tillit, om förbandslådor och vandringsstavar, om att möta rädslor, om döden som en viktig del av livet och en hel del annat. Scrolla ner för att få ett smakprov på Sofis häftiga papier maché-skulpturer.

   

   

Min enda hårda regel: lyssna!

Under ett antal år nu har jag mött så många människor som gått i rejäl närkamp med väggar av olika slag, eller – liksom jag – bara blivit vid- men inte utbrända. Jag klarade mig med en hårsmån och två månaders sjukskrivning den där gången för sjutton år sedan, och trots att jag varit väldigt nära vid ytterligare ett par tillfällen har jag stått på benen, inte trillat allra längst ner i det bottenlösa.

Det där att komma lagom nära, men inte falla till botten – som flera i min nära omgivningen gjort, och sedan haft väldigt svårt att återvända till ett funderade arbets- och vardagsliv från igen – det är kanske inte så dumt ändå. För jag brände aldrig ut mig på riktigt. Jag har kvar min höga arbetskapacitet, men jag har lärt känna mig själv så väl under resans gång. Jag vet precis när det är på väg att barka åt pipsvängen och jag måste dra i nödbromsen.

Även om jag idag har en arbetssituation där jag styr min egen tid och ganska sällan känner mig pressad, går det i mitt fall alldeles utmärkt att då och då jobba väldigt hårt. Det senaste året har det blivit så under inte mindre än tre olika perioder. Det blir lätt så när man brinner, när man har ett arbete som ger så mycket glädje och mening. Så hur bär jag mig då åt för att inte brinna ut?

Den enda regel jag MÅSTE följa är den som vi pratar om mot slutet av mitt långa, fina poddsamtal med Ulf Wallgren: att inte glömma bort att LYSSNA – på min kropp och på min själ. Mitt tydligaste tecken på överansträngning och stress är att jag börjar sova dåligt, antingen har svårt för att somna eller vaknar väldigt tidigt med hjärnan i spinn. Händer det så vet jag.

Jag har också lärt mig att jag efter en intensiv arbetsperiod måste ge mig själv återhämtning, en eller flera dagar med total vila, där kropp och själ får vad de just då behöver. Kanske en skogspromenad, kanske ett rejält yogapass eller en extra lång stund på meditationskudden, kanske en fika med en vän som jag känner mig trygg och avslappnad tillsammans med.

Undan för undan blir jag allt bättre på att stanna upp och lyssna på både min kropp (som att känna efter vilka yogaövningar den vill ha just idag) och min själ (som att sätta gränser eller välja bort ett uppdrag som inte leder mig i rätt riktning). Det är verkligen inte alltid lätt, och jag halkar tillbaka i gamla mönster då och då, men jag vet att den där inre rösten finns där hela tiden och leder mig rätt – om jag bara lyssnar. Som Ulf Wallgren uttryckte det i vårt samtal: ”Alla svar du behöver har du inom dig.”

Känner du att du också skulle behöva träna lite mer fokuserat på att utforska och lyssna på din inre röst? Då kanske min webbaserade självreflektionskurs Den inre kompassen är något för dig. Du kan börja precis när du vill och läsa helt i din egen takt. Till din hjälp får du guidade meditationer, inspirationsföreläsningar, övningar och reflektionsfrågor. Varför inte köpa kursen som julklapp till dig själv – och/eller till någon du tycker om och som du tror skulle ha glädje av den? Fram till och med 24/12 får du dessutom julrabatt. 🙂 Varmt välkommen!

Maria

Poddavsnitt 59. Alla svar du behöver har du inom dig. Ett samtal med Ulf Wallgren

Välkommen till Drömmen om Målajords avsnitt 59, där du får möta Ulf Wallgren, mannen vars ansikte vi har varit vana att se i teverutan i otaliga nyhetssändningar. För ett år sedan bytte han ut kostymen mot mjukare kläder, och idag jobbar han som yogainstruktör på Mediyogainstitutet i Stockholm – och som gästlärare och föreläsare runtom i landet. I samtalet får du ta del av Ulfs spännande livsresa från barndomens upptäckt av ordens magi till dagens arbete med att hjälpa andra att lära sig lyssna på såväl kropp som själ. Vi pratar bland mycket annat om den inre kritikern, vikten av långsiktighet, stress och återhämtning, tid och lyssnande.

Maria

Poddavsnitt 51: Att se att allting förändras. Ett samtal med Maria Ståhl

Den här gången är min gäst Maria Ståhl, som du hittar på Yogatalk.se. Vi pratar om Marias slingriga livsväg, där skrivandet funnits som en röd tråd, och där yoga och meditation kommit att ta allt större plats, både privat och professionellt.

Det blir ett samtal om frihet inom ramar, om känslor som kommer och går, om yoga och meditation som mycket mer än bara en praktik på yogamattan eller meditationskudden, om varför alla människor kanske borde gå en skrivkurs och om vad som kan hända när man är helt tyst i tio dagar.

Maria